Handledare: Lars Olsson HI4094
Examinator: Gunlög Fur 15 hp
G2 G3 Avancerad nivå
Olov Wenell
Institutionen för humaniora
PM för avhandling om
arbetaremigrationen från Sverige till
Sovjetunionen 1917-1939
2009-12-08
Abstract
Title: Memorandum for thesis about the labour migration to the Soviet union 1917-1939 This memorandum for thesis deals with the international migration to the USSR, principally during the 1920s and 1930s and, though the whole process is described, the Swedish emigrants and Soviet Karelia are subjected to a more attentive exposition. The aim has been to present and evaluate previous research on the migration to USSR and Soviet Karelia to find shortcomings, which can function as a point of departure for further studies. Previous research finds that the migration to the USSR was special, due to the strong political awareness of a not insignificant part of the migrants. Furthermore, an important part of the memorandum, partly as a consequence due to the lack of theoretical perspectives in previous research, was to present a theoretical framework for a feasible thesis. The theoretical approaches to class, gender, ethnicity and generation has consistently been connected to previous research to demonstrate how further studies can be constructed. However, the choice of these theoretical approaches also finds its foundation in the inherent advantages for study of social relations, the capability to categorize people, the inherent relation of power, and the connection to a person’s identity. As a result, I claim that the use of the concepts class, gender, ethnicity, and generation can create a bigger understanding of the migration process, about the migrants in both their countries of departure and the daily life of the migrants in their new home country.
Innehåll
1. Inledning ...1
2. Bakgrunder...4
2.1 Sverige under 1920- och 1930-talen...5
2.2 Ryssland och Sovjetunionen ...6
2.2.1 Revolutionen 1917 ...6
2.2.2 Fredsfördrag, inbördeskrig, nöd, NEP och maktkamp...9
2.2.3 Femårsplaner och kollektivisering av jordbruket ...11
2.3 Karelen ...12
2.3.1 Nationalism: Karelen - Moskva ...13
2.3.2 Ekonomi och levnadsförhållande...16
3. Forskningsläget ...18
3.1 Forskning om arbetaremigrationen från Sverige till Sovjetunionen...19
3.1.1 Sammanfattande reflexion av den svenska forskningen ...24
3.2 Internationell forskning om arbetaremigrationen till Sovjetunionen...28
3.2.1 Den sovjetiska inställningen till arbetskraftsinvandringen ...28
3.2.2 Finska emigranter från Kanada, USA och Finland ...32
3.2.3 Forskning om norsk arbetsvandring till Sovjetunionen ...41
3.2.4 Sammanfattande reflexion kring den internationella forskningen...43
4. Teoretiska utgångspunkter och problemdiskussion...45
4.2 Klass...46
4.3 Genus ...52
4.4 Etnicitet ...56
4.5 Generation ...60
4.6 Ytterligare möjliga perspektiv...62
5. Syfte med en tänkt avhandling ...64
5.1 Undersökning 1: Emigranterna...65
5.2 Undersökning 2: Immigranterna i Sovjetkarelen...67
6. Källmaterial...69
7. Avslutning och sammankoppling av forskningsläget och de teoretiska perspektiven ...72
1
1. Inledning
En ganska okänd del av den svenska migrationshistorien utgörs av dem som begav sig till Sovjetunionen och då huvudsakligen till Sovjetkarelen under 1920- och 1930- talen. För många blev det en bitter erfarenhet, men till en början var det en positiv anda som präglade emigrationen. Vid den här tiden var nyfikenheten och förhoppningarna stora från svensk vänster och från fackligt håll. Ett exempel på detta är de förhandlingar som fördes mellan Svenska Metallindustriarbetareförbundet och sovjetiska myndigheter 1920 om en svensk arbetaremigration till Ryssland. Att något avtal aldrig kom till stånd berodde på att man från sovjetisk sida inte var villig att ge skandinaverna högre lön än vad de sovjetiska arbetarna fick.1
Några små grupper kom dock redan 1920 till Ryssland. Några arbetade som järnvägsarbetare i Moskvaområdet vid stationen Perovo,2 andra på fabriken Dinamo och vid jordbruksmaskintillverkarfabriken Zlatouste. De svenska järnvägsarbetarna deltog i slutet av maj detta år i en subbotnik, dvs. operation dagsverke, vid stationen Perovo, och den 3 juni 1920 skrev de ryska järnvägsarbetarna följande välkomsthälsning i tidningen Gudok:
Vi, arbetare vid stationen Perovo, hälsar av vår själ våra svenska kamrater välkomna, och genom dem hela den svenska arbetarklassen, som svarar på ropet från den ryska arbetarrevolutionen och som inte bara sträcker oss en broderlig hand, utan även överlåter denna arbetarhand att arbeta tillsammans med oss i Ryssland i återuppbyggandet av vår ekonomi. Vi tar med broderlig kärlek emot de svenska kamraterna in i vår arbetarfamilj och vi ska hjälpa dem efter bästa förmåga både materiellt och moraliskt. Leve den svenska arbetarklassen! Leve det världsliga arbetarbrödraskapet!3
Även från borgerligt håll i Sverige hördes positiva tongångar om en svensk emigration till Sovjetunionen i början av 1920-talet, men då var argumenten andra och grundade sig på den tidigare företagsverksamheten i Ryssland med stora företag som Nobel. Den svenska arbetaremigrationen till Sovjetunionen kan i fråga om omfattning inte på långt när mäta sig med den till Nordamerika, vilket dock inte alltid varit något självklart:
1 Carlbäck-Isotalo, H. ”Bojkot ili sotrudnitjestvo? K voprosu ob otnosjenii sjvedov k Sovetskoj Rossii v
1917-1924 gg.” i Skandinavskij sbornik / Skrifter om Skandinavien 1988 nr. 32, s. 63-72. Se också Tarle, G. Druzja
strany sovetov, – utjastie zarubezjnych trudjasjtjichsja v vosstanovlenii narodnogo chozjaistva SSSR v
1920-1925 gg. 1968, s. 53-55.
2 Den svenska transkriberingen från ryska följer uppsatsen igenom för enkelhets skull Wikland Modern rysk
grammatik (2:a upplagan) 1993. Denna frångås dock om det finns en ”allmän” svensk stavning för ordet.
2
Frågan om en svensk emigration till Ryssland kan komma att med tiden taga statsmakternas uppmärksamhet i högre grad än man nu föreställer sig… Allt talar för att vårt folk äger stora förutsättningar för koloniseringsarbete. Det kan icke anses uteslutet att svensk verksamhet i Ryssland kan bliva ägnad att i någon mån ersätta bristen på kolonier.4
Förhoppningarna från såväl svensk vänster som borgerliga representanter kom inte att uppfyllas i någon större utsträckning, men en jämförelsevis liten och till stora delar speciell emigration kom ändå till stånd. Emigration till Ryssland var ur svenskt perspektiv ingen ny företeelse vid tiden för den ryska revolutionen 1917. Mellan 1860 och 1917 gav sig ca 2 600 svenskar av österut, men då var karaktären av emigrationen en annan med en betydande del affärsmän och ingenjörer. Den här delen av den svenska emigrationshistorien är delvis undersökt.5 Däremot får forskningen som bedrivits om den svenska arbetaremigrationen till Sovjetunionen för tiden efter 1917 anses vara mycket begränsad. De främsta bidragen i ämnet har tillkommit genom Kaa Enebergs journalistiska arbete, som lett till böckerna Tvingade till tystnad, Förnekelsens barn och Knuts ask och kejsaren av Karelen. Framför allt är fokus lagt på 1930-talet, då de så kallade Kirunasvenskarna6 emigrerade från norra Sverige till huvudsakligen Sovjetkarelen. I hennes första bok beskrivs emigrationen som en följd av de ekonomiskt rådande tiderna med stor arbetslöshet och allmänt svåra tider i Sverige. Orsaken till emigrationen finns också i den förskönade bild av Sovjetunionen som bl.a. presenteras i tidningen Norrskensflamman och kommunistpartiets vurmanden för emigration, men också i att emigranterna ofta var politiskt medvetna och såg på Sovjetunionen som framtidens arbetarstat.7 Eneberg vänder på frågan om varför kirunaborna gav sig av: ”Varför skall inte dessa unga arbetsvilliga och hoppfulla bege sig österut och vara med om att bygga vad som utmålas som världens första demokratiska stat, en arbetarstat?”8 Även vid ankomsten till
Sovjetkarelen fanns hos emigranterna, trots de svåra förhållandena i början av 1930-talet, en spirande framtidstro och en stolthet över att bygga det socialistiska samhället.9 Även om den största terrorn och förföljelserna kom igång på allvar först 1937, märkte emigranterna av Stalins förändrade nationalistiska politik långt tidigare. Den stora finska populationen i
4 Carlbäck, H. ”Svenskarna i Ryssland – svenskhet i Ryssland” i Människan i historien och samtiden Festskrift
till Alf W Johansson, 2000, s. 62. Citatet är från den Ryska utredningskommissionens ledamot Emil Hamrin
1922.
