Datainsamling

Som datainsamlingsmetod använde vi en blandning av ostrukturerade och semistrukturerade intervjuer med både barn och pedagoger för att få svar på våra forskningsfrågor. Detta avsnitt är uppdelat i två delar där vi först beskriver intervju som metod generellt, för att sedan sätta fokus på barnintervju och vad som är särskilt viktigt att tänka på när man intervjuar barn.

4.3.1 Intervju

Vi valde att använda oss av intervjuer då vi ansåg att det skulle vara en lämplig metod för att få svar på frågeställningarna i vår studie. Vid intervjuer är det möjligt att gå djupare in på frågorna än vid enkäter eftersom det finns möjlighet att ställa följdfrågor, och metoden lämpar sig bra när man vill söka förståelse för det man undersöker (Backman, et al., 2012). Vidare menar Backman et al. att det som är karakteristiskt för kvalitativ forskning är att man vill studera hur någonting är, genom att exempelvis undersöka människors uppfattningar och upplevelser om något. Kvale och Brinkmann (2014) skriver att ”i ett bredare perspektiv hänför sig validiteten till den utsträckningen i vilken en metod undersöker vad den är avsedd att undersöka” (s. 296). Utifrån det här perspektivet menar författarna att kvalitativ forskning kan leda till valid kunskap.

Det blev mest naturligt att vi använde oss av en blandning av semistrukturerade och ostrukturerade intervjuer, eftersom vi ansåg att det var viktigt att kunna ställa följdfrågor och fånga upp det som sas vid intervjutillfället. Backman et al. tar upp att en blandning av semistrukturerade och ostrukturerade delar i en intervju är vanligt, där man både har ett antal förbestämda frågor och en möjlighet att följa upp med nya frågor utifrån respondentens tankar. I den semistrukturerade intervjun har intervjuaren ofta ett frågeschema med ett antal frågor, men där kan ordningsföljden variera. Det förekommer även uppföljningsfrågor i den semistrukturerade intervjun (Bryman, 2018). I enlighet med Backman et al. anpassade vi de förutbestämda frågorna till intervjusituationerna för att ge respondenterna möjlighet att svara mer fritt.

Vi använde oss av en intervjuguide (Bilaga 2 & 3) vid samtliga intervjuer, där frågorna enligt Bryman (2018) kan ställas utan särskild ordningsföljd i en ostrukturerad intervju. På så vis uppmuntras respondenten att utveckla sina svar och intervjuaren kan komma med följdfrågor (Backman et al., 2012). Med en intervjuguide är det möjligt att utgå från några centrala frågeställningar samt möjliga uppföljningsfrågor beroende på respondentens

16

svar (Repstad, 2007). Som Repstad beskriver, så ger det förutsättningar till en flexibel intervju där intervjuaren kan behöva improvisera för att följa upp svaren och få med de områden man vill ha svar på, vilket blev aktuellt för oss då vi kunde vara mer följsamma i respondenternas svar. Det kan vara en fördel om intervjupersonen självmant kommer in på svar till även andra frågor som man tänkt ställa anser Repstad, vilket skedde naturligt vid ett flertal tillfällen.

Vi hade en tanke om att intervjua pedagogerna i par men tog även hänsyn till att det kan vara svårt för ett arbetslag att avvara fler än en pedagog till en gruppintervju. Dock blev alla förskollärare på avdelningen tillfrågade, för att kunna få en så bred och nyanserad bild som möjligt av deras arbetssätt. På två av avdelningarna kunde vi genomföra intervjuer med pedagogerna i grupper om två. På en avdelning intervjuades en pedagog och på ytterligare en avdelning intervjuades två pedagoger vid två skilda tillfällen. Repstad (2007) skriver att gruppintervjuer i vissa fall kan vara fördelaktiga, då det kan ge mer realistisk information och synliggöra verkliga förhållningssätt i en grupp. Intervjupersonerna kan känna sig tryggare än i individuella intervjuer. I gruppintervjuer kan personerna följa upp och nyansera varandras utsagor vilket kan ge rikare information. En nackdel kan vara om det finns en person som dominerar i gruppen och andra som inte vill eller våga uttrycka sina tankar och åsikter (Repstad, 2007).

