Finska emigranter från Kanada, USA och Finland

Kanadafinnar utgjorde ca 25 procent och övriga utgjordes av finnar, tjecker, italienare, fransmän, spanjorer, svenskar och japaner. ⁹⁵ Graziosi hävdar att de flesta siffrorna tenderar att vara i underkant, beroende dels på den illegala (främst finska) invandringen och dels på att siffrorna för de politiska emigranterna är osäkra. De politiska emigranterna var i stort sett de enda som fick inresetillstånd 1933. Grazios visar också på skiftet från att emigranterna huvudsakligen arbetade inom jordbruket till att efter 1930 framförallt arbeta inom den tunga industrin, där de ofta innehade nyckelpositioner i och med sina expertkunskaper. De utländska arbetarna hade ofta olika förmåner och högre status i och med sina expertkunskaper. Graziosi menar att utlänningarna utgjorde en privilegierad arbetararistokrati, och i många fall levde ett liv väsensskilt från det i sina hemländer.96 Tyvärr förs inte någon mer djuplodande diskussion kring detta.

Graziosis ger en övergripande bild av hur emigrationen till Sovjetunionen såg ut mellan första och andra världskriget. De flesta siffror han presenterar är inte särskilt detaljerade, vilket visar på de svårigheter som finns i bestämmandet av antalet immigranter till Sovjetunionen. Det här visar på behovet av att gå utanför de officiella sovjetiska källorna för att få en mer exakt beräkning av immigrationen. Som Tarle visar fanns efter revolutionen en del administrativa problem, vilka ska tas i beaktande för de officiella siffrorna. Hos Tarle påpekades att det för båda perioderna, då den största immigrationen genomfördes, var långt fler som sökte inrese- och uppehållstillstånd än som fick komma. Mellan 1920-1925 var det ca en halv miljon som sökte inrese- och uppehållstillstånd och mellan 1930-1932 var det över en miljon som ansökte om att få komma.⁹⁷ Som synes ligger immigrationstopparna i linje med stora ekonomiska nedgångar i väst, och det var bara en liten del av de intresserade som tilläts immigrera till den nya arbetarstaten. Utvandringen till Sovjetunionen utgjorde inte någon lösning på arbetslöshetsfrågan i de kapitalistiska länderna, vare sig på samhällelig eller individuell nivå.

3.2.2 Finska emigranter från Kanada, USA och Finland

I Finland och Nordamerika har forskningen om sovjetemigrationen förekommit i betydligt större utsträckning än i Sverige. Detta är inte speciellt uppseendeväckande, eftersom emigranter med finsk anknytning utgjorde en betydande del av den totala emigrationen till

95 Graziosi, A. “Foregin workers in Soviet Russia, 1920-40: Their experience and their legacy”, i International

labor and working-class history, nr.33, 1988, s. 38-43. En del av Graziosis siffror kommer från Tarle, men jag

har valt att presentera dem här eftersom han behandlar hela perioden som är av intresse för den här uppsatsen, samt att hans studie är av senare datum.

96 Graziosi, A. 1988, s. 38-43.

33

Sovjetunionen. Den finska emigrationen till framförallt Sovjetkarelen kan mellan 1918 och 1935 delas in i tre grupper av ”politemigranty” (politiska emigranter också kallade röda finnar), amerikafinnar (från USA och Kanada och benämndes generellt kanadafinnar av den sovjetiska administrationen) och illegala immigranter (överlöpare).⁹⁸