5 Carlbäck, H. 2000, s. 65-66
6 Den här benämningen kommer av UD:s samlade benämning på sovjetemigranterna, men är missvisande,
eftersom emigranterna kom från spridda platser i landet, även om merparten under 1930-talet kom från Kiruna med omnejd.
7 Eneberg, K. Tvingade till tystnad, 2000, s. 26-30 8 Eneberg, K. 2000, s. 23
3
Sovjetkarelen stod först på tur, men omfattade snart alla utlänningar som blev märkta som varande ”sabotörer”, som orsakat att produktionsmålen inte uppnåtts.10 Således faller även emigranter från Sverige offer för den ofta godtyckliga och slumpmässiga terrorn. I den första listan på avrättade som Eneberg presenterar finns 31 svenskar.11 Den här siffran utökas i hennes senare böcker med hjälp av fler uppgifter till att gälla 34 svenskar. De som dött exempelvis p.g.a. svält eller dödats av NKVD (föregångaren till den mer kända KGB), men inte finns dokumenterade i deras arkiv är ca ett femtiotal.12
I Förnekelsens barn fortsätter Eneberg genomgången av sovjetemigranterna, och här presenteras en lista på dem, som Eneberg efter mycket arbete kunnat konstatera emigrerade, vilken innefattar 394 arbetskraftsinvandrare från Sverige. Dock påtalar Eneberg vissa svårigheter i kartläggningen av emigranter i ryska arkiv, vilka bl.a. består i att information om barn inte togs upp lika frekvent i olika registreringar13 och att en del svenskar blivit registrerade som finnar och att en handfull gömmer sig bland de många amerikafinnar som emigrerade från Nordamerika till Sovjetkarelen under 1930-talet.14 I sin senaste bok Knuts ask
och kejsaren av Karelen menar Eneberg att det kan ha rört sig om över tusen svenskar som emigrerade till Sovjetkarelen.15 Eneberg har vid upprepade tillfällen påpekat och efterlyst akademiska insatser i ämnet, vilka fortfarande förvånande nog lyser med sin frånvaro. Enebergs arbeten är inte skrivna utifrån vetenskapliga kriterier, vilket heller aldrig har varit hennes syfte. Enebergs böcker till trots återstår många frågor att utreda om den svenska arbetaremigrationen till Sovjetkarelen.
Eneberg har i och med sina ansträngningar att finna emigranter från Sverige givit kommande forskning ett unikt material att arbeta vidare utifrån. Materialet medför att undersökningar med vetenskapliga ambitioner kan fokusera på andra frågor än antalet emigranter och vilka de enskilda emigranterna var. Därmed inte sagt att alla emigranter är identifierade, men andra och djupare aspekter kan fokuseras för vidare studier i ämnet.
Emigrationen till Sovjetunionen kom aldrig att ta sig sådana proportioner som den till Nordamerika, vilken av naturliga skäl upptagit huvuddelen av den svenska migrationsforskningen. Andra mindre emigrationsvågor från Sverige har i skiftande
10 Eneberg, K. 2000, s. 36- 40 11 Eneberg, K. 2000, s. 43-47
12 Eneberg, K. Förnekelsens barn- Svenskarna som drog österut, 2003, s. 154-155
13 Eneberg, K. 2003, s. 155-196. Eneberg har listat de som idag skulle betecknas som ”arbetskraftsinvandring”
från Sverige, se Eneberg, K. 2003, s. 154
14 Eneberg, K. ”Recruitment of Swedish immigrants to Soviet Karelia” i Karelian Exodus Finnish communities
in North America and Soviet Karelia during the depression era, Journal of Finnish studies, vol. 8. nr 1, 2004, s.
189
4
omfattning även gått till bl.a. Danmark, Norge, Tyskland, Brasilien och Argentina. Både Eneberg och internationell forskning i ämnet antyder att emigrationen till Sovjetunionen var speciell, eftersom en betydande del av emigranterna grundade sitt emigrationsbeslut på politisk övertygelse och en uttalad vilja att vara med och bygga den första socialistiska staten. Detta gör just sovjetemigrationen intressant ur forskningshänseende, eftersom den skilde sig från annan emigrationen. Således är det inte den kvantitativa delen som här är i fokus utan den i många avseenden speciella karaktären på denna emigration. En undersökning, där emigrationen från Sverige till Sovjetunionen ses som en del av en internationell företeelse, kan förhoppningsvis leda till att ökad kunskap om det sovjetiska samhället kommer fram genom emigranterna. Detta kommer jag att försöka visa i uppsatsen. Syftet för den här uppsatsen kan kortfattat sägas vara att formulera en PM för en mer övergripande studie av arbetaremigrationen från Sverige till Ryssland och Sovjetunionen mellan första och andra världskriget samt emigranternas situation i sitt nya hemland, Sovjetunionen. En viktig del av denna uppsats är att gå igenom den tidigare forskningen och visa på luckor, som skulle kunna överbryggas och då framförallt med hänseende på teoretiska resonemang, vilka skulle kunna öka förståelsen av emigrationsprocessen och emigranternas öden i Sovjetunionen. Än mer precist är syftet att genom den tidigare forskningen och relevanta teoretiska infallsvinklar formulera frågeställningar för en tänkt avhandling. I den här uppsatsen kommer inte någon empirisk genomgång eller undersökning att genomföras, men följande tre frågställningar har ändå varit vägledande uppsatsen igenom: Hur ser forskningsläget ut om den svenska sovjet-emigrationen? Hur ser det internationella forskningsläget ut angående sovjetsovjet-emigrationen? Vilka teoretiska resonemang skulle kunna vara fruktbara för en större studie om sovjetemigrationen och emigranternas liv i Sovjetkarelen? I en kommande masteruppsats kommer jag att pröva en del av framför allt de teoretiska utgångspunkterna, som presenteras i den här uppsatsen i form av en undersökning av fackföreningsrörelsen i Sovjetkarelen. Syftet och frågeställningarna för en tänkt avhandling presenteras efter bakgrunderna, forskningsläget och de teoretiska perspektiven.
2. Bakgrunder
5
Den största insatsen ligger på Sovjetunionen och Karelen, varvid jag tar min utgångspunkt i den ryska revolutionen. Det är ju med den som själva grunden läggs till den problematik som är i fokus här.
2.1 Sverige under 1920- och 1930-talen
Sverige kom att under de första årtiondena under 1900-talet bli ett allt mer industrialiserat land, med en stor del av befolkningen i arbetar- och tjänsteklasserna, vilka till skillnad mot tidigare inte hade någon reserv i form av en jordbit att falla tillbaka på när konjunkturen gick ner. Mellankrigstiden karaktäriseras av snabba konjunkturförändringar och i början av 1920-talet gick Sverige in i en djup depression med en arbetslöshet uppemot 27% som följd. Under senare delen av 1920-talet skedde en återhämtning, som dock var relativt snabbt övergående. Den svenska konjunkturen drogs i början av 1930-talet med i den internationella depressionen, vilket ledde till att arbetslösheten återigen steg till runt 30%. Efter att arbetslösheten nått sin kulmen 1931 sjönk den under resterande delen av decenniet. Först under den senare delen av 1930-talet kom arbetslösheten ner till den under mellankrigstidens normala nivån på runt 10%.16
Politiskt förde de olika konstellationerna som för tillfället var vid makten, vilka under 1920-talet representerade i stort sett alla politiska partier, en arbetslöshetspolitik som i mångt gick ut på att se till att den ekonomiska återhämtningen inte stördes eller påverkades av politiska beslut. Detta gjorde att stödet till de arbetslösa var mycket lågt och Arbetslöshets-kommisionen (AK) blev en av arbetarna illa omtyckt myndighet, vars olika beslut ledde till politiska konflikter och motsättningar av olika slag, som t.ex. Stripakonflikten 1926 och, när konjunkturen sjönk ytterligare på 1930-talet, i Ådalshändelserna 1931. De klassmotsättningar som kom upp till ytan berodde till stor del på situationen på arbetsmarknaden och hela mellankrigstiden kännetecknas av klassmotsättningar som började avta först mot slutet av 1930-talet, då socialdemokratin satt i regeringsställning och folkhemspolitiken inletts, vilket gick hand i hand med en nedgång i arbetslösheten.17
Levnadsnivån i Sverige uppvisar under 1920- och 1930-talen generellt, konjunkturnedgångarna till trots, en viss ökning. Direkt efter de ekonomiska dalgångarna 1922-1930 och 1934-194018 var reallönestegringen som störst, vilket, i alla fall under
16 Norborg, L. A., Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, 2000. s. 69ff. 17 Norborg, L.A., 2000, s. 70-76
6
talet, med en viss eftersläpning, sammanfaller med den sista stora emigrationstoppen till Nordamerika 1923.19
På den politiska kartan skedde under den här perioden stora förändringar, vilka skulle komma att påverka Sverige på ett radikalt sätt inom många områden. Det kanske mest betydelsefulla var att SAP för första gången kom i regeringsställning och att rösträtten successivt utvidgades till att under slutet av perioden vara i stort sett allmän i ordets rätta bemärkelse (definitivt allmän dock först 1945 då även de som levde på fattigvården omfattades). Stridigheterna inom politiken bestod företrädesvis av kampen huruvida den parlamentariska demokratin skulle utgöra en grundpelare i den svenska politiken. En annan deltagare på den politiska arenan som kom att utvecklas och få större inflytande under den här perioden var, trots att de bildats först några decennier tidigare, de fackliga organisationerna och deras motsvarigheter på arbetsgivarsidan. En milstolpe efter bittra stridigheter kom med krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet 1933, och fem år senare Saltsjöbadsavtalet, som satte upp spelreglerna för hur fack och arbetsgivare skulle uppträda.
