Centrala utmaningar och utvecklingsbehov för tredje stadiet

De frågor vi under intervjuerna ställde till universitets- och högskolerektorerna var bland annat: 1) Vilka områden anser ni att är allra mest centrala då det gäller utbildning på hög-skolenivå till yrken där man bör kunna fungera på svenska, i svenskspråkiga situationer och med personer som enbart talar svenska? 2) Vilka utmaningar eller ”hinder ” för en smi-dig studieväg möter man då man går den svenskspråkiga utbildningsvägen och 3) vilka är de utvecklingsbehov som behöver åtgärdas för att den svenska utbildningens kvali-tet ska vara på minst samma nivå som den finskspråkiga? 4) Anser ni antalet disputerade svenskspråkiga vara tillräckligt för att trygga den akademiska återväxten bland forskare och experter som kan kommunicera om sitt forskningsområde på svenska inom centrala områden? 5) Hur samarbetar ni med andra högskolor för att göra studierna smidigare för studerande och hurdana möjligheter att kombinera studier finns det. Här följer en sam-manfattning av intervjusvaren och diskussioner i referensgruppen.

De gemensamma målen för den högre utbildningen på svenska är att skapa livskraftiga svenskspråkiga utbildningar och utbildningsmiljöer som är framtidsorienterade och håll-bara i ett längre perspektiv och som stödjer nationalspråket svenska som samhällsbärande språk inom alla områden. Därmed stöds också Finland som tvåspråkigt land. Referens-gruppens högskolerepresentanter Mona Forsskåhl, Fritjof Sahlström, Gunilla Holm och Mirjam Kalland och flera av de intervjuade högskolerektorerna betonade betydelsen av de svenskspråkiga högskolornas väletablerade samarbete med de övriga nordiska länder-nas högskoleutbildning och -forskning. Forskningssamarbetet med det övriga Norden har en särskild betydelse inom den svenskspråkiga högre utbildningen som på detta sätt kan ge hela landet ett mervärde. Gemensam nordisk forskning på flera områden ger mycket bredare och tydligare perspektiv på olika frågor, genom att man kan undersöka betydligt större och mångsidigare sampel. Alla de intervjuade inom högskolesektorn förde fram att de statliga myndigheterna borde beakta det nordiska mervärdet som ett betydelse-fullt internationellt samarbete. Den svenskspråkiga utbildningens samarbete med Norden har alltså en potential som borde tas till vara, få ett lyft och särskild uppmärksamhet vid statens resursfördelning, då man ger stöd till högskolorna inom ramen för internationellt högskolesamarbete. Tredje stadiets representanter i referensgruppen påpekar, att det som behövs är ett kontinuerligt stöd för det nordiska forskningssamarbetet, som de ser som livsviktigt för Finland, och som en speciell styrka inom den svenskspråkiga utbildningen på tredje stadiet. I nuläget beaktas inte det nordiska samarbetet i finansieringen av inter-nationell verksamhet vid resursfördelningen, varken nordiskt forskningssamarbete eller nordiskt utbildningssamarbete.

När vi under intervjuerna med rektorerna diskuterade vilka områden som är viktigast för den svenskspråkiga utbildningen var uppfattningen allmänt följande: Det mest cen-trala är att trygga alla individers grundlagsenliga rättskydd, och för det behövs de facto

