generationsskillnad uppstod gentemot nya emigranter. En annan fråga är vilken skillnad som fanns mellan första och andra generationens immigranter i fråga om attityder, språk, livschanser, intressen.
Genom att studera emigranterna utifrån de teoretiska perspektiven hoppas jag även kunna komma åt återemigrationen till Sverige. Hur stor var återemigrationen? Vilka var det som valde att återvända till Sverige, och varför?
Allt det ovan beskrivna blir, samtidigt som emigrationen från Sverige undersöks, ett medel för att närma sig Sovjetunionen och dess förda politik, i framförallt immigrationsfrågan. Intressant här är alltså att se hur det sovjetiska samhället behandlade invandrare och hur den sovjetiska och sovjetkarelska politiken utformades och realiserades i fråga om immigrationen. I och med att huvuddelen av emigranterna kom till Sovjetkarelen, blir det här också en studie av hur makthavarna i periferin inom Sovjetunionen kom att utforma sin politik i förhållande till den av centralmakten utformade politiken. Resultaten från undersökningarna kommer att ställas mot varandra för att dels få en klarare uppfattning om emigranterna och deras liv både i Sverige, och framförallt i Sovjetunionen, dels att ”det klasslösa samhället” granskas med emigranterna som utgångspunkt. Utifrån både den svenska och internationella forskningen är slutsatsen att det fanns två stora toppar inom immigrationen, dvs i början av 1920-talet och i början av 1930-talet. De båda migrationsströmmarna här har legat till grund för diskussionerna i den här uppsatsen och kommer också att påverka en kommande studie. Att jämföra olika perioder i fråga om de teoretiska strukturerna är också en intressant fråga, som måste ställas till den politiska och samhälleliga utvecklingen i Sovjetkarelen.
6. Källmaterial
Källorna som använts för de hittillsvarande studierna av emigranternas och de olika politiska partiernas förehavanden i Sverige består av tidningar både från partier och fackföreningar, protokoll, memoarer etc. Att undersöka motsvarande material, tex. fackföreningstidningar och protokoll, där fackförbundens inställning till immigration avhandlas i Sovjetkarelen är en tänkbar källa för min eventuella studie. För den del som rör förhållandena i Sovjetunionen är det nästan bara Eneberg som tillsammans med sin samarbetspartner Jurij Dmitriev186 dels varit i NKVDs arkiv och dels i Karelens statliga arkiv. Hennes arbete som presenterades i
186 Jurij Dmitriev är sekreterare i Karelens rehabiliteringskommission och har även sammanställt Pominalnie
70
inledningen är, som redan påpekats, av utomordentligt värde, eftersom många av de som emigrerade från Sverige under 1920- och 1930-talen därmed är identifierade. Enligt Eneberg torde det finnas ytterligare uppgifter i de olika arkiven som finns i Petrozavodsk. Likaså Irina Takala menar att det med största sannolikhet finns långt fler uppgifter om emigranter från Sverige i de rysk-karelska arkiven och att mycket arkivmaterial ännu inte är undersökt. Enligt Takala är aktuella arkiv: arkivet för Immigrationsstyrelsen magasin 685, magasin 689 TsIK KASSR, Sovnarkom KASSR magasin 690, magasin 841 Narkomat truda KASSR, magasin 3 Karelskij Obkom KPSS. Dessutom ger hon förslag på arkiv för olika arbetsplatser, som förutom den stora skidfabriken i närheten av Petrozavodsk också var Trest Karelles och pappersfabriken Kondoposjzskaja bumfabrika. Likaså finns många frågor kvar att besvara angående det stora vägbygget som emigranter från Sverige genomförde mellan Uhtua och Kem, där de ansvariga under en tid var svenskar, vilket medförde att många emigranter från Sverige sökte sig dit för att få anställning. Dessutom var emigranter från Sverige delaktiga i uppbyggnaden av staden Kondopoga och vid sågverkskombinatet Lososina. Till de tre sistnämnda har Eneberg åter givit senare undersökningar ett fundament att utgå ifrån.
En mycket lättillgänglig och intressant källa att använda för studier av emigranterna från Sverige som flyttade till Sovjetunionen under 1920- och 1930-talen är den listan på människor som avrättades under utrensningarna på 1930-talet, Pominalnie Spiski Karelii 1937-38.187 Detta gedigna material, som Eneberg bygger sina listor över avrättade svenskar på, har utarbetats vid den ryska Memorialorganisationen med Juirij Dmitriev som pådrivande i Karelen. Detta skulle också för vidare studier kunna utgöra en viktig källa i fråga om immigrationen till Sovjetkarelen, men med andra frågor och annat fokus än Enebergs. Detta material skulle, med det syfte och med de problemformuleringar som presenterats ovan, kunna ge en intressant undersökning och fruktbara resultat med hänseende på de teoretiska infallsvinklarna. Att ställa nya frågor till ett utarbetat material, naturligtvis med kompletteringar i de fall det krävs, kan utifrån ett forskningsperspektiv även här ge fruktbara resultat.