Alla intervjuer genomfördes på förskolorna och spelades in med hjälp av mobiltelefonens röstinspelningsfunktion och vi fick en bra ljudkvalitet. Kvale och Brinkmann (2014) menar att en viktig förutsättning för att höja reliabiliteten är att ha god inspelningskvalitet vid intervjuerna för att lättare kunna skriva av dem och undvika misstolkningar av svaren. På grund av olika aspekter så som tid, avstånd och den pågående pandemisituationen var det inte möjligt för oss båda att delta vid alla intervjuer även om det varit önskvärt. Båda har dock lyssnat igenom intervjuerna och stämt av med varandra för att se att vi har uppfattat svaren på liknande sätt. På så vis har vi förhoppningsvis kunnat höja reliabiliteten i vår studie.

Kvale och Brinkmann menar att reliabiliteten även påverkas av om en intervjuperson skulle ge samma eller ett annat svar om det var en annan person som intervjuade. I enlighet med Backman et al. (2012) beskrivning kan reliabilitet i vår studie påverkas av hur intervjufrågorna tolkas, hur vi tolkar respondenternas svar samt vår förmåga att undvika att påverka respondenternas svar. Ett problem kan vara att den som intervjuar påverkar respondenten vid intervjun, vilket är något som måste tas i beaktande vid tolkning, slutsatser och data som samlas in. Det är särskilt viktigt när det finns en maktobalans, som vid tillfällen när barn intervjuas (Backman et al., 2012). Detta är något vi har haft i beaktande både före, under och efter intervjun. För att höja reliabiliteten i studien är det önskvärt att det i så hög grad som möjligt går att få samma svar om datainsamlingen upprepas. Det är troligt att det skulle vara svårt att upprepa intervjuerna och få exakt samma svar, men vi tror att kärnan i svaren skulle överensstämma med varandra och att studien ändå kan ses som tillförlitlig.

4.3.2 Barnintervju

För att få förståelse för barns perspektiv och hur de upplever till exempel förskolan är det nödvändigt att intervjua barn, menar Källström Cater (2015). Det här var en utgångspunkt för

17 man är intresserad av vad barnet har för tankar kring det man vill prata om. Genom att tala om för barnet att det är okej om de inte vet svaret på frågorna, men att de kan bidra till att intervjuaren förstår bättre, så kan vi undvika att barnet försöker tillmötesgå intervjuaren genom att hitta på ett svar (Källström Cater, 2015). Vi började med att berätta för barnen varför vi var där och att vi var intresserade av att höra deras tankar kring hur de har det på förskolan. Doverborg och Pramling Samuelsson (2012) föreslår att intervjun kan inledas med att ställa öppna och generella frågor för att sedan närma sig det specifika innehållet. Genom att formulera övergripande intervjufrågor finns möjlighet att följa upp det barnet säger och vi inledde intervjun med övergripande frågor om deras ålder, tid på förskolan och vad de tycker om att göra där. Vi använde oss också av ett bildstöd (Bilaga 4) som föreställde olika ansiktsuttryck. Vi visade bilderna för barnen och berättade att de fick använda sig av dessa under samtalets gång, om de ville. Barnen berättade för oss vad de olika ansiktena uttryckte för känsla och vid några tillfällen användes bilderna när barnen beskrev hur de kände kring olika frågor. Doverborg och Pramling Samuelsson menar att det händer att barn svävar ut i något som till synes kan verka ovidkommande för oss, men som senare kan visa sig vara viktigt för vår förståelse av vad barnet vill säga. Detta tog vi med oss och var följsamma i barnens berättelser för att sedan mjukt återgå till intervjuguiden. En annan viktig aspekt enligt Doverborg och Pramling Samuelsson är tidpunkten, där vissa stunder under dagen kan lämpa sig bättre än andra. Det är inte optimalt att avbryta en lek, eller ta samtalet före mat eller utgång, vilket vi inte gjorde. Författarna menar också att det är viktigt att ha gott om tid och inte skynda på samtalet. Samtalets längd kan variera beroende på ålder och barnets intresse. Våra intervjuer anpassades efter barnens intresse och ork, och varade mellan 12 och 24 minuter.

