Den sovjetiska inställningen till arbetskraftsinvandringen

Den ryska/sovjetiska inställningen till att ta emot immigranter ändrades flera gånger mellan 1917 och 1939. Strax efter revolutionen ställde sig de sovjetiska ledarna i huvudsak positiva till immigration, men betänkligheter fanns, som framförallt grundade sig i landets ekonomiska situation. Den här problematiken benhandlas i Galina Tarles Druzja strany sovetov från 1968, i vilken hon redogör för arbetarimmigrationen till Sovjetunionen under åren 1920-1925. Här undersöks de internationella relationerna mellan den nybildade sovjetstaten och proletärer i andra länder och den ”produktionstekniska hjälpen” (m.a.o. pengar och tekniska experter/immigranter), som sovjetstaten erhöll från omvärlden från början av 1920-talet. Rent konkret blir det en underökning av den officiella sovjetiska hållningen, där fokus riktas mot Sovet Truda i Oborony (STO), som i olika tappningar verkade mellan 1921 och 1937.85 Dess verksamhet och förverkligandet av de överenskomna principerna angående immigrationen utgick från den sovjetiska hållningen, som hade sin grund i den proletära internationalismen och Lenins idéer om densamma:86 ”Internationalismen är i praktiken en och bara en: självuppoffrande arbete med utvecklingen av den revolutionära rörelsen och den revolutionära

84 Det bör direkt klargöras att jag säkerligen inte lyckats få tag i ens merparten av dets om skrivits i Ryssland/ Sovjetunionen om immigrationen, p.g.a. att böckerna inte är tillgängliga på svenska bibliotek och att jag inte känner till alla sökvägar.

85 Tarle, G. Druzja strany sovetov ,1968 s. 9-11. Här krävs en viss försiktighet, eftersom bildandet av Sovet Truda i Oboroni (STO) dateras alltifrån 1920 till 1923. Enligt den stora sovjetiska encyklopedin var STO ett organ vid Sovnarkom i den ryska sovjetrepubliken, och var den styrande verksamheten hos de ekonomiska kommissarierna och verksamheten för alla departement i landets försvar. Det bildades i april 1920 och grundades på Rådet för arbetar- och bonde försvaret. I februari 1921 bildades vid STO en statlig allomfattande

planeringskommission (Gosplan). I maj 1921 sjösatte Lenin projektet ”Instruktioner från STO till lokala sovjetiska myndigheter”. Till STO kom nu ordföranden i Sovnarkom och folkkommissarierna för bl.a. krigsverksamhet, jordbruksverksamhet och arbete, att ingå. Den första ordföranden i STO var Lenin. Vid bildandet av Sovnarkom SSSR 1923 upphörde STO att gälla endast för den ryska socialistiska sovjetrepubliken och STO SSSR bildades. STO avskaffades vid ett beslut av den Centrala exekutivkommittén i april 1937. Se, http://bse.sci-lib.com/article103805.html (2009-11-28)

29

kampen i hela landet, understöd (i form av propaganda, deltagande och materiellt) i samma kamp, enligt samma linje, och bara just i denna, i alla länder utan undantag”.⁸⁷

Tarle menar att den politiska betydelsen av immigrationen var långt större än den faktiska ekonomiska hjälpen, som immigrationen bidrog med. De sovjetiska ledarna poängterade att hjälpen inte enbart var riktad åt ett håll, eftersom den sovjetiska staten i sin tur tillgodosåg det internationella proletariatet med arbete.⁸⁸ Under de första immigrationsvågorna efter revolutionen uppmärksammades att de olika organisationerna som ansvarade för immigrationen inte var kapabla att sköta den. Tidigare hade många ämbetsverk och myndigheter varit inblandade, vilket lett till att samma arbete gjorts på flera ställen och att dessa myndigheter haft en tendens att överskatta möjligheterna att ta emot immigranter. Överskattningarna av behovet av arbetskraft syntes på allvar vid mitten av 1921, då arbetslöshet uppstod.⁸⁹ På grund av den politiska betydelsen tillmättes immigrationsfrågorna stor betydelse centralt. Detta är tydligt då ansvaret fram till bildandet av STO huvudsakligen låg hos Narkomtruda RSFSR och Folkkommissariernas råd (Sovnarkom).90 Fram till bildandet av STO betonade ledarna att immigranterna var nödgade att känna till de ofta svåra livsvillkor som rådde i Sovjetunionen. Från 1921 skedde en förändring av de principer som gällde för immigrationen, vilket ledde till att mer ansvar lades på emigranterna angående deras uppehälle i Sovjetunionen.⁹¹

