Lagreglering och uttalanden i förarbetena Uppföljningsansvar

Sametingets och Länsstyrelsens i Stockholms läns uppföljningsansvar för minoritetspolitiken infördes samtidigt som lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (minoritetslagen).

I förarbetena till lagen, propositionen Från erkännande till egenmakt.

Regeringens strategi för de nationella minoriteterna (prop. 2008/09:158) konstaterade regeringen att det var otillfredsställande att efterlevna-den av ramkonventionen och språkstadgan brast och att det sakna-des en tydlig uppföljning av minoritetspolitikens effekter. I förläng-ningen innebär detta enligt regeringen att det inte gick att avgöra om det statsbidrag som kommunerna fick för genomförandet används på ett effektivt och samhällsekonomiskt sätt. Regeringen ansåg även att det inte var tillfredställande att statliga och kommunala myndig-heter hade bristande kunskaper om de nationella minoriteternas situa-tion på en rad områden.

Regeringen införde uppföljningssystemet för minoritetspoliti-ken, vilket beskrivs närmare i avsnitt 6. Regeringen ansåg att det fanns behov av att förbättra regeringens överblick av efterlevnaden av Europarådets minoritetskonventioner. Det fanns också ett behov av att förbättra myndighetsstyrningen på minoritetspolitikens om-råde. Regeringen avsåg därför att ge relevanta myndigheter i uppdrag att med regelbundna intervaller särskilt analysera och rapportera vad som gjorts inom respektive ansvarsområde för att säkerställa efter-levnaden av den föreslagna lagen om nationella minoriteter och

minoritetsspråk. Uppföljningsrapporterna skulle sammanställas av Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget, som i sin tur skulle lämna en samlad bedömning av situationen till regeringen. Den sam-lade bedömningen skulle även innehålla en redovisning av hur kom-munerna tillämpar lagstiftningen. Sametinget och länsstyrelsen redo-visar sedan 2010 uppföljningsarbetet i en gemensam årlig rapport till regeringen.

Som en del i uppföljningssystemet infördes uppföljningsansvaret.

Delar av uppdraget kom att regleras i minoritetslagen. Enligt 20 § mino-ritetslagen ska förvaltningsmyndigheters tillämpning av lagen följas upp. Enligt 21 § minoritetslagen ska vidare en myndighet med upp-följningsansvar dessutom genom rådgivning, information och lik-nande verksamhet bistå andra förvaltningsmyndigheter vid tillämp-ningen av lagen.

Uppföljningsansvaret syftade enligt regeringen till att

• driva på genomförandet av de i minoritetslagen angivna rättig-heterna och skyldigrättig-heterna på det kommunala planet,

• som en del av den stödjande verksamheten främja samordning mellan kommuner, samt

• ge regeringen underlag rörande efterlevnaden av minoritetslagen.

I propositionen diskuterade regeringen behovet av tillsyn, men stan-nade vid ett uppföljningsansvar. Om detta skulle visa sig otillräckligt fick dock enligt regeringen, frågan om införande av en operativ till-syn på minoritetspolitikens område väckas på nytt. Lagrådet ansåg att det behövde klargöras var gränsen går mellan ett uppföljnings-ansvar och tillsyn. Regeringen anförde att syftet med uppföljningen skulle vara att undersöka hur minoritetslagen tillämpas. Däremot skulle det inte inom ramen för uppföljningen vara möjligt med myn-dighetsutövning i form av beslut om åtgärder som syftar till att åstad-komma rättelse av en myndighet som har att tillämpa lagen. Upp-följningen skulle i stället innebära informationsinsamling som kan ligga till grund för en utvärdering som ska rapporteras till regeringen.

94

Samordningsansvar

Regeringen gjorde även bedömningen att Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget skulle ges ett samordningsansvar för de minori-tetspolitiska målen. Regeringen konstaterade följande. Minoritets-politiken är tvärsektoriell. En rad statliga myndigheter har uppdrag på minoritetspolitikens område och en del av dessa uppdrag har tyd-liga beröringspunkter med varandra. Därutöver hade ett antal myn-digheter getts specifika regeringsuppdrag som rör minoritetsspråken eller de nationella minoriteternas situation. Inom förvaltningsområ-dena har även kommunerna och landstingen (numera regionerna) lagstadgade uppgifter.

