I Carl von Linnés fotspår: Svenska Linnésällskapet 100 år

I Carl von Linnés fotspår

Svenska Linnésällskapet 100 år erik hamberg

Svenska Linnésällskapet

Uppsala 2018

Omslaget visar den Linnémedaljong som tillverkades av Wedgwood till Linnéjubileet 1907. I privat ägo.

Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB.

Produktion: Grafisk service, Uppsala universitet Utformning: Martin Högvall

Texten satt med Adobe Garamond Pro ISBN 978-91-85601-43-1

Tryckt i Sverige av DanagårdLiTHO AB, Ödeshög 2018

Förord ... 7

Linnébilden tar form ... 11

Tidiga Linnésällskap i Sverige ... 13

Linnéjubileer 1807–1907 ... 15

Forskare och samlare med Linnéintressen ... 19

Svenska Linnésällskapet bildas ... 23

Insamling av Linnéminnen ... 29

Linnémuseet ... 33

Linnéträdgården ... 47

Elof Förbergs bibliotek ... 63

Linnés Hammarby ... 65

Årsskriften och dess redaktörer ... 71

Markus Hulth – Carl Forsstrand – Arvid Uggla – Carl-Otto von Sydow – Gunnar Broberg Övriga publikationer utgivna av Svenska Linnésällskapet ... 89

Serier och monografier – Vägledningar Sällskapets ordförande under årens lopp ... 95

Tycho Tullberg – Erik Müller – Robert Fries – Nils von Hofsten – Birger Strandell – John Axel Nannfeldt – Carl-Johan Clemedson – Magnus Fries – Bengt Jonsell – Carl-Olof Jacobson – Roland Moberg – Eva Willén – Birgitta Johansson-Hedberg – Helene Lundkvist Några betydelsefulla styrelsemedlemmar ... 119

Oscar Juel – Rutger Sernander – Telemak Fredbärj – Gunnar Eriksson Ett urval skribenter i årsskriften ... 127

Olof Hult – Nils Svedelius – Gustaf Drake – Otto Gertz – Felix Bryk – Sigurd Wallin – Elis Malmeström – Knut Hagberg – Hans Krook – Ingvar Svanberg

Herbationer ... 141

Jubileer ... 143

1935 – 1957 – 1967 – 1978 – 2007 – 2017 Utgivningen av Linnés brev ... 153

Andra Linnésällskap ... 157

Summary in English ... 159

Noter ... 161

Svenska Linnésällskapets funktionärer 1917–2017 ... 185

Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift ... 189

Källor och litteratur ... 233

Bildkällor ... 245

Förkortningar ... 246

Personregister ... 247

7

C

arl von Linné (1707–1778) är den svenske vetenskapsman som blivit mest uppmärksammad nationellt och internationellt. I mer än tvåhundra år har Linnés minne firats med jämna mellanrum, särskilt i samband med att jämna 100-årsdagar av hans födelse och död infallit. Linnés omfattande vetenskapliga verksamhet och hans banbrytande namngivning och systema- tik av naturen gjorde honom inflytelserik och internationellt ryktbar redan under sin livstid. Detta förklarar att han som ingen annan svensk blivit be- römd över hela världen och känd inte bara i Sverige. Och trots att snart 250 år förflutit sedan Linné avled är han ständigt lika aktuell.

Det har nu gått etthundra år sedan Svenska Linnésällskapet instiftades 1917, tio år efter det stora Linnéjubileet 1907, och det finns därför anledning att skildra hur detta sällskap tillkom för att minnas och hedra Sveriges främste vetenskapsman genom tiderna, samtidigt som vi kan följa hur verksamheten inom Svenska Linnésällskapet har bedrivits fram till våra dagar. Redan från starten var sällskapet mycket aktivt och lyckades värva många medlemmar.

Traditionen att arrangera vår- och höstsammankomster med föredrag till- kom redan det första året. Efter ett års verksamhet utgavs den första årsskrif- ten, och man engagerade sig snart i återställandet av den linneanska miljön i Svartbäcken i Uppsala, först den gamla Linneanska trädgården och snart även i Linnés forna tjänstebostad, som inrättades till museum. Samtidigt ville man ta vara på föremål och ägodelar som tillhört familjen Linné när de kom ut till försäljning, för att kunna visa dem för allmänheten.

Sedan april 1970 förvaras Svenska Linnésällskapets arkiv på Uppsala uni- versitetsbibliotek. Arkivet innehåller protokoll från årsmöten och styrelse- sammanträden, korrespondens, kassaböcker, verifikationer, manuskript till artiklar som publicerats i årsskriften, en stor samling tidningsurklipp som sträcker sig fram till 1980, samt fotografier från sammankomster under de första trettio-fyrtio åren.

Den främsta källan för denna framställning är Svenska Linnésällskapets årsskrift med sitt rika innehåll, såväl när det gäller artiklar som verksam- hetsberättelser vilka speglar sällskapets aktiviteter. Dessutom har styrelse- och årsmötesprotokoll samt olika brevsamlingar som ingår i arkivet varit av

oskattbart värde för denna historik. Här finns även samlingar av brev efter styrelsemedlemmarna Elof Förberg, Robert Fries, Carl Forsstrand, Nils von Hofsten, Markus Hulth, Arvid Uggla, Sigurd Wallin och Carl-Otto von Sydow. Materialet efter Uggla är mycket omfattande och innefattar även annat än brev, bland annat manuskript och anteckningar från hans besök vid Linnean Society i London. Bevarade räkenskaper har också visat sig be- tydelsefulla, inte minst för den period, 1984–2005, där protokoll inte fun- nits tillgängliga. I arkivet ingår även material angående Linnéträdgårdens återställande under 1920-talet och från renoveringen av Linnéhuset årtiondet därefter, samt ritningar från ombyggnaden av orangeriet under 1950-talet.

Dessutom har trycksaker från olika arrangemang bevarats, liksom en serie besöksböcker från Linnémuseet.

Stor nytta har jag även haft av det utmärkta registret till årsskriften, som omfattar åren 1918–1985, utarbetat och publicerat 1986 av dåvarande sekrete- raren Roland Moberg i samarbete med årsskriftsredaktören Gunnar Broberg.

Detta register har sedan i förenklad form fortsatts av Roland Moberg fram till 2010 och varit tillgängligt på Internet. Det har i denna publikation komplet- terats och utökats med alla ”Smärre meddelanden” fram till nutid. Moberg och Broberg utarbetade även en förteckning över Svenska Linnésällskapets funktionärer som har använts flitigt och i denna historik nu kompletterats. I noterna har ”Svenska Linnésällskapet” förkortats till ”SLS”, medan årsskrif- ten betecknas ”SLÅ”.

I samband med Svenska Linnésällskapets femtioårsjubileum skildra- de Carl-Otto von Sydow sällskapets första tid i artikeln ”Svenska Linné- Sällskapets stiftande och första verksamhet: en tillbakablick vid 50-årsmin- net”, vilken publicerades i årsskriften 1967. Som redaktör för årsskriften och med tillgång till företrädaren Arvid Ugglas efterlämnade papper var von Syd- ow väl lämpad för denna uppgift. Hans innehållsrika tillbakablick omfattade dock endast den första tiden, men har likväl varit mycket värdefull, när en historik som sträcker sig fram till nutid nu presenteras.

Jag vill här också framföra mitt varma tack till alla som på olika sätt stött och uppmuntrat mig i arbetet. I första hand vill jag tacka Uppsala universi- tetsbibliotek, som på olika sätt bistått mig och möjliggjort mitt arbete. Särskilt vill jag framhålla Maria Berggren, avdelningschef vid Kulturarvs avdelningen, Åsa Henningsson, förste bibliotekarie vid samma avdelning som bistått med urval och anskaffning av bildmaterial, samt fotografen Magnus Hjalmars- son och hans kollegor vid Digital Bild. Inledande diskussioner med professor

Gunnar Broberg och docent Carl Frängsmyr har varit inspirerande och till stor nytta. Gunnar Broberg har också läst manuskriptet och kommit med be- tydelsefulla synpunkter under arbetets gång och hela tiden varit ett gott stöd.

Professor Bengt Jonsell och docent Roland Moberg har läst hela manuskrip- tet och bidragit med åtskilliga viktiga aspekter och upplysningar. Adjungerad professor Ann-Mari Jönsson och forskningsredaktör Eva Nyström har vid nästan dagliga samtal på universitetsbiblioteket kommit med många goda råd och synpunkter. Docent Eva Willén har haft vänligheten att låna mig ett omfattande material om Svenska Linnésällskapets resor. Jag vill även tacka Gunilla Stenman Jacobson och Gerd Strandell för synpunkter. I slutskedet har såväl Gunnar Broberg som Carl Frängsmyr haft vänligheten att granska korrekturet. Slutligen vill jag tacka min familj, Åsa och Cecilia, som på olika sätt stött mig samt kritiskt och kreativt granskat mitt manuskript.

