6.2.1
Annans bekräftelse i stället för edgång
Regeringens förslag: Möjligheten till fakultativ edgång i tingsrätten ska ersättas av en fakultativ bekräftelse hos konkursförvaltaren.
Om det kan antas vara av betydelse för boutredningen, ska någon annan än gäldenären skriftligen bekräfta riktigheten av bouppteck- ningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation, eller någon viss sådan uppgift. Det ska vara konkursförvaltaren som bestämmer om en bekräftelse ska lämnas.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Jönköpings tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt och Stockholms universitet, tillstyrker promemorians förslag eller invänder inte mot det. Stiftelsen Ackordscentralen är tveksam till att en borgenär eller tillsynsmyndigheten ska kunna begära bekräftelse eftersom detta riskerar att tynga förfarandet.
Skälen för regeringens förslag
Nuvarande fakultativa edgång med någon annan än gäldenären
Även någon annan än gäldenären kan bli skyldig att avlägga ed avseende bouppteckningen i dess helhet eller någon del av den (dvs. uppgifterna i bouppteckningen om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation eller någon sådan uppgift, se rättsfallet NJA 2018 s. 1151). För att en sådan skyldighet ska uppkomma krävs två saker. För det första ska edgång begäras av konkursförvaltaren eller en borgenär. För det andra måste det kunna antas att en sådan edgång är av betydelse för boutredningen (6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen).
Denna s.k. fakultativa edgångsskyldighet har stor praktisk betydelse. Cirka 1 000 edgångssammanträden sker årligen med någon annan än gäldenären. Med ”någon annan” avses t.ex. en revisor, en anställd i ett bolag, en styrelseledamot som avgått eller en närstående till gäldenären. Till exempel kan fakultativ ed med en tidigare styrelseledamot aktualiseras om samtliga ställföreträdare har avgått före konkursen och det alltså inte finns någon som är skyldig att avlägga obligatorisk ed. Enda undantaget är personer som omfattas av den krets som anges i 36 kap. 5 § rättegångs- balken (t.ex. advokater och läkare). Dessa får normalt inte höras som vittnen om något som de i sin yrkesutövning anförtrotts eller annars fått veta och de får då inte heller avlägga fakultativ ed i en konkurs.
Om någon vägrar att avlägga ed, måste förvaltaren eller borgenären motivera varför en edgång kan antas ha betydelse för boutredningen. Tingsrätten prövar därefter frågan.
Fakultativ edgång ersätts av en bekräftelse hos konkursförvaltaren Fakultativ ed med någon annan än gäldenären fullgörs vanligen samtidigt som gäldenären avlägger sin bouppteckningsed inför tingsrätten. Om ingen ändring görs i reglerna om fakultativ ed kommer, trots att gäldenären bekräftar bouppteckningen inför konkursförvaltaren, tingsrätten behöva
64
hålla ett stort antal edgångssammanträden varje år med andra personer än gäldenären. Tidigare utredningar har inte föreslagit någon förändring vad gäller den fakultativa edgången. I promemorian föreslås däremot att möjligheten till fakultativ edgång i tingsrätten ska ersättas av en fakultativ bekräftelse hos förvaltaren. Remissinstanserna invänder inte mot förslaget. Det kan konstateras att om man behåller ordningen med edgång med någon annan än gäldenären inför tingsrätten kommer det att hållas två sammanträden under två olika aktörers ledning avseende bekräftandet av en och samma bouppteckning. Detta framstår som mindre lämpligt. Utgångspunkten bör i stället vara att även andra än gäldenären bekräftar bouppteckningen under konkursförvaltarens ledning. Att förvaltaren tar över ansvaret från tingsrätten även avseende denna bekräftelse förutsätter dock att det inte finns några hinder eller bärande argument mot detta.
