Det centrala minoritetspolitiska regelverket .1 Det allmännas grundläggande ansvar

Minoritetslagen och språklagen anger vilka de nationella minorite-terna och minoritetsspråken är. De innehåller även bestämmelser som omfattar hela den statliga verksamheten och samtliga kommuner och regioner. Det rör sig om

– det så kallade grundläggande skyddet

– skyldigheten att samråda med minoriteterna och ge dem möjlig-het till inflytande och

– skyldigheten att informera om rättigheter och ansvar.

Språklagen innehåller därtill vissa bestämmelser som tar sikte på den enskildes tillgång till minoritetsspråk. Språklagen utgör en del av språk-politiken som i fråga om minoritetsspråken utgör ett med minori-tetspolitiken överlappande politikområde.²

Det grundläggande skyddet

Begreppet ”grundläggande skydd” används inte i lagtext, men där-emot i diskussionerna om minoritetspolitiken. Begreppet har an-vänts med olika innebörd. En innebörd är som en sammanfattande beteckning på myndigheters skyldighet enligt minoritetslagen att informera minoriteterna om deras rättigheter, att främja minorite-ternas språk och kultur och att samråda med dem (se exempelvis Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget, 2017, s. 106). I den senaste minoritetspolitiska propositionen används begreppet i mer avgränsad betydelse (prop. 2017/18:199, s. 31). I propositionen av-ses två lagbestämmelser:

2 Språkpolitiken har fyra överordnade mål, varav minoritetsspråken omfattas av ett: 1. Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige. 2. Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk. 3. Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig. 4. Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna moders-målet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

• Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken (8 § språklagen).

• Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt (4 § minoritetslagen).

Innebörden av ”främja” är att det allmänna genom aktiva åtgär- der och handlingar ska stödja språkens och kulturens fortlevnad (prop. 2008/09:143, s. 126). Det grundläggande skyddet är inte en insats eller åtgärd med ett preciserat innehåll, i jämförelse med exem-pelvis rättigheterna i förvaltningsområde (se nästa avsnitt). Av för-arbetena framgår att syftet med bestämmelserna i stället är att öka statliga och kommunala myndigheters medvetenhet om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Detta förväntas i sin tur ytterst leda till att initiativ tas till att aktivt främja minoriteternas språk och kultur inom den offentliga verksamheten (prop. 2008/09:158, s. 67).

För kommunernas och regionernas del har ansvaret förtydligats genom en bestämmelse, 5 b § minoritetslagen, om skyldighet för dem att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete.

Skyldigheten innebär att kommuner och regioner aktivt ska ta ställ-ning till hur det minoritetspolitiska arbetet ska bedrivas och att det ska framgå av någon form av styrdokument (prop. 2017/18:199, s. 94).

Grundskyddet är inte sanktionerat men kommuner och regioner är skyldiga att på begäran lämna uppgift till uppföljningsmyndig-heterna om de mål och riktlinjer som antagits.

Samråd och andra former av inflytande

Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlig-het till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med minoriteterna i sådana frågor, enligt 5 § minoritets-lagen.

Utredningen konstaterar att bestämmelsen är central för minori-tetspolitiken. Den är det främsta styrmedlet för att uppnå det mino-ritetspolitiska målet inom delområdet inflytande och delaktighet.

Genom de nationella minoriteternas inflytande kan dessutom

poten-66

tiellt innehållet i och utformningen av alla andra minoritetspolitiska åtgärder påverkas.

Innebörden av ”samråd” har förtydligats genom ett nytt andra stycke i bestämmelsen. Samråd ska ske genom att förvaltningsmyn-digheten för en strukturerad dialog med de nationella minoriteterna i syfte att kunna beakta deras synpunkter och behov i myndighetens beslutsfattande (se prop. 2017/18:199, s. 40 för den närmare inne-börden av detta).

I regleringen finns inte något uttryckligt krav på att de synpunkter som framförs vid samråden måste beaktas i beslutsfattandet, men syftet är att så ska ske så långt det är möjligt. Det centrala för sam-rådsförfarandet bör vara att de nationella minoriteternas synpunk-ter verkligen ska kunna beaktas i myndighesynpunk-ternas beslutsfattande (prop. 2017/18:199, s. 93). Av bestämmelsen följer en skyldighet att ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande även i andra former än genom samråd.

I 5 a § anges att förvaltningsmyndigheter särskilt ska främja barns och ungas möjligheter till inflytande och samråd i frågor som berör dem och anpassa formerna för detta till deras förutsättningar.

Informationsskyldigheten

Enligt 3 § minoritetslagen har kommuner och regioner samt statliga förvaltningsmyndigheter skyldighet att informera de nationella minori-teterna om deras rättigheter och det allmännas ansvar. Skyldigheten omfattar rättigheter och ansvar enligt minoritetslagen och föreskrif-ter som lagen hänvisar till, vilket för närvarande är dels språklagen, dels bestämmelser i skollagen, rättegångsbalken och förvaltnings-processlagen.