Uppsala i mars 2018 Erik Hamberg

11

D

en 17 januari 1778 utkom det årets första nummer av Tidningar ifrån Upsala, vari man under rubriken ”Lärda nyheter” kunde läsa att Linné avlidit en vecka tidigare. Notisen avslutades med det kärnfulla omdömet:

”Til namnet odödelig och [den] förnämste ibland de naturkunnige.”¹ Linné var en av initiativtagarna till Kungl. Vetenskapsakademien och se- den att hålla åminnelsetal över avlidna medlemmar var sedan länge djupt rotad i den nära fyrtioåriga akademien. Ett knappt år efter Linnés bortgång, den 5 december 1778, höll läkaren och den nära vännen Abraham Bäck åmin- nelsetalet över Linné i Vetenskapsakademien, ett tal som i tryckt form kom att omfatta 84 sidor. Bäck avslutade sitt långa anförande med att citera den österrikiske naturforskaren Giovanni Antonio Scopolis beundrande omdöme om Linné:

”Han hafver mer än någon annan arbetat för vetenskapen, nogare betrak- tat de minsta delar i örterna, med deras skiljemärken, och ibland dödeliga hafver ingen i många secler uträttat så stora ting. Hans dråpeliga (utmärkta) förtjenster och odödeliga namn skal en tacksam efterverld ärkänna, och ing- en afundens fläck någonsin kunna utplåna.”²

Snart uppmärksammades Linné och hans betydelse på nytt i Vetenskapsaka- demien. Botanisten Olof Swartz, som dock inte själv hade träffat Linné, höll 1790 ett tal om naturalhistoriens utveckling i Sverige i Vetenskapsakademien, i vilket han länge uppehöll sig vid Linnés gärning och sammanfattade sin uppskattning med orden: ”Linnæi snille må således sägas hafva utspridt sig öfver alt; och äfven nu då han intet är mera til, tyckes hans ande lifva des nitiska efterföljare.”³

Redan på våren 1778 hade frågan väckts om att hedra Linnés minne ge- nom ”en medaillie eller annat minnes upresande”, men det skulle dröja tjugo år innan detta förverkligades. Det skedde genom tillkomsten av en minnes- vård som 1798 uppsattes i det Banérska gravkoret i Uppsala domkyrka. Grav- vården utfördes i porfyr med en sockel av kalksten samt en porträttmedal- jong, 1794 signerad av bildhuggaren och konstnären Johan Tobias Sergel.⁴ Därmed hade Linné fått ett officiellt äreminne i Uppsala.

13

I

ntresset för Linné och det vetenskapliga arvet efter honom var nu i tillta- gande. Kort tid därefter, den 1 mars 1800, bildades i Uppsala sällskapet

”Societas pro historia naturali” av några unga studenter med naturalhistoris- ka intressen. Bland stiftarna fanns Jacob Henric af Forselles, Olof Matthias Ullgren och Nils Olof Schagerström, alla födda 1785. Efter två års verksamhet bytte sällskapet namn 1802 och det kom i stället att heta ”Zoophytolithis- ka sällskapet”. Samtidigt blev Linnélärjungen och botanisten Adam Afzelius sällskapets ledare. I Linnés anda företogs exkursioner i Uppsalas omgivning- ar. Ofta skedde detta den 24 maj som man då trodde var Linnés födelsedag.

Föredrag och diskussioner anordnades, smärre avhandlingar ventilerades och naturalier insamlades. Bland nya medlemmar som efter hand tillkom, märks bl.a. Lars Herman Gyllenhaal – sedermera jurist och politiker, som var in- ackorderad hos Afzelius. Även na-

turforskaren och samlaren Gabriel Marklin och Johan Wilhelm Dal- man, senare intendent vid Veten- skapsakademien, hörde till med- lemmarna.

I samband med Linnéjubile- et 1807 bytte sällskapet namn på nytt och kallade sig nu ”Linnéska Institutet”. Sällskapets bidrag till Linnéjubileet blev embryot till en skriftserie, Linnéska institutets skrifter, vars första häfte skulle ges ut under året. Emellertid publice- rades endast det första arket av den första och enda artikeln, ”Tvenne nya växter fundne i Sverige och be- skrifne”, författad av Jacob Henric af Forselles. De två arterna var Poa

remata (storgröe) och Artemisia Av Linnéska institutets skrifter publi- cerades endast ett ark av det första häftet.

coarctata (en varietet av gråbo). Artikeln förblev sålunda oavslutad och skriftserien upphörde helt. Efter jubileumsåret tynade sällskapet bort och efter 1811 hölls inga möten. De tre ynglingarna fick helt olika levnadsbanor;

af Forselles kom att ägna sig åt bergshantering, Ullgren blev biblioteks- amanuens och Schagerström utbildade sig till läkare.⁵

Det fanns dock ett stort intresse för Linné även på annat håll än i Uppsa- la. År 1806 bildades ”Linnéska Samfundet” på Gotland. Sammanslutningen har dock lämnat få spår efter sig från sin första tid. Av allt att döma var det Gustaf Johan Billberg som skapade detta Linnésällskap. Han var vid denna tid landskamrerare i Visby. Förmodligen självdog samfundet nästan omgåen- de, men det återföddes i Stockholm långt senare, på Linnés födelsedag den 23 maj 1832. Av det tryckta protokollet framgår att man genast kunde räkna inte mindre än 284 medlemmar, förmodligen aktivt rekryterade av Billberg inom borgerskap och bland ståndspersoner i huvudstaden.⁶

Initiativtagare och drivkraft var nämligen Billberg, som nu var kammar- rättsråd i Stockholm. Han var sedan unga år en entusiastisk amatörsamla- re med zoologiska och botaniska intressen, men har även ett eftermäle som intrigmakare. Han var nära vän till Carl Peter Thunberg och medverkade i utgivningen av dels Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk botanik (1802–1843), dels Conrad Quensels och Olof Swartz’ Svensk zoologi (1806–1823).⁷ Det åter- uppvaknade sällskapet hade det engelska ”Zoological Society” som förebild⁸ och försökte anlägga en naturvetenskaplig trädgård i Humlegården i Stock- holm.⁹ ”Linnéska Samfundets” syfte framgår av stadgarnas sjunde paragraf, där det heter att:

”… Samfundet söker skaffa sig en egendom inom eller i närheten af hufvud- staden och af passande läge, hvarest Samfundet må kunna grundlägga en in- rättning för underhållandet af lefvande djur och odling af växter, för att från afvel af de förra, samt frön, lökar, rötter och plantor af de senare kunna spri- da dem, som äro af medborgerlig nytta, bland Skandinaviens invånare …”¹⁰ Protokoll och smärre uppsatser samlades i Linnéska samfundets handlingar.

Dessutom sammanställdes en förteckning över växter, som medlemmarna skulle kunna få frön av.¹¹ Samfundet upplöstes dock vid ett protokollfört möte den 12 januari 1842, varvid samlingarna av insekter, snäckor och växter överlämnades till Stockholms stads gymnasium.¹²

15

V

id det första Linnéjubileet, som hölls i Uppsala 1807 för att hugfästa minnet av att det då gått etthundra år sedan Linné föddes, invigdes en ny institutionsbyggnad, Linneanum, i den nya botaniska trädgården fram- för slottet. Grundläggningen hade dock förrättats redan tjugo år tidigare, 1787, i närvaro av Gustaf III. Avsikten med byggnaden var att den skulle utgöra både en botanisk institution med lärosal, orangeri, naturaliesamlingar, tjänstebostäder åt professorn och demonstratorn, men samtidigt även vara ett Linnéminne.¹³

Vid invigningen av Linneanum och den nya botaniska trädgården i Upp- sala den 25 maj 1807 hölls invigningstalet av Carl Peter Thunberg, i vilket han även mindes Linné.¹⁴ Samma dag höll läkaren Sven Anders Hedin, även han Linnélärjunge, ett tal i Växjö gymnasium som hyllade Linné. Detta tal for- made sig till ett i vördnad hållet biografiskt eftermäle, vilket kom att tryckas året därpå.¹⁵

Om man vid högtidligheterna i Uppsala 1807 fortfarande mindes den äregirige och något självupptagne Linné med begränsad förtjusning, så var förhållandet helt annorlunda drygt två decennier senare. Tidens romantiska och känsloladdade strömningar kommer till sitt fulla uttryck i den hyllning som förärades Linné när skulpturen med den sittande Linné, utförd av Johan Niclas Byström, invigdes i Uppsala 1829. Stockholms nations kurator, Henrik Gerhard Lindgren, seder mera orientalist, präst och riksdagsman,¹⁶ uttryckte sig på följande sätt:

”Linné! Du väldige förklarade ande! Se ned från din himmel, och hvile än en gång med välbehag dina saliga blickar öfver [Up]Salas stad och öfver [Up]

Salas ynglinga-förbund, som i dag är församladt kring foten af din äras tem- pel, för att lemna åt ditt frejdade namn en ny gärd af vördnad och beundran […] Hell dig du blomsterverldens kung, du Sveriges stolthet och ära!!!¹⁷

Några decennier senare, vid hundraårsminnet av Linnés död i januari 1878, arrangerades olika jubileumsaktiviteter i Uppsala. Det officiella firandet ägde rum i Högre Elementarläroverkets aula (nuvarande Katedralskolan) med procession, musik och tal. Universitetets rektor, filosofen Carl Yngve Sahlin,

hade författat inbjudningsskriften, med titeln Om naturens lif, där naturen skildrades utifrån den boströmianska filosofin. Mer ägnat festföremålet var det firande som skedde dels på Smålands Nation, där Gustaf Aldén talade om ”Linné såsom student och inspektor för Smålands nation”, dels på Stads- hotellet, där man anordnat en utställning och där en serie föredrag hölls.

