I diskussioner kring arbetet i Lilla gruppen talar pedagogerna om de yngre barnens kroppsliga relationer till dokumentationer och bilder på olika sätt. Hur pedagogerna skulle kunna möjliggöra interaktion mellan barn och digitala foton från gruppen bondgårdsbesök diskuteras i följande utdrag(2013-01-25):
P6: Jag tänker så här att man kan ha samma bild och den på en overhead och visa det på väggen, så får ni den.
P4: Man kan gå in i bilden.
P6: Så får man ju en bild på väggen, och ha ett stort papper där, kanske hängandes så att de får rita. Det är en helt annan känsla
med en overheadbild, men samma, det är ju samma bild men det är helt annat material.
P4: Och då kommer man verkligen in på våra frågeställningar, alltså på det sättet, för då förändrar man ju miljön.
Genom att projicera bilden på väggen ges barnen möjlighet att gå
in i bilden. Tidigare har barnen ritat på fotot med hjälp av en
smartboard och på en utskrift av den samma. Skulle barnen istället rita på en projektion på väggen beskrivs detta innebära både en material- och miljöförändring samt ännu en möjlighet att visuellt (de får rita) omvandla upplevelsen och dokumentationen genom en ny form av representation. Förändringen tillför liksom i föregående exempel ytterligare en dimension (det är ju samma bild men ett helt
annat material) i barnens meningsskapande och i pedagogernas
undersökande av hur förändringar i miljön bidrar till förändringar i barnens kroppar.
I det fortsatta arbetet i Lilla gruppen valde pedagogerna att istället projicera bilder på spännpapp på golvet. I det samtal som återges här diskuterar pedagogerna hur barnen agerat i förhållande till en projicerad bild på ett par dinosaurier. Den dokumentation som ligger till grund för samtalet består av en kortare videosekvens (2013-03-22):
P4: För att där kunde vi ju se att, just det här att man, de kunde vara (…) i bilden, för det var några som satt mitt i bilden. Att kunna få bada i detta.
P8: Upplevelsen av att ha en bild på golvet. P4: Ja och att kunna sitta mitt i, i det. (…)
P4: Men vad ser vi för lärande då? Kunskaper, lärande? Det här med att, alltså jag ser det som att (...) det är ett nytt sätt att arbeta med en bild på golvet med projektor. Där kroppen kan få vara fri på något sätt.
(…)
P8: Men det som var så häftigt var ju men den här dinosaurien att, alltså den valdes ju med tanke på Monir, men jag tror ändå att det var själva grejen att det var på golvet som gjorde att alla var så intresserande.
P3: Ja just.
P8: Alltså själva tekniken, eller hur man ska säga, fångade alla, det var jättehäftigt.
I beskrivningen av hur barnen kunnat placera sina kroppar i bilden använder en av pedagogerna metaforen bada för att beskriva det sätt på hur bilden omslöt barnens kroppar. Beskrivningen av att
vara i och bada i associerar till en relation mellan kropp och bild
där både bild och kropp ses som ingående i varandra. Lärandet i aktiviteten förklaras vara sensationen i sig, kroppens frihet i relation till det nya sättet att arbeta med bild. Det är vidare själva
tekniken som beskrivs fångat alla barns uppmärksamhet och
intresse genom att ha bidragit till en speciell upplevelse.
Vid samma reflektionstillfälle frågar jag pedagogerna om de upp- fattar barnens ritande som en form av kommunikation. Pedagogerna svarar jakande men vidgar frågan genom att förklara att ”det är relationen”, inte bara mellan barn, krita, papper och golv, de så kallade ”agenterna”, utan också mellan barn och sociala erbjudanden.
Två av pedagogerna utvecklar resonemanget:
P5: Jamen, att det är ett sätt att kommunicera med bilden. För vi har ju haft den på smartboarden innan och de har fått pennor liksom att interagera med bilden. Detta är ju ett annat sätt att interagera där alla kan vara delaktiga, alla har en möjlighet. P4: Ja och det är också deras sätt att få relation till vad är det jag har framför mig? Ok, det är en dinosaurie, och Monir är väldigt medveten om vad dinosaurier är. Men hos Ellis tror jag
nog att det är både och, alltså där är både rädsla för, vad är det för okänt? Alltså den bilden ser lite grotesk ut. Men att, kan man stå på det? Kan man, hur kan jag få min kropp till att få en relation till det? Alltså det känns.