2.2 Ryssland och Sovjetunionen
20Få händelser i världshistorien har tilldragit sig samma uppmärksamhet, som den ryska oktoberrevolutionen 1917.21 Anledningarna till detta torde vara dels intresset för revolutionen i sig och dels att följden blev att ett helt nytt samhällssystem kom att utgöra grunden för den nya staten och en utmaning för den kapitalistiska världen i väst.
2.2.1 Revolutionen 1917
Under årtiondena före första världskriget var Ryssland i många avseenden ett kontrasternas land. Skillnaderna var stora mellan utbildade och outbildade, mellan huvudstaden S:t Petersburg och provinserna, mellan rika och fattiga, mellan privilegierade och förtryckta.22 Stora delar av den ryska befolkningen hade mycket att vinna på en förändring av de
19 Norborg, L.A. 2000, s. 28
20 Fram till revolutionen 1917 hette landet Ryssland. Mellan 1917 och 1922 gick landet under beteckningen
Sovjetryssland och 1922 bildades Sovjetunionen. I bakgrunden och forskningsläget kommer de benämningar, som de refererade författarna använder, inte att ändras, men för övrigt kommer jag använda beteckningen Sovjetunionen för perioden efter bolsjevikernas maktövertagande 1917. Likaså används beteckningen Sovjetkarelen för samma tidsperiod (se s. 13).
21 I Ryssland användes den gregorianska kalendern fram till februari 1918, då den sovjetiska regeringen ändrade
till den västerländska. Den gregorianska kalendern var några dagar efter den västerländska. De flesta författare, som här refereras, använder sig av dateringar från den ryska kalendern fram till 1918. ”Novemberrevolutionen” återfinns hos nedan refererade Poulsen H. (1982), men på senare år är benämningen ”oktoberrevolutionen” det vanliga.
7
ekonomiska, sociala och politiska förhållandena.23 Det som brukar benämnas som den ryska revolutionen 1905 var en rad händelser, som den ”blodiga söndagen” och en våg av demonstrationer och strejker. Dessa följdes av det s.k. oktobermanifestet, där det utlovades medborgerliga rättigheter och att en duma skulle utses genom val. I realiteten kom dock inte oktobermanifestet att förändra de politiska förhållandena speciellt mycket, utan makten låg kvar hos tsaren.24 De tre huvudsakliga faktorerna som låg bakom revolutionen 1905, dvs. liberalernas och konstitutionalisternas missnöje med autokratins föråldrade och despotiska styre, arbetarnas missnöje och bildandet av sovjeter samt böndernas missnöje och revolterande mot styret utgjorde även grunden till 1917 års revolution. 1905 hade dessa inte vävts samman utan slagits ner av tsarregimen, men 1917 skulle samma faktorer tillsammans med missnöjet mot kriget, visa sig vara övermäktiga för tsaren .25
De händelser som kom att förknippas med den ryska revolutionen 1917 inleddes i februari samma år med störtandet av tsar Nikolaus II. Första världskriget, som Ryssland deltog i, kom att förändra den politiska kartan i landet på ett radikalt sätt och grundlade bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917. De tre åren av tsarens inblandning i kriget orsakade så omfattande ekonomiska och politiska problem att de tvingade honom att abdikera i februari 1917.26 Kriget medförde ytterligare försämrade levnadsvillkor och spädde på det folkliga missnöjet, vilket ledde till att strejker bröt ut, framförallt i huvudstaden Petrograd (tidigare S:t Petersburg och senare Leningrad och S:t Petersburg).27 Den provisoriska regering, som bildades och tog över efter tsarstyret, utgjordes huvudsakligen av Kadeterna och leddes av furst Lvov, en liberal som dock även såg till att också socialistrevolutionärerna fick representation i den nya regeringen. Den stöddes dock inte av mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, men de hade givit Lvov chansen, eftersom man från dessa båda partier ansåg att arbetarna var i minoritet av befolkningen, samt att landet inte var redo att gå direkt till socialism.28 Detta kom sedan, tillsammans med Lenins ovilja att kompromissa, att utgöra grunden för motsättningar och samarbetssvårigheter mellan de olika socialistiska partierna, eftersom dessa, enligt Lenin, i och med samarbetet med den provisoriska regeringen hade kommit att bli företrädare för bourgeoisien.29 Efter en rad motgångar för regeringen samt
det stigande medlemsantalet hos de båda socialistpartierna i och med deras starka stöd i de
23 Andersson, S. “Ryska revolutionerna” i Ryssland ett annat Europa, 1995, s. 170 24 Andersson, S. 1995, s. 171-172
25 Carr, E.H, The Russian revolution – from Lenin to Stalin 1917-1923, 1979, s. 2 26 Service, R. 2005, s. 26
8
växande sovjeterna kom den provisoriska regeringen att ombildas och den tidigare krigsministern från socialistrevolutionärerna, Kerenskij, tog över att leda landet. Hans tid vid makten blev dock kortvarig.