Informationsskyldigheten är i fråga om statliga myndigheter be-gränsad till de vars verksamhet är av betydelse för de nationella mino-riteterna eller minoritetsspråken.

Av förarbetena framgår att syftet främst är att göra de nationella minoriteterna medvetna om sina rättigheter så att de kan ta tillvara dem (prop. 2008/09:158, s. 64 f.). Skyldigheten att informera gäller emellertid inte enbart rättigheter utan även det allmännas ansvar.

Syftet med bestämmelsen får således anses vara att över huvud taget

göra de nationella minoriteterna medvetande om innehållet i minori-tetspolitiken.

Den enskildes tillgång till språk

I 14 och 15 §§ språklagen finns bestämmelser som rör den enskildes möjlighet till språk. I bestämmelserna anges i fråga om den som till-hör en nationell minoritet att det allmänna ansvarar för att han eller hon ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritets-språket.

3.5.2 Förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska Systemet med förvaltningsområden

Systemet med förvaltningsområden för de tre minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska har sin grund i Sveriges åtaganden i förhållande till så kallade territoriella språk enligt språkstadgans del III.

Ett åttiotal av landets kommuner ingår i förvaltningsområde för ett eller flera av språken. I fråga om vissa kommuner anges direkt i minoritetslagen att de tillhör förvaltningsområdet för ett eller flera av de tre språken. Andra kommuner kan enligt 7 § minoritetslagen ansöka hos regeringen om att få ingå i förvaltningsområde. Sådana kommuner kan även ansöka om utträde, vilket kräver synnerliga skäl.

Förvaltningsområdena medför särskilda skyldigheter för munen och för förvaltningsmyndigheter på statlig nivå och på kom-mun- och regionnivå. Kommuner i förvaltningsområde får ett sär-skilt statsbidrag som betalas ut av uppföljningsmyndigheterna. Det-samma gäller de regioner som omfattas av skyldigheten att ge enskilda möjlighet att använda sitt språk i kontakter med regionen. Femton regioner får statsbidrag. De närmare innehållet i skyldigheterna be-skrivs under särskilda rubriker nedan. Statsbidraget bebe-skrivs under avsnitt 3.5.3.

68

Rätt för enskilda att använda sitt språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter

Inom förvaltningsområdena finns en rätt för enskilda att i ärenden använda och få svar på minoritetsspråket i kontakter med heter. Detta gäller inte enbart i förhållande till kommunala myndig-heter utan även i förhållande till förvaltningsmyndigmyndig-heter på statlig nivå och regionnivå om myndighetens geografiska verksamhetsom-råde helt eller delvis sammanfaller med förvaltningsomverksamhetsom-rådet. Enskilda som saknar juridiskt biträde har dessutom rätt att på begäran få en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärendet på finska, meänkieli respektive samiska. Även när det är fråga om kon-takter som inte rör ärenden ska myndigheterna sträva efter att be-möta de enskilda på dessa språk (för det närmare innehållet i regler-ingen, se 8 § minoritetslagen).

Förvaltningsmyndigheter ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli respektive samiska där detta behövs i enskildas kontakter med myndigheten (11 § minori-tetslagen).

Särskilda skyldigheter för kommuner Förskola m.m. på finska, meänkieli och samiska

Kommunen ska erbjuda plats i förskola samt sträva efter att erbjuda viss annan pedagogisk verksamhet, där hela eller en väsentlig del av utbildningen respektive verksamheten bedrivs på det minoritets-språk som omfattas av förvaltningsområdet. Kommunen är skyldig att tillfråga vårdnadshavare som ansöker om förskoleplats om de vill ha en sådan plats för sitt barn. Detsamma gäller om kommunen erbjuder viss annan pedagogisk verksamhet på språket (se 8 kap.

12 a § och 25 kap. 5 a § skollagen).

Äldreomsorg på finska, meänkieli och samiska

Kommunen ska vidare erbjuda möjlighet att få hela eller en väsentlig del av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldre-omsorgen av personal som behärskar språket. Kommunen ska infor-mera den som ansöker om bistånd inom ramen för äldreomsorgen

om möjligheterna till sådan service och omvårdnad. Därtill ska kom-munen inom ramen för sådan omsorg även beakta de äldres behov av att upprätthålla sin kulturella identitet (se 18, 18 b och 18 c §§

minoritetslagen). Enligt 5 kap. 6 § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453) ska kommunen verka för att det finns tillgång till perso-nal med kunskaper i bland annat finska, meänkieli eller samiska där detta behövs i omvårdnaden om äldre människor.

3.5.3 Statsbidraget till kommuner och regioner i förvaltningsområde

Statsbidraget regleras i förordningen (2009:1299) om nationella mino-riteter och minoritetsspråk. Bidraget får enligt förordningen använ-das dels till de merkostnader som uppkommer i kommunen och regionen med anledning av de rättigheter som enskilda har enligt minoritetslagen, dels till åtgärder för att stödja användningen av finska, meänkieli och samiska.

