Resultatdiskussion

Resultatet i denna studie visar att det finns vissa svårigheter för pedagogerna att skilja begreppen inflytande och delaktighet åt, något som också Arnér (2009) nämner. Med utgångspunkt i delaktighetsmodellen (Szönyi & Söderqvist Dunkers, 2018) blir det tydligt även för oss att delaktighet handlar mycket om att ha inflytande, och begreppen hänger därmed nära samman. Det blir ändå viktigt att lyfta fram varje begrepp för sig, och att inte se dem som synonymer. Arnér menar att inflytande handlar om möjligheten att påverka sin tillvaro och att delaktighet handlar om att barnen får ta del av något som är planerat och bestämt av vuxna. Till viss del uppfattar vi att det här stämmer överens med pedagogernas beskrivning, då flera av dem menar att inflytande handlar om att få påverka sin vardag och att delaktigheten är mer ”konkret”.

Pedagogerna berättar att barnen får vara med och bestämma och göra olika val såsom vilken bok de ska läsa, vilka lekar och experiment som ska genomföras på förskolan samt vilka leksaker och material barnen önskar ha på avdelningen. Detta beskrivs av pedagogerna som

”lite enkla beslut”, och att det finns stunder under dagen när barnen får bestämma mer fritt.

Men enligt delar av den litteratur vi har läst handlar inflytande om mer än val och beslut (Arnér, 2009; Biteus & Engholm, 2016; Johannesen & Sandvik, 2009). Johannesen och Sandvik argumenterar för att förhålla sig öppen inför mötet mellan människor i förskolan, och att alla blir respekterade och inkluderade trots olikheter. Här blir det viktigt att samspela med och lyssna på barnen och låta deras uttryck påverka situationen, något som pedagogerna också beskriver som sitt arbetssätt. Johannesen och Sandvik menar att det kan vara både en möjlighet men också en utmaning att få till praktiskt i förskolans vardag. Som vi kan se i resultatet så är det flera faktorer som enligt pedagogerna kan påverka barns möjlighet till inflytande, såsom fasta rutiner och barngruppens storlek. Det stämmer överens med Erikssons (2007) studie där det framkommer att faktorer som främjar delaktigheten är att jobba i små grupper och att det som kan hämma är rutiner i verksamheten som tar mycket tid.

Pedagogerna i vår studie lyfter vikten av arbete i mindre grupper då de anser att det främjar talutrymmet och ger bättre förutsättningar för både delaktighet och inflytande.

När pedagogerna resonerar kring delaktighet berörs autonomi och engagemang, två perspektiv som Szönyi och Söderqvist Dunkers (2018) tar upp i delaktighetsmodellen. Pedagogerna pratar om vikten av att få bestämma, att ha inflytande över sin dag och beskriver hur engagemang hänger ihop med inflytande och delaktighet. Även om pedagogerna inte använder själva begreppet autonomi, så blir det ändå synligt i deras beskrivningar. Autonomi handlar enligt Szönyi och Söderqvist Dunkers om att ha inflytande över vad man själv gör, hur och med vilka. För barnen i vår studie kan det handla om att få berätta om sina tankar och upplevelser, vilket de får göra genom intervjuer och samtal. Det kan även handla om rätten att välja bort, och pedagogerna i vår studie lyfter exempel som att barnet får bestämma vem som hjälper hen på toaletten och inte. Engagemang handlar enligt Szönyi och Söderqvist Dunkers om en egenupplevd aspekt där barnet eller eleven själv måste få berätta om sina tankar och upplevelser, därför är det viktigt att barn får goda förutsättningar och många tillfällen att få uttrycka sig kring detta.