Bland dessa märktes ”Carl Linnæi resa till Lappland 1732” av botanisten Axel N. Lundström och ”Om Linné såsom mineralog” av geologen Eugène Sved- mark. Dessa föredrag samlades i en särskild minnesskrift, Festen till Carl von Linnés minne i Upsala den 10 januari 1878, vilken innehöll ett flertal uppsatser om Linné och utgavs av ”Naturvetenskapliga Studentsällskapet”.¹⁸ Med den- na skrift togs de första stegen till ett mer vetenskapligt studium av Carl von Linné och hans verksamhet.

Vid nästa större Linnéjubileum, när tvåhundraårsminnet av Linnés födel- se firades 1907, fick festligheterna en ännu större omfattning. På många plat- ser över hela landet uppmärksammades då ”blomsterkonungen” i fosterländsk anda. Detta skedde inte minst i Uppsala, där festligheter ägde rum den 23–24 maj 1907, i samband med Carl von Linnés födelsedag. Själva Linnéfesten hölls i universitetets aula, där bl.a. en festouvertyr framfördes, komponerad av Hugo Alfvén. Högtidstalet hölls av Henrik Schück, universitetets rektor.¹⁹

Dagen därpå, den 24 maj 1907, förrättades promotion i Uppsala domkyr- ka. Inför denna utgavs flera skrifter med Linnéanknytning. Såsom inbjud- ningsskrift till den juridiska promotionen publicerades Linnés Pluto Svecicus och beskrifning öfwer stenriket, utgiven av mineralogen Carl Benedicks; för den teologie promotionen utgavs Studier öfver salices i Linnés herbarium av kyrko- herden och salixforskaren Sven Johan Enander; för de filosofie promovendi utgavs Linnæi Methodus avium sveticarum av zoologen Einar Lönnberg och slutligen, för de medicine promovendi, publicerades Linnés dietetik, utgiven av läkaren Otto Lindfors. Som inbjudningsskrift till själva Linnéfesten utgavs Linnés Vorlesungen über die Cultur der Pflantzen av kulturhistorikern Magnus Bernhard Swederus. Han publicerade samtidigt även Linné och växt odlingen i den särskilda serien av Uppsala universitets årsskrift: Skrifter med anledning av Linnéfesten. Swederus hade tidigare, redan 1877, publicerat Botaniska träd- gården i Upsala 1655–1807: ett bidrag till den svenska naturforskningens historia.

Inför Linnéjubileet 1907 publicerades även Carl von Linnés betydelse såsom na- turforskare och läkare, där fem olika bidrag visade på Linnés verksamhet som läkare och medicinsk författare, zoolog, botanist, geolog samt mineralog.

Vid Linnéjubileet 1907 kulminerade synen på Linné som ”blomsterkon- ung” och som en nationellt samlande gestalt. På vissa håll fortsatte en dyrkan av Linné, men gradvis kom en mer kritisk och nyanserad bild att växa fram, såväl inom som utanför Svenska Linnésällskapet.

Nybron i Uppsala vid Linnéfestligheterna i maj 1907. Foto: okänd.

19

I

nför Linnéjubileet 1907 beslöt Sveriges riksdag att publicera Carl von Lin- nés brevväxling. Det blev samtidens främste Linnéforskare, Thore Magnus Fries, som kom att ansvara för utgivningen av Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, vars första del publicerades under jubileumsåret. Fries var väl förtrogen med ämnet. Han hade redan vid Linnéjubileet 1878 hållit ett långt tal om Linné vid Uppsala universitets

minnesfest.²⁰ Femton år senare, när han var Uppsala universitets rektor under åren 1893–1899, utgav han 1893–1898 i åtta delar Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von Linné (totalt 502 sidor), som kom att ingå i Uppsala universitets årsskrift.²¹ Dessa delar bearbetades se- dan av Fries och sammanställdes 1903 i den första delen av hans: Linné: lefnads- teckning som gavs ut i två band, en bio- grafi som än idag räknas som den främ- sta över Linné. Fries var även utgivare av Linné: skrifter som utkom i fem de- lar mellan 1905 och 1913. Utgivningen av denna serie avbröts dock med Fries’

bortgång i slutet av mars 1913, medan publiceringen av nya volymer av serien

Bref och skrifvelser kom att fortsätta ända till 1943, först genom Markus Hulth, som efterträdde Fries som utgivare, och så småningom, efter ett långt avbrott, med en sista volym 1943, sammanställd av Arvid Uggla.

År 1906, kort före Linnéjubileet 1907, publicerade även författaren Oscar Levertin en biografi över Linné, Carl von Linné: några kapitel ur ett oafslutadt arbete. Levertins biografi vann stor spridning och kom i en rad upplagor; den senaste gavs ut i pocket 1968, med förord av Carl Fehrman.²² Levertin, som var en föregångsman när det gäller det litteraturhistoriska studiet av Linné, kom att under 1906 publicera ett antal artiklar i Svenska Dagbladet med rub-

Thore Magnus Fries. Foto: Henri Osti.

riken ”Med Linné i Holland”. Dessa kom långt senare att postumt samman- ställas till en sammanhängande artikel i årsskriften.²³

Bland de tidiga Linnéforskarna bör i synnerhet nämnas botanisten och läroverksläraren Ewald Ährling i Arboga. Han var född i Stockholm 1837, skrevs in vid Uppsala universitet i maj 1857 och blev fil. kand. 1867. Under åren 1863–1867 var han amanuens vid den botaniska trädgården i Uppsala, varefter han från 1868 var verksam som lärare i Arboga. Ährling kom att ägna hela sitt författarskap åt Linné. Han inledde 1872 med gradualavhandlingen Studier i den Linnéanska nomenklaturen och synonymiken och fortsatte med att ge ut Flora Dalekarlica året därpå.²⁴ År 1878 publicerade han i Lund avhand- lingen Några af de i Sverige befintli- ga Linnéanska handskrifterna, kritiskt skärskådade.²⁵

Till Linnéjubileet i Uppsala 1878 medverkade Ährling med uppsat- sen ”Linnés förhållande till sina lär- jungar”.²⁶ År 1879 började Ährling utgivningen av Carl von Linnés svenska arbeten, där Linnés brev till bland annat Carl Gustaf Tessin samt Veten- skapsakademien och dess sekreterare publicerades.²⁷ Några år senare utgav han även Carl von Linnés brefvexling (1885), en betydelsefull första förteck- ning över brev till och från Linné. Ährling var dessutom en av de första forskarna som använde sig av samlingarna vid Linnean Society i London, som han besökte 1881. Vid ankomsten dit fann han samlingarna försumma- de och i stor oordning.²⁸ Ährling sammanställde även Carl von Linnés ung- domsskrifter, 1–2, som utgavs postumt av Vetenskapsakademien 1888–1889.

I den andra delen publicerades Lapplandsresan, resorna till Bergslagen och Dalarna samt utlandsresan.

Till de första Linnéforskarna skall även den finländske läkaren Otto E. A.

Hjelt räknas; han författade Carl von Linné som läkare och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige, som utgavs 1877 och i utvidgad och om- arbetad form publicerades på nytt till jubileet 1907, nu med titeln ”Carl von Ewald Ährling. Foto: Karl Ågren, 1865.