svenskskunniga experter på alla samhällsområden, för att svenskan i Finland ska kunna vara ett samhällsbärande språk. Ur den studerande individens synvinkel är också rättig-heten att som svenskspråkig kunna välja sitt utbildningsområde utan att ge avkall på sina språkliga rättigheter en central aspekt. Den mest konkreta och tydligaste utmaningen för den svenskspråkiga högre utbildningen är ekonomisk. De svenska högre utbildning-arna, både universiteten och yrkeshögskolorna, måste erbjuda stor bredd, alltså många olika slag av ämnen och utbildningar till oftast relativt små grupper av studerande. Detta innebär, inom ramen för det nuvarande resultatbaserade statsfinansieringssystemet, att anslagen måste spridas för tunt och därmed inte räcker till. Högskolorna har i vissa fall inte resurser att anordna utbildning inom alla de branscher och områden där det behövs svenskkunnig expertis. Då de statliga medlen dessutom, till exempel vad gäller yrkeshög-skolorna, utdelas i konkurrens med mycket större yrkeshögskolor med långt flera stude-rande och examina, blir de svenskspråkiga högskolorna förlorare, trots sitt speciella sam-hällsansvar. Grupperna inom den svenskspråkiga utbildningen blir aldrig stora, vilket till exempel ledde till att högskolan Novia år 2015 var tvungen att lägga ned utbildningslinjen för lantmäteriingenjörer. Branschen är dock i tydligt behov av svenskspråkiga lantmäteri-ingenjörer eftersom en relativt stor andel av markägarna i Finland är enspråkigt svenska.

Frågan har för tillfället lösts för en tid, genom ett samarbete med Lantmäteriverket som bidrar med resurser.

En annan allvarlig och ökande utmaning för den svenskspråkiga delen av Finland är emig-rationen till Sverige. På Svenska handelshögskolan ser vicerektor Sören Kock hjärnflykten bland utexaminerade ekonomie magistrar som den mest centrala utmaningen för den svenska högskolesektorn. Finland går miste om potentiella forskare och lärare inom högre utbildning. Man mister även företagare och viktig språkkunskap.

Åbo Akademis representanter betonade under intervjuerna den svenskspråkiga högsko-lans viktiga roll som svenskspråkig bildningsmiljö. Rektor Moira von Wright framhävde be-tydelsen av svenskkunniga personer inom den humanistiska utbildningen, ekonomi och juridik och konstaterade att även mindre studieämnen behövs på svenska för att svenska språket även i framtiden ska vara samhällsbärande. Gällande de naturvetenskapliga äm-nena vill man gärna hitta nya lösningar där man kan kombinera dem med de humanis-tiska. För närvarande har naturvetenskapliga och tekniska ämnena svag attraktionskraft.

Ett bekymmer som har betonats är den svaga återväxten av doktorer på svenskt håll. En genomgång av antalet disputerade doktorer med svenska som modersmål visar att de svenskspråkiga doktorerna utgör 3–4 % år 2018 och 2019 av det totala antalet doktorer i hela landet (1782 respektive 1719). Gällande disputationer inom olika områden se tabell 6.

(Uppgifter av J. Haapamäki, UKM)

Tabell 6. Antalet svenskspråkiga doktorer, samtliga universitet i Finland (Källa: UKM)

2018 2019

De pedagogiska områdena 1-4 1-4

De humanistiska och konstnärliga områdena 18 12

De samhällsvetenskapliga områdena 9 15

Handel, administration och juridik 1-4 6

De tekniska områdena 12 6

IKT 1-4 1-4

De naturvetenskapliga områdena 9 1-4

Lant- och skogsbruk 1-4 1-4

Hälsovård och välfärd 12 12

Tjänstebranschen 1-4 1-4

Gällande det totala antalet disputerade enligt modersmål vid Helsingfors universitet, Åbo Akademi och Hanken, se bilaga 15.

Gällande återväxten av svenskspråkiga lärare och forskare på tredje stadiet har alla de intervjuade uttryckt oro. Den svaga återväxten märks i det låga söktrycket gällande flera områden. Helsingfors universitet nämner speciellt odontologi och veterinärmedicin som båda är relaterade till antagningsstrukturerna, men även inom filosofi, historia och nord-iska språk som har egna svenskspråkiga linjer, har söktrycket minskat. På Konstuniversite-tet är man bekymrad över det låga söktrycket bland svenskspråkiga till Sibeliusakademin, och detsamma torde gälla för bildkonstlärarutbildningen på Aalto-universitet, och även för det vetenskapligt- tekniska området (jfr Isak Vento 2016, s. 31). Det låga söktrycket på dessa områden märks även i bristen på ämneslärare inom andra stadiet (jfr. Lärarna och rektorerna i Finland, Utbildningsstyrelsen, s. 28).

