Flerspråkighetsprofiler inom svenskspråkig utbildning

Inom den svenskspråkiga utbildningen, där en så hög andel av eleverna har minst två mo-dersmål, är det alltså oerhört viktigt att man genom hela utbildningsstigen inom rimliga ramar och med beaktande av svenska språkets situation som minoritetsspråk i behov av starkt stöd med tanke på elevernas kognitiva utveckling, förstår och bemöter behoven för både de enspråkigt svenska och de tvåspråkiga barnen, eleverna och studerandena.

Målet bör vara att det svenska skolspråket, det kunskapsrelaterade språket, utvecklas till ett starkt kognitivt verktyg för lärande för alla, och att man även välkomnar och bekräftar elevernas hemspråk. Undervisningen i modersmålet svenska och i finska bör vara me-ningsfull och effektiv, oberoende av elevernas språkbakgrund, och för alla elever, både en- och tvåspråkiga, är det av största vikt att de får möjlighet att utveckla sin kompetens i skolspråket som ett kunskapsrelaterat språk. Så kallad ”vardagskompetens” är inte tillräck-ligt i det språk man lär sig på (jfr Cummins, 2017, s. 52–64). Dessutom visar forskningen sedan 1970-talet tydligt att flerspråkiga barns språkutveckling stöds då man också stödjer det andra hemspråket, det som inte är skolans språk (Cummins, 2000, Bialystok, 2001 med flera).

I detta syfte har man inom ramen för den svenska skolan i Finland sedan 1988, då lärokur-sen infördes, infört möjlighet till att läsa så kallad modersmålsinriktad finska, inom ramen för A-nivån i det andra inhemska språket (Nummela, Westerholm, UBS 2020:5, s. 7). Läro-planen i modersmålsinriktad finska, vilken formellt är en A-lärokurs i finska, implementeras

51 %

4 % 40 %

5 %

Figur 14. Andel svensk-, finsk-eller tvåspråkiga elever i årskurs 1–6 i de svenskspråkiga skolorna år 2013 (Källa: Utbildningsstyrelsen)

Enspråkigt svenska Enspråkigt finska

Tvåspråkiga (svenska-finska) Annat

i dagens läge i svenska grundskolor och gymnasier i 80% av landets alla tvåspråkiga kommuner (Kommunenkäten 2020). De nationella läroplansgrunderna innehåller även en motsvarande lärokurs i modersmålsinriktad svenska för finskspråkiga skolor, som alla skolor kan erbjuda, men hittills har den lärokursen erbjudits bara i ett par skolor, och för tillfället erbjuds den endast i en enda finskspråkig skola i Helsingfors och i ett par årskurser i en finskspråkig skola i Jakobstad. (Information från Utbildningsstyrelsen).

För de svensk-finskt flerspråkiga eleverna är situationen såtillvida annorlunda än för alla dem vars hemspråk inte är svenska eller finska, att samtliga elever i de svenskspråkiga skolorna studerar finska redan från tidig ålder och att lärarna i detta fall, åtminstone i någon mån, behärskar de tvåspråkiga elevernas andra hemspråk och har förutsättningar att stödja dem på ett unikt sätt inom alla ämnen. Den svenskspråkiga skolan och utbild-ningen i Finland har med andra ord, under flera decennier, på orter med tvåspråkiga elever, arbetat på att utveckla en speciell kompetens i att i samtliga skolämnen beakta och handleda både enspråkiga och tvåspråkiga elever. Det visar sig i dag, på basis av utvärde-ringar och forskning, att denna kompetens kräver systematisk fortbildning, ett starkt stöd av ledningen, och kontinuerlig kompetensutveckling. I detta sammanhang vill jag gärna lyfta fram en idé som är värd att utveckla inom den svenskspråkiga lärarutbildningen och kompetensutvecklingen, nämligen att man inom den svenskspråkiga utbildningen med fördel kunde utveckla ett certifikat i kompetensen att lära tvåspråkiga barn, som även skulle visa på kompetens i att undervisa i svenska som andraspråk för nyanlända elever med andra modersmål än svenska och finska. Till exempel ”The Cambridge International Certificate and Diploma in Teaching Bilingual Learners” kunde användas som modell då man utarbetar ett sådant diplom, och det borde alltså utgå bland annat från all den kun-skap och erfarenhet som många lärare i svenskspråkiga skolor i Finland redan har. Detta förslag är inskrivet som en åtgärd i kapitel fyra, som handlar om kompetensutveckling. De två- och flerspråkiga elevernas situation behandlas närmare i kapitlen sex och tio.

Sedan 2000-talets början har det genomförts ett stort antal svenskspråkiga, både stat-liga och lokala, projekt för att stödja och stärka både skolspråket svenska och de två- och flerspråkiga elevernas hemspråk, samt lärarnas kompetensutveckling gällande språkpeda-gogik. Tyvärr når dessa insatser dock inte alla skolor och lärare, och det krävs i dag allt mer systematiska insatser på alla nivåer för att stärka det språkpedagogiska kunnandet inom alla ämnesområden och på alla stadier, ända från barnens första år inom småbarnspeda-gogiken till tredje stadiet. Dessutom krävs det uppenbarligen större tydlighet i styrdoku-menten, mer stödmaterial samt kontinuerlig kompetensutveckling. Mobiliteten ökar och de flerspråkiga klassrummen är här för att stanna. Inom internationell forskning visar man tydligt att målet måste vara att alla elever och studerande ska kunna nå sin fulla potential då de går i skola (se till exempel Cummins 2000). Det betyder till exempel att de svensk-finskt tvåspråkiga barnens kunskaper i finska ska utvecklas på ett sätt som stödjer deras kognitiva utveckling över lag. Detsamma ska, enligt läroplansgrunderna i Finland, även

gälla för de svenskt- finskt tvåspråkiga eleverna inom den finskspråkiga utbildningen, trots att det verkar vara en utopi, då man ännu inte börjat implementera den modersmålsinrik-tade svenskundervisningen i finskspråkiga skolor. Det är uppenbart att man inom utbild-ningen i Finland bör fortsätta att utveckla tydliga och systematiska modeller för att stödja utbildarna i att, inom alla utbildningsnivåer, stärka och stimulera både en- och flerspråkiga elevers och studerandes språkliga och därmed kognitiva utveckling.

Utvecklingsbehov och åtgärdsförslag i anslutning till detta kapitel ingår i kapitlen fyra, sex, nio och tio.

2 Översikt över läge och utvecklingsbehov