36

Det vi noterar som ett viktigt resultat i vår studie är att samtliga pedagoger uppfattar att barn som är mer framåt, tar för sig mer och har kommit långt rent verbalt, också är de som blir mest delaktiga och får mest inflytande i förskolan. Detta stämmer överens med Sandberg och Erikssons (2008) studie där pedagogerna anser att förmågan att uttrycka sig verbalt är ett viktigt verktyg för delaktighet. Detta är enligt oss ett resultat som kan anses oroväckande med tanke på det Ekman (2020) lyfter fram, att inflytande inte ska vara villkorat utifrån en viss kompetens, ålder eller erfarenhet. Enligt Regeringen (Prop. 2009/10:232) behöver det finnas olika uttrycksmedel för att säkerställa att barns möjligheter att uttrycka sina åsikter inte begränsas till tal. Att vara lyhörd och läsa av barnens kroppsspråk är något som pedagogerna beskriver att det gör, trots detta blir det tydligt att de som inte har de verbala språket kommer till uttryck lika mycket. Här ser vi ett utvecklingsområde i förskolan, att alla barn ska ges möjligheten att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem. Skolverket (2019) menar att det kan vara en utmaning att uppmärksamma de yngre förskolebarnens egen upplevelse av välbefinnande då den språkliga förmågan varierar. Vi anser också att det kan vara en utmaning, men inte bara för de yngre barnen. Vi i förskolan behöver jobba för att alla barn ska få säga sin åsikt genom att låta barnen komma till tals med hjälp av olika uttrycksmedel.

Pedagogerna lyfter vikten av att alla barn ska bli sedda och lyssnade till, och för det krävs en medvetenhet om vilka barn det är som hamnar mer i ”skymundan”. Pedagogerna framhåller att de behöver vara lyhörda och observera barngruppen, men barnen själva upplever inte alltid att de blir lyssnade på. Barnens känsla av att bli lyssnade på kanske skulle sett annorlunda ut om de vuxna på förskolan pratade med barnen om varför man genomför till exempel trygghetsvandringar och barnråd och att deras åsikter är viktiga och på så vis ge barnen upplevelser kring rätten att ha inflytande över sin vardag på förskolan. Genom att sätta ord på det vi gör i vardagen och låta det genomsyra hela dagen, blir det inte något som bara sker vid vissa specifika tillfällen. Detta blir viktigt då vår uppfattning är att barnen är mycket här och nu och behöver få ge uttryck för sin åsikt i stunden, medan möjligheten att uttrycka den och känna sig delaktig och lyssnad på kan vara begränsad till barnintervjuer, trygghetsvandringar och andra planerade aktiviteter som bara sker några gånger per år. Särskilt viktigt blir det att uppmärksamma de barn som inte uttrycker sig verbalt. Hur kommer deras önskemål och åsikter fram till vardags? Biteus och Engholm (2016) menar att få inflytande handlar om att anpassa förskolans miljö och verksamhet efter de barn som finns där, att det ska genomsyra hela verksamheten inte bara tillgodoses vid utvalda tillfällen. Att förskolan ska ha rutiner och arbetsmetoder för att ta reda på barnens åsikter är något som Swärd (2020) lyfter och pedagogerna i vår studie redogör för olika arbetssätt som till exempel trygghetsvandring och barnråd. Barnen själva nämner ”Bestämmardag” och ”Veckans stjärna”, både det barnen och pedagogerna tar upp är tillfällen som sker en eller ett par gånger per termin. Vi anser att det blir viktigt att skapa rutiner och metoder för att ta vara på barnens åsikter regelbundet.

När vi analyserar resultatet blir det tydligt att barnen inte har så stora kunskaper om sina rättigheter utifrån skollagen (SFS 2010:800) och barnrättslagen (SFS 2018:1197). Barnen berättar om när de upplever sig delaktiga och ges möjlighet till inflytande samt deltar i demokratiska beslut. De är däremot inte bekanta med termerna inflytande, delaktighet och demokrati och känner inte till ”barnrättslagen”. Barnen behöver få kunskap om sina

37 vilket är vad barnrådet handlar om. Vi anser att det är viktigt att sätta ord på det vi gör och lär barnen om i förskolan för att utveckla deras förståelse och kompetens. I propositionen (2009/10:232) skriver Regeringen att barnen behöver ha kännedom om sina rättigheter och vad de kan innebära för dem i praktiken och att förskolans personal spelar en viktig roll i att ge dem de kunskaperna. För att barn ska få kunskap om sina rättigheter behöver vi som arbetar i förskolan förutom att arbeta med dessa, även bli bättre på att använda korrekta termer och förklara dess innebörd.

