Att ”få syn på” och ”fånga” det som barnen intresserar sig för i mötet med förskolans verksamhet utgör ofta fokus i samtalen. Dokumentationerna förväntas ge kunskap om hur och när verk- samheten upplevs som meningsfull för barnen samt vad barnen in- tresserar sig för och varför. Följande exempel är hämtade från två på varandra följande reflektionsmöten där Stora gruppens utflykt till museet diskuteras. I det första utdraget diskuterar pedagogerna en skriftlig dokumentation av vad några av barnen yttrat under museibesöket. Pedagogerna uppfattar ett intresse för döden och
döda kroppars olika utseenden. Detta blir det spår som pedagogerna också väljer att gå vidare med (2012-11-26):
P6: Mika han var ju fascinerad av alla djuren och så varje gång han träffade (?) på, eller tittade på djuren sa han: ”Är det på riktigt?”
P1: Vaddå djuren? P6: Djuren ja.
P7: Ja, vi sa (att) de är riktiga fast de är döda. P2: Men hur svårt är inte det då?
(…)
P6: Sen tror jag också att de ser, alltså han kunde inte förknippa att det var, det här (upp)stoppade. (…) Han sa det till mig också att ”Jamen om det är levande hur kan de då sitta stilla?”. P7: En bra fråga.
P6: Och sen så säger någon ”Ja, men så ser inte döda djur ut”. Så det var mycket diskussioner=
P7:=om döden ja=
P6:=om döden och livet. Hur ser ett levande djur ut? Hur ser ett dött (ut)?
(…)
P1: Det är det som kommer upp i de här diskussionerna, det här med döden och livet. Alltså vilken krok de (barnen) kastar ut till oss.
I ovanstående utdrag lyfts hur ett av barnen uttryckt en undran över huruvida de uppstoppade djuren på museet är ”på riktigt”. Pedagogerna hade svarat att djuren visserligen är ”riktiga” men att
de är döda. Pedagogerna tolkar barnens återgivna diskussioner kring de uppstoppade djuren som ett yttrande av intresse för en av människans mest grundläggande frågor, gällande döden och livet (det är det som kommer upp i de här diskussionerna). Det barnen yttrat sig om verbalt tolkas som en avspegling av deras intressen. En av pedagogerna liknar vidare barnens yttrande vid en krok som barnen via dokumentationen kastar uttill pedagogerna.
Att frågor om liv och död uppfattas som centrala för barnens ut- tryckta intresse under museibesöket blir avgörande för hur peda- gogerna väljer att gå vidare i arbetet med barnen. Det gäller för pedagogerna att nappa på den utkastade kroken, vilket de också gör:
P1: Den diskussionen är jätteintressant tycker jag. P6: Ja, tycker jag också den är.
P1: Alltså så där, liv och död.
P5: Jo, det som de har varit inne på med levande och döda kroppar, det är jättespännande. Alltså, skillnader och hur man ser om någonting är dött eller levande och vad de har för tankar och teorier.
P1: Vad har de för teorier om det alltså? Men då Mika, han ver- kar vara full av teorier om detta och förundringar och frågor i hans lilla huvud.
Flera av pedagogerna uttrycker ett subjektivt intresse för barnens frågor kring liv och död, levande och döda kroppar. Barnens frågor benämns som teorier vilket indikerar att frågorna och idéerna har legitimitet. Ett av barnen beskrivs vidare vara full av teorier vilket kan tolkas som att barnet bär en mängd teorier inom sig. Existentiella frågor och teorier som barnet har sin låga ålder (i
hans lilla huvud) till trots.