Lenin hade varit borta från Ryssland under ett decennium, men han återvände i april 1917 och presenterade sina s.k. aprilteser, vilka var en reformering av bolsjevismen och syftade till att ta makten genom att bygga upp en majoritet i sovjeterna. Han tvingades dock på flykt några månader senare, men återvände i oktober efter att ha insett det, för den provisoriska regeringen, ohållbara läge som den folkliga resningen och sovjeternas ökade inflytande innebar. Hans eget parti, bolsjevikerna, hade under året gått från att vara ett ganska obetydligt oppositionsparti till att på mensjevikernas och socialistrevolutionärernas bekostnad få ett allt starkare stöd i sovjeterna i huvudstaden. Den provisoriska regeringen med Kerenskij som ledare föll den 25 oktober 1917 i Petrograd, efter att en militärkupp iscensatts av bolsjevikerna.30
Dagen efter kuppen hölls den Andra allryska sovjetkongressen för arbetar- och soldatdeputerade, där nu bolsjevikerna hade majoritet. Här förklarades den provisoriska regeringen upplöst och att makten nu övergått till sovjeterna. Deltagarna kom överens om tre dekret, där det första var få ett slut på kriget och att förhandlingar skulle inledas. Det andra rörde den sedan länge infekterade jordfrågan och här beslutades att privat ägande av jord blev förbjudet och att alla som ville fick bruka marken (ett sista beslut i frågan överlämnades dock åt den konstituerande församlingen). Det tredje rörde styret av landet, där det beslutades att Folkkommissariernas råd (Sovnarkom) som en Provisorisk arbetar- och bonderegering skulle leda landet med mandat från den allryska sovjetkongressen och dess exekutiva kommitté fram tills samlandet av den konstituerande församlingen.31 Sovnarkom kom dock ganska snart att
tappa i auktoritet till förmån för den i januari 1919 grundade politbyrån, där sedermera den verkställande makten kom att ligga. I januari 1918 grundades formellt Arbetar- och bonderegeringen, som dock inte hade någon avsikt att abdikera till förmån för den konstituerande församlingen, utan denna beslöt att den konstituerande församlingen inte skulle återsamlas. Bolsjevikernas makt var dock långt ifrån absolut, eftersom deras skrivelser och idéer främst fått genomslag i några av de större städerna. Bolsjevikerna hade inte ens fullt stöd i sovjeterna, vilket också gjorde det osäkert om den allryska sovjetkongressen skulle
9
erkännas av lokala sovjeter. Dessutom förekom omfattande strejker och väpnade uppror runt om i landet.32
2.2.2 Fredsfördrag, inbördeskrig, nöd, NEP och maktkamp
Tyskland gjorde efter bolsjevikernas maktövertagande militära erövringar långt in på ryskt territorium, och freden i Brest-Litovsk i mars 1918 blev ogynnsam för Rysslands del. Ryssland fick lämna ifrån sig ett område på en halv miljon kvadratkilometer med en befolkning på 66 miljoner, men stora delar återinförlivades dock snart genom att Tyskland vid vapenstilleståndet på västfronten i november samma år gick med på att riva upp avtalet från Brest-Litovsk och vid freden 1921 fick Ryssland tillbaka än större areal. Inte långt efter att freden slutits med Tyskland och centralmakterna, inleddes inbördeskriget mellan de ”vita” och de ”röda”. Tidigare allierade till Tsarryssland i form av framförallt den brittiska och den franska regeringen sände trupper till olika delar av Ryssland och kom att tillsammans med de ”vita” upprorsledarna Denikin, Wrangel och Kolchak att utgöra motståndare till Röda armén.33 Att Röda armén trots allt kunde vinna berodde på att de ”vita” styrkorna inte kunde koordinera sig i tillräcklig utsträckning och att de inte fick det nödvändiga stödet av folket där inbördeskriget utspelade sig. Dessutom fanns hos de utländska styrkorna en utbredd krigsleda och en inte alltför ringa sympati för den nya arbetarregeringen i Moskva.34
Bolsjevikerna betonade i början efter sitt maktövertagande den internationella betydelse revolutionen skulle få, och de hoppades att arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna skulle följa det bolsjevikiska exemplet. En kommunistisk international, Komintern, bildades 1919. Det bröt också ut uppror bl.a. i Tyskland, men inte tillräckligt kraftfulla för något bestående maktövertagande. Även i den politik bolsjevikpartiet kom att föra betonades det internationella, och ansträngningar gjordes för att inte framhäva det ”ryska”, vilket också de olika namn som användes för området som stod under kommunistpartiets herravälde, exempelvis SSSR, vittnar om. Förhoppningen om revolution i industriländerna, vilket ansågs vara nödvändigt för att kunna bygga socialism i Sovjetunionen, fick sig en törn i slutet av 1924, då Stalin lade fram sina teser om socialism i ett land, där han, efter den ekonomiska stabiliseringen i Västeuropa, argumenterar för att betona socialismens framåtskridande i Sovjetunionen och inte världsrevolutionen i samma utsträckning som tidigare.35
32 Carr, E.H. 1979, s. 7-8
33 Poulsen, H, Bra böckers världshistoria, band 13, 1982, s. 80-81 34 Carr, E.H. 1979 s. 12-13
10
Den så kallade ”krigskommunismen” ledde till att ekonomin i Ryssland bröt samman, vilket i stort föranledde en tillbakagång till byteshandel. Svälten var stor i städerna och folkströmmarna gick nu i den omvända riktningen som vandrats några decennier tidigare, i hopp om bättre levnadsvillkor, eftersom befolkningen nu sökte sig ut på landsbygden där den hoppades på ökade försörjningsmöjligheter. Missnöjet i städerna hade sin grund i den materiella nöden samt i kommunisternas monopolisering av makten, vilket ledde till strejker och uppror (exempelvis matrosernas på fästningen Kronstadt). Indrivningarna av spannmål gjordes ofta hårdhänt och den ogillades starkt av bönderna. Humanitärt bistånd från västmakterna kom, men det var otillräckligt, och stora skaror dukade under av nöden.36
Någonting var tvunget att göras för att få rätsida på ekonomin, och Lenins linje, den nya ekonomiska politiken (NEP), fick till slut majoritet 1921. Kampen inom partiet var dock hård, eftersom NEP inom många kretsar ansågs vara en tillbakagång till kapitalismen och föga överensstämmande med socialismen. Anledningen var att NEP i stort gick ut på att de krav som bönderna ställde på att få rättighet till att sälja sina produkter skulle tillmötesgås. Detta ledde till att leveranstvånget upphävdes och att penningekonomin återinfördes. Även en rad utländska bolag fick erbjudanden om koncessioner, medan mindre tidigare nationaliserade företag gick tillbaka i privat ägo.37
Den maktkamp som blev resultatet av Lenins död 1924 hade egentligen startat redan 1922, då Lenin insjuknade och inte kunde delta i det politiska livet som tidigare. Trotskij, som av Lenin själv sågs som den naturlige efterträdaren, blev utmanövrerad, i olika omgångar, av Kamenev, Bucharin, Sinovjev och Stalin. Sinovjev, Kamenev och Trotskij ville ge upp NEP-politiken för att istället lägga kraft på och öka utbyggnadstakten av industrin. Stalin däremot ville behålla NEP. På partikongressen 1925 fick Stalins linje klar majoritet, vilket ledde honom till den absoluta makten och när väl den var vunnen gjorde han en helomvändning och stödde de tidigare motståndarnas industrialiseringsprogram. NEP hade med små insatser i form av marknadsekonomi fungerat relativt bra fram till mitten av 1920-talet för att få igång ekonomin, men för att ytterligare förbättra ekonomin krävdes investeringar i fabriker och en utbyggnad av den tunga industrin.38 Problem inom ekonomin fanns även under NEP och
berodde framförallt på en obalans mellan jordbruket och industrin. I maj 1922 var efterfrågan på jordbruksprodukter i städerna långt större än böndernas efterfrågan på industrivaror, vilket ledde till att priserna på jordbruksprodukter steg i förhållande till industrivarorna. Ett år
11
senare hade en medveten lyckad satsning på industrin gett resultat, vilket ledde till det omvända förhållandet jämfört med året tidigare, eftersom industrivarorna steg på bekostnad av jordbruksprodukterna. Det här problemet kom att benämnas som ”saxkrisen”.39
2.2.3 Femårsplaner och kollektivisering av jordbruket
Den allstatliga planeringskommission GOSPLAN, som bildades 1921, hade som uppgift att arbeta med den ekonomiska planen. I och med utformningen av NEP kom dock GOSPLAN under den här perioden att få stå tillbaka, eftersom planarbetet hamnade i skymundan. Från 1926 kom den tunga industrin allt mer i fokus. Det ansågs att den marknadsanpassning som skett under NEP inte klarade av att stärka den tunga industrin, utan att det istället krävdes stora statssubventioner och statliga investeringar, vilka således omfattade en mer genomgripande statlig planering. Femårsplansarbetet kom allt mer att stå i centrum från 1927 och ersatte NEP-politiken, även om det definitiva slutet för NEP kom i och med antagandet av femårsplanen 1929. GOSPLAN kom att få det direkta ansvaret för femårsplanen och produktionsplaneringen.40
Anledningen till att divergerande uppgifter finns om när den första femårsplanen börjar, är att beslutet om den togs i april 1929, men att den räknades retroaktivt och således sträckte sig från 1928 till 1 januari 1933.41 Även om inte alla mål, vilka från början var högt satta och dessutom justerades upp, uppnåddes, gjordes stora framgångar inom prioriterade områden. I inledningsskedet av den första femårsplanen nåddes en sådan ökning att perioden kortades av till att gälla fyra år. Framgångarna konsoliderades och utvidgades under den andra planen med en årlig tillväxttakt på 13-14%. Den tunga industrins produktion, som var det egentliga målet med planekonomin, var 1937 mellan tre och sex gånger större än 1928. Produktionen av stål hade fyrdubblats, medan produktionen av kol och cement mer än tredubblats under perioden. Betydande ökningar gjordes även inom olje- och elproduktionen. Nya kraftverk utvecklades, fabriker byggdes och städer anlades i tidigare outvecklade områden. En inte oviktig del i uppbyggnaden hade det enorma system av arbetsläger, dit miljontals människor förvisades, där de levde och arbetade under mycket svåra förhållanden. Den exploatering av råvarutillgångar som tillgodosågs genom det här systemet betydde dock inte enbart ett tillskott