Tarle menar att de största orsakerna till de utländska arbetarnas önskan att komma till Sovjetryssland var att undkomma arbetslösheten och den kapitalistiska exploateringen och delta i det stora uppbyggnadsarbetet.⁹² De förstnämnda kommer dock i skymundan hos Tarle jämfört med den ideologiska och önskan att bygga sovjetstaten. Tarle betonar emigranternas politiska medvetenhet och karaktäriserar dem som kommunister. Förvisso var säkerligen många immigranter övertygande kommunister, men att detta skulle gälla alla immigranter verkar osannolikt (se nedan s. 41 och not 118). Den proletära internationalismen, som enligt Tarle utgjorde grundbulten för migrationen, är svår att följa, eftersom den skiljer sig från hur man agerade. Beskrivningen av de politiska besluten och den proletära internationalismen blir tvetydig, eftersom det var långt fler som ansökte om att få komma till Sovjetunionen än som till slut fick inresetillstånd. Förklaringen som ges är att Sovjetunionen inte hade möjlighet att ta emot fler, men den rimmar i många avseenden dåligt med argumentationen. Jag tolkar

87 Tarle, G. 1968, s. 6. Lenin i april 1917.

88 Tarle, G. 1968, s. 10

89 Tarle, G. 1968, s. 46-49

90 Tarle, G. 1968, s. 20, 27

91 Tarle, G. 1968, s. 135-136.

30

Tarle, trots hennes betonande av den proletära internationalismen, att den klassiska ekonomiska devisen om utbud och efterfrågan på arbetskraft var av större betydelse i immigrationsprinciperna än den proletära internationalismen. På liknande sätt förhåller det sig med Tarles försök att i positiva ordalag presentera den unga sovjetstatens ansträngningar och beslut rörande arbetarimmigrationen under de första åren av 1920-talet, eftersom det mest påfallande i Tarles beskrivning är de administrativa problemen. De många turerna, förvirringen hos de olika beslutsfattande organen och avsaknaden av riktlinjer angående immigrationen visar på de stora problem som ledarna hade att tampas med under den här perioden. Det här får kanske ses som naturligt, eftersom administrationen inte satt sig, men är ändå intressant då detta inte alltför ofta framkommer i litteraturen om den nybildade staten.

Ovan nämnda problematik mellan ideologi och praktik diskuteras av Yuri Felshtinsky, som studerat de politiska beslut som låg till grund för immigrationen i Sovjetunionen. I artikeln “The legal foundations of the immigration and emigration policy of the USSR, 1917-27” beskrivs hur emigranter, som tiden efter revolutionen varit välkomna, senare i och med politiska beslut sågs som fiender till sovjetstaten. Han ställer de politiska besluten mot ”klassideologin” och teorin om ”det internationella proletariatet”, vilka var viktiga hörnstenar i skapandet av den nya policyn. För perioden 1917 till 1920 menar Felshtinsky att immigrationen uppmuntrades, trots ekonomiska och militära problem, eftersom den stöddes av idén om det internationella proletariatet. Under perioden 1921-27, då NEP på allvar börjar påverka den ekonomiska politiken, sågs immigrationen företrädesvis ur ekonomiska perspektiv, dvs. immigrationen var accepterad så länge den gynnade nationella ekonomiska intressen. Resultatet blev trots vissa skiftningar att immigrationen successivt minskade. Redan 1921 kom det första beslutet om att begränsa immigrationen och året efter var regeringens officiella hållning att immigrationen skulle reduceras så mycket som möjligt. Från 1923 föranledde den höga arbetslösheten bland industriarbetarna i Sovjetunionen att endast lantarbetare kunde accepteras som immigranter, men invandringen försvårades gradvis även för den här gruppen och immigrationen upphörde i princip vid mitten av 1920-talet. Sammanhängande med den här utvecklingen var att regeringen 1926 uppmärksammade den kapitalism och ”kulakisering”, som den tidigare immigrationen förorsakat på landsbygden. 1927 ersattes STO som tidigare haft hand om immigrationen med ett antal andra, däribland NKVD, vilket satte stopp för immigrationen till Sovjetunionen för det här årtiondet (STO levde dock kvar fram till 1937, men dess inflytande minskades drastiskt 1927). Dörren var dock inte helt stängd för experter av olika slag. Anledningarna till att bestämmelserna om att mer eller mindre stoppa immigrationen inte realiserades vid de första besluten var