P5: Men det är ett sätt att uppleva med hela kroppen, på golvet med barnens nivå.
Till skillnad från föregående citat där pedagogerna uttrycker en önskan om att barn via uttryck ska kunna kommunicera vad de tänker förklaras barnen här kommunicera och interagera med bilden i sitt ritande. Pedagogerna förklarar hur barnen skapar både en kroppslig (hur kan jag få min kropp till att få en relation till) och emotionell relation (där är både rädsla för) till bilden genom att projektionen är på barnens nivå, eller annorlunda uttryckt, fysiskt tillgänglig för barnen.
”Är du Batman? Nä, jag är Aden”
Miljöns och materialets förmåga att påverka barnen handlar i pedagogernas reflektioner inte enbart om kroppslig fysisk förändring. Pedagogerna talar exempelvis om hur barnen ”blir till” i möten med olika fysiska objekt. Vid ett reflektionssamtal diskuterar pedagogerna en dokumentation bestående av en filmsekvens som visar några barns diskussioner kring bilder från
Stora gruppens museibesök. Barnen har särskilt intresserat sig för
en bild på en spindel och gör kopplingar till den fiktiva figuren ”Spiderman”. Pedagogerna spinner vidare på ämnet och diskuterar klädesplaggs olika symboliska betydelser för barnen (2013-02-22):
P1: Kan det vara så att Spiderman blir liksom som en symbol och att jag kan gå in och ur det och i det blir jag stark. Alltså, att man går in i det och har jag min Spidermantröja på mig då BLIR jag Spiderman?
P2: Ja, för jag kan tänka mig att.
P1: Att det precis som, jag tänker att på hos er (refererar till en av pedagogerna), i ert ena rum, rollrummet där eller hos er (re-
fererar till en av de andra pedagogerna), tar på mig prinsesskjolen då, då blir jag. Alltså det här att bli någonting och att då de yttre.
P3: Attributen?
P1: Ja, artefakterna gör att man blir någonting. (…)
P4: Det är lite spännande, för där är ju en pojke hos er som har Batmandräkt ibland.
P2: Ja.
P4: Och då sa jag: ”Är du Batman?” ”Nä, jag är Aden”. Alltså, han var ändå inte. Han har dräkten, jag vet inte om det är något slags skydd ändå, alltså det är, men han var inte Batman när jag frågade. Sen kanske han är det ibland, det vet inte jag, men när jag frågade så var han inte Batman.
En av pedagogerna spekulerar i barns möjligheter att genom klädesplagg och populärkulturella symboler (Spiderman) ta olika roller (jag kan gå in och ur det) och genom dessa roller tillägna sig vissa egenskaper (i det blir jag stark). Samma pedagog frågar sig också om det kan vara så att fysiska objekt (artefakterna) gör att barn blir på olika sätt i relation till dessa. Genom detta resonemang skulle fysiska objekt kunna ses som aktiva i barns tillblivelser. Klädesplaggen gör att barnen blir någonting. En av de andra pedagogerna svarar genom att återge en faktisk händelse där pedagogen ifråga frågat ett av barnen om denne blivit den fiktiva karaktären (Batman) vars dräkt barnet var iklädd, vilket barnet nekade till. Pedagogen relaterar till dräkten som ett eventuellt
skydd mellan barnet och omvärlden, som något att gömma sig
bakom snarare än som ett medel för att bli någon annan.
Under samma reflektionssamtal diskuterar pedagogerna de egna möjligheterna att bli annorlunda sig själva, vilket som vuxen verkar vara svårare:
P5: Att engagera sig i det så måste jag bli något annat. Och som vuxen är det svårt för mig att föreställa, något annat än att ta fram lera eller att ja, vad det nu kan vara för något annat. P6: Men det gör vi ju ändå. För när barnen leker sen så kommer aha (…) jag vill också. Alltså, det gör jag ju alltså.