För att stärka musikutbildningen inför framtiden har fler aktörer på fältet tagit fram en framtidsbild, Vision 2030, för den nationella musikutbildningen. Arbetet påbörjades våren 2019 som ett nätverkssamarbete som på bred front samlade alla utbildningsstadier och aktörer på fältet på initiativ av Konstuniversitetet. Visionen tar ställning till musikutbild-ningens värdegrund och tillgänglighet samt till dess praxis inom undervisning och led-ning. Vidare drar den upp linjerna för samarbetet mellan aktörerna, strukturutvecklingen och en mer effektiv användning av resurserna. Förändringsbehoven sammanfattas i ett förslag med 25 åtgärder.

Föreliggande utredning har tydligt visat att återväxten bland forskare som är svenskkun-niga och som forskar i frågor med anknytning till det svenska i Finland och som kommer den svenskspråkiga befolkningen till godo, är frågor som behöver få synlighet och som bör diskuteras och åtgärdas. Alla de intervjuade har i detta sammanhang framhållit vikten av att få in fler nordiska forskare till de finländska universitet och högskolor som har un-dervisning på svenska. I nuläget är det fler doktorer som flyttar från Finland till universi-tet i Norden än i motsatt riktning. I Konstuniversiuniversi-tetets nya vision för konstutbildningen i Finland vill man till exempel speciellt betona Norden som en unik möjlighet för att stärka konstutbildningen på svenska.

En annan fråga som väcker stor oro och som är starkt kopplad till tredje stadiet, är återväx-ten bland ämneslärare både på gymnasiet, och inom den grundläggande utbildningen.

Gällande ämnesläraryrkets attraktivitet bland svenskspråkiga studerande har Helsing-fors universitet kunnat konstatera att läraryrket är mest attraktivt för dem som studerar språkämnen, samhällslära och matematik och minst attraktivt för dem som studerar fysik.

Men intresset för läraryrket är i det stora hela svagt inom alla områden utom modersmål-sämnet, det vill säga svenska och litteratur. Vid Åbo Akademi konstaterar man för sin del att de ämnen där man har svårast att locka de studerande att välja ämnesläraryrket är: ma-tematik, fysik, kemi, geografi och de små språkämnena. De ämneslärarstudier som lockar flest studerande är: hälsokunskap, historia, engelska och biologi (uppgifter från Åbo Aka-demi, januari 2021). Specialpedagogik intresserar även många, och är ett område där be-hovet ökar kontinuerligt. Med tanke på det stora bebe-hovet av behöriga speciallärarstude-rande, i synnerhet i södra Finland, finns det alltså ett akut behov av svenskspråkig utbild-ning i specialpedagogik också i Helsingfors.

Antalet förstahandssökande till Åbo Akademis utbildningslinje för naturvetenskaper har varit betydligt lägre än antalet studieplatser under 2018–2020. Söktrycket till Helsingfors universitets utbildningslinje för ämneslärare i matematik, fysik och kemi har också varit lågt bland svenskspråkiga under samma tidsperiod. Åbo Akademis utbildningslinje för slöjdvetenskap och hushållsvetenskap har också ett lågt söktryck och de tre senaste åren har inte ens hälften av studieplatserna fyllts.

