Ugglas sista år som redaktör hade präglats av ohälsa, uppenbarligen efter en hjärtinfarkt, men han var envis och ville inte lämna redaktörsskapet ifrån sig. I ett brev till Nils von Hofsten, sällskapets dåvarande ordförande, skriver styrelsemedlemmen Telemak Fredbärj, för övrigt läkare, i december 1960 om Arvid Uggla:
”Han är alltjämt ovärderlig för Linnéforskningen (men ej som årsskriftsre-daktör!) och helt enkelt oersättlig – ja, det vet du bättre än jag. Kunde du som ordf[örande] och hans äldre vän få honom att ”tills vidare” med anled-ning av hans vilobehov överlämna redaktionsarbetet till v. Sydow gjorde du både Arvid och Sällskapet en stor tjänst.”285
Styrelsen ville sålunda ha Carl-Otto von Sydow som ny redaktör efter Uggla, men övergången var inte helt smärtfri. I ett nytt brev till von Hofsten skriver Fredbärj att:
”[…] v. Sydow får det inte lätt första året, ty han är ju beroende av A[rvid]
evad det gäller att få in manuskripten i vår, då ju A[rvid] står för en del (2–3 st.) och nödvändigvis vill skriva inledning till en del av de andra.”286
Till slut gav dock Uggla efter och vid styrelsemötet den 17 februari 1962 blev han avtackad för sina insatser som redaktör, samtidigt som von Sydow utsågs till hans efterträdare.287
Carl-Otto von Sydow var född 1927 i Julita. Efter studentexamen började han studera i Uppsala, där han tog en fil. kand. 1954 och blev fil. lic. i idé- och lärdomshistoria 1962. Under åren 1953–1955 var han Stockholms nations bibliotekarie och 1963 anställdes han som amanuens vid Uppsala universitets-bibliotek. Till hans specialkunskaper och intressen hörde bibliografier samt isländska språket. År 1969 blev han förste bibliotekarie med ansvar för låneex-pedition och läsesalar, varefter han blev chef för handskriftsavdelningen 1977.
Där stannade han fram till sin pensionering 1992.288
von Sydow valdes till medlem av Svenska Linnésällskapet i maj 1956, på förslag av Fries och Uggla.289 Hans krafter togs i anspråk tämligen omgåen-de. Redan vid styrelsens sammanträde i november 1956 beslöt man att utse von Sydow till biträdande sekreterare.290 Vid vårsammankomsten på Linnés Hammarby den 24 maj 1959 höll han föredrag om ”Föregångare till Linné som lapplandsskildrare”, vilket bland annat uppskattades av byggmästaren
Anders Diös, som i ett brev till Svenska Linnésällskapets dåvarande ordföran-de Nils von Hofsten yttraordföran-de sig i entusiastiska ordalag:
”Jag vill heller inte glömma det strålande föredraget, som fil. kand. von Syd-ow höll där på Linnés Hammarby. Det var en stilfull ungdom, som säkerli-gen kommer att höra av sig i fortsättninsäkerli-gen både i detta sammanhang och andra.”291
Snart kunde von Sydow även bistå med att i årsskriften för 1958, 1959, 1961 och 1964 publicera bibliografier över nyutgiven Linnélitteratur. Han kom vid denna tid även att sammanställa ett register över alla artiklar och recensioner i Lärdomshistoriska Samfundets årsbok Lychnos för åren 1936–1962, en im-ponerande arbetsprestation, som omfattade hela 213 trycksidor.292 I Lychnos medverkade von Sydow också regelbundet med recensioner, med början från 1956; flera av dem med anknytning till Lappland eller Linné.
I Svenska Linnésällskapets årsskrift kunde von Sydow skildra sällskapets första decennium i ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande och första verksam-het. En tillbakablick vid 50-årsminnet”293 Historiken byggde på omfattande studier i sällskapets arkiv, vilket han ömt vårdade i Ugglas efterföljd. Redan 1962 hade han dock bidragit i årsskriften med uppsatsen ”Den unge Linnés författarskap” presenterat ett nyfunnet Linnémanuskript, förvarat i den Ben-zelianska handskriftssamlingen i Linköpings Stiftsbibliotek.294
von Sydow skrev sin licentiatavhandling om svenska Lapplandsresenärer från Olaus Magnus till Linné och Lapplandsmotivet återkommer flera gång-er i hans produktion. I sällskapets årsskrift publicgång-erade han i två årgångar, 1968/1969 och 1970/1971 ”Rudbeck d.y:s dagbok från Lapplandsresan 1695”.295 Detta var den första kommenterade utgåvan av Olof Rudbeck d.y:s resa till Lappland 1695, den resa som skulle komma att inspirera Linné att färdas till samma del av landet nära 40 år senare.
I årsskriften 1972/1974, återkom von Sydow till Lapplandstemat, när han publicerade artikeln ”Linné och Lappland. Hans uppfattning av landet och dess invånare”. Det skedde med en kort återblick på tidigare Lapplandsfarare samt en skildring av Linnés oförställda fascination av Lappland och beundran av lapparna.296 Förutom artiklarna i årsskriften, skrev von Sydow även ett fler-tal bidrag till ”Smärre meddelanden”, alltifrån nekrologer till bokrecensioner.