39 Carr, E.H. 1979, s. 53-56.
12
för ekonomin, eftersom deportationerna var så omfattande, vilket gjorde att många som behövts för ekonomins direkta administration försvann.42
Den tidigare förhoppningen om att den privatägda jorden skulle överlämnas till staten frivilligt övergavs 1929, då det beslutades att all privatägd jord skulle kollektiviseras. Anledningen till detta var att jordbruksproduktionen släpat efter, vilket visar sig i att bruttoproduktionen av brödsäd 1927 uppgick till 95% av 1913 års nivå och att den del som bönderna sålde på marknaden halverats. Dessutom hade böndernas ovilja att avyttra spannmål på marknaden till priser fastställda av staten fortsatt. 1928 ansågs jordbrukets efterblivenhet som en bromskloss för den planerade utvecklingen av industrin. Kollektiviseringen av jordbruket kom politiskt att underbyggas av argumentationen som gjorde gällande att det rörde sig om en klasskamp mellan städernas proletariat och landsbygdens rika bönder (dvs. kulaker). Jordbrukskollektiviseringen syftade alltså både till tryggandet av livsmedels-försörjningen och till att få bort kapitalismen på landsbygden. 1928 fattades ett beslut som gjorde det möjligt att ersätta kulakernas produktion med kolchosernas och sovchosernas. Det beslut som fattades 1929 i samband med den första femårsplanen om att ca 17% av jordbruksarealen skulle kollektiviseras under planen ändrades under spannmålskrisen samma år till att driva kollektiviseringen ännu snabbare. Efter ett kort uppehåll 1930, efter att till och med Stalin kritiserat de hårda metoderna vid kollektiviseringen, fortsatte de kontinuerligt fram till mitten av 1930-talet. Likvideringen av kulaker kom snart att leda till en massiv deportationsvåg som rörde ca 1.5 miljoner människor. Resultatet blev att bönderna slaktade kreatursstammen i protest och att jordbruksproduktionen 1933 minskat med 76% jämfört med 1928. Detta ledde till att antalet människor som dog av hunger i Sovjetunionen under perioden 1931-1933 uppgick till 7 miljoner.43
2.3 Karelen
Karelens historia är likt många gränsområden mellan rivaliserande stater, fylld av konflikter med både storpolitiska, nationella och lokala förtecken. Gränsdragningarna och folkomflyttningarna har varit många, vilket lett till både strävanden att tillhöra ena eller andra sidan och till att idéer om självständighet under årens lopp fått varierande genomslag.
Till allra största delen var den politiska utvecklingen i Karelen efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 i egentlig mening inte ett resultat av interna karelska beslut, utan den
13
politiska riktningen pekades ut från Moskva.44 I boken Rise and fall of Soviet Karelia beskriver författarna det ryska Karelens historia utifrån ett centrum - periferiperspektiv, där Karelen utgör periferin och Moskva centrum (i viss mån även Leningrad). En viktig del av periferi – centrumrelationen bestod av den nationalitetspolitik som fördes under 1920- och 1930-talen, vilken var ett av de allra viktigaste instrumenten för Kommunistpartiet att strukturera relationerna mellan periferin och centrum.45
2.3.1 Nationalism: Karelen - Moskva
Under stora delar av mellankrigstiden bestod ledarskapet i Karelen huvudsakligen av ”röda finnar”, kommunister som flytt från Finland till Karelen efter det finska inbördeskriget 1918. Anledningen till att dessa släpptes fram var bolsjevikernas dröm om världsrevolution och att de ”röda finnarna” ansågs vara bäst lämpade att påverka den lokala befolkningen i den nya ideologin i det underutvecklade Sovjetkarelen.46
Sovjetrepublikerna hade suveränt beslutsfattande inom vissa ramar, eftersom republikens partiorgan leddes från Moskva. Moskva hade en grannlaga uppgift framför sig. Å ena sidan försökte regeringen stödja minoritetsgrupper (t.ex. kareler, tjuvasjier) genom att främja deras önskningar, vilket alltså gjorde att partiet hade att anpassa sig till identiteternas olikheter och den lokala politikens utformning under det att man stödde uppkomsten av en nationell (”sovjetrepublikansk”, aktuellt här: Sovjetkarelsk, men under styre av finnar) medvetenhet. Å andra sidan hade det centralstyrda partiet till uppgift att få republikerna (även kallad nation, aktuellt här Sovjetkarelen) integrerade och samtidigt motverka skapandet av en för stark lokal (Sovjetkarelsk) nationalism för att istället skapa en ”federal” (sovjetisk) identitet. Den här motsättningen kom att leda till utdragna spänningar mellan kommunistpartiets centralkommitté, lokala avdelningar av partiet och de olika sovjetrepublikernas regeringar.47 Ett annat problem med samma effekt var att bolsjevikerna, till skillnad från vad man planerat, efter maktövertagandet fick bygga sin socialism i första hand på illitterata småbönder och inte på arbetare i den utsträckning det var tänkt. För att hålla bönderna nöjda tog bolsjevikerna i sin politik stor hänsyn till åsikterna hos nationella (alltså ”republika”) minoriteter, nationella rörelser och bönder.48
44 Kangaspuro, M. “Nationalities Policy and Power in Soviet Karelia in the 1920s and 1930s”, i Communism
national and international, 1998, s. 119
45 Antti, L, “Rise and fall of the Soviet Karelia: Continuity and change in the 20th century Russia” i Rise and fall
of the Soviet Karelia, 2002, s. 9.
46 Antti, L. 2002, s. 9-10 47 Antti, L. 2002, s. 9-10
14
Av stor betydelse för utvecklingen i gränsområden likt Karelen var att Sovjetunionen blev en federal stat. Att rättigheterna för republikerna var vagt formulerade hade mindre betydelse, då konstitutionen sade att Sovjetunionen var en stat med federalistiska institutioner och praktiker. Den nationella Sovjetrepubliken blev således den grundläggande enheten i Sovjetunionen. Från centralt håll ansågs det omöjligt att integrera de nationella minoriteterna i den ryska Sovjetunionen, så målet blev att integrera dem i deras egna nationella Sovjetrepubliker. Som en del av den här processen bildades Karelska arbetarekommunen 1920. 49 Tre år senare, 1923, bildades den Karelska Autonoma Socialistiska Sovjetrepubliken
(KASSR) och den uppgick då som en del i Sovjetunionen genom att ingå i den Ryska Socialistiska Federativa Sovjetrepubliken (RSFSR).50
Stalin hade redan 1918 proklamerat betydelsen av att stödja etniska minoriteter för att få dem på samma nivå som den ryska arbetarklassen i byggandet av socialismen. Nationellt självstyre skulle alltså vara den viktigaste beståndsdelen i moderniseringen av de ”mindre utvecklade” nationaliteterna. På den tionde partikongressen fastställdes korenizatsiiapolitiken, som gick ut på att det var partiets uppgift att sörja för att minoriteternas egen kultur, språk, ekonomi och administration beaktades, vilket skulle göras genom lokala företrädare som kände de lokala sedvänjorna väl.51 Här kom således finska kommunister väl till pass i Karelen. De kom att spela en avgörande roll i den Karelska Arbetarekommunen och det var till detta ledarskikt de sovjetiska ledarna i Moskva delegerade sina uppgifter. Edvard Gylling blev den mest framträdande ledaren och han lade vid ett möte med Lenin 1920 fram sina idéer om en autonom karelsk republik och bildandet av den Karelska arbetarkommunen. Den skulle utgöra ett buffertskydd mot Finland och vara basen för spridandet av socialism till Finland och Skandinavien.52
Det jämförelsevis stora självbestämmandet som Karelen kom att få berodde till stora delar på att den sovjetiska regeringen ville komma till en fredsuppgörelse med Finland, vilket framtvingade exceptionella avtal kring Karelen. Dessutom trodde de ledande ryska bolsjevikerna att en stark självständig karelsk republik inom RSFSR skulle hålla Finland borta från den strategiskt viktiga järnväg som förband Murmansk med Petrograd. I fredsförhandlingarna i Tartu 1920 mellan den sovjetiska regeringen och den finska, som såg med ökad oro på sovjetisk intervention i Östeuropa, kom Gylling att bli den stora vinnaren.