Linné som läkare och medicinsk författare”.²⁹ Hjelt publicerade även Carl von Linné i hans förhållande till Albrecht von Haller (1878).³⁰

Bland de främsta samlarna av Linneana vid 1900-talets början fanns över- läkaren Emil Lindell i Växjö, som ägde ett av landets mest omfattande Lin- nébibliotek. Han lät 1933 trycka en katalog över samlingen, vilken då omfat- tade 2 150 nummer. Merparten utgjordes av skrifter om Linné, men även alla Linnés tryckta arbeten, samt de 186 dissertationerna, fanns representerade.³¹ En betydande samlare var även specerihandlanden Nils Rosén i Malmö, som samlade allt som hade med Linné att göra, böcker, manuskript, porträtt, sil- verföremål och medaljer.³² Till samlarna hörde också hovtandläkaren Elof Förberg i Djursholm, som i likhet med Lindell hade ett stort Linnébibliotek, vilket var ordnat efter Markus Hulths Linnébibliografi. Synbarligen hade Förberg börjat sitt Linnésamlande vid tiden för Linnéjubileet 1907.³³

Något svenskt Linnésällskap fanns inte vid denna tid och var inte heller påtänkt. Intresset för Carl von Linné var dock stort på många håll och märk- bart större blev det genom Linnéjubileet 1907. Med den massiva utgivningen av skrifter om eller av Linné under 1900-talets två första decennier växte in- tresset för hans liv och verk nästan lavinartat runt om i landet. År 1913 väcktes ett förslag till en Linnésammanslutning av godsägaren Otto Wibom på Lidö gård i Stockholms skärgård. I ett brev till zoologen Einar Lönnberg skrev Wibom att:

”I denna tid då ett nyvaknadt intresse för Linné, tack vare de på Vet[enskaps]

Akad[emien]s föranstaltande vackra öfversättningssviten af hans arbeten och bref blifvit mer tillgängliga och populära, vore mitt förslag till Eder, att just nu [söka] åstadkomma en Linnéförening, el. dyl. […] Den eventuella före- ningen skulle naturl[igen] subordinera under Vet[enskaps Akad[emien] men även öfriga intresserade vinna inträde och såmedelst genom gåfvor, afgifter, etc. gynna företaget …”³⁴

Einar Lönnberg var intendent och professor vid Naturhistoriska Riksmuseet sedan 1904, specialiserad på ryggradsdjur och en tidig förespråkare för natur- skydd. Han var ledamot av Vetenskapsakademien och hade ett namn som Linnékännare, bl.a. genom en skrift som publicerades under jubileumsåret 1907, Carl von Linné och läran om ryggradsdjuren, och senare Linnés före- läsningar öfver djurriket (1913). Lönnberg kom senare att, vid Svenska Lin- nésällskapets första årsmöte, bli styrelseledamot i sällskapet, något som han var fram till sin bortgång 1942.³⁵ Lönnberg verkar dock ha lämnat Wiboms förslag om en Linnésammanslutning utan åtgärd.

Det står helt klart att Wibom blev inspirerad av Thore Magnus Fries’ ut- givning av Linné: Skrifter, samt Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, vars första del hade publicerats 1907 i samband med Linnéjubileet. Ytterligare fem delar (t.o.m. del 1:6) hade kommit ut av brevutgåvan när Wibom skrev sitt brev till Lönnberg.

23

T

illkomsten av Svenska Linnésällskapet har skildrats flera gånger. Vid 10- års- och 25-årsjubileerna tecknades sällskapets första tid i de tal som hölls av Robert Fries vid högtidssammankomsterna på Linnés Hammarby i maj 1927 och maj 1942. Dessa tal publicerades i årsskrifterna 1928 respektive 1943.

Även vid 40-årsjubileet 1957 fick Fries tillfälle att på nytt erinra om sällskapets tillkomst på Hammarby.³⁶ Ett decennium senare uppmärksammades 50-års- jubileet i årsskriften 1967 av dåvarande redaktören Carl-Otto von Sydow.³⁷ Hans artikel omfattade nära 40 sidor, men han uppehöll sig endast vid verk- samheten under de första åren, dvs. främst kring förvärven av föremål med Linnéanknytning och återställandet av Linnéträdgården. Någon återblick över åren efter sällskapets första decennium har därför inte gjorts tidigare.

Initiativet till att bilda sällskapet kom från Elof Förberg. Han var född i Norrköping 1851, avlade tandläkarexamen 1875 och var sedan praktiserande tandläkare i Stockholm mellan 1876 och 1905. Från 1884 var han kronprinsens och kronprinsessans tandläkare (dvs. sedermera kung Gustaf V och drott- ning Victoria).³⁸

I april 1917 skriver Förberg i ett brev till Lindell om sina tankar på att skapa en Linnésammanslutning:

”Käre vän!

Det har sedan länge förvånat mig, att vi ej här i Sverige äga ett Linnésällskap.

Är det ej egendomligt – för att nu begagna ett mildt uttryck – att vårt land, Linnés fädernesland, det land, som han så högt älskade och för hvilket han gjort så oändligt mycket, skall vara så godt som det enda civiliserade land, som saknar ett sällskap med uppgift att befordra Linnéforskning, tillvara- taga Linnéminnen o.s.v. [,] ja som ej ens äger ett sällskap bärande Linnés namn. Jag minnes ej, om jag förut talat med dig härom, men allt sedan jag började intressera mig för Linneana, har tanken på detta förhållande mer och mer intensivt trängt sig på mig. På senare tiden har denna tanke tagit formen af ett beslut: att söka i min ringa mån verka för att detta oegentliga förhållande ej längre skall fortfara, eller med andra ord: att göra ett försök att bilda ett Linnésällskap.”³⁹

Två veckor senare, den 6 maj 1917, skriver Förberg på nytt till Lindell. Han har just besök av biblioteksmannen Markus Hulth, som tittar närmare på Förbergs samlingar, och tidigare under dagen har de gästats av professor Robert Fries. Tillsammans har de dragit upp riktlinjerna för ett Linnésäll- skap och beslutat att ta kontakt med ett antal namngivna personer som kan vara intresserade och samla dem på Linnés Hammarby.⁴⁰

Kort därpå, den 23 maj 1917, på 210-årsdagen av Linnés födelse, samlas tio herrar på Linnés Hammarby och beslutar att bilda Svenska Linné-Sällskapet.

Initiativet och kallelsen till detta första möte utgick alltså från Elof Förberg.

En av dem som kallades, men inte kunde deltaga eftersom han var bortrest, var läkaren och professorn Erik Müller, som i ett svarsbrev till Förberg skrev:

Elof Förberg. Oljemålning av Oscar Björck, donerad till Svenska Linnésällskapet 2007 av Anders och Marie-Louise Förberg. Bilden är beskuren. Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB.

”Din plan att bilda ett Linnéanskt sällskap tilltalar mig ju mera jag tänker på den. […] Måtte alltså din sträfvan lyckas och bära rik frukt!” ⁴¹. I mötet på Hammarby deltog, förutom Elof Förberg, bland annat botanisten Ernst Alm- quist. Han hade långt tidigare deltagit i Vegaexpeditionen som läkare och för att studera lavar.⁴² Övriga deltagare på Hammarby var skriftställaren Carl Forsstrand, botanisten Robert Fries, läkaren och medicinhistorikern Olof Hult, överläkaren och näringsfysiologen Ernst Hultgren, alla från Stock- holm, samt från Uppsala förste bibliotekarien Markus Hulth, botanisten Oscar Juel, växtbiologen Rutger Sernander samt inte minst Linnéättlingen och zoologen Tycho Tullberg. Samling hade först skett på Uppsala Central, dit Stockholmsborna anlänt med tåget som avgick kl. 9.00 från Stockholm.

Avstigning hade dock inte skett i Bergsbrunna – vilket hade varit närmare till Linnés Hammarby – eftersom just detta tåg inte gjorde uppehåll där.⁴³ Sannolikt var det också enklare att träffas i Uppsala.

Mötet på Hammarby inleddes med att Tycho Tullberg, Hammarbystif- telsens inspektor, visade runt bland byggnader och samlingar. Han visade även upp en del äldre och nyare kartor över Hammarby, innan man satte sig ned för själva mötet. Elof Förberg framlade då sina tankar om varför ett Lin- nésällskap borde inrättas. Han ansåg att det borde finnas ett forum, där man skulle kunna diskutera ”olika upplagor och varianter, hvilka, såvidt jag vet, ej förut omtalats i bibliografierna”. Genom ett Linnésällskap skulle brev och föremål lättare kunna ”räddas från förstörelse eller från att komma i utländ- ska handlares händer”. En annan uppgift vore att upprätta ett inventarium över alla kända Linnéminnen. Förberg samlade själv på skrifter av och om Linné och han menade även att man borde sträva efter att skapa ”ett möjligast fullständigt Linnébibliotek. Ett sådant borde ej saknas i Linnés hemland.”⁴⁴

En förebild till ett svenskt Linnésällskap fann Förberg i Tyskland, som kunde uppvisa ”sitt stora Goethe-Gesellschaft, som utger en Goethe-Jahr- buch och Schriften der Goethe-Gesellschaft.”⁴⁵ Däremot gjordes inte någon referens till England, med Linnean Society i London, grundat redan 1788, eller till The Ray Society, som hade bildats 1844 för att erinra om naturfors- karen John Rays (1627–1705) gärning. Utgivningen av såväl en årsskrift som en särskild skriftserie i den tyska sammanslutningen var något som man tog fasta på när planerna för Svenska Linnésällskapet utmejslades. I Tyskland är Johann Wolfgang von Goethe det främsta kulturella minnet, påtalade För- berg, medan Sveriges främsta minne är just Carl von Linné, varför det fanns goda skäl att inrätta ett svenskt Linnésällskap:

”Visserligen har Linnés minne på ett storslaget sätt firats här i vårt land vid flere tillfällen. Men det synes mig något oegentligt om det skall behöfvas 100 eller 200 års jubileer för att vi skola egna oss åt hyllning och studium af vårt största vetenskapliga snille och hans på en mångfald områden epokgörande verksamhet.”