P5: Jamen inte på samma, du blir ju inte, alltså du går ju inte som Spiderman, att nu ska jag vara Spiderman, nu ska jag klättra.
P6: Nä, då har man kanske oftast en docka eller handdocka, det är inte samma.
(…)
P4: Det är kanske det som är lite läskigt som vuxen, att släppa sig själv.
Vuxna beskrivs i diskussionen ha svårare att gå in i roller i ex- empelvis lek. Att bli någon annan kan innebära att släppa sitt jag (sig själv) vilket förklaras kunna upplevas som obehagligt. Barn och vuxnas vara beskrivs på olika sätt där barn förklaras lättare kunna bli och föreställa något annat. Det ter sig som om barnen äger en förmåga att kunna bli annorlunda sig själva genom exempelvis lek vilken de vuxna saknar. Detta kan förstås som att gränserna för barns jag är betydligt mer diffusa, situerade och föränderliga än de för det vuxna fasta och ”färdiga” jaget. Barnen har med andra ord både medfödda förmågor och ett diffust, med tiden mer fastare och avgränsat, jag.
Intressant blir att i anslutning till detta resonemang göra en ned- dykning i ett samtal mellan mig och en av de pedagogiska hand- ledare som under tiden för studiens materialinsamling var kopplad till utvecklingsgruppen (2012-10-26):
P1: Jag tror man hoppar mellan. Om jag tänker utifrån Hillevi Lenz Taguchis subjektskapande, om man då är utifrån post- modernt subjektskapande av att man blir. Det tror jag, jag är
där själv, att i den här situationen blir jag, med detta blir jag. Alltså i det humanistiska perspektivet tror jag att det är mer: ”jag är”.
Jag är matematisk, jag är språkligt begåvad. Men jag kan ju faktiskt bli matematisk i en situation. Det tror jag, jag tror på det. Men jag tror ju också att jag ibland, att jag själv kan pendla. Alltså förstår du hur jag menar? Jag tror ju också ibland kanske att, i vissa situationer att, till exempel att jamen jag är ju matematisk bara för det var min mamma också eller jag är språkligt begåvad för det ligger i min familj.
(…)
P1: Men tror jag är mer inne på det att man kan bli alltså, att man blir i olika situationer. Men man kan ju bli, med alltså andra, man kan bli med material, alltså de här aktiva agenterna. Therese: Hur tänker du kring de här aktiva agenterna, när du säger det?
P1: Ja, alltså jag tror att, för mig står det inte bara för att det just är material. Alltså med pennan blir jag, så blir jag en skrivande pedagog. Jag tror också att, i mötet med dig, så blir jag mer teoretisk till exempel. Du kan också vara min aktiva agent, som pedagog eller som människa. Så tänker jag, att jag blir i alla sammanhang.
I detta excerpt talar pedagogen om sin egen tillblivelseprocess och hänvisar till ett postmodernt subjektskapande i tillblivelse (man
blir) vilket skiljer sig från föreställningen om ett mer essentiellt
beständigt jag (humanistiskt jag är). I talet uttrycks en pendlande position (man hoppar mellan) mellan föreställningen om att bli i varje given situation, i alla sammanhang, i relation till material och människor, aktiva agenter, och erkännandet av den roll som t.ex. biologiska förutsättningar (för det ligger i min familj) spelar i denna tillblivelse. Uttrycket ”aktiva agenter” indikerar även att andra subjekt och objekt aktivt påverkar tillblivelseprocessen. Människan blir med andra ord till i relation till det situerade sammanhanget.
Interdiskursiv analys
I pedagogernas tal uttrycks en ambivalens gällande hur miljö och materialitet ska förstås i förhållande till barns meningsskapande. Terminologi och idéer från olika, ibland kontradiktoriska, diskurser prövas i tolkning av dokumentation. Ambivalensen berör (liksom i föregående kapitel) både hur pedagogerna förstår och tolkar barnens handlingar och uttryck och hur pedagogerna förstår sina egna positioner.