49 Kangaspuro, M. 2002, s. 26
50 Autio, S. www.lib.helsinki.fi/elektra/autiosum.pdf “Planned economy in Soviet Karelia 1928-1941. The role
of the local level in the industrialisation of the Soviet Union” (12 januari 2009)
15
Hans krav på självstyre för Sovjetkarelen inom Sovjetunionen hörsammades långt utanför de gängse ramarna.53
De rättigheter som utlovats var dock inte lika lätta att omsätta i praktiken, då det uppstod meningsskiljaktigheter mellan de ryska och de finska medlemmarna av det kommunistiska partiets karelska provinskommitté. Divergerande åsikter förekom även mellan Gyllings Karelska Revolutionära Kommitté, som hade fått till uppgift att grunda den autonoma regionen Karelen, och lokala ryssvänliga partiorgan. Dock stöddes Gylling härvid av Orgburo, som ansvarade för den interna partiadministrationen,54 i partiets centralkommitté,
som hade Stalin som chef. Orgburo krävde exempelvis 1922 att det finska och det ryska språket skulle likställas i Karelen och att en tredjedel av utbildningsbudgeten skulle gå till finska skolor. Den integrationspolitik som gick i linje med korenizatsiia kom att bestå under 1920- talet, men mot slutet av årtiondet stod det klart att den grundläggande idén bakom den, dvs. byggandet av en union mellan bönder (nationella minoriteter) och arbetarna (det ryska proletariatet), hade misslyckats. Istället för att föra folken närmare varandra genom att uppmuntra etniska nationaliteter inom ramverket för det multinationella Sovjetunionen hade politiken lett till ett ökat antal folk som hade sin egen identitet och etniska nationalism. Den ”högre” sovjetiska identiteten fick aldrig genomslag hos minoriteterna. Enligt Kangaspuro var detta en av huvudanledningarna till att NEP-politiken avbröts.55
Moskvas produktionskrav i och med iscensättandet av den första femårsplanen ledde till en mer ensidig ekonomi för Karelens del, vilket gjorde att regionen endast producerade det centralmakten i Moskva ansåg viktigt. Det blev från de karelska ledarnas sida omöjligt att föra en politik som tillgodosåg de lokala nationella sedvänjorna och behoven. Den snabba industrialiseringen, kollektiviseringarna och förföljelsen och utrotandet av kulaker ledde till att grunden för de ”röda finnarna” i Karelen försvann. Under 1930-talet kom korenizatsiia att bytas ut mot sovjetpatriotism. Denna baserade sig på det ryska språket och rysk kultur och en hierarki, där andra kulturer tilläts men där den ryska stod överst och ryska nationalister fick mer inflytande över politiken. I mitten av 1930-talet avbröts definitivt den politik som syftade till att bygga en federation på grundval av de olika nationaliteterna. Det här var en fortsättning av de angrepp på den karelska nationalitetspolitiken som startade redan 1932, då OGPU56
inledde den operation som syftade till att få bort ”konspirationen av de finska statsanställda”. Ett år senare rensades kolchoserna och gränsområdena från ”liknande element”. Kulakerna (i
53 Kangasouro, M. 2002, s. 28-33 54 Service, R. 2005, s. 111-112 55 Kangaspuro, M. 2002, s. 33-38
16
det här fallet finnar) beskylldes för kontrarevolutionär verksamhet för Finlands räkning och för att inte produktionsmålen uppnåddes. Eftersom Karelen var en autonom republik under Leningrads Provinskommitté föll det på Sergei Kirovs lott att lösa (kulak-)nationalitets-problemet i Karelen och 1933 riktade han skarp kritik mot de finska ledarna av Karelen, vilket ledde till att de flesta ledande politiker i regionen avsattes eller mördades 1933-1935.57 Tiden därefter ökade Moskvas makt i Karelen ytterligare, den stora terrorn skördade många offer och det finska språket fick visserligen sina rättigheter, men ryskan fick en allt mer dominerande ställning.58
2.3.2 Ekonomi och levnadsförhållande
Sovjetkarelen var vid bolsjevikernas maktövertagande en relativt eftersatt och underutvecklad region, trots sin industriella potential som huvudsakligen fanns inom skogsnäringen. Det finska ledarskapet i Sovjetkarelen utgjordes till stora delar av utbildade personer. Dessa hade erfarenhet från ekonomiskt ledarskap sedan tidigare och kom att sätta en icke-rysk prägel både på den ekonomiska utvecklingen och på politiken. De överförde till Karelen sina tidigare erfarenheter från den finska ekonomiska utvecklingen, som framför allt baserades på skogsnäringen. Ledarskapets utbildning och erfarenheter gjorde att den karelska ekonomin med dess huvudsakliga råvara i form av skog kom att få ett uppsving.59
Sovjetkarelens ekonomiska frihet i början av 1920-talet var betydande, och den sträckte sig över alla sektorer, även om skogsindustrin var den största och viktigaste. Karelen svarade snabbt mot nationella beslut angående ekonomin. NEP-politiken, som i viss mån byggde på decentralisering och främjande av lokala makthavares initiativ till att arbeta mot mål som gynnade regionen, gav tillsammans med det utökade ekonomiska självstyret bra framtidsutsikter för Karelen. Till detta hör också att Karelen under de tre inledande åren av NEP var befriat från alla inbetalningar till Unionen, vilket ytterligare medförde ett gynnsammare ekonomiskt klimat.60
De karelska skogarna utgjorde mindre än två procent av den totala skogsarealen i Sovjetunionen, men till skillnad från de stora skogsområdena i Sibirien var skogarna här lättillgängliga, i synnerhet i de södra delarna av regionen. Sågverken var den dominerande industrin i Karelen, men för att ytterligare utveckla ekonomin ansåg ledarskapet i Karelen att
57 Kirov blev själv mördad 1934. En av de mindre konspiratoriskt lagda teorierna om mordet är att det hade ett
samband med Kirovs täta samröre med det finska ledarskapet i Karelen.
58 Kangaspuro, M. 2002, s. 38-45
59 Autio, S. ”Soviet Karelian forests in the planned economy of the Soviet Union, 1928-38” i Rise and fall of the
Karelia, 2002, s. 72-73.
60 Autio, S. www.lib.helsinki.fi/elektra/autiosum.pdf Planned economy in Soviet Karelia 1928-1941. The role of
17
investeringar i träförädlingsindustrin skulle ske (endast en sådan industri kom till stånd under NEP). Ett problem för Karelen var att centrum hade exportmonopol, vilket medförde brist på de så hett eftertraktade utländska valutorna, som möjliggjorde investeringar. Varorna gick således via centrum och på det viset betalades ersättningen ut i rubel. Följden blev att verksamheten, dvs. exporten av timmer, i stort sett bara gick runt och att inga märkbara ekonomiska vinster gjordes i den regionala ekonomin. Det kan således diskuteras hur stort det ekonomiska självstyret i Karelen verkligen var, eftersom exportförbudet inte tillät investeringar i den utsträckning som ansågs nödvändigt av de lokala ledarna. Därtill kom att de byggprojekt, vilka det trots allt investerades i, ofta hade stora problem vid genomförandet och när de väl stod färdiga höll de inte tillräcklig hög standard.61
Den första femårsplanen kom inte att infria de högt ställda förhoppningarna om investeringar, utan den byttes till besvikelse i och med att satsningarna, som syftade till att få in utländsk valuta i landet, huvudsakligen gjordes på den tunga industrin. De mål som sattes från centralmakten i Moskva var synnerligen högt ställda, och det tidigare samarbetet mellan Karelen och centrum ersattes av konfrontation under planekonomins era. Den forcerade timmeravverkningen ledde till stora transportproblem och en betydande brist på arbetskraft. 1930 placerade Moskva skogsindustrin under en central myndighet för att effektivisera den, vilket gjorde att Karelen förlorade sin huvudsakliga inkomstkälla. Detta berodde på att timret såldes av centrum till dumpade priser och att en speciell skatt infördes, som ytterligare förvärrade den ekonomiska situationen. 1931 förlorade Karelen helt sin självständiga ekonomiska ställning, då budgeteringen flyttades till centrum. Ur karelsk synvinkel förvärrades problemet genom att både investeringarna och exporten skulle skötas från centrum under den andra femårsplanen. Exempelvis låg centrums investeringsfokus på byggandet av Vitahavskanalen och inte på vägbyggen och liknande projekt som de lokala makthavarna ansåg nödvändiga.62
Under de två första femårsplanerna tillgodosåg således centrum inte de lokala önskemålen om investeringar, och centralmakten lade dessutom beslag på resurserna. Bristen på arbetskraft var mycket stor, vilket i tid sammanhänger med den snabba industrialiseringen 1929-30. Huvudfrågan för de lokala makthavarna blev hur mer arbetskraft skulle anskaffas, i synnerhet utbildad arbetskraft för att höja standarden på det inhemska skogsbruket. De immigranter som kom, mestadels finnar från Amerika, blev inte lösningen på problemet, eftersom lokalbefolkningen inte ville anamma de nya arbetsmetoderna. Grunden till detta var
18
avundsjuka och en negativ attityd gentemot immigranterna, som hade betydligt högre lön för samma arbete och bättre levnadsvillkor i Karelen än karelarna själva. Dessa privilegier kom sedan immigranterna att förlora, delvis beroende på protester från lokalbefolkningen. Den karelska ledningen försökte också komma tillrätta med arbetskraftsbristen genom bildandet av kolchoser (kollektivjordbruk). Det här löste inte heller problemet, utan det som kom att visa sig mest effektivt var användandet av tvångsarbetare, vilket började komma till användning i Karelen i slutet av 1920-talet.63
Människorna hade under 1920-talet levt under tuffa villkor, vilka under planekonomins tid blev än sämre. Bristen på mat var 1931 stor i hela Sovjetunionen. 1932 och 1933 slog skördarna fel, men exporten av spannmål från de södra delarna av landet fortsatte, vilket ledde till hungersnöd även där. Detta påverkade matleveranserna i hela landet, men i synnerhet en perifer region som Karelen, som dessutom inte hade någon större egen produktion av mat. Matransonerna till trots, led de flesta brist på mat. De genomsnittliga bostadsförhållandena var dåliga, då bostadsutrymmet per capita i Karelen 1928 var 3.9 kvadratmeter. Efter att byggnadsplanen realiserats 1931 sjönk det till 2.4 kvadratmeter. Många problem var kända för de centrala myndigheterna, men investeringarna uteblev och man lade över ansvaret på lokal nivå.64
3. Forskningsläget
Tanken var från början att det här presenterade forskningsläget skulle fokusera på forskning om arbetaremigrationen från Sverige till Sovjetunionen, men som redan påpekats är den i sin linda och det som skrivits i ämnet består till största delen av journalistiska arbeten och memoarer. Dessa kommer inte att ges plats här. Jag är väl medveten om att detta utelämnande medför att mycket information om emigrationen från Sverige inte får berättigad uppmärksamhet. Anledningen till det här valet är att vissa är mycket ensidigt skrivna, där positiva eller negativa företeelser fokuseras som ett slagträ i den politiskt färgade debatten om sovjetemigrationen (det här berörs under 3.1.1). Trots att vissa även innehåller intervjuer, reseskildringar och annat intressant material, ansåg jag det här vara rimligt att endast ta med den vetenskapliga forskning som finns i ämnet. Kanske ger detta en bild av att vi vet mindre än vad vi gör, men för en större studie än den här uppsatsen, av mer undersökande karaktär, ska även dessa beaktas. Eneberg utgör ett halvt undantag, då hennes arbeten presenterades i
19
inledningen. Förhoppningen är att den vetenskapliga litteraturen som presenteras här ska fungera som en form av bakgrund för min studie och därför ämnar jag här presentera en tämligen ingående genomgång av varje studie.