Regeringen ansåg att formerna för samverkan över myndighets-gränserna behövde utvecklas för att effektivisera det minoritets-politiska reformarbetet. Staten skulle vara ett föredöme och gå före i utvecklingen. Respektive myndighet verkade dock inom sitt verk-samhetsområde och ingen myndighet hade ett helhetsgrepp om de nationella minoritetsspråkens eller minoriteternas situation.

Samordningsansvaret kunde enligt regeringen innebära sådant som att vidta samordnade åtgärder för att på olika sätt främja jäm-likhet, öka möjligheterna till inflytande eller underlätta användandet av minoritetsspråk. Regeringen anförde att gemensamma kunskaps-höjande åtgärder eller gemensamma tolk- och översättarlösningar till exempel skulle kunna vidtas för att underlätta myndigheternas arbete och för att de bättre ska leva upp till bestämmelserna i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Vidare konstaterade regeringen att om myndigheterna samarbetade med varandra i olika nätverk och utbytte erfarenheter borde måluppfyllelsen kunna bli effektivare på minoritetspolitikens område.

Kunskapshöjande insatser

Regeringen bedömde att kunskapen och medvetenheten om de inter-nationella åtagandena och de inter-nationella minoriteterna och minori-tetsrättigheter behövde öka för att efterlevnaden skulle förbättras.

Regeringen förklarade att Länsstyrelsen i Stockholms län och Same-tinget därför skulle ges i uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser.

Bakgrunden till regeringens bedömning var internationella åtagan-den¹, rekommendationer från Europarådet och minoritetspolitikens begränsade genomslag på den kommunala nivån utanför förvaltnings-områdena. Regeringen ansåg att kunskapen och medvetenheten om minoritetsrättigheter behövde förbättras på lokal nivå. Regeringen anförde bland annat att det var viktigt att kunskapen om de natio-nella minoriteterna och deras historia ökade eftersom det skulle kunna motverka fördomar och diskriminering. Det skulle också öka för-ståelsen för varför det är så viktigt att majoritetssamhället bistår i strävan att bevara de nationella minoriteternas språk och kultur.

Regeringen bedömde att det behövdes statliga informations- och kompetenshöjande insatser. Syftet skulle vara att synliggöra de natio-nella minoriteterna och sprida kunskap om minoritetsrättigheterna till beslutsfattare, tjänstemän och allmänheten. Det fanns också ett behov av att sprida kunskap om de nationella minoritetsspråkens utsatta situation och påverka majoritetssamhällets förståelse för språk-bevarande insatser. Regeringen ansåg även att det fanns ett behov av att se över behovet av informationsmaterial. Ambitionen skulle vara att översättning av material till de nationella minoritetsspråken bör ske i större utsträckning.

Webbplats rörande de nationella minoriteterna

Sametinget fick ansvar för att skapa och ansvara för en webbplats rörande de nationella minoriteterna (minoritet.se). Regeringen kon-staterade att en webbplats om de nationella minoriteterna är ett effek-tivt sätt att öka kunskapen och sprida information både på svenska och på nationella minoritetsspråk. Genom att samla information på ett ställe skulle även arbetet inom förvaltningsområdena kunna underlättas. Webbplatsen skulle även underlätta för många skolor att leva upp till kravet i läroplanen att ge eleverna kunskap om de natio-nella minoriteterna och deras historia.

Bedömningen att Sametinget skulle få ansvaret för webbplatsen motiverades med att Sametinget redan drev en webbplats² om samer, inom ramen för Samiskt Informationscentrum. Den erfarenhet och kunskap som Sametinget förvärvat om kunskapsförmedling och den

1 Artikel 6 i språkstadgan.

2 www.samer.se.

96

unika kunskapen om att beskriva ett minoritets- och urfolksper-spektiv borde tas tillvara. Lösningen var även kostnadseffektiv efter-som sakkunskap och teknik fanns på plats.