Den fakultativa edgången skiljer sig visserligen från gäldenärens edgång på så sätt att gäldenären alltid är skyldig att avlägga ed medan en prövning alltid måste ske innan någon annan än gäldenären avlägger ed. Den prövningen görs i det enskilda fallet och inrymmer frågor om vem som bör avlägga ed, vilka uppgifter som ska beedigas och huruvida en sådan edsavläggelse är av betydelse för utredningen. Redan i dag är det konkurs- förvaltaren som initialt gör den bedömningen och hans eller hennes yrkande om att någon annan än gäldenären ska fullgöra fakultativ edgång brukar regelmässigt bifallas av rätten. Förvaltarna bör alltså ha goda förutsättningar att kunna bedöma t.ex. om det kan antas vara av betydelse för boutredningen att andra än gäldenären medverkar genom att bekräfta uppgifterna eller en viss uppgift i bouppteckningen. Att flytta hanteringen från tingsrätten till förvaltaren bedöms därför inte medföra någon beaktansvärd risk för att någon annan än gäldenären ska behöva bekräfta bouppteckningen i fler fall än i dag.
En fakultativ edgång inför tingsrätten är inte heller nödvändig för att vederbörandes bekräftelse av bouppteckningen ska omfattas av straff- ansvar. Det är alltså möjligt att även i ett förvaltarlett förfarande upprätt- hålla samma preventiva funktion med att lämna uppgifter under straffhot som den fakultativa edgången har i dag.
Regeringen föreslår därför att möjligheten till fakultativ edgång ska ersättas av en möjlighet till fakultativ bekräftelse hos förvaltaren. En sådan bekräftelse bör ske under samma förutsättningar och omfatta samma krets av personer som gäller i dag för den fakultativa eden.
Det bör vara konkursförvaltaren som bestämmer om någon annan än gäldenären ska bekräfta bouppteckningen. Till skillnad från bekräftelse av gäldenären, som är obligatorisk, handlar det i detta fall om att det ska göras en prövning av om en bekräftelse kan antas ha betydelse för boutred- ningen, och det kan inte uteslutas att det finns olika uppfattningar i frågan. Enligt nuvarande ordning kan en borgenär begära att någon annan än gäldenären beedigar bouppteckningen. En borgenär bör då kunna begära att personen i stället bekräftar bouppteckningen hos förvaltaren. Det fram- står vidare som lämpligt att även andra berörda, tillsynsmyndigheten och gäldenären, ska kunna framställa ett sådant önskemål. Regeringen delar inte Ackordscentralens uppfattning att det skulle tynga förfarandet att låta konkursens intressenter kunna begära bekräftelse i detta fall. Förvaltaren åläggs ingen skyldighet att i varje konkurs inhämta deras uppfattning och det kan förväntas vara ovanligt att en begäran om bekräftelse görs. En
65 begäran görs till förvaltaren, som då får ta ställning i frågan, se vidare
avsnitt 6.2.2 nedan. Det bedöms inte nödvändigt att i lag reglera möjlig- heten att begära bekräftelse.
6.2.2
Förfarandet hos konkursförvaltaren och vid
edgång
Regeringens förslag: En bekräftelse av någon annan än gäldenären ska ske vid ett sammanträde. Konkursförvaltaren ska kalla den som ska bekräfta bouppteckningen eller en uppgift i den till sammanträdet. Förvaltaren ska även kalla tillsynsmyndigheten och, i förekommande fall, den borgenär som har begärt att bekräftelse ska lämnas.
Om förvaltaren avslår en borgenärs eller tillsynsmyndighetens begä- ran om att någon annan än gäldenären ska lämna en bekräftelse, ska de få begära att rätten prövar förvaltarens beslut.
Förvaltaren ska få begära att någon annan än gäldenären avlägger ed i tingsrätten i stället för att bekräfta bouppteckningen hos förvaltaren.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att förvaltarens beslut ska få överklagas till domstol.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag
Konkursförvaltaren ska kalla till sammanträde där bekräftelsen lämnas De skäl som framförs i avsnitt 6.1.2 till stöd för att gäldenärens bekräftelse ska ske vid ett sammanträde gör sig gällande även när någon annan än gäldenären ska lämna sin bekräftelse. Att bekräftelsen lämnas vid ett sammanträde skapar förutsättningar för en korrekt och rättssäker hantering och ger andra berörda möjlighet till insyn i förfarandet. Bekräftelsen bör med fördel kunna lämnas vid det sammanträde där gäldenären lämnar sin bekräftelse, men det ska inte behöva ske samtidigt.