Forskningen om de politiska emigranterna är den minsta i sammanhanget, men Irina Takalas har behandlat ämnet i Finny v Karelii i v Rossii – istorija vozniknovenija i gibeli diaspora, som är en redigerad sammanställning av artiklar om den finska immigrationen till Ryssland och Sovjetunionen under 1900-talet. Här beskrivs nederlaget i den misslyckade arbetarrevolution I Finland i maj 1918 som orsaken till de politiska emigranternas flykt. De flesta av emigranterna hamnade i områdena runt Petrograd och Karelen, vilket var i linje med den politik som fördes av sovjetregeringen. Tanken i Moskva var att det ryska norr skulle bli en förpost för den världsomspännande revolutionen och en stor del i planen utgjordes av den Karelska arbetarekommunen som bildades 1920. Karelen skulle förvandlas till ”en socialistisk mönsterrepublik, förmögen att föra vidare revolutionen till Finland och de skandinaviska länderna.” Takala visar hur den finska befolkningen i Sovjetryssland och immigranterna ofta bodde på ett fåtal ställen där de utgjorde en betydande del av befolkningen. Några exakta siffror för den här gruppens immigration ger inte Takala, men sammantaget uppgick finnarna 1926 (då den här gruppens immigration avstannat) i Leningrad-Karelenområdet till 15 500 (i hela Sovjetryssland bodde 1926 ca 19 000 finnar) av vilka runt hälften var kvinnor. De politiska immigranterna och deras familjer fortsatte att bo i Sovjetryssland fram till början av 1930-talet. ⁹⁹

Forskningen om den andra stora finska gruppen, amerikafinnarna, är jämförelsevis omfattande och i början fokuserades på flera orsaker till varför emigrationen från Nordamerika till framförallt Sovjetkarelen kom till. Reino Kero pekar på att grunden utgjordes av att Amerikautvandringen för många inte motsvarat förväntningarna. Särskilt gällde detta för den stora grupp som tillhörde den finsk-amerikanska radikala vänstern, som var mycket kritiska till det amerikanska politiska systemet. För dessa människor var det otänkbart att återvända till Finland, som uppfattades som allt för högerstyrt. Sovjetkarelen utmålades i början av 1930-talet som ett alternativ i de finsk-amerikanska tidningarna, vilka enligt Kero, hade stor inverkan på emigranterna. Även depressionen i USA nämns som bidragande orsak, men till karaktären var emigrationen till största delen radikalt politisk då den stora grupp amerikafinnar, som Kero kallar ”farstusocialister”, dvs. de som inte själva var

98 Takala, I. Finny v Karelii i v Rossii Istorija vozniknovenija i gibeli diaspora, 2002, s. 16-19

34

politiskt aktiva men som ändå ansåg sig vara socialister, lät sig påverkas och styras av de radikala och mycket klassmedvetna ledarna, som propagerade för emigration till den nya arbetarstaten.100

Den typiske amerikafinska emigranten beskrivs som man, född i slutet av 1800-talet, lämnade Finland vid tiden för Första världskriget och var således vid ankomsten till Sovjetkarelen i åldern 40-50 år. ”Han hade hunnit gifta sig, och hade några minderåriga barn som följde med till Sovjetkarelen.” Han var inte alltid medlem i något kommunistiskt parti i Nordamerika, men hans politiska åsikter gick i linje med den kommunistiska rörelsen.101 Som synes i beskrivningen ägnas kvinnorna ingen uppmärksamhet, vilket är typiskt för forskningen. Tarle och Takala visar visserligen på att även fruar kom till Sovjetunionen och Sovjetkarelen, men någon genusanalys har jag inte funnit i den genomgångna forskningen.¹⁰² Utelämnandet av kvinnorna kan också ses i samband med Katie Friedman-Kasabas resonemang om att kvinnorna i migrationsforskningen setts som ett bihang till mannen som den ”verklige migranten”.103

Enligt Kero var den expertis, som ansågs nödvändig av ledarna i Sovjetkarelen, i realiteten också betydelsefull för den ekonomiska utvecklingen. Trots kännedom om förhållandena i Sovjetkarelen förvånades många av immigranterna från Nordamerika över de knappa förhållandena som rådde. Dessutom upplevde de att ryssarna, karelerna och även finnarna som kommit tidigare hade en fientlig attityd gentemot dem. Kero framhåller behovet av arbetskraft och expertis i Sovjetkarelen och ger två anledningar till varför den Sovjetkarelska ledningen vände sig mot Nordamerika, när det i början av 1930-talet fanns många arbetslösa i Finland som ville emigrera till Sovjetkarelen. Den första är att de som kom från Finland inte förde med sig den så viktiga hårdvalutan dollarn, och den andra är ledarnas rädsla för spioner.¹⁰⁴ Någon diskussion om varför det var tvunget att vara finnar förs inte.