Förberg sammanfattade därefter sina tankar till en mer tydlig programförkla- ring för det sällskap som man nu var i färd med att bilda:

”att verka för ökande af kännedomen om Linné och hans verksamhet, sär- skildt genom utgifvande af skrifter af och om honom och hans lärjungar, att upprätta en förteckning öfver alla kända Linneana, samt att söka till lämplig plats hopbringa ett möjligast fullständigt Linnébibliotek och andra samlingar.”

Förbergs anförande mottogs med stort intresse och gillande av de närvarande, vilket också framgår av det protokoll som upprättades:

”§ 3. På ordförandens fråga, om de församlade ville bilda ett sällskap i det syfte, som Dr. Förberg antydt, svarades med ett enhälligt ja.”

Vid detta första möte beslöts, enligt § 5, att förslag till stadgar för sällskapet skulle utarbetas av Förberg (sammankallande), Fries, Hulth och Sernander.⁴⁶

I ett brev till Linnésamlaren Nils Rosén i Malmö skrev Förberg två dagar senare:

”Jag må säga, att det öfverträffade mina djerfvaste förväntningar detta: att på Hammarby, i Linnés arbetsrum, sittande i hans skrifstol, få vara med om att stifta det Svenska Linné-Sällskapet, i en krets af vetenskapsmän och forskare inom de områden, åt hvilka Linné serskildt ägnade sin verksamhet.”⁴⁷

De personer som träffades på Hammarby den 23 maj 1917 räknas alla som stiftare av Svenska Linnésällskapet. Dit räknas även Erik Müller, Nils Rosén, Emil Lindell, zoologen Leonard Jägerskiöld i Göteborg och botanisten Otto Nordstedt i Lund, vilka alla visade sig intresserade av att ett Linnésällskap bildades.⁴⁸

Vid nästa möte, den 15 september 1917, utsågs en interimsstyrelse, vilken utgjordes av stadgekommittén jämte Tullberg.⁴⁹ Vid detta möte fastställdes stadgar, och man beslöt även att ”snarast möjligt” söka värva nya ledamöter

samt att ge ut en årsskrift. Stadgarna trycktes i den första årsskriften. I stad- garnas två första paragrafer fastställdes sällskapets mål och syften:

”§ 1. Sällskapets ändamål är att sprida kunskap om Carl von Linné och hans verk, samt att väcka och underhålla intresset och vördnaden för vårt lands största naturvetenskapliga minne.

§ 2. Sällskapet skall verka för detta mål genom:

att utgiva skrifter av och om Linné och hans lärjungar, att ur nya synpunkter belysa hans person, liv och verksamhet, att upprätta en förteckning över alla kända Linnéminnen, att söka hopbringa ett möjligast fullständigt Linnébibliotek,

att, i den mån det låter sig göra, på lämplig plats sammanföra sådana före- mål, som kunna anses ha tillhört Linné eller det Linnéska huset, samt att framdeles, då tillgångarna sådant medgiva, genom understöd befordra forskningar avsedda att fördjupa kännedomen om Sveriges natur och folk.”⁵⁰

Inbjudan till medlemskap i Svenska Linnésällskapet, september 1917.

Den sista punkten i stadgarnas § 2 kan förefalla egendomlig och vid sidan av det egentliga syftet för sällskapet. Skrivningen var en eftergift åt Tullberg, som önskade att sällskapet skulle kunna stödja naturvetenskaplig forskning i vidare mening.⁵¹

Det första mötet för medlemmar hölls den 24 november på Strand hotell i Stockholm, varvid en ordinarie styrelse valdes. På kort tid hade nu sällskapet fått 280 medlemmar.⁵² Efter att formalia avhandlats gjorde kronprinsparet Gustaf Adolf och Margareta entré tillsammans med prins Eugen, varefter i tur och ordning Förberg, Almquist och Sernander höll var sitt föredrag, den sistnämnde om den gamla Linnéträdgården. Därefter kunde de närvarande intaga supén.⁵³

Under de första åren kom Förberg att bli den drivande kraften i det unga sällskapet. Han värvade oförtrutet medlemmar och tiggde pengar; han förde förhandlingar om att förvärva Linnéföremål till ett Linnémuseum och han drev på för att Linnéträdgården skulle återställas i det skick den varit under Linnés tid. På en punkt hade han dock inte någon framgång, nämligen att Linnés gamla bostad i Linnéträdgården skulle bli ett Linnémuseum. Men den dagen skulle också komma, även om Förberg inte skulle få uppleva den.

29

R

edan under sommaren 1917 visade det sig att fröknarna Anna och Gerda Ödman, liksom brodern Tycho, ättlingar till Carl von Linnés yngsta dotter Sophia, deras mormors mormor, ville avyttra Linnéföremål som de ärvt ett par år tidigare efter sina föräldrar.⁵⁴ En av sällskapets första åtgärder blev därför att försöka samla in medel, så att dessa föremål skulle kunna kö- pas in och inrymmas i ett blivande Linnémuseum.

Efter förhandlingar framkom det att syskonen Ödman begärde en an- senlig summa, 100 000 kr, för en samling ägodelar som härrörde från Linnés hem. Till föremålen hörde två serviser, en guldkedja, silverföremål, möbler, textilier, kläder och delar av linneförrådet. Linnésällskapet fick också option på ytterligare föremål, vilka kom att förvärvas långt senare.⁵⁵ Det nystartade sällskapet hade dock inte något större kapital för att kunna lösa in allt detta, utan förfogade endast över inkommande medlemsavgifter från några hundra medlemmar. Förberg fann dock på råd.

Förutom att kunna lösa ett vanligt medlemskap, som förnyades varje år (10 kr), kunde man bli ”ständig ledamot” (200 kr), ”stödjande ledamot” (1 200 kr) eller ”stiftare av Linnémuseet” (5 000 kr). I januari 1918 utsände styrelsen sålunda 354 teckningslistor för att samla in pengar till Linnéminnen för ett blivande Linnémuseum.⁵⁶

Insamlingen skedde egentligen vid en högst olämplig tidpunkt i Sverige.

Från vintern 1917 och långt fram under det följande året präglades landet av svår livsmedelsbrist och rejäla prisstegringar. Det rådde ransonering på flera viktiga livsmedel, och många hade knappt om pengar, något som framgår av en hel del brevsvar som Förberg fick.

Från Karl Fredrik Dusén, en pensionerad lektor i Kalmar som fått en inbjudan att bli medlem, kom i början av oktober 1917 beskedet att han inte ansåg sig ha råd med ett medlemskap:

”Undertecknad, som under normala förhållanden med nöje skulle mottagit kallelsen till Svenska Linnésällskapet, anser sig under nu rådande abnorma ekonomiska förhållanden böra avböja densamma.”⁵⁷

Många av de teckningslistor som därefter sändes ut i början av 1918 returne- rades också tomma eller skickades inte tillbaka. Ungefär en tredjedel av de utsända listorna återkom, ibland med flera namn. Betecknande är dock det svar som inkom från jägmästaren Malkolm von Schantz på Lunnaby gård utanför Växjö, en av sällskapets tidiga medlemmar:

”Under nuvarande svåra tider har hvarken jag eller några af mina bekanta, som jag förelagt listan, tillfälle till några extra utgifter. Högaktningsfullt M.

von Schantz.”⁵⁸

Förberg bearbetade dock med stor uthållighet presumtiva ledamöter och väl- görare per telefon och med brev; han tiggde och bad om bidrag och påpekade ibland att namngivna och kända personer varit frikostiga; kanske skulle brev- Teckningslista för insamling av medel till inköp av syskonen Ödmans Linnéföremål.

mottagaren kunna se detta som ett föredöme. Det kunde också vara praktiskt att betala in en rejäl slant på en gång, något som han föreslog apotekaren Viktor Ewerlöf:

”I min egenskap af skattmästare skulle det det (sic) glädja mig, om herr apo- tekaren – till undvikande af besväret med det årliga inkräfvandet af afgiften – ville blifva ständig ledamot eller ännu hellre stödjande. Villkoren framgå af stadgarnes § 5.”⁵⁹