Till en fakultativ edgång inför rätten kallas, utöver konkursförvaltaren och den som ska avlägga ed, tillsynsmyndigheten och i förekommande fall den som begärt edgången (6 kap. 5 § tredje stycket konkurslagen). Det bedöms rimligt att denna ordning ska gälla även vid en bekräftelse hos förvaltaren. Förvaltaren bör därför kalla även dessa.
Domstolens prövning av frågan om bekräftelse
Som föreslås ovan är det konkursförvaltaren som i första hand ska pröva om en bekräftelse av någon annan än gäldenären ska ske. Detta gäller även om tillsynsmyndigheten eller en borgenär, eller för den delen någon annan, begär en sådan bekräftelse. Om förvaltaren, i motsats till den som begär bekräftelse, inte skulle anse att en bekräftelse kan antas ha betydelse för boutredningen och avslår begäran föreslås det i promemorian att beslutet ska kunna överklagas och att tingsrättens handläggning sedan ska ske med stöd av lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det finns inte förutsätt- ningar att genomföra dessa förändringar enbart när det gäller denna fråga. Överprövning bör i stället ske i tingsrättens löpande ärende genom att
66
frågan hänskjuts dit. Exempel på detta finns redan i konkurslagen vid vägrad förskottsbetalning (11 kap. 17 §). En motsvarande ordning finns också vid oenighet bland boutredningsmän enligt 19 kap. 16 § ärvda- balken och vid beslut av en samordnare enligt 11 § lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning. Tills vidare bör därför denna ordning väljas för att få till stånd en domstols- prövning av förvaltarens beslut om att avslå en begäran om att någon annan än gäldenären ska bekräfta bouppteckningen.
I dessa situationer skulle man kunna tänka sig att frågan om bekräftelse faller och att tingsrätten i stället tar ställning till om edgång bör ske direkt. I flera fall borde dock frågan om huruvida det finns skäl att besluta att någon annan ska bekräfta bouppteckningen eller avlägga ed kunna avgöras på handlingarna. Det finns då ingen egentlig vinst med att rätten därefter kallar till edgång i stället för att konkursförvaltaren håller ett sammanträde. Det kan inte heller uteslutas att en ordning där förvaltaren inte behöver hålla ett sammanträde i dessa fall kan leda till att förvaltare väljer att i större utsträckning ställa sig avvisande till en borgenärs begäran om bekräftelse. Tingsrätten bör alltså endast ta ställning till om en bekräftelse hos förvaltaren ska ske. Om tingsrätten går på borgenärens linje och beslutar att någon annan än gäldenären helt eller delvis ska bekräfta bouppteckningen, får alltså förvaltaren vidta nödvändiga åtgärder för att få till stånd en sådan bekräftelse.
Det ska alltjämt finnas en möjlighet till edgång i tingsrätten
På samma sätt som i samband med gäldenärens medverkan vid bouppteck- ningssammanträdet inför konkursförvaltaren kan det inträffa att den som ska lämna en fakultativ bekräftelse vägrar att medverka (jfr t.ex. rättsfallen NJA 2018 s. 1151 och NJA 2006 N 86). Även i dessa fall bör förvaltaren kunna få tillgång till tvångsmedel för att bekräftelsen ska komma till stånd. Det kan dock antas att det inte alltid är tillräckligt. Förvaltaren bör därför ha möjlighet att påkalla edgång med någon annan än gäldenären inför tingsrätten. Tingsrätten ska då ta ställning till om en edgång bör ske, dvs. om det kan antas vara av betydelse för boutredningen. Om så bedöms vara fallet, bör tingsrätten kalla berörda aktörer till ett edgångssammanträde inför tingsrätten. Som redovisas i avsnitt 6.1.4 kan det undantagsvis även finnas andra skäl än att den som ska bekräfta bouppteckningen vägrar att göra det, t.ex. säkerhetsmässiga, som medför att förvaltaren anser att en bekräftelse inte är den mest ändamålsenliga ordningen utan i stället vill få en edgång till stånd.