Här betonas de ekonomiska förhållandena och den radikala inriktningen hos emigranterna. Kero bortser också från faktorer som Sovjetkarelens närhet till Finland. Det torde vara av betydelse även om den politiska situationen i Finland vid tillfället för emigrationen har spelat in. Dessutom lägger Kero inte heller någon vikt vid språkets betydelse. Finskan hade en stark ställning i Sovjetkarelen i början av 1930-talet och var troligen en starkt bidragande orsak till varför valet föll på just det här området och inte

100 Kero, R. ”Emigration of Finns from North America to Soviet Karelia in the early 1930´s”, 1975

101 Kero, R. ”Amerikafinnar i Sovjetkarelen på 1930-talet” i Aktuellt om historia 1985.”, s. 39

102 Se Tarle, G. 1968 och Takala, I. 2002

103 Friedman-Kasaba, K. Memories of migration, gender ethnicity and work in the lives of Jewish and Italian

women in New Yok 1817-1924, 1996

35

exempelvis Sibirien, där avverkningsindustrin också var under utveckling. Inte heller lägger Kero någon avgörande vikt vid det finska ledarskapet i Sovjetkarelen, vilket är intressant då detta kan ha uppfattats som en garant för den finska kulturens konsolidering i området och också underlättat assimilationsprocessen. Kero behandlar här också frågan om varför just amerikafinnar valde ett emigrera till Sovjetkarelen i så stor utsträckning och inte exempelvis amerikasvenskar. Han menar att det till stor del berodde på dels de ovan nämnda ”farstusocialisterna” tillsammans med de starka kommunistiska ledarna, men också på den russifiering som den finska arbetarrörelsen genomgått. Dessutom poängterar han det finska inbördeskriget och Lapporörelsens betydelse för den finska arbetarrörelsen. Men en inte alltför vågad gissning till varför amerikafinnarna till skillnad från svenskarna i Amerika valde Sovjetkarelen, är återigen de anledningar Kero hoppar över, nämligen närheten till Finland, finska språkets ställning och att det var finska ledare i Karelen. Ytterligare en annan anledning till varför emigration från Nordamerika till Sovjetunionen kom till stånd kan vara jakten på socialister och kommunister i USA efter1917.105

Andra studier fokuserar mer på den etniska aspekten och tonvikt läggs vid den sovjetkarelska politikens del i emigrationen. Ett exempel på det är Keros artikel ”The role of the Finnish settlers from North America in the nationality question in Soviet Karelia in the 1930s”. Då den finska ledningen i Sovjetkarelen ansåg sig nödgad att söka efter arbetskraft utifrån för att uppnå de högt ställda målen för femårsplanen, strävade man efter att ”nationella [finska] distrikt skulle bosättas med grupper av samma nationalitet”.¹⁰⁶ Detta föranledde att ledarna i första skedet vände sig mot ingermanländare (dessa flyttade från Finland mellan 1200- och 1600-talen¹⁰⁷) och tverkareler med anledning av deras lingvistiska släktskap med den lokala befolkningen i Karelen. Dessa ansågs dock inte ha tillräckliga expertkunskaper, varför man vände sig till Nordamerika och de finska emigranterna där. Det Sovjetiska kommunistpartiets karelska avdelning slog 1932 fast att minst tre fjärdedelar av ”nybyggarna” i Sovjetkarelen skulle vara ”nationella” (dvs. finska eller karelska).¹⁰⁸ Kero menar att de finska immigranterna från Nordamerika i Sovjetkarelen såg sig mer som en del av det internationella proletariatet än som finnar, vilket inte helt stämde med det finska ledarskapts ”nationalism” i Sovjetkarelen. Det riktades i själva verket kritik mot att amerikafinnarna isolerade sig. Kritiken var välgrundad, men anledningen var, enligt Kero, inte ”amerikafinsk