Av Linnés skrifter är det resebeskrivningarna som blivit mest lästa. Lapp-landsresan, som företogs 1732, trycktes aldrig på Linnés tid, men resorna till Öland och Gotland, Västergötland samt Skåne trycktes 1745, 1747 respektive
1751. De hör till den svenska litteraturens klassiker och har under lång tid fångat nya läsare. En första utgåva av Lapplandsresan utgavs av James Ed-ward Smith i engelsk översättning 1811, och därpå följde en utgåva på svenska 1889, efter en avskrift av Ewald Ährling,
innan Thore Magnus Fries på nytt gav ut den 1913 i en mer noggrant utarbetad upplaga.297
Tillsammans med littera turvetaren och sedermera pro fessorn, Magnus von Platen samt konstnären och illustratö-ren Gunnar Brusewitz publicerade von Sydow Linnés Lapplandsresa i en mer modern utstyrsel. Den första upplagan av deras Caroli Linnæi Iter Lapponicum utgavs till Linnéjubileet 1957 och boken kom sedan i nya utgåvor 1965, 1977 och 1995, varav ett par i pocketformat.
År 1959 fortsatte von Sydow och Brusewitz sitt samarbete med utgiv-ningen av Carl Linnæi Skånska resa, vil-ken därefter också kommit i nya upp-lagor. Något senare, 1962, följde Carl Linnæi öländska och gotländska resa,
även den utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Dessa moderna utgå-vor, med utmärkta illustrationer av Brusewitz, kom också att bli bokhandels-succéer och sprida Linnéintresset till många nya läsare.
De här nya utgåvorna var avsevärt mer lättillgängliga än de i och för sig ut-märkta faksimilutgåvor som John Kroon framställt vid Malmö Ljustrycksan-stalt 1940, och vilka senare kom i nya upplagor till Linnéjubileet 1957. Dessa utgåvor återgav dock den ursprungliga texten i fraktur, något som knappast tilltalade en större publik i en modern tid. Kroon, som blev medlem av säll-skapet 1937,298 hade även publicerat Linnés Västgötaresa i faksimil.
Med årsskriften 1964 införde von Sydow nyheten att artiklarnas engel-ska sammanfattningar inte längre lades samman i slutet av publikationen.
De placerades fortsättningsvis i stället direkt efter respektive artikel, vilket var en klar förbättring, inte minst för särtrycken. I övrigt kom han att tro-get följa Ugglas sätt att sammanställa årsskriften. Avdelningen med ”Smärre
Carl-Otto von Sydow. Foto från famil-jen von Sydow.
meddelanden” blev dock efter hand något fylligare. En mindre men synbar ändring som gjordes var att sällskapets namn från och med årsskriften 1968 stavades utan bindestreck, dvs. Svenska Linnésällskapet. Från årgången 1966 har innehållsförteckningen även funnits på häftets baksida, en liten men nog så praktisk detalj.
Hösten 1970 kom frågan upp i styrelsen om årsskriftens format, typografi och namn. Från Almqvist & Wiksells tryckeri förelåg då ett önskemål om anpassning till en nyare standard, främst vad avsåg typsnitt och satsytans format. Inom styrelsen kom namnfrågan och noternas placering – längst ned på sidan eller efter varje uppsats – att diskuteras mest flitigt. Beslut skulle tas per capsulam och svarslappar med skriftliga synpunkter inkom från sty-relsemedlemmarna. Det fanns två förslag att ta ställning till när det gällde namnfrågan: Linnaea och Linnaeana. Från Wilhelm Odelberg, överbibliote-karie vid Vetenskapsakademien, inkom synpunkten att ”Linnaea ligger väl på tungan, är snärtigare och ger mer hommage åt Linné”. Ett flertal före-drog dock namnet Linnaeana, medan zoologen Yngve Löwegren hävdade att
”Den nuvarande titeln utsäger […] vad publikationen är. Jag anser därför, att det kräves mycket starka skäl att utbyta ett så inarbetat namn som Svenska Linnésällskapets Årsskrift och röstar för att årsskriften bibehåller det namn, den dittills haft och under vilket den är känd.” Full enighet om ett namn på årsskriften förelåg alltså inte, varför hela namnfrågan föll. En ny typografi var man dock enig om och i fråga om noternas placering överlät man beslu-tet till redaktören, Carl-Otto von Sydow. Styrelsemedlemmen Olof Selling, professor i paleobotanik, reserverade sig och inkom, liksom vid flera andra styrelsemöten, med ett särskilt yttrande att bilägga protokollet.299
Utgivningen av årsskriften blev dock efter några år glesare, med utgivning av dubbla eller någon gång tredubbla årgångar. Vissa årgångar var dessutom relativt tunna, såsom 1964, som endast omfattade 84 sidor. Orsaken berodde i viss utsträckning på nödvändig kostnadsbesparing, men står i någon mån också att finna i von Sydows omvittnat sorgfälliga granskning av bidragen, såväl när det gällde innehåll som typografisk kosmetik i fråga om skiljetecken och formalia. Hans sista volym som redaktör var årgången 1972/1974; den tilltagande eftersläpningen gjorde att volymen utkom först 1978, när efter-trädaren Gunnar Broberg övertagit ansvaret som redaktör. Medlemmarna fick med andra ord vänta i åratal på årsskriften. von Sydow hade dock redan i samband med styrelsesammanträdet den 27 mars 1974 meddelat att han ville lämna uppdraget som redaktör:
”§ 8. Förelåg avsägelse från redaktörsskapet från hr von Sydow, som även meddelat att fil.mag. Gunnar Broberg, Uppsala, vore villig att senare överta-ga detsamma. Hr von Sydow hade under hand förklarat sig beredd att kvar-stå som redaktör, till dess en överenskommelse dem emellan träffades om skifte på posten. Underd (sic!) dessa förutsättningar beviljades avsägelsen.”300 Årsskriften för 1975–1977 utkom först 1981, men hade då efterträdaren Gun-nar Broberg som redaktör. von Sydow ingick i sällskapets styrelse under åren 1964–1978. Han avled år 2010.