Vi pratar med pedagogerna om barnrättslagen (SFS 2018:1197) och att barn ska få komma till tals vad gäller beslut som rör barnet. På frågan om vilka beslut det kan handla om så uttrycker samtliga pedagoger att det var en ”svår” fråga och de behöver fundera en stund. Det som framkommer i svaren är att det kan handla om beslut som rör fritiden, integritet, att få fortsätta en pågående lek, vilken plats barnen vill sitta på, vilka böcker som ska läsas eller att kunna vara inne med några kompisar då de andra går ut. Utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv kan vi sakna att ingen av pedagogerna nämnde att det kan handla om att barn ska få möjlighet att tycka till om beslut på alla nivåer. På organisationsnivå skulle det kunna handla om att få tycka till om förändringar som när avdelningar går från åldersblandad till åldersindelade barngrupper eller angående lärmiljöerna, både utomhus och inomhus. Ofta finns det en ”utegrupp” med pedagoger som ansvarar för lärmiljön utomhus, och vi anser att även barnens röster ska representeras i dessa grupper. På gruppnivå kan det handla om vilka anpassningar som behövs för att barnen ska kunna bli mer självständiga och få möjlighet och tillåtelse att bestämma själva vad de ska göra. På individnivå kan det handla om att få vara med och bli tillfrågad om hur barnet själv vill ha det på förskolan och framförallt när det tas beslut om att upprätta en handlingsplan bör barnet få vara delaktig i vilka anpassningar och särskilt stöd som det finns behov av.

Att lärmiljön är betydelsefull och att det av pedagogerna anses som viktigt att den är föränderlig och tillgänglig framkommer i intervjuerna. Barnens beskrivning visar en bild av att det inte alltid är så tillgängligt då det finns dörrar med kryss som de inte får öppna och visst material såsom leklådor bakom låsta dörrar. Detta material blir tillgängligt för barnen först när de ber om det, och vi ställer oss frågande till om det verkligen blir tillgängligt för alla barn om de måste be om det? Biteus och Engholm (2016) menar att det material som barnen inte ser inte finns för dem. Detta blir viktigt att tänka på för oss som arbetar i förskolan, att till exempel sätta upp bilder på de stängda dörrarna både för att visa vad som finns där inne och för att erbjuda de barn som inte uttrycker sig verbalt att kunna peka på det de vill ha.

Biteus och Engholm lyfter även att pedagogen behöver vara närvarande för att få syn på vilket material som kan tillföras för att utveckla leken och involvera barnen i utformningen av miljön. När pedagogerna i vår studie deltar i lek tycks det framförallt handla om styrda regellekar. Fler pedagoger lyfter vikten av att vara närvarande för att få syn på barnens behov

38

och intressen men uttrycker samtidigt att de brukar utforma lärmiljöerna då barnen inte är med. Vi förstår att pedagogerna utgår från ett barnperspektiv då de utformar miljöerna men funderar om det skulle bli ännu bättre om de även tog in barnens eget perspektiv.

Ekmans (2020) undersökning visade att barn upplever att det är ”fröknarna” som bestämmer vad som ska göras i förskolan, något som denna studie också bekräftar. De barn som vi intervjuade var överens om att det är de vuxna som bestämmer i förskolan. Vi reflekterar över hur detta kan påverka barnen? Barnen i denna studie beskriver att det framförallt är i leken de har störst möjlighet till inflytande och att det även är kring lek och leksaker som barnen vill ha möjlighet att bestämma. Detta är ett resultat som bekräftar tidigare forskningsstudier inom området (Kultti et al., 2016; Sheridan & Pramling Samuelsson, 2001). Barnen berättar att de brukar få bestämma vad de vill leka men även i planerade aktiviteter finns det tillfällen där barnen får göra val eller vara den som bestämmer. Det kan till exempel vara i val av lek, sång eller bok. Barnen i vår studie bekräftar att olika rum som lekhall och byggrum är viktigt, vilket Kultti et al. studie också visar på. Även om det är i leken som barnen har störst möjlighet till inflytande så kan rutiner och andra planerade aktiviteter störa barns fria lek (Ekman, 2020; Eriksson, 2014; Sheridan & Pramling Samuelsson, 2001).