Målgruppen att värva som medlemmar var tandläkare, läkare, apotekare, läroverkslärare, naturvetenskapligt och medicinhistoriskt orienterade akade- miker samt kulturhistoriskt intresserade personer, men även en rad företags- ledare, bankdirektörer, bankirer och välsituerade personer, som man tänkte kunde stödja företaget, uppvaktades. Resultatet lät inte heller vänta på sig, även om inte alla som tillfrågades ställde upp med bidrag. I årsskriften 1921 kunde 29 ”stiftare av Linnémuseet” redovisas, bl.a. AB Gimo-Österbybruk, AB P. A. Norstedt & Söner, friherre Louis de Geer på Leufstabruk, industri- ledaren Seth Kempe, bankiren Karl Langenskiöld, förste hovstallmästaren Edvard Sager, vidare den förmögna filantropen Magna Sunnerdahl, gross- handlarbröderna Ivan och Oscar Traugott, advokaten Torsten Tullberg och Upsala Ångqvarns AB. Bland stödjande ledamöter återfanns bl.a. bokför- läggaren Karl Otto Bonnier, professorskan Calla Curman och bankdirek- tören Knut Wallenberg. Från grevinnan Wilhelmina von Hallwyl fick man 1 000  kr, bröderna Ivar och Torsten Kreuger lämnade 200 kr var, liksom matematikern Gösta Mittag-Leffler. Sällskapets egen styrelseledamot Robert Fries bidrog med 500 kr. Bland bidragsgivarna och dem som kanske blott in- trädde som ordinarie medlemmar noteras kultur- och vetenskapsintresserade ämbetsmän, akademiker, läkare, tandläkare, grosshandlare, bankdirektörer, godsägare och ståndspersoner på landsbygden.⁶⁰

Företaget kunde till sist föras i hamn, till stor del tack vare en donation från filantropen och grosshandlaren Oscar Traugott, som generöst bidrog med 20 000 kr. Därmed var inköpet av de Ödmanska föremålen finansie- rat.⁶¹ En av dem som dock inte ville stödja företaget var ASEA-chefen Sigfrid Edström, som kortfattat meddelade: ”Återsändande teckningslista n:r 121 för Svenska Linnésällskapet får jag meddela, att jag ej kan teckna något. Högakt- ningsfullt J S Edström”.⁶²

Snart nog fick man ett nytt erbjudande om föremål som en gång tillhört Linné. Sällskapets förste ordförande, zoologen och Linnéättlingen Tycho

Tullberg, avled i april 1920. Det Linnéanska arvegodset hade förvaltats väl även i hans släkt – han var morbror till syskonen Ödman – och nu fick säll- skapet möjlighet att förvärva ytterligare föremål. Utgångspriset var till en början 200 000 kr, men sedan Linnéporträtt tagits bort och summan först prutats till 100 000 kr, lyckades man till sist förvärva föremålen för 50 000 kr, efter en ny värdering. Denna gång visade det sig svårare att finansiera in- köpen, men genom styrelsesuppleanten jägmästaren Paul Bellanders försorg kunde man i två omgångar få in likvida medel och betala det överenskomna beloppet. Härigenom tillfördes samlingarna olika silverföremål, möbler, ett insektsskåp m.m.⁶³

Ytterligare förvärv kunde göras redan i december 1922 när Tycho Tull- bergs son, advokaten Torsten Tullberg, på Bukowskis auktion lät sälja de Lin- néföremål som han ärvt efter fadern. På grund av de dåliga tiderna såldes föremålen till låga priser och Svenska Linnésällskapet kunde förvärva bl.a.

Linnés skrivbord, ett tebord med skiva från Rörstrand, ostindiskt porslin m.m. för knappt 3 000 kr. Förvärven bekostades denna gång av grosshandla- ren Ivan Traugott, som i början av januari 1923 översände en check på 5 000 kr till sällskapets skattmästare Elof Förberg.⁶⁴

33

T

anken att omvandla den gamla Linnéträdgården med tillhörande bygg- nader till ett värdigt och levande Linnéminne stod inte överst på agen- dan när sällskapet stiftades i maj 1917. Den tillkom i stället kort efter det att man fått möjlighet att förvärva de Ödmanska föremålen med Linnéanknyt- ning. För att kunna slutföra förvärvet måste man ha en plan för hur och var föremålen skulle kunna förvaras och visas i framtiden. Även i denna fråga var det Elof Förberg som tog initiativet. I ett brev till Uppsala universitets rektor, professor Henrik Schück, formulerade han sina tankar:

”Högtärade f.d. skolkamrat!

[…] Sedan nu fröknarna Ödman synas ha beslutat sig för att sälja sina Lin- néminnen […] gäller det, att söka skaffa en lämplig plats för deras förvarande och uppställning. Det gamla Linnéhuset vore väl det för ändamålet i alla af- seenden bästa och lämpligaste. Jag har gått och sett på det – visserligen blott utvändigt – men af detta att döma, torde det ej möte några större svårigheter att restaurera detsamma. När jag gick ikring i den gamla trädgården, greps jag af en tanke, som sedan ej lämnat mig hvarken dag eller natt: tänk om man skulle kunna få se denna trädgård – Linnés världsberömda Hortus up- saliensis – återställd sådan den var på Linnés tid!

Det vore väl det vackraste sätt, hvarpå Linnés minne och serskildt hans verksamhet i Uppsala kunde hugfästas. Äfven om det lyckas oss att hopsamla alla kända Linnéreliker i det gamla huset, är det naturligtvis omöjligt att återgifva det Linnéska hemmet sådant det en gång var. Detta skulle dock ej betyda så mycket, om man finge trädgården återställd. […] Det finnes, såsom Du nogsamt vet, ytterst detaljerade beskrifningar öfver densamma, planar och ritningar. Orangeribyggnaden (och en del Linnéanska växter) kvarstår der än i dag. För Uppsala Universitet, liksom äfven för Uppsala stad, borde ett förverkligande af denna plan vara ett önskemål, värdt att kraftigt stödjas. Linnéhuset med den Linneanska trädgården blefve en sevärdhet af första ordningen och utan motstycke.”

Förberg kunde meddela att han helhjärtat stöddes av Rutger Sernander i Uppsala och han hoppades nu att universitetet skulle ställa sig positivt till att överlämna dispositionsrätten för såväl trädgården som boningshuset till sällskapet.⁶⁵

Henrik Schück, vars rektorstid närmade sig sitt slut, visade sig genast mycket positivt inställd till Förbergs förslag, och han kom att med beslut- samhet driva frågan vid universitetet. Bostadshuset kunde dock inte komma ifråga på många år, meddelade Schück, eftersom det sedan länge var tjänste- bostad för director musices, dvs. universitetets kapellmästare.⁶⁶ Ärendet för- bereddes under vintern 1918, och den 13 maj samma år inlämnade sällskapet till universitetet en anhållan om att få nyttjanderätt till Linnéträdgården och tillhörande byggnader. Frågan fick bifall hos Större Akademiska Konsisto- riet och överlämnades till Universitetskanslern för beslut. Resultatet blev att trädgården uppläts till Linnésällskapet samt att man även ålades det framti- da underhållet av byggnaderna. Kanslern, den tidigare statsministern Carl Swartz, beslöt dock att universitetet i fortsättningen skulle ha en representant i sällskapets styrelse, en bestämmelse som fortfarande gäller. Den förste sty- relseledamoten som representerade universitetet kom att bli botanikprofes- sorn Oscar Juel, som även var en av sällskapets stiftare.⁶⁷ Det kan här också

Henrik Schück, cirka 1915. Foto: Ferdinand Flodin.

noteras att Swartz tecknade sig som ständig ledamot i Svenska Linnésällska- pet i oktober 1919.⁶⁸

Linnés gamla bostad kunde sällskapet sålunda inte komma i åtnjutan- de av på många år, men orangeriet skulle efter reparationer kunna fungera som ett temporärt museum. Fram till dess att orangeriet kunde tas i bruk upplät överbibliotekarien Markus Hulth utrymmen i universitetsbiblioteket för att förvara de Linnéminnen som hade förvärvats från fröknarna Ödman.

Efter att ha visats för sällskapets medlemmar vid höstsammankomsten 1918 på Konstnärshuset i Stockholm, fraktades samlingen med nyförvärvade Lin- néföremål till universitetsbiblioteket i Uppsala. Där kunde Hulth den 20 mars 1919 slå upp portarna till bibliotekets nya visningssal, i vilken en stor Linnéutställning öppnades med material ur såväl bibliotekets samlingar, som föremål som nu ägdes av Svenska Linnésällskapet.⁶⁹ En reporter från Upsala Nya Tidning var på plats och kunde dagen därpå rapportera i tidningen under rubriken ”En Linnéutställning i universitetsbiblioteket.”:

”Universitetsbiblioteket har efter sin ombyggnad erhållit en förevisningssal, som särskilt är avsedd för sådana separatutställningar, som bruka anordnas vid andra stora bibliotek och som alltid varit ägnade att tilldraga sig en sär- skild uppmärksamhet.