Vid nästkommande reflektionstillfälle diskuterar pedagogerna hur de skulle kunna gå vidare i arbetet i Stora gruppen. Förslag på
ännu ett museibesök kommer upp och att barnen då skulle kunna ha med sig kameror i syfte att själva fotografera det som intresserar dem. Pedagogerna skulle sedan kunna spinna vidare på ett eventuellt intresse för skelett (2012-11-30):
P1: Man kan ju också slänga ut en hake här till dem på något sätt. Om de går till skeletten, vilket jag nästan kan sätta pengar på att de gör, någon form av skelett som kommer upp igen. Om man är på museet, då kan man också gå bort till hoddan33, innan
man åker hem, och köpa några stora räkor, eller en krabba. Sen så när ni kommer hem, så kan man faktiskt experimentera. Nu ska vi se här om det finns något skelett. Det blir jättespännande ju.
P6: Ja, för det hade de ju, en teori om att fisken hade skelett. P1: Ja precis, då kan man verkligen låta dem så, waow, direkt när vi kommer hem så ska vi sätta oss vi här med detta och laborera med detta så att man kan titta, se, lukta, känna.
P6: Om de fastnar den gången. Tänk om det blir helt annat? P1: Ja, men även om de inte fastnar för det, så kan ju vi ändå ge dem det som en input, för någon gång har de ju kommenterat det. Alltså vi kan ju inte tro att de, barnen, ska liksom dra upp en kortlekserfarenhet. Det går ju inte, vi måste ju fylla på.
I detta samtalsexcerpt är det istället pedagogerna som antas kunna slänga ut en krok, hake, till barnen. En av pedagogerna gör ett an- tagande om vad barnen kommer att rikta uppmärksamhet mot (om
de går till skeletten, vilket jag nästan kan sätta pengar på att de gör) vid ett återbesök på museet och hur pedagogerna då skulle
kunna gå vidare i arbetet med barnen.
Då barnen tidigare yttrat en teori om att fiskar har skelett bör bar- nen ges möjlighet att testa denna, samt eventuella nya teorier kring skelett, konkret. Genom att experimentera och laborera med verk
liga fiskar/skaldjur skulle barnen med hjälp av alla sinnen (titta, se,
lukta, känna) kunna undersöka vilka djur som har skelett. Den
kunskap som skapas genom laboration kan vidare betraktas som empirisk, d.v.s. att det finns faktiska biologiska förhållanden gällande olika djurs skelettuppbyggnad vilka barnen kan upptäcka och erfara genom ett individuellt kroppsligt undersökande (nu ska
vi se här om det finns något skelett).
En av de andra pedagogerna yttrar vidare en osäkerhet inför att barnen kanske inte visar intresse, eller fastnar, för det som förutspås. Att pedagogerna ändå ska välja aktivitetsfokus motiveras av den första pedagogen med att barnen någon gång har
kommenterat det. Åter igen en idé om att det barnen yttrar verbalt
kan tolkas som ett direkt uttryck för intresse. Pedagogen uttrycker vidare att pedagogerna inte kan förvänta sig (vi kan ju inte tro att) att barnen ska uppvisa ett spektrum av erfarenhet, eller som pedagogen uttrycker det, en kortlekserfarenhet. Pedagogerna måste
fylla på barnens erfarenhetsbanker med input vilket i talet används
för att motivera att det är pedagogerna som styr valen. Möjligheterna till en intressestyrd verksamhet kan i detta perspektiv tänkas begränsas av barns bristande erfarenheter.
Verksamheten beskrivs i samtalen bli meningsfull för barnen om den utgår från barnens egna frågor och teorier. Vad som legitimerar en intressestyrd verksamhet råder det emellertid något olika uppfattningar om. Ska den baseras på barns situerade intresse och utmaning i stunden eller räcker det att något barn, någon gång, yttrat sig i en viss riktning? Uppfattningarna om vad barns intresse är får konsekvenser för hur de pedagogiska aktiviteterna planeras. Barn som har och uttrycker intressen behöver vuxna som följer dem och nappar på deras utslängda krokar medan barn som är begränsade av sina erfarenheter behöver aktiv input från pedagoger för att kunna göra meningsfulla framtida val. Barns intresse kan liknas vid en stark men flyktig kraft, som pedagogerna kan fånga in och haka i, men som också behöver styras, underhållas och fyllas på.