105 Se Engren, J. Railroading and labor migration, 2007, s. 80-81 och kap. 9

106 Kero, R. ”The role of the Finnish settlers from North America in the nationality question in Soviet Karelia in the 1930s” i Scandinavian journal of history, nr 6 1981, s. 231

107 Lahti-Argutina, E. ”The fate of the Finnish Canadians in Soviet Karelia” i Karelian Exodus, 2004, s. 118

36

nationalism”, utan snarare att de var vana att arbeta betydligt hårdare än lokalbefolkningen. Detta ska ses i samband med att lönesystemet ofta byggde på ackord, vilket inte uppmuntrade dem att inkludera kareler och ryssar då dessa ansågs dra ner lönerna.109

Keros senast refererade artikel ger en ytterligare dimension till forskningen om immigranter i Sovjetkarelen, då han studerar förändringen av politiska diskussioner och tidningsdebatter angående nationalitetsfrågan i Sovjetkarelen, med hänseende på de finska immigranterna från Nordamerika. En intressant fråga utifrån Keros artikel är: var etniska svenskar ens önskade i Sovjetkarelen? Om den finska ledningen i Karelen lade så stor vikt vid att det just skulle vara finnar som immigrerade kan detta kanske till viss del förklara den jämförelsevis knappa svenska immigrationen och vara en orsak till att emigranterna framförallt kom från norra Sverige med nära anknytning till Finland. Kanske hade de sina rötter i Tornedalen och talade finska?¹¹⁰ Eller var alla nationaliteter välkomna så länge de inte var ryssar? På sin spets blir frågan: var det finnar eller arbetare som behövdes?

Den tredje stora gruppen var de illegala immigranterna. Av naturliga skäl har den illegala emigrationen till Sovjetkarelen varit ett betydande problem för dem som närmat sig ämnet. I ”Illegal emigration to the US.S.R. during the great depression” undersöker Auvo Kostiainen det här svårtillgängliga ämnet. Han menar att arbetslösheten i spåren efter depressionen tvingade många finnar att söka arbete i andra länder. Dörren hade till stor del stängts till USA, vilket gjorde att Sovjetunionen sågs som ett alternativ. Sovjetunionen var främst intresserat av utbildad expertis och inte alls av en immigrationsvåg av outbildade arbetare. Trots detta korsade i början av 1930-talet minst 10 000, kanske ända upp till 15 000, finnar gränsen till Sovjetkarelen illegalt. Förutom från Finland utvandrade många tusen även från Polen, men även en viss illegal utvandring skedde från Sverige och Tyskland. Kostiainen uppskattar att hela den illegala immigrationen från olika europeiska länder till Sovjetunionen under början av 1930-talet uppgick till mellan 20 000 till 30 000 personer. Att den finska illegala immigrationen stannade upp efter 1933 berodde på den ekonomiska återhämtningen i Finland, motståndet från både finsk och sovjetisk sida mot den illegala invandringen och att det finska kommunistpartiet i exil i Sovjetunionen tyckte att arbetarna med kommunistiska åsikter behövdes i Finland. Även information om levnadsförhållandena i Sovjetunionen från

109 Kero, R. 1981, s. 234, 235, 237, 239-241

110 Se Lars Elenius Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen

37

återvändande emigranter hade betydelse för avstannandet liksom rapporter om att många som korsat gränsen illegalt ofta fick tillbringa flera månader i fängelse.¹¹¹