De pedagogiska studierna för ämneslärare på Helsingfors universitet infaller under magis-terstadiet, eftersom det har visat sig att de flesta blir intresserade av läraryrket sent i sina studier. Undervisningen sköts numera av pedagogiska fakulteten. Gällande pedagogiska studier för ämneslärare är den svenskspråkiga pedagogiska forskningsmiljön av stor be-tydelse, både vid Åbo Akademi och vid Helsingfors universitet. På Helsingfors universitet betonar man att den nya svenskspråkiga lärarutbildningen som inleddes 2016 kommer att kunna bidra till ny forskning om frågor som stödjer svenskan i Finland och svenskspråkig utbildning. Lärarutbildningens fokusområden inom forskning är: flerspråkighet, social rätt-visa och mångfald.

En central utmaning ur hela det finländska samhällets synvinkel är att vissa viktiga utbild-ningar inom tredje stadiet för närvarande inte alls anordnas på svenska. I vissa fall erbjuds de svenskspråkiga utbildningarna inte alls eller sällan, i annat fall beror bortfallet på brist på svenskspråkiga studerande. Det som behövs för att locka studerande är bland annat en långsiktighet och en tydlig planering. Under en längre tid har det till exempel inte anord-nats någon systematisk utbildning för svenskspråkiga studiehandledare, utan enbart då och då med flera års mellanrum. I sådana fall finns det stor risk att bristen på svensksprå-kiga experter blir akut efter en tid. (Se närmare kapitel 8). Vid Helsingfors universitet har man konstaterat att söktrycket bland svenskspråkiga studerande tydligt ökar ifall det finns en tydlig, speciell antagning för svenska studerande, såsom inom juridik och medicin. För närvarande är det brist på svenskspråkiga studerande inom odontologi – som inte längre har en svensk antagningslinje- och inom veterinärmedicin och livsmedelsvetenskap. Re-dan i utredningen 2008 (Lojander -Visapää 2008, s. 12) nämns bristen på svenskspråkiga studerande inom ”språkligt viktiga områden som agroforstvetenskaper, naturvetenskap, teknik, veterinärmedicin och odontologi”. Läget har alltså inte förbättrats, utan utmaning-arna har tvärtom blivit fler sedan 2008.

Inom yrkeshögskoleområdet saknas det helt svenskspråkig utbildning för munhygienister och näringsterapeuter (Sofia Kajander 2020, s. 82 och 98). För brandmän ordnas utbild-ningen endast sporadiskt. Utbildning för bioanalytiker och inom radiografi ordnas vart-annat år. Det är svårt att få sökande till de tekniska områdena och till den sociala sektorn – och detta leder i sin tur till brist på svenskspråkiga experter inom dessa områden. Det är också en utmaning att vissa utbildningar erbjuds endast i en del av Svenskfinland. Svensk-finland är inte en region, utan flera, även om man ibland felaktigt resonerat så på nationell nivå, gällande den högre utbildningen (Lojander -Visapää 2008, s.4). Det har visat sig att det inom vissa områden inte räcker med att erbjuda en utbildning bara på en studieort.

Det finns alltså ett akut behov av svenskspråkig utbildning i flera än en region, speciellt inom områden där många som redan är i arbetslivet behöver en tilläggsutbildning.

Högskolerektorerna har alla framfört önskemål om att UKM skulle genomföra en särskild utredning i syfte att analysera de jämlikhetsproblem som är kopplade till den rådande statliga finansieringsmodellen för tredje stadiet, och utreda vilka typer av utvecklingspro-jekt man kunde stödja för att skapa nya former av samarbete och flexiblare studier där man utnyttjar distansmöjligheter av olika slag.