Vestheims tillbringade för sitt arbete en månad i Moskva och antyder att det kan finnas information om (nordiska) immigranter i olika sovjetiska facktidningar, fackförbundsarkiv och deras centralarkiv. Ett annat sätt är att, likt Vestheim, studera ett visst förbund och sedan tidningen för den sovjetiska motsvarigheten som i hans fall Lesnoj Rabotji (Skogsarbetaren), SSSR na strojke (SSSR bygger), Severoles (Nordskog), vilka även är av intresse för svenskt
71
vidkommande, eftersom många av emigranterna från Sverige arbetade inom dessa områden. Vid CGAOR (sentralnyj gosudarstvennyj archiv oktjaberskoj revolutsii) fanns/finns, enligt Vestheim, också material som rör svensk och sovjetisk fackföreningsrörelse. Vsesojuznyj centralnyj sovet professionalnysh sovjuzov (De sovjetiska fackförbundens centralorganisation) fanns/finns också i CGAOR och enligt Vestheim även en del material om de nordiska länderna och deras samarbete med de sovjetiska motsvarigheterna. Att de fackliga organisationerna kan vara en central och givande källa i Ryssland beror på att dessa under sovjettiden var stora, hade makt och var allmänt betydelsefulla. Fackavgiften drogs på många håll direkt på lönen och många löntagare var således direktanslutna. Möjligheten finns naturligtvis att så även var fallet för de svenska immigranterna. Ytterligare möjliga källor som, enligt Vestheim, kan vara av intresse är lokala arkiv i Archangelsk, samt passkontroller och folkräkningar i Karelen.
Gustafsons förslag till ytterligare forskning i ämnet är att gå igenom handlingar som berör de sovjetiska myndigheternas ståndpunkt angående svenska och andra utländska arbetare, samt arkivet över den sovjetiska legationen i Stockholm. Dessutom menar Gustafson, med hänvisning till Lars Björlin, att det skulle kunna vara intressant att gå igenom Andrej Zjdanovs personarkiv, eftersom han var ansvarig för de utländska kontakterna i Komintern.188
Carl-Uno Hannos artikel ”Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier. Om utvandringen från Malmfälten till Sovjetkarelen på 1930-talet” består av en samling redigerade intervjuer. I denna framträder förhållanden som rådde i Norrbotten vid slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Då rådde en ganska svår situation för arbetarna, framförallt i gruvindustrin, som av arbetarorganisationerna i Kiruna och Malmberget fick meddelande om att neddragningar skulle genomföras med arbetslöshet som följd. Han pekar på att situationen i Sovjetunionen i början av 1930-talet skilde sig från den i väst genom att femårsplanen skulle förverkligas, vilket medförde stor efterfrågan på arbetskraft.189 Hannos åtta intervjuer med svenska sovjetemigranter utgör ett undantag i Sverige för ämnet, eftersom fokus här framförallt är riktat mot hur emigranternas liv såg ut i Sovjetunionen och således mindre på det som utgör tyngdpunkten i de flesta andra arbetena, dvs. på olika partiers och fackföreningar inblandning, och frågan om antalet emigranter. Någon diskussion kring berättarnas minnen och hur de kan ha förändrats förs inte och tyvärr redovisas inte vilka
188 Gustafson, A. 2006, s. 120
189 Hanno, Carl-Uno 1979. Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier – Om utvandringen från Malmfälten till Sovjetkarelen på 1930-talet i Norrbotten: årsbok 1976-77 migration. S. 63-105
72
frågor som ställts, men onekligen är det ett intressant material, där emigranternas egna bilder av situationen presenteras. Angående intervjuer, presenterar även Eneberg i sina böcker utdrag av sådana, som skulle kunna vara användbara.
Att inte ta till vara på de många memoarer och reseskildringar från Sovjetunionen från mellankrigstiden vore att missa en källa till information. Exempel på sådana författare är Sven Bjelf, Alfred Badlund, Hilding Hagberg, Björn Hallström, Signe Kaskela, Aino Kuusinen, Anton Nilsson, Ragnar Rudfalk, Mayme Sevander.190 Här krävs det dock som ovan påpekats en strikt och på grund av den i viss mån infekterade frågan precis källkritik. Inom det i forskningshänseende eftersatta ämnet om svensk sovjetemigration är detta mer än nödvändigt för att både konstruera grundforskning, som senare undersökningar kan ta som utgångspunkt, och för att i görligaste mån undvika den politiserade debatt som följt tidigare ansträngningar i ämnet. En förhoppning är att material som exempelvis memoarer kan vara mer användbara när andra frågor ställs, som här rör klass, genus, etnicitet och migration, än svaret på frågan ”hur man hade det i Sovjetunionen.”191
Viss del av materialet, som sträcker sig utanför memoarer, reseskildringar, brev och intervjuer, är osäkert. Samtidigt är det mycket som tyder på att information om emigranter från Sverige fortfarande döljs i de ryska arkiven. Detta stöds av dem som tidigare arbetat med närliggande ämnen, såsom Takala192 som undersökt finnarna i Karelen och immigranter generellt i området, och även Eneberg, som säger att det med allra största sannolikhet finns information om fler emigranter från Sverige, som inte tidigare undersökts.