Den första utställningen i den nya salen är en mycket intressant Linnéut- ställning, som är tillgänglig för allmänheten utan avgift kl. 11–1 på midda- gen, vilken vi vilja begagna tillfället att rekommendera för intresserade.”⁷⁰ För att sätta Linnéträdgårdens orangeri i skick krävdes också pengar – som sällskapet inte hade.

I november 1921 inlämnades en skrivelse till Kungl. Maj:t med en be- gäran om att få komma i åtnjutande av 190 000 kr ur det s.k. Teaterlotte- riet. Reparationerna av orangeriet beräknades kosta 90 000 kr och resterande 100 000 kr skulle avsättas i en fond för underhåll av byggnader och träd- gård. En förberedande och framgångsrik uppvaktning gjordes av Elof För- berg, Markus Hulth och Einar Lönnberg hos cheferna vid ecklesiastik- och handelsdepartementen, statsråden Olof Olsson och Carl Svensson. Det hela resulterade i att sällskapet under 1924–1925 kom att få totalt 120 000 kr i bi- drag. I slutändan visade det sig dock att anslagna medel inte skulle räcka för en mer genomgripande renovering av orangeriet. Man fick i stället nöja sig med nödtorftiga reparationer, så att merparten av anslaget i stället kunde gå till återställandet av trädgården.⁷¹

Orangeriet i Linnéträdgården hade tillkommit 1743, kort efter det att Lin- né tillträtt sin professur i botanik 1742. Byggnaden uppfördes efter ritningar av arkitekten och hovintendenten Carl Hårleman. Redan 1748 gjordes vissa förändringar av byggnaden genom att den södra flygeln ändrades till drivhus och museum. Orangeriet kom att användas för sitt ursprungliga syfte fram till dess att Linneanum togs i bruk 1805 i den nya botaniska trädgården.

Från denna tidpunkt stod orangeriet tomt och blev alltmer förfallet. År 1817 övertogs byggnaden av Östgöta nation, varvid ombyggnader och en hel del reparationer utfördes. De växthusfönster som fanns sedan orangeriet uppförts togs nu bort och nya väggar murades upp i deras ställe. Eftersom byggnaden var rejält fuktskadad nedtill, fick åtskilligt muras om och golven bytas ut. En ny dränering med utlopp i Svartbäcken utfördes också. Trots detta förblev området vattensjukt och nya genomgripande reparationer på byggnaden fick utföras 1862. Orangeriet användes som nationslokal till 1885 och därefter för en slöjdskola och senare, jämte delar av Linnés bostadshus, som museum för universitetets nordiska fornsaker.⁷²

Sällskapet hade först tagit kontakt med den nytillsatte stadsarkitekten Gunnar Leche för att göra en mer genomgripande restaurering av orange- riet, men hans renoveringsförslag kunde inte användas, eftersom Leche i sitt förslag inte tog tillräcklig hänsyn till byggnadens historiska värden. Istället utfördes mer begränsade reparationer, samtidigt som inredningen färdigställ- des, vilket skedde under vintern 1923–1924. I februari 1924 kunde sällskapets Linnéföremål lämna universitetsbiblioteket och transporteras till orangeriet.

Samlingarna ordnades nu av amanuensen Sigurd Wallin, som var verksam vid Nordiska Museet. Vid vårsammankomsten i maj 1924 kunde museet för första gången visas för medlemmarna, och från hösten samma år fick allmän- heten tillträde söndagar och fredagar mot erläggande av entréavgiften 25 öre.

Även visningar för skolklasser arrangerades.⁷³

På sikt var det dock meningen att sällskapet skulle få tillgång till Linnés gamla bostad, vilken uppförts 1693 av Olof Rudbeck d.ä. Byggnaden tillkom för att tjäna som prefektbostad för sonen Olof Rudbeck d.y. Den byggnads- teknik som Olof Rudbeck d.ä. använde i alla sina huskonstruktioner var han ensam om. Rudbecks tanke var att hans byggnader i största möjliga utsträck- ning skulle konstrueras så att de kunde motstå brand, och därför användes trä i så liten omfattning som möjligt. Det visade sig också att huset klarade sig vid den stora stadsbranden i maj 1702. Till tak och bjälklag användes sålunda järn och i övrigt tegel. Väggarnas konstruktion var emellertid oroväckande

tunn och uppfördes endast med en tegelstens tjocklek. När fukt efter hand tog sig in i konstruktionen blev husen därför bräckliga. Sålunda fick Olof Rudbeck d.y. flytta ut ur prefektbostaden 1731 på grund av att huset var i dåligt skick. När Linné tio år senare skulle flytta in i byggnaden, beskrev han den mer som ett ”uggle-näste eller röfwarekula än et professors hus”, och omfattande reparationer fick vidtagas, bl.a. för att förstärka väggarna.⁷⁴ Repa- rationer verkställdes därpå 1765, 1783 och efter Carl Peter Thunbergs avflytt- ning 1805. Denne kunde då flytta upp till det just uppförda Linneanum i den nya botaniska trädgården. Efter det att Thunberg flyttat ut från Linnéhuset hyrdes nedervåningen och trädgården ut till Adam Afzelius.⁷⁵

Uppsala fick år 1808 en ny director musices med Johann Christian Friedrich Hæffner, som tidigare verkat som ledare för Hovkapellet i Stock- holm. Hæffner fick från 1809 hyra övervåningen i Linnéhuset och detta kom att bli bostad för director musices i långt mer än etthundra år, ända fram till dess att Hugo Alfvén flyttade därifrån.⁷⁶ Husets nedre våning uthyrdes 1822 till akademiens ritmästare. Från 1880-talet och en tid framåt användes delar av husets övervåning till det s.k. Victoriamuseet för nordiska fornsaker, medan en vaktmästare för museet disponerade rum i nedervåningen.⁷⁷ Interiörbild från Linnémuseet i Orangeriets södra flygel (1924–1937). Foto: okänd.

För det nybildade Linnésällskapet blev, efter inköpen av föremål som till- hört familjen Linné, trädgården den främsta prioriteringen, men Förberg och styrelsen sneglade även på det gamla Linnéhuset, där director musices Hugo Alfvén bodde och där ett Linnémuseum skulle kunna inredas.

Tack vare ett resolut agerande av Henrik Schück år 1918 kunde en dona- tion från grosshandlaren Hjalmar Josephson till universitetet bli till nytta för Linnésällskapet. Hjalmar Josephson var brorson till den kände tonsättaren och körledaren Jacob Axel Josephson (1818–1880). Schück föreslog grosshand- lare Josephson att hans donation borde användas till uppförande av en ny bostad för director musices; byggnaden skulle uppföras som en hyllning till J. A. Josephson. Hjalmar Josephson godkände förslaget och med donations- handlingen av den 9 april 1918 översändes 75 000 kr till en byggnadsfond.⁷⁸ Så småningom uppfördes ”Musicum”, efter ritningar av arkitekten Victor Holmgren. Byggnaden stod klar i november 1929, med såväl en sal för mindre konserter som bostad för director musices. Därmed fick Hugo Alfvén en ny och mer ändamålsenlig bostad och Svenska Linnésällskapet snart tillgång till det hus som Linné en gång bott i.⁷⁹

Inflyttning i Linnémuseet vårvintern 1937. Foto: Nils Sundquist.

Sommaren 1935 inleddes arbetena med att renovera det blivande Linné- museet. Svenska Linnésällskapet tillsatte en särskild byggnadskommitté, i vilken ingick Rutger Sernander, andre bibliotekarien Jonas L:son Samzelius, Sigurd Wallin och Arvid Uggla. Arbetet leddes av antikvarien och konst- historikern Erik Lundberg och som kulturhistorisk kontrollant verkade Nils Sundquist, konsthistoriker, fil. lic. och sedermera landsantikvarie. Denne kom att i två längre artiklar, ”Olof Rudbecks botaniska prefekthus”⁸⁰ och

”Botaniska huset under Linnés tid”,⁸¹ ingående skildra husets historia och dess skick i samband med renoveringen 1935–1936.

Arbetena hade kunnat sättas igång tack vare medel som Kungl. Maj:t beviljat den 7 december 1934. Av lotterimedel erhöll då sällskapet 50 000 kr i bidrag och ytterligare 3 000 kr fick man från Uppsala Kaféaktiebolag. För de övergripande byggnadsarbetena svarade byggnadsfirman Anders Diös.