Utifrån det salutogena perspektivet kan en främjande faktor för barns hälsa och välbefinnande vara att stärka deras delaktighet och engagemang, samt möjlighet att påverka sin situation och vardag i förskolan. Samtliga pedagoger anser att det finns en koppling mellan barns inflytande och delaktighet och deras välbefinnande. De beskriver att alla människor mår bra av att bli sedd och lyssnad på, och att det är något som är grundläggande för hälsan. Detta stämmer väl överens med Skolverkets (2019) tolkning av vad KASAM kan innebära i praktiken, men där lägger även Skolverket vikt vid att undersöka hur barnen upplever mötet med förskolans lärmiljö. Om vi utgår från det som Antonovsky (2005) nämner som KASAM, känsla av sammanhang, så beskriver pedagogerna vikten av trygghet och tydlighet, och att exempelvis bildstöd är ett sätt att främja barnens känsla för sammanhang. Ett annat sätt är att ge barnen förklaringar på varför det inte finns möjlighet att göra det de vill just nu, men att man försöker hitta lösningar och se när det är möjligt att genomföra deras önskemål istället.

Detta kan skapa meningsfullhet och göra det lättare för barnen att hantera. Det skapar också en känsla av meningsfullhet när barnen får vara med och påverka, göra sådant de tycker om och tycker är roligt, som att känna gemenskap i lekar. Barnen beskriver att de tycker att det är roligt och att det känns bra när de får vara med och bestämma eller när de får vara med i lekar och aktiviteter. Öhman (2021) lyfter fram att leken en främjande faktor som kan kopplas till KASAM och att leken är av stor vikt för barnens välbefinnande och psykiska hälsa.

Pedagogerna i vår studie uttrycker att det förstår att det finns en skillnad mellan barnperspektivet och barnets perspektiv men att de har lite svårt att redogöra för vad som är vad. Enligt Gustafsson (2011) innebär ett barnperspektiv att vuxna skapar en miljö med utgångspunkt i barnens intressen, men att det fortfarande handlar om de vuxnas uppfattning om vad som är bra för barnen. Det här stämmer väl överens med vår tolkning av pedagogernas svar, de utgår från barnens intressen men också utifrån vilka behov de vuxna anser att barnen har. Barnperspektivet och barnets perspektiv krockar ibland, vilket blev

39

tydligt när barnen uttrycker att de vill välja bort aktiviteter som att gå ut eller läsa bok men pedagogerna ser detta som ”viktigheter”. Det här tänker vi är något som kan bli ett dilemma, att både ha läroplanens mål och barnets bästa i fokus samtidigt som vi ska låta barnen komma tills tals och få inflytande. Gustafsson förklarar att i barnets perspektiv handlar det om hur barnet ser på och beskriver omvärlden och för att få reda på det behöver vi fråga barnen. Pedagogerna uttrycker sig på liknande sätt då de beskriver att barnets perspektiv handlar om barnets syn på olika saker. Flera av dem lyfter även vikten av att samtala med och lyssna på barnen. Trots detta upplever barnen att de bara blir lyssnade på

”ibland”. Arnér och Tellgren (2006) menar att skillnaden mellan begreppen barnperspektiv och barnets perspektiv blir tydlig när vi verkligen tar oss tid att samtala och lyssna på barnen. Flera av pedagogerna uttrycker att båda perspektiven behövs och citatet nedan tycker vi säger en del om vikten av att ha med båda perspektiven då vi möter och bemöter barn i förskolans verksamhet.

De flesta vuxna vill att barn ska ha det bra och trivas med sin tillvaro. Många gånger har lärare uttryckt det självklara i att möta barn på ett sådant sätt att de mår bra och gärna vill vara i förskolan. Men när barn blir tillfrågade om hur de ser på livet i förskolan så blir bilden mer mångfacetterad. (Arnér, 2009, s. 21)