Bidraget till kommuner baseras på ett grundbelopp om 660 000 kro-nor som multipliceras med faktor baserad på kommunens invånar-antal. Det lägsta belopp kommunen kan få är 660 000 kronor och det högsta är drygt 2 600 000 kronor. Kommuner som ingår i mer än ett förvaltningsområde får ett särskilt tillägg om 500 000 kronor. Regio-ner får ett fast bidrag om 250 000 kronor årligen. Bidraget till kom-muner och regioner som ingår i mer än ett förvaltningsområde är inte uppdelat per minoritetsspråk.

Det sker inte någon behovsprövning inför utbetalningen av stats-bidraget. Däremot får statsbidraget sättas ner om inte hela beloppet förbrukats under året och kommunen eller regionen inte visar att medlen, helt eller delvis, ska användas för sådana särskilda merkost-nader eller åtgärder för att stödja användningen av finska, meänkieli och samiska som inte kommer att täckas av närmast följande års statsbidrag.

Sametinget prövar frågor som rör bidraget till kommuner och regio-ner i samiskt förvaltningsområde, vilket omfattar kommuregio-ner och regioner som ingår även i förvaltningsområde för de andra språken.

Länsstyrelsen i Stockholms län prövar frågor som rör bidraget till övriga kommuner och regioner.

Kommunerna är skyldiga att tillsammans med de nationella minori-teterna kartlägga de behov som finns i kommunen av åtgärder till

70

stöd för användningen av finska, meänkieli respektive samiska. Kom-munernas kartläggning ska redovisas. Kommuner och regioner är även skyldiga att lämna en ekonomisk redovisning av de utbetalda medlen och en redovisning av vad medlen har använts till. Redovis-ningarna ska göras till den av uppföljningsmyndigheterna som har betalat ut bidraget.

3.5.4 Övriga rättigheter i fråga om språk

Utöver de grundläggande bestämmelserna och de särskilda regler som gäller för förvaltningsområdena innehåller minoritetslagen ytterligare bestämmelser som avser service på minoritetsspråk. Dessa kan grup-peras i följande kategorier:

– rätt att använda finska, meänkieli och samiska hos vissa dom-stolar,

– rätt att använda finska, meänkieli och samiska utanför förvalt-ningsområde, och

– rätt till äldreomsorg på minoritetsspråk utanför förvaltnings-område.

Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos vissa domstolar

I 13–16 §§ minoritetslagen finns bestämmelser som ger den som är part i mål och ärenden vid vissa domstolar rätt att under vissa omständigheter använda finska, meänkieli eller samiska under hand-läggningen. Bestämmelserna avser förvaltningsrätt, tingsrätt, mark- och miljödomstol eller sjörättsdomstol med domkretsar som sam-manfaller med vissa i lagen angivna kommuner³.

Bestämmelserna innebär rätt att lämna in handlingar och skriftlig bevisning på språket, rätt att få handlingar som hör till målet munt-ligen översatta samt rätt att vid muntlig förhandling inför domstolen tala språket. Part eller parts ställföreträdare, som saknar juridiskt biträde, har även rätt att få domslut och domskäl eller beslut och beslutsmotivering skriftligen översatta till minoritetsspråket.

3 Kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå när det gäller finska och meänkieli. Kommunerna Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna när det gäller samiska.

Rätten att använda finska, meänkieli och samiska utanför förvaltningsområde

Även utanför förvaltningsområde har enskilda som är part och deras ställföreträdare rätt att använda finska, meänkieli och samiska i munt-liga kontakter med förvaltningsmyndigheter om ärendet kan hand-läggas av personal som behärskar språket (9 § minoritetslagen).

Hos vissa statliga myndigheter gäller därtill en ovillkorlig rätt att använda språken i skriftliga kontakter i ärenden. Detta omfattar Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket och Arbetsförmed-lingen. För två myndigheter, Diskrimineringsombudsmannen och Riksdagens ombudsmän (JO), gäller att enskilda har rätt att använda språken i alla skriftliga kontakter (se 10 § minoritetslagen).

Förvaltningsmyndigheter ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli respektive samiska där detta behövs i enskildas kontakter med myndigheten (11 § minori-tetslagen).

Rätt till äldreomsorg på minoritetsspråk utanför förvaltningsområde

För samtliga kommuner gäller en skyldighet att erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller en väsentlig del av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av per-sonal som behärskar finska, jiddisch, meänkieli, romani chib eller samiska. Skyldigheten gäller om kommunen har tillgång till personal med sådana språkkunskaper. Kommunen är då skyldig att informera om möjligheten att få service på språket (18 a och 18 c §§ minoritets-lagen). Bestämmelserna bör läsas ihop med kommunens skyldighet att verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i de fem språken där det behövs, enligt 5 kap. 6 § tredje stycket social-tjänstlagen.