Den nationella samordningen

En viktig faktor för framgång på europeisk nivå är det nationella samarbetet. Utan samsyn och förankring på hemmaplan är förutsättningarna för framgång på EU-nivå små. Inom de områden där Sverige har lyckats driva en fråga på EU-nivå (t.ex. försurnings- och kemikaliearbetet) anses en förklaring vara att olika svenska aktörer talat med en röst såsom regering, myndigheter, kommuner, miljö- och

branschorganisationer.

Departement – myndighet

Den svenska förvaltningsmodellen med relativt små departement med policyskapande funktioner och fristående förvaltningsmyndigheter med specialistkompetens skiljer sig från den modell som finns i många av EU:s medlemsstater. Enligt den svenska

förvaltningsmodellen har myndigheterna ansvar för de tekniska och departementen de politiska förhandlingarna. För Sveriges EU-arbete finns en arbetsfördelning mellan myndighet och departement som innebär att de första svarar för arbetet i kommissionen och de senare med arbetet i rådet. Formellt är dock svenska myndighetsrepresentanter företrädare för regeringen när de agerar utanför Sverige. Eftersom myndighetens tjänstemän deltar i både expert- och genomförandefasen och gränsdragningen mellan tekniska och politiska frågor kan vara hårfin blir det oundvikligen så att tjänstemännen från myndigheten konfronteras med politiska beslut. Detta kräver att samarbetet är mycket tätt mellan myndighet och departement så att avstämning kan ske i ett tidigt skede.

EU- medlemskapet har kraftigt påverkat regeringskansliet, nya rutiner för beredning har utvecklats och omfattande samråd mellan departementen äger rum dagligen. Genom en ökad arbetsbelastning begränsas utrymmet för strategiskt och långsiktigt arbete.

Regeringskansliet och myndigheterna har ännu inte lyckats skapa en väl fungerande modell för att bättre tillvarata myndigheternas sakkompetens i det strategiska EU- arbetet. Myndigheterna deltar genom sina experter i EU-arbetet, men chefer för enheter och avdelningar har mer sällan strategiska EU- frågor på dagordningen. Dagens samspel mellan myndigheter och departement skulle kunna förbättras genom regelbundna

överläggningar mellan myndigheter och departement där frågor som står på

kommissionens dagordning tas upp.

En arbetsform som inrättades inför Sveriges ordförandeskap var beredningsgrupper för varje sakfråga som stod på rådets dagordning och där även myndighetspersoner ingick. Denna arbetsform skulle kunna fortsätta att tillämpas för prioriterade områden. Vidare bör även övriga berörda aktörer inbjudas till diskussioner; kommun, landsting, bransch- och frivilligorganisationer. Det är viktigt att gruppen tillsätts och påbörjar sitt

arbete redan innan kommissionen presenterar ett nytt förslag. Exempelvis bör

beredningsgrupper inrättas inom de av Sverige mest prioriterade områdena för de sju tematiska strategierna i EU:s sjätte miljöhandlingsprogram. EU-samordnarna på departement och myndigheter bör ansvara för att beredningsgrupperna kommer till stånd. Beredningsgrupperna bör naturligtvis samordnas med övrigt internationellt arbete.

Beredningsgruppen bör ta fram en preliminär svensk uppfattning i frågan. I samband med detta bör en strategi utarbetas för vilket underlag som ska tas fram, hur

informationen ska riktas och huruvida resurser ska avsättas för att påverka

kommissionen eller medlemsländerna i en viss riktning. För varje prioriterad fråga, som behandlas i en beredningsgrupp, behövs en informationsplan om hur angivna

målgrupper ska få kunskap om vad Sverige vill uppnå och varför. Dessutom kan samordningen stärkas genom att:

- skapa ett ”EU- forum” mellan departement och myndighet med möten 1-2 gånger per år, där viktiga övergripande EU-frågor diskuteras.

- se över beredningsrutinerna för EU-arbetet samfällt mellan departement och myndigheterna (uppdatera, se till att de efterlevs etc.).

- uppdatera departements och myndigheters EU-strategier (eller motsvarande).

- ordna effektiva EU-utbildningar för nyanställda handläggare.

- ha löpande EU-beredningar på departementen med deltagande av berörda myndigheter samt miljöråden i Bryssel över telefon.

- departementen snabbremitterar under 3-4 veckor nya kommissionsförslag omedelbart. Miljöråden bör åläggas bevaka när de kommer.

Myndighet - myndighet

En av nyckelfrågorna är hur miljöintegreringen i andra sektorer kan stärkas. Det handlar framför allt om att påverka EU:s trafik-, energi- och jordbrukssektorer. En kritik är att Sverige liksom flertalet medlemsländer följer ut vecklingen mer än aktivt påverkar den. För att ändra på detta behövs en bättre och mer långsiktig planering. Inför viktiga

programrevideringar bör miljömyndigheterna delta i att ta fram svenska ståndpunkter.

Diskussionerna bör ledas av ansvarig sektormyndighet eller departement.

Miljömyndigheterna bör medverka i arbetsgrupperna och bistå sektormyndigheterna med underlag om miljöeffekterna av deras åtgärdsförslag.

Myndigheterna bör i större utsträckning förankra frågor hos andra departements myndigheter för att underlätta en samsyn mellan departementen.

Det är också angeläget att det löpande sker en samordning av svenska synpunkter av de som deltar i olika direktorats arbetsgrupper så att bl.a. de miljörelaterade frågor som Sverige driver i miljödirektoratet också med kraft drivs av Sverige i t.ex.

och departement. En samordnad åsikt ska föras fram i så många situationer som möjligt för att få genomslag. Detta är inte minst viktigt för att driva på integreringen av

miljöfrågor i andra sektorer underifrån.

Lokalt – centralt och privat - offentligt

Det nationella samarbetet mellan departement och myndighet å ena sidan och

kommunerna, länsstyrelserna, näringslivet och miljöorganisationer å andra sidan bör förbättras. Detta skulle kunna ske genom att dessa aktörer kommer med tidigare i beslutsprocessen, helst innan kommissionen lagt sitt förslag. Eftersom det vanligtvis är kommuner och företag som i praktiken ska följa direktiv och förordningar som ska genomföra direktivet är det angeläget att de deltar i att utforma Sveriges syn på förslaget till direktiv.

En fördjupad studie behövs om hur samarbetet mellan Sveriges representation,

Europaparlamentet, kommuner, länsstyrelser, svenska myndigheter och andra aktörer kan förbättras. Ett pilotprojekt skulle kunna initieras kring kommissionens väntade förslag om resurs - och avfallsfrågorna, som i hög grad berör kommunerna. Studien bör även analysera hur kontakter tas i Bryssel mellan olika aktörer.

Näringslivets branschorganisationer är ofta mycket aktiva när det gäller att i Bryssel påverka EG-reglernas utformning. Genom att förbättra utbytet av information och erfarenheter mellan myndigheter, näringsliv och miljöorganisationer går det att öka förståelsen för varandras förutsättningar och drivkrafter och därmed öka möjligheterna att Sverige talar med en röst.