Kostiainen betonar att grundorsaken till emigrationen hos dem som immigrerat illegalt från Finland var arbetslösheten i landet i spåren av depressionen och den ljusa arbetsmarknaden som målades upp i Sovjetunionen. Intressant är här att jämföra med den övriga forskning som presenteras i forskningsläget, där den ekonomiska situationen tillsammans med ideologiska skäl i stor utsträckning utgjort skälen till emigrationen. Slutsatsen som kan dras utifrån Kostiainen är att den illegala immigrationen hade ekonomiska orsaker, medan den legala även hade ideologiska skäl. Kostiainen nämner det inte, men kanske var de kommunister och sovjetanhängare, som funnits i Finland redan utflyttade, med tanke på efterföljderna av det finska inbördeskriget mellan de ”vita” och de ”röda.” En möjlighet är att detta var ytterligare en anledning till det ointresse den finska ledningen i Sovjetkarelen visade för den här gruppen. Intressant är att Kostiainen pekar på att väldigt många av de illegala immigranterna tidigare i stor utsträckning flyttat omkring i Finland i sökandet efter arbete. Eftersom Finland tillhört Ryssland mellan 1809 och 1918 var kanske steget över den relativt sent uppkomna gränsen för många emigranter inte så omvälvande. Utifrån den här uppsatsens perspektiv är frågan: fanns det även illegala immigranter från Sverige i Sovjetkarelen, och i så fall hur många?

Även Takala framhåller de svåra ekonomiska tiderna med arbetslöshet i Finland. Hon menar dessutom att en betydelsefull faktor för den finska immigrationen var det finska ledarskapet i Karelen och dess propageranden för emigrationen (jfr. Kostiainen). Takala pekar även på de ytterst svåra förhållanden som den här gruppen levde under i Sovjetunionen. Många hamnade direkt i karantänläger, varifrån de sedan släpptes ut till olika regioner av landet eller till andra läger inom GULAG-systemet. Till skillnad från de andra grupperna av finska immigranter var dessa i väldigt dåligt skick och svåra att skilja från lägerfångar. De levde i speciella samhällen, som var under ständig bevakning, de hade ofta inga legitimationshandlingar och kunde inte själva bestämma om de skulle lämna arbetsplatsen.112

Forskningen som tar ett mer övergripande perspektiv på hela den finska befolkningen i Sovjetkarelen har under senare tid ökat i omfattning. I Auvo Kostiainens bidrag undersöks nationalitetsfrågan utifrån ett perspektiv, där vissa nationaliteter och folkgrupper (ryska och finska) jämförs angående deras förhållande till språkfrågan och positioner inom beslutsfattande organ i Sovjetkarelen under mellankrigstiden. Han undersöker finnarnas

111 Kostiainen, A. ”Illegal emigration to the U.S.S.R. during the great depression”

38

deltagande inom olika områden av kulturen och politiken. De som kom från Finland (de politiska emigranterna) hade en relativt hög utbildning, hade erfarenhet från politiska organisationer och var väldigt arbetsvilliga. Kostiainen menar att de utgjorde en form av arbetarelit i Sovjetkarelen, men att deras ledande positioner till viss del grundade sig på att de ersatte de karelska ledare som flytt till Finland på tidigt 1920-tal. Att en minoritet av befolkningen som finnarna kontrollerade stora delar av administrationen, kulturella organisationer och i viss utsträckning även ekonomiska sektorer, utgjorde en grogrund för avundsjuka hos övriga delar av befolkningen. Saken förvärrades av att finnarnas attityd mot den karelska och ryska befolkningen inte sällan var arrogant.113