Andra aspekter att tänka på vid barnintervjuer är vikten av att formulera frågorna på ett sätt som maximerar barnens chanser att förstå dem, detta för att undvika risken att barnet känner obehag eller förlägenhet (Källström & Andersson Bruck, 2017). Kvale och Brinkmann (2014) hävdar att det är viktigt att vi anpassar frågorna efter ålder och att frågorna inte är för långa, komplicerade eller att vi ställer fler frågor åt gången. Vi testade intervjufrågorna på en fyraåring och en femåring i vår närhet innan vi gick ut och intervjuade barnen på förskolorna och vi ansåg att det inte behövde göras några ändringar. Källström Cater (2015) konstaterar att intervjutekniken kan behöva anpassas i relation till om området är bekant eller ovant och kanske komplicerat för barnet att tala om. En fördel kan då vara att genomföra intervjun i grupp vilket kan medföra att:

18

... barnen kan bli medvetna om den variation av olika sätt att tänka som finns i gruppen, då de på så sätt får ta del av kamraternas tänkande och reflekterande. Detta kan då leda till att något eller några barn kommer att förstå saker på ett annat sätt än de gjorde tidigare. (Doverborg & Pramling Samuelsson, 2012, s. 31)

Samtliga barnintervjuer skedde i grupper om två till fyra barn, vilket vi ansåg viktigt för att de skulle känna sig mer trygga i situationen. Detta kunde vi se som en fördel då barnen även samtalade med och påminde varandra om olika händelser, samt kunde fylla på med mer information kring olika frågor.

Samtliga intervjuer utfördes på barnens avdelningar samtidigt som de satt och gjorde något annat som att pyssla, rita och äta frukt. Kvale och Brinkmann (2014) skriver att man kan utjämna klyftor mellan barn och vuxna genom att utföra intervjun i barnets naturliga miljö och att det i vissa fall kan vara lämpligt att intervjua barnen när det gör något annat som att rita, titta på tv eller leker. I en barngrupp fanns ett dockhus med trädockor i rummet där intervjun genomfördes, och dessa plockades fram av barnen under samtalets gång. Det blev en lek där dockorna symboliserade olika pedagoger på förskolan och den som intervjuade gick in i barnens lek och pratade med barnen via dockorna. På så vis fick vi fram svar på våra frågor samtidigt som situationen blev mer naturlig för barnen.

Källström och Andersson Bruck (2017) tar upp att det finns alternativa sätt för barn att samtycka och att tecken som gråt eller gnäll kan vara signaler på att barnet inte vill fortsätta sitt deltagande. Det blev viktigt för oss att vara lyhörd för sådana signaler och vi såg det som vårt ansvar att se till att barnet då får möjlighet att avbryta om hen vill. Även Doverborg och Pramling Samuelsson (2012) påpekar är att man bör vara lyhörd för när barnet inte orkar mer eller när det är lämpligt att avsluta frågandet. Detta fick vi erfara vid två tillfällen. Vid ett tillfälle var det ett barn som gav uttryck för att inte vilja delta längre och lämnade intervjun efter en stund, medan de andra barnen ville stanna kvar. Vid ett annat tillfälle blev en barngrupp väldigt tysta och blev då tillfrågade om att ta en paus, vilket vi gjorde. Efter pausen gick det bra att genomföra intervjun igen.