Husets inredning färdigställdes sedan under vintern och våren 1937. Den 30 maj 1937 kunde sällskapets tjugoårsjubileum firas med invigning av det nya Linnémuseet. Högtidligheterna inleddes i orangeriet dit en rad honoratiores Från Linnémuseets invigning i Orangeriet den 30 maj 1937. Närmast kameran prins Carl, prinsessan Ingeborg och prins Eugen. Bakom den sistnämnde syns professorerna Einar Lönnberg och Rutger Sernander (längst t. h.). Foto: Stockholms Fotocentral.

inbjudits, bl.a. prins Carl och hans hustru prinsessan Ingeborg, samt prins Eugen. Efter tal av sällskapets vice ordförande Rutger Sernander och föredrag av Sigurd Wallin om Linnéhusets historia, tågade man bort till det nya mu- seet, där prins Eugen låste upp porten och de närvarande efter hand kunde gå husesyn i den nyrenoverade byggnaden. Dagen avslutades med middag i orangeriets frigidarium.⁸²

Antalet besökare till det nya museet blev under det första året, 1938, 2 867 personer och flera större grupper gjorde besök där i samband med möten och kongresser i staden.⁸³ Året därpå kom dock endast hälften så många besöka- re, 1 450 st., vilket ansågs bero dels på att turistbussarna inte kunde parkera i närheten, eftersom ett stort bostadshus uppfördes i hörnet av Linnégatan och Svartbäcksgatan, dels på det oroliga världsläget. Restaureringen av Linnéhu- set kom också att avslutas under 1939, varpå en inventering av alla föremål företogs av dåvarande amanuensen Per Gustaf Hamberg. Inom kort tvinga- des man dock stänga museet och i stället anskaffa 15 packlårar av trä och ett gediget stålskrin för att kunna evakuera alla lösa föremål, utom möblerna.

Trälårarna, som beställdes hos A. W. Petterssons lådfabrik på Strandbodga- Interiör från det år 1937 nyöppnade Linnémuseet. Foto: Nordiska museet.

tan i Uppsala, tillverkades i tre olika storlekar och kostade 169 kr, medan man fick betala 24:50 för det dokumentskrin som inhandlades hos den närbeläg- na Järn- och maskinaffären Wolrath på Svartbäcksgatan, strax före jul 1939.

Det blev trädgårdsförmannen Rickard Carlsson (senare Ekbom) som fick den grannlaga uppgiften att omsorgsfullt packa in alla föremål. Världskriget stod för dörren.⁸⁴

Museet hölls sedan stängt under andra världskriget, i likhet med flera andra museer i Sverige. Föremålen verkar dock ha funnits kvar i museet, men nedpackade. Vid styrelsesammanträdet den 8 april 1945, en månad före fre- den, diskuterades möjligheten att kunna öppna museet till sommaren, men efter att ha hört museimannen Sigurd Wallins synpunkter beslöt man ”[…]

att fullständig uppackning af museiföremålen ännu ej med trygghet kunde ske.” Vid nästa styrelsesammanträde den 27 maj 1945 hade dock freden kom- mit och styrelsen beslöt därför att packa upp alla föremål och öppna museet igen.⁸⁵

Det dröjde dock till sommarsäsongen 1946 innan museet öppnades för allmänheten.⁸⁶ Från juli månad var museet öppet mellan kl. 13.00 och 15.00.

Entréavgiften uppgick till 50 öre och förblev oförändrad fram till 1957, då den höjdes till 1 krona.⁸⁷ År 1971 höjdes entréavgiften till 2 kr, samtidigt som grupprabatter infördes.⁸⁸

Efter andra världskrigets slut kunde museet också tillföras ett par bety- dande föremål. I februari 1946 meddelades att sällskapet genom frikostiga bidrag kunnat förvärva en så kallad gräddsnäcka i silver för 3 500 kr. Den hade ursprungligen, 1769, överlämnats till Linné från Smålands nation och hade nu blivit utbjuden till försäljning.⁸⁹ Genom förmedling av lantbruks- rådet Miles von Wachenfelt i London kunde också ett porträtt av Linné i lappdräkt förvärvas till museet. Det hade av en tillfällighet återfunnits hos en tavelrestauratör i London.⁹⁰ von Wachenfelt hedrades genom att bli utsedd till ständig medlem i sällskapet.⁹¹ Fyndet föranledde honom att i årsskriften publicera en uppsats om upptäckten och där göra en jämförelse med övriga kända porträtt med samma motiv.⁹² Inom kort kunde sällskapet även förvär- va ett Linnéporträtt i pastell, som utförts av den välkände konstnären Gustaf Lundberg.⁹³

Efter kriget fanns det behov av reparationer och förbättringar, såväl i mu- seet som i trädgården. Från två bryggeriföretag fick man 13 000 kr i bidrag, medan en trävarufirma samt direktör Victor Hasselblad i Göteborg bidrog med 1 000 kr vardera. Ytterligare 1 500 kr inflöt kort därpå.⁹⁴ Reparationerna

kunde sedan utföras under 1948.⁹⁵ I mars 1949 beslöt styrelsen att blindföns- ter skulle målas på Linnémuseets fasad.⁹⁶ Under sommaren 1950 gjordes en del mindre reparationer av Linnémuseet; fönsterfoder målades och paneler reparerades.⁹⁷

Året därpå väckte Axel Nelson ett förslag om att på Linnémuseet sätta upp en minnesplatta över Olof Rudbeck d.ä., som en gång uppfört byggnaden.⁹⁸ Anledningen var att det år 1952 hade gått 250 år sedan denne avled. Nelson, som var biblioteksman och under många år chef för handskriftsavdelning- en vid Uppsala universitetsbibliotek, hade under åren 1937–1950 utgivit Olof Rudbeck d.ä:s mäktiga och märkliga Atlantica.⁹⁹ Styrelsen gillade förslaget och stenplattan, placerad i husets hörn riktad mot trädgården, kunde invigas på Rudbecks 250-åriga dödsdag den 17 september 1952.¹⁰⁰ I samband därmed höll sällskapets ordförande Nils von Hofsten ett tal till Rudbecks minne;

stentavlan hade dagen till ära dekorerats med en girland av rudbeckior.¹⁰¹ I maj 1947 hade styrelsen beslutat att Linnémuseet skulle vara öppet dag- ligen i två timmar året runt. Även om byggnaden var uppvärmd, beslöt man 1955 att ”[…] till personalens bekvämlighet under vintermånaderna” inköpa ett elektriskt värmeelement.¹⁰²

Ett och annat föremål kunde tillföras sällskapets samlingar under 1950- talet,¹⁰³ och det var också nu som det andra stora förvärvet av föremål från systrarna Anna och Gerda Ödman gjordes. Förhandlingarna sköttes av Sigurd Wallin och föremålen förvärvades för 50 000 kr.¹⁰⁴ För att kunna fi- nansiera inköpen lyckades man få 25 000 kr i statliga lotterimedel, 2 000 kr från Patriotiska Sällskapet samt nära 4 000 kr genom en insamling bland sällskapets medlemmar. Resten fick täckas av medel i den ordinarie budge- ten.¹⁰⁵ I slutet av 1956 hade merparten av dessa nyförvärvade föremål placerats och inventerats i Linnémuseet.¹⁰⁶ Några år senare gjordes dessutom en full- ständig inventering av samlingarna.¹⁰⁷

På förslag av Nils von Hofsten, som nyligen lämnat uppdraget som ordfö- rande, beslöt styrelsen i början av 1965 att en särskild föreståndare för Linné- museet skulle utses. Det blev Rudolf Zeitler, nybliven professor i konsthisto- ria, som blev den förste att åtaga sig detta uppdrag.¹⁰⁸ Året därpå rapporterades att en testamentarisk gåva på 23 000 kr erhållits efter fru Sigrid Cedergren, vilket föranledde styrelsen att se över stadgarna, för att om möjligt undvika gåvoskatt.¹⁰⁹

I samband med förberedelserna inför Svenska Linnésällskapets 50-års- jubileum föreslog styrelsemedlemmen Olof Selling att Linnés fähus skulle

återuppföras på den så kallade förgården i Linnéträdgården, längs Svartbäcks- gatan. Selling hade fått uppdraget att ordna den utställning som fick heta

”Linné – världsnamnet” och hans tanke var nog att denna skulle kunna per- manentas i den nya byggnaden. Vid styrelsens möte i mars 1967 uppvisades även ritningar till denna byggnad.¹¹⁰ Förslaget, som bestod av två nya bygg- nadskroppar, avfärdades dock av riksantikvarien och frågan togs sedan inte upp på nytt av styrelsen.¹¹¹

I mars 1969 meddelade Zeitler att Uppsala universitetsbibliotek förkla- rat sig villigt att som deposition ta hand om Linnésällskapets arkiv.¹¹² Ett år senare, den 2 april 1970, var depositionshandlingen upprättad och kunde sedan kontrasigneras av överbibliotekarien Gert Hornwall. Vid detta tillfälle diskuterades även placeringen av den Förbergska boksamlingen, vilken för- Den 17 september 1952 avtäcktes minnestavlan över Olof Rudbeck d.ä., uppsatt på Linnémuseets fasad, i samband med 250-årsdagen av Rudbecks död. Här syns fr. v.

Axel Nelson, Robert Fries, Nils von Hofsten och Arvid Uggla nedanför minnestavlan.

Foto: okänd.