Inom samma område beskriver Markku Kangaspuros den förändrade korenisatziia-politiken, som i grunden uppmuntrad lokala nationaliteter, som ett resultat av den ”sovjetiska depressionen”. Kangaspuro ser de försämrade relationerna mellan det finska ledarskapet och den centrala ledningen i Moskva som ett resultat av de sämre ekonomiska tiderna i början av 1930-talet. Kampen om de allt mindre statliga medlen och hur de skulle användas kom i Sovjetunionen nu att stå mellan å ena sidan sovjetrepubliker, regioner och autonoma republiker och å andra sidan centralmakten i Moskva. Sovjetkarelen var inget undantag. Lösningen från centralmakten blev en allt hårdare styrning och mindre ekonomisk självständighet för Sovjetkarelen. Den här kampen kom att bli både social och nationalistisk. På det sociala planet ledde införandet av ackordsarbete till att en ”socialistisk klasskamp” kom att stå mellan chefer och arbetare i Sovjetkarelen. På det nationalistiska planet kom korenizatsiia att rättfärdiga en form av etnisk statsnationalism i de federativa republikerna. Administrationen, sovjeterna, fackföreningarna, och tidningar erbjöds legala verktyg för kampen för etniska intressen. Detta gjorde att den finska populationen kom att tillskansa sig fördelar, baserad på sin etnicitet. Kangaspuro menar att den egalitära policyn försvann i slutet av 1920-talet och att Sovjetkarelen kom att struktureras efter status antingen den baserades på etnicitet, partiposition eller position i arbetet. Kangaspuro urskiljer i Sovjetkarelen tre olika rankningar och lönekategorier baserade på etnicitet eller nationell bakgrund. Högst stod amerikafinnarna som hade status som specialister. De hade ett speciellt avtal om högre löner och rättigheten att använda speciella affärer, där det fanns fler och ibland importerade varor. Den andra gruppen bestod av ”nationella arbetare” (finsktalande arbetare i Karelen) som hade en språkbonus på 20% och därför en högre lön. Den tredje utgjordes av resten: kareler och ryssar som inte pratade finska och inte hade status som specialister. Korenisatziia kom

113 Kostiainen, A. ”Dominating Finnish minority? On the background of the nationality problem in Soviet Karelia in the 1930’s i Faravid 8:84 Pohjois-soumen historiallisen yhdistyksen vousikirja”, 1984, s. 363

39

därmed att generera institutionaliserad etnisk och social ojämlikhet. Det finska språket blev nyckeln till att nå och försvara sin sociala status och sina politiska intressen. Språket blev en symbol för samhällelig status och en källa för att vinna fördelar. Materiella fördelar och individuell status i samhället berodde på nationell tillhörighet. I kampen om resurser under depressionen skapades en etnisk hierarki och etnicifiering av politiken, vilket gav stöd bland ryssar för Stalins utrensningar av finnar och kareler.¹¹⁴

Kangaspuros artikel är ett undantag i forskningen, eftersom den använder teoretiska perspektiv som strukturerande analytiska verktyg. Den sociala klasskampen mellan arbetare och chefer, som Kangaspuro menar uppkom i slutet av 1920-talet, är dock inte tillräckligt utförligt beskriven och analyserad. Någon diskussion kring begreppet etnicitet förs tyvärr inte, och inte heller någon närmare beskrivning av indelningen, men hans artikel uppmuntrar till vidare undersökningar. Var i den här hierarkiska kategoriseringen fanns emigranterna från Sverige? Vissa av dem kom från Norrbotten och kunde finska. Hamnade de då i kategori två eller tre, eller fanns de i kategori ett också? Utgav sig de finsktalande emigranterna från Sverige som svenskar eller finnar med tanke på de fördelar nationalitet och språk gav och vad skiljde mellan de finsktalande och icke finsktalande emigranterna från Sverige Vilken relation till cheferna hade emigranterna från Sverige i den sociala klasskampen? Tydligt är att en mer precis kategorisering måste göras för att kunna studera emigranterna från Sverige i Sovjetkarelen utifrån dessa perspektiv.

Både Kostiainen och Kangaspuros artiklar analyserar utvecklingen i Sovjetkarelen på ett nytt sätt jämfört med mycket övrig litteratur i ämnet, eftersom diskussionen här förs på en