Betydelsen av lärarutbildning för alla stadier och inom alla områden på svenska är mång-bottnad och vidsträckt, eftersom lärarna på alla nivåer ju utgör själva grunden för att den svenskspråkiga utbildningsvägen som helhet ska fungera. Inom detta område har det visat sig att det behövs flera ingångar till utbildning, på mer än en studieort. Det gäller till exempel utbildning för lärare i specialpedagogik, utbildning – och kompetensutveckling–

för studiehandledare, och behörighetsgivande utbildning för yrkeslärare. Nu finns dessa lärarutbildningar enbart i Vasa, vilket har lett till att många som arbetar i södra Finland

väljer finskspråkiga utbildningar, eller låter bli att utbilda sig till behöriga lärare. Yrkeshög-skolorna nämner för sin del speciellt behovet av att utveckla den svenskspråkiga yrkes-lärarutbildningen så att den kunde ha kopplingar till en yrkeshögskola. Förhoppningsvis kommer de här nämnda utbildningarna att kunna anordnas även i södra Finland inom en nära framtid, i samband med att man expanderar den pedagogiska utbildningen vid Hel-singfors universitet. Det behövs även ett flexibelt samarbete mellan olika lärosäten och ut-bildningsstadier, och glädjande nog har sådana samarbetsinitiativ nyligen kommit igång, till exempel mellan Arcada och Prakticum.

Det kan också uppstå problem inom de svenskspråkiga utbildningarna ifall en alltför stor andel av de studerande på en svenskspråkig studielinje eller -helhet består av icke-svensk-språkiga studerande. Från och med 2020 tar Helsingfors universitet in medicine stude-rande inom ramen för det nationella antagningssystemet, och språkkraven för dem som kommer in på den svenskspråkiga linjen har sänkts från och med 2019. Med tanke på betydelsen av att utbilda en tillräcklig mängd svenskspråkiga läkare för nuets och framti-dens behov, och med tanke på svenskspråkiga patienters rättskydd, är det viktigt att den svenskspråkiga linjens utbildningsspråk faktiskt är svenska. De nya språkkraven vid antag-ningen borde över lag granskas närmare. Det finns möjligen en dold språklig ojämlikhet i det nationella antagningssystemet gällande medicinstudier, eftersom studentprovsresul-tat i ämnet svenska för finskspråkiga inte är jämförbara med resulstudentprovsresul-taten i ämnet finska för svenskspråkiga. Det verkar som om det krävs orimligt hög nivå i finska för svenskspråkiga som söker till finskspråkiga linjer, jämfört med den nivå i svenska som krävs för att studera vid de svenskspråkiga linjerna. Poänggränserna för studentprovsvitsorden eximia och lau-datur är nämligen märkbart högre i ämnet finska för svenskspråkiga abiturienter, än mot-svarande gränser i ämnet svenska för finskspråkiga. (Se Studentexamens poänggränser på Studentexamensnämndens webbsidor, www.ylioppilastutkinto.fi).

Under intervjun med studentkårsrepresentanterna från Åbo Akademi, Helsingfors univer-sitet, Svenska handelshögskolan och Aalto-universitetet betonades flera viktiga aspekter som gäller studenternas hälsa och välbefinnande, obefintliga studiepsykologtjänster på svenska, svårigheten att få förståelse från undervisningspersonalen och lagenlig möjlighet att använda svenska som examensspråk, behov av mer flexibilitet högskolorna emellan för att t. ex kunna fortsätta på svenska eller tvåspråkigt till magistersstudier, bristen på tydliga strukturer och finansiering för den svenskspråkiga verksamheten i tvåspråkiga högskole-miljöer, med mera.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är en stor utmaning för de svenskspråkiga uni-versiteten och högskolorna att förverkliga den nationella högskolevisionen Vision 2030.

För den svenskspråkiga högskoleutbildningen är det varken ändamålsenligt eller möjligt att tillämpa de nationella storleksmålsättningarna. Den svenskspråkiga högskolesektorn kräver vissa särlösningar. Det svenskspråkiga högskoleväsendets särart beaktas inte för närvarande, varken i finansieringsmodellen eller i olika utredningar. Den senaste tidens

reformer inom statsfinansieringen gör det omöjligt för minoritetsutbildningarna, som av naturliga skäl har små studerandegrupper och brett utbud, att tävla på samma villkor som majoriteten om de statliga medel som delas ut mellan högskolor och universitet, på basis av antalet examina. Framför allt Åbo Akademi och Helsingfors universitet samt yrkeshög-skolorna Novia och Arcada måste kunna erbjuda ett brett utbud i sin utbildning, även om studerandegrupperna är små och därför olönsamma, i förhållande till finansieringssys-temet. För att den svenskspråkiga undervisningen ska tryggas och utgöra ett kvalitativt högtstående alternativ är det viktigt att de existerande svenskspråkiga högskolemiljöerna är tillräckligt starka, med en stark forskarutbildning.