Förutom forskningen om den svenska sovjetemigrationen behandlar forskningsläget den internationella forskningen om sovjetemigrationen. Den sistnämnda utgör den största delen av forskningsläget och arbetena kommer från Sovjetunionen/Ryssland, Nordamerika, Finland och Norge. Urvalet har begränsats efter mina språkkunskaper och innehållet i forskningsläget har definierat mina och forskningslägets avgränsningar i tid och plats till att röra sig huvudsakligen om Sovjetkarelen och 1920-och 1930-talen. För att få en så heltäckande bild som möjligt har jag dock tagit med viss forskning som sträcker sig utanför dessa avgränsningar, men som kan sättas i relation till sovjetemigrationen.
3.1 Forskning om arbetaremigrationen från Sverige till Sovjetunionen
Som en bakgrund till emigrationen från Sverige till Sovjetunionen kan nämnas att den svenska emigrationen till Ryssland från 1900 till 1920 omfattade ca 1 100 människor.65 I
historikern Helene Carlbäcks artikel ”Svenskar i Ryssland – svenskhet i Ryssland” presenteras en översikt av den svenska emigrationen till Ryssland och svenskarnas förehavanden i landet under 1800-talet och början av 1900-talet fram till revolutionen 1917. Carlbäcks utgångspunkt är den föreställning som var rådande i början av 1920-talet hos en del politiskt konservativa företrädare, som gick ut på att svenskarna hade en ”… nationell kallelse av civiliserande slag att utföra i sitt arbete österut.”66 Dessutom troddes svenskarna ha en unik
förmåga att kolonisera och att bygga upp Sovjetryssland ekonomiskt, vilket grundades på de tidigare svenska framgångarna för olika företag i Ryssland under 1800-talet. Detta var också ett sätt att komma åt nya marknader. Här ansågs ”det svenska” som vida överlägsen det slaviska, vilket skulle underlätta exporten av svenskheten österut.67
Utvandringen från Sverige till S:t Petersburg under 1800-talet och början av 1900-talet har kartlagts jämförelsevis väl, och mellan 1860-1917 utvandrade ca 2 600 svenskar till Ryssland. De flesta kom att bo S:t Petersburg och Moskva och emigrationen utgick huvudsakligen från städer i Sverige. Under 1800-talet utgjordes de svenska utvandrarna till Ryssland framförallt av hantverkare och hushållerskor. Under senare delen av samma
65 Historisk statistik för Sverige Del 1. Befolkning 1720-1967 (Andra upplagan) ger följande siffror för den
svenska utvandringen till Ryssland/Sovjetunionen mellan 1901 och 1920: 1901/1910 - 544, 1911/1915 - 378 och 1916/1920 - 235. Tab. 45 Utvandrare 1851-1920, s. 125
66 Carlbäck, H.” Svenskar i Ryssland – svenskhet i Ryssland” i Människan i historien och samtiden Festskrift till
Alf W Johansson, 2000, 2000, s. 63
20
århundrade var det huvudsakligen ingenjörer och maskinister och under 1890-talet blev affärsmännen den dominerande utvandrargruppen. En anledning till att just dessa grupper (och inte bönder) dominerade utvandringen under 1800-talet spårar Carlbäck i den feodala ryska agrarstrukturen, som inte tillät uppodling av jord. Den här strukturen medförde istället ett behov av hantverkare och yrkesmän i städerna under den begynnande industrialiseringen. Den ryska arbetsstammen byggdes successivt upp efter livegenskapens avskaffande vilket ledde till att behovet av utländsk arbetskraft ersattes med ett ökat behov av utländskt kapital. Det är då de svenska affärsmännen emigrerar till Ryssland.68
Den ryska revolutionen 1917 medförde inte bara förhoppningar från borgerliga företrädare, utan även från den politiska vänsterkanten i Sverige. I Anders Gustafsons bok Svenska sovjetemigranter undersöks Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) och Sveriges kommunistiska parti (SKP) och deras agerande med avseende på emigration till Sovjetunionen under 1920- och 1930-talen. Slutsatsen går till stor del emot Enebergs påståenden om att SKP skulle ha haft en betydande roll för emigrationen (se inledningen). Gustafson visar att under 1920-talet var frågan om emigration endast uppe för diskussion i arbetsutskotten hos SSV/SKP sex gånger och under 1930-talet två gånger i SKP:s politbyrå. Gustafson drar härav slutsatsen att SSV/SKP hade en avvaktande eller till och med negativ inställning till emigration, men utesluter samtidigt inte att diskussion kan ha förts på annat håll. Det ansågs istället att medlemmarna skulle kämpa för att störta kapitalismen i Sverige. Bilden från vänsterhåll är dock inte helt entydig, eftersom tidningen Norrskensflamman under 1930-talet målade upp en förskönande och falsk bild av Sovjetunionen. 69 Detsamma gjorde även andra organ inom SKP, men Gustafson framhåller att spridarna av den här bilden i partiets ledning och bland aktivister var övertygade om att de framlade den sanna bilden av Sovjetunionen. Gustafson visar också att socialdemokraterna på vissa håll under 1930-talet motionerade om att bistå sovjetemigranterna ekonomiskt och att detta kanske troddes vara en lösning på arbetslöshetsfrågan och ett sätt att bli av med besvärliga kommunister. Vad angår själva emigrationen visar Gustafson att den senare emigrationen till Sovjetunionen skilde sig från den första under 1920-talet, varvid den senare var betydligt större och mer organiserad.70
68 Carlbäck, H. 2000, s. 65-66, 69
69 Hos Gustafson, A. Svenska sovjetemigranter: Om de svenska kommunisterna och emigrationen till
Sovjetunionen på 1920- och 1930-talen, 2006 s. 12, 67 hänvisas till en D-uppsats med titeln Sovjetbilden i
norrländsk dagspress mellan 1928-1932, där författarna Carina Carlström och Jenny Lundberg undersökt
Norrskensflamman, Norrlandsfolket och Norrländska Socialdemokraten med hänseende på bilden av
Sovjetunionen och möjlig emigration. Slutsatsen är att läsare av Norrskensflamman skulle kan ha känt sig frestade att emigrera, medan läsare av Norrländska Socialdemokraten ställt avvisande till att emigrera.
Norrlandsfolkets läsare kan ha hamnat mittemellan och således ställt sig tveksamma till att emigrera.