31

Sovjetunionens behov av teknisk expertis, men framförallt att ledarna inte helt ville överge politiken om det internationella proletariatet. Detta trots att landet saknade resurser för att ta emot immigranter och att immigrationen inte var ekonomiskt förenligt med NEP.93

Felshtinskys undersökning sträcker sig inte fram till tiden för mordet på Kirov 1934 och den efterföljande jakten på utlänningar, men det är ändå intressant att de nationalistiska tendenserna⁹⁴ i mitten av 1920-talet kan belysas med hänseende på migrationsfrågan. Tyvärr gör inte Felshtinsky någon närmare definition av det internationella proletariatet eller klassideologin utan förutsätter dessa som allmänt kända begrepp. Problematiken synliggörs dock ändå och det är intressant hur den förändrade ekonomiska politiken, i och med införandet av NEP, även påverkar immigrationsfrågan. Felshtinskys artikel anspelar på Tarles resonemang, men går till stora delar emot hennes teser då den ekonomiska situationen och Sovjetunionens behov poängteras mer än de ideologiska grunderna.

Att fastställa omfattningen av den totala immigrationen till Sovjetunionen har vållat en del bekymmer, men Andrea Graziosi gör i sin uppsats ”Foreign workers in Soviet Russia, 1920-40” ett försök att uppskatta den totala omfattningen av immigrationen till Sovjetunionen och även att fördela immigranterna mellan olika nationaliteter.Graziosi menar att det mellan 1917 och 1939 bodde och arbetade mellan 70 000 och 80 000 utländska arbetare, specialister av olika slag och politiska flyktingar i Sovjetunionen. Här ska dock påpekas att Graziosi inte inkluderar den illegala invandringen. Fram till 1922 hade ca 1 000 immigranter kommit till Sovjetunionen och ungefär hälften av dessa var tyskar. Mellan åren 1923-1926 godkände STO 26 jordbrukskollektiv och 9 industrikollektiv med 4 400 respektive 1 223 utländska medlemmar. Utöver detta godkändes 5 503 personer individuellt, som huvudsakligen ville arbeta inom jordbruk. På grund av den avstannande immigrationstakten efter 1926 hade officiellt under 1920-talet 22 000 utlänningar kommit till Sovjetunionen. Vid decenniets slut var mindre än 5 000 av dem kvar, eftersom restriktionerna blivit hårdare och många beslutat sig för att återvända till sina hemländer. 1930 sker dock åter en skiftning, då den 16:e partikongressen beslutar att tillåta utländska arbetare och då framförallt ingenjörer, förmän och de med någon form av expertkunskaper, vilka skulle komma till användning för förverkligandet av den första femårsplanen. En gräns sattes på 40 000 arbetare och specialister, vilken dock överskreds då toppen på 42 230 utländska arbetare nåddes 1932. Den största delen, uppemot 50 procent, utgjordes av tyskar och österrikare. Amerika- och

93 Felshtinsky, Yuri 1982 “The legal foundations of the immigration and emigration policy of the USSR, 1917-27

94 Om ”generalrepetitionen” till 1937 se Takala, I. Finny v Karelii i Rossii Istorija vozniknovenija i gibeli