Utmaningarna för de svenskspråkiga högskolorna gäller både kraven på nya former av samarbete och behovet av att upprätthålla en konkurrenskraftig kvalitet. I detta sam-manhang erbjuder den nya digitala tekniken möjligheter till mer tillgänglig högskoleut-bildning för alla, till exempel genom distansmetoder som i ökande grad redan används vid de svensk- och tvåspråkiga högskolorna i landet och också internationellt, exempel-vis inom ramen för University of the People, MIT School of distance education och The Commonwealth of Learning. (Se webbsidor i referensförteckningen www.col.org/about/

what-commonwealth-learning.) Man har kunnat påvisa att distansstudier på tredje stadiet ökar tillgängligheten, minskar kostnaderna, inkluderar mindre bemedlade studenter och skapar ett koldioxidavtryck som är bara en tredjedel av det campusundrevisning gene-rerar. De svenskspråkiga högskolorna har liksom alla högskolor i landet särskilt under år 2020 provat på och utvecklat olika innovativa lösningar, som i längden kan spara resurser och bredda utbudet. Å andra sidan har pandemiperioden visat att enbart distansstudier kan leda till motivationsbrist och ohälsa. Genom digitala lösningar finns det möjlighet att bredda även det nordiska samarbetet. Men det behövs förståelse för de svenskspråkiga särbehoven, samt resurser och stöd av statliga myndigheter även för denna typ av nya ut-vecklingsprojekt. Med de resultatbaserade ekonomiska ramar, som lägger så stor vikt på kvantitativa resultat, särskilt antalet examina, som staten ger universitet och högskolor i Finland i dag blir både samarbete och allt utvecklingsarbete vid svenskspråkiga universitet och yrkeshögskolor en stor utmaning.

Utmaningar och åtgärdsförslag

Utmaningar

y Att utbudet av och tillgången till universitets- och högskoleutbildning samt kontinuerligt lärande på svenska inte motsvarar de behov av yrkeskunnig ex-pertis som behövs i Finland

y Att det är svårt att få resurserna att räcka till för allt det som förverkligandet av målen i Vision 2030 kräver inom den svenskspråkiga högskolesektorn, ef-tersom resurserna går till att upprätthålla ett brett utbud trots små grupper

y Att kunna trygga den akademiska återväxten bland forskare, högskolelärare och experter med kompetens att kommunicera om sitt forskningsområde på svenska inom alla centrala områden

y Att kunna upprätthålla en tillräcklig bredd samtidigt med konkurrenskraftig kvalitet för att kunna utgöra ett lockande alternativ för studenter

y Att kunna tillgodose de specifikt svenska behoven och stärka det betydelse-fulla nordiska samarbetet när man genom olika nätverksprojekt utvecklar ge-mensamma nationella lösningar och modeller

y Att de svenskspråkiga utbildningsanordnarna på tredje stadiet inte har nå-gon svenskspråkig kontaktenhet att vända sig till inom undervisnings- och kulturministeriet och att förståelsen för deras speciella utmaningar och behov därför är bristfällig

y Att svenskspråkiga studenter vid tvåspråkiga högskolor är i en ojämlik situa-tion då deras rätt att avlägga tentamina och examensprov på svenska ofta i praktiken inte tillgodoses

y Att det finns brister gällande integrationstjänster för studerande med

y Att det finns brister gällande integrationstjänster för studerande med