21
Gustafson presenterar dessutom ett avsnitt om hur många den svenska emigrationen rörde och konstaterar att ”(a)ntalet emigranter har tidigare överdrivits något men det står klart att emigrationen (eller arbetsvandringen) var högre än vad som registrerades i den officiella statistiken.”71 Det är svårt att se på vad han grundar denna slutsats i sin egen underökning. Gustafson kan mycket väl ha rätt i sin kritik mot tidigare beräkningar, som tagit med icke svenska medborgare och emigranter som inte emigrerade från Sverige, men detta betyder inte att det totala antalet svenska emigranter behöver ha överdrivits. Fortfarande är siffrorna på hur många svenskar som emigrerade mycket osäkra. Det finns dock fog för Gustafsons påpekande om vikten av att definiera vem som är en svensk emigrant, men också att definiera emigration kontra arbetsvandring. Enligt Gustafson emigrerade 344 svenskar mellan åren 1917 och 1936 till Sovjetunionen.72
En annan av Gustafsons slutsatser är att den svenska emigrationen till Sovjetkarelen kan kopplas till den politiska maktkampen mellan Moskva och Gylling och Sovjetkarelens behov av arbetskraft. Intressant är också att han menar att den etniska frågan var en viktig faktor i svenskarnas emigration till just Sovjetkarelen. Till grund för detta skulle de stornordiska ambitionerna från Sovjetkarelens lednings sida ligga. Gustafson påpekar att vissa av de svenska emigranterna kunde finska och att det fanns en motvilja hos ledningen i Sovjetkarelen att låta en alltför stor del av befolkningen utgöras av ryssar.73 Det ska också ställas mot Kangaspuros klassificering av befolkningen i Sovjetkarelen där de icke finsktalande hamnade längst ner i hierarkin (se sid. 38) och de finsk-nationalistiska strömningarna som rådde i Sovjetkarelen (se 3.2.2.). Frågan är hur välkomna de svenska emigranterna var.74 Gustafsons slutsats är vågad med tanke på det begränsade undersökningsmaterialet och att den huvudsakligen inte bygger på någon egentlig undersökning, utan på tidigare litteratur i ämnet. Det förtar dock inte att Gustafson är inne på något intressant och viktigt för den svenska emigrationen till Sovjetkarelen. Vidare studier i ämnet krävs för att söka svar på den tvetydighet, som både annan forskning och i viss mån även Gustafson gör gällande angående Sovjetkarelens inställning till emigranternas nationalitet och därmed även den svenska.
Vid tiden strax efter den ryska revolutionen fanns alltså en tvehågsenhet inom stora delar av det svenska politiska etablissemanget angående relationerna till den nybildade arbetarstaten. Det här avspeglar sig också på regeringsnivå och på de skiftningar i relationerna som förekom mellan Sverige och Ryssland/ Sovjetunionen. I artikeln ”Bojkot ili
71 Gustafson, A. 2006, s. 120 72 Gustafson, A. 2006, s. 112
73 Gustafson, A. 2006, s. 106-107, 119
22
sotrudnitjestvo?”75 visar Helene Carlbäck att mönstret är komplext och att de anti- och prosovjetiska strömningarna har skiftat på den svenska sidan, även om partierna till vänster sammantaget varit mer positiva än de borgerliga. Även den svenska pressens inställning och mönster är skiftande, eftersom man från borgerligt håll framhåller fördelarna med olika handelsavtal med Sovjetunionen. Detta tudelade förhållande till Sovjetunionen bekräftas genom många av de reseberättelser som skrevs av konservativa politiker som besökte landet. Carlbäck tar också upp de olika resor och utbyten som gjordes vid den här tiden, där det kanske mest intressanta för den här uppsatsen är de 6 000 metallarbetare som, i efterdyningarna av den stora konflikten i metallindustrin från januari till mars 1920, meddelade sina önskningar att emigrera till Ryssland. En kommitté från Metall skickades iväg för att förhöra sig om möjligheterna för svensk emigration, och kontakter knöts vid Ural, dit man hade för avsikt att skicka iväg den svenska arbetarstyrkan. Hela företaget föll dock på lönefrågan, där svenskarna enligt ryssarnas mening hade alltför höga krav, vilka bestod i mer än dubbelt så hög lön som de lokala ryska arbetarna hade. Svenskarna förklarade den här skillnaden gentemot sina ryska kollegor med en 30-årig organiserad facklig kamp som gett resultat och följaktligen en helt annan ekonomisk situation.76
Just de här metallarbetarna som Carlbäck skriver om har Jonas Granberg undersökt ytterligare i sin D-uppsats Svensk arbetaremigration till Sovjetunionen, 1917-1939. Huvudsyftet med uppsatsen är att undersöka huruvida den svenska arbetarrörelsen hyste något intresse för emigration till Sovjetunionen och om någon sådan skedde. Han tar avstamp i den norske historikern Øivind Vestheims Russlandsfarten (se nedan) och prövar i viss mån hans slutsatser om de norska emigranterna på svenska förhållanden. Således studerar Granberg bl.a. vilka motiv arbetarna hade för emigration, om flytten till Sovjetunionen i första hand ska ses som tillfällig arbetsvandring eller som emigration samt vilken omfattning emigrationen hade. Han koncentrerar sig på tidsperioderna 1920-23 och 1930-34, då tidigare forskning visat att de sämre ekonomiska tiderna i väst föranledde en ökad emigration till Sovjetunionen (se Yuri Felshtinsky och Andrea Graziosi nedan). Det är Svenska Metallindustriarbetarförbundets avdelningar i Malmö, Stockholm och Göteborg samt Gruvarbetareförbundet som undersökts. Det sistnämnda av den anledningen att det under 1930-talet framförallt var gruvarbetare från malmfälten som emigrerade.
75 Carlbäck-Isotalo, H. ”Bojkot ili sotrudnitjestvo? K voprosu ob otnosjenii sjvedov k Sovetskoj Rossii v
1917-1924 gg.” i Skandinavskij sbornik / Skrifter om Skandinavien 1988 nr. 32, s. 63-72.
23
Slutsatserna är att intresse för emigration fanns vid ekonomiska nedgångar i Sverige, men att de svenska lönekraven stod alltför långt ifrån dem som erbjöds i Sovjetunionen. Emigrationen bör snarare ses som en önskan om tillfällig arbetsvandring än just emigration. Anledningarna till emigrationen varierar under de olika perioderna, men det överhängande motivet under de båda årtiondena var framförallt ekonomiskt och berodde på den arbetslöshetssituation som då fanns i Sverige. Intressant är också hur man i Svenska Metallindustriarbetareförbundets Stockholmsavdelning argumenterar för att de svenska emigranterna skulle erhålla högre lön och bättre förhållanden än sina ryska kollegor, vilket gick emot den kommunistiska hållningen, men motiverades med att de kvalificerade arbetena med högre lön senare skulle övertas av ryssar och leda till produktionsstegring.77 Granbergs
sammanställning av antalet svenskar som emigrerade till Sovjetunionen mellan 1917 och 1938 hamnar på ca 620 personer.78
Som Granberg själv nämner är det oerhört svårt att endast utifrån svenska källor få en exakt bild av hur många som verkligen emigrerade, eftersom det verkar vara en inte obetydlig del som immigrerade illegalt. Granbergs genomgång av de fackliga organisationerna och deras officiella hållning i frågan om sovjetemigration är intressant, men det förekommer alltför mycket resonemang om troliga och tänkbara anledningar och ganska få underbyggda slutsatser. Resonemangen om anledningarna till emigrationen är visserligen välgrundade, men lite väl många i sammanhanget och visar samtidigt hur svårt det är att dra slutsatser, då man inte har tillräckliga källor. Till Granbergs försvar ska sägas att ämnet är outforskat, källorna få och otillgängliga. Likväl torde en teoretisk infallsvinkel, något som saknas i uppsatsen, i viss mån kunnat ha placerat in de funderingar, som är välgrundade, i ett större sammanhang och gjort att antagandena fått ett fundament att vila på.
Med utgångspunkt från de internationella organisationerna Amsterdaminternationalen (Fackföreningsinternationalen) och Profintern (Den röda fackföreningsinternationalen) belyser Aleksander Loit de svensk-sovjetiska kontakterna inom fackföreningsrörelsen. Frågorna han utgår från är huruvida Landsorganisationen (LO) och de enskilda fackföreningarna hade ett planlagt förhållande med Ryssland och de ryska fackföreningarna. LO hade som medlem av Amsterdaminternationalen att rätta sig efter de regler och beslut som fattats av där.79 Loits slutsatser är att kontakterna mellan LO och dess ryska motsvarighet var
77 Granberg, J. Svensk arbetaremigration till Sovjetunionen, 1917-1939, 1994 s. 24, 41 78 Granberg, J. 1994, s. 41
79 Loit, A. ”The relations between the Swedish and Soviet Trade Union Movements during the 1920s” i Contact
or isolation? Soviet-western relations in the interwar period: Symposium organized by the Centre for Baltic
