Tre av sex elever i den här studien har fått sin dyslexdiagnos när de började gymnasiet och i två av fallen så fick eleverna sin dyslexidiagnos när det gick i högstadiet. Vid två tillfällen så ville skolan utreda två av eleverna tidigare, för att någon lärare uttryck att det kanske kunde vara dyslexi, men föräldrarna ansåg inte att det behövdes till en början, men accepterade sedan att skolan utredde. En elev fick sin diagnos i årskurs sex.
Eleverna svårigheter med stavningen samt att de också avkodar ord sämre och läser
långsammare. Många säger också att de har en sämre handstil, till viss del oläslig, som någon uttrycker. En del har haft föräldrar som uttryckt sin oro för både stavning och läsning under grundskoletiden, men eftersom eleven klarat sig bra i skolan så har lärare inte
uppmärksammat svårigheten och gjort någon läs- och skrivutredning.
Min mamma var lite orolig när jag gick i fyran för hon tryckte på lite att jag skulle göra en [utredning], men min lärare sa att det inte var någon fara. (John)
När det gäller samtliga elever så har de klarat grundskolan väldigt bra. Eleverna berättar att de hade toppbetyg när de slutade nian. Framförallt så var matematiken ett ämne som de hade lätt för och många av dem definierar sig som ”mattepersoner”. I vissa fall förstod ingen, varken lärare, elev eller förälder, att eleven hade dyslexi för eleven ville själv klara av skolan ändå, utan att utmärka sig. Ifall någon låg efter tränade de hårdare utanför skoltid för att komma ikapp.
27
I alla IUP-samtal stod det öva på att stava, öva på att läsa, för det var det jag alltid hade svårt för[…]jag var klar sist då vi läst, då har jag fått ta hem och läsa resten hemma[…] Då löste jag det på mitt sätt, ingen annan behöver veta[…]alltså det har alltid gått bra i alla ämnen, jag har alltid haft högsta betyg. (Lovisa)
Jag vet inte hur många gånger jag suttit på sommarlovet och haft grammatikgrejer och konstiga papper som vi måste göra klart på lovet, för att jag inte var tillräckligt bra. (Martin)
När dyslexidiagnosen kom kände eleverna att de nog hade förstått att det kunde vara något sådant. En del av dem hade fått det som kommentar från kompisar som redan innan trott att de hade dyslexi. Även om de inte gillar att ha dyslexi så uttrycker många att de kan börja förstå sig själva bättre nu.
Man kan ju både känna liksom jahapp, men det är ju ingenting nytt, det är någonting som funnits där men man har inte förstått att det funnits där. (Ella)
Jag förstår mer vem jag är. Alltså ju bättre och enklare jag förstår, ju enklare har jag att jobba med mig själv, ju bättre blir det i slutändan skulle man kunna säga. (Calle)
De som fått sin dyslexidiagnos sent känner ibland att de tragglat med både högläsning och skrivande och att det varit jobbigt, men samtidigt har det gjort dem starkare nu. Ingen av de sex har blivit mobbade för att de haft svårigheter med både läsningen samt stavningen. En av eleverna, hade väldigt svårt att fokusera på lektionstid då han gick i mellanstadiet och han ville gärna springa runt istället för att arbeta. Läraren uttryckte att han skulle försöka lite hårdare bara, så när han äntligen blev utredd på högstadiet kändes det som om han hittat hem.
Aha, det var det här det var… mm, då kom vi på det, vi kom på problemet liksom. (Martin)
All information som han fick om att ha dyslexi gjorde att han lugnade ner sig och han slutade att springa omkring i klassrummet.
Eleverna känner att de måste acceptera sin dyslexi och hitta andra vägar och inte låta dyslexin stoppa dem, även om de har det svårt ibland. För fler av dem anser att dyslexin inte är en ursäkt för att inte arbeta utan den som har dyslexi är precis som alla andra, bara det att en person med dyslexi får arbeta lite hårdare för att få resultat. Trots att eleverna har accepterat sin dyslexidiagons så vill de inte visa för andra att de har dyslexi. Eftersom deras olika
28
gymnasieprogram är specialiserade på matematik och har andra ämnen än just stora skrivuppgifter hela tiden, säger eleverna att de medvetet valt dessa program, även om de också är duktiga i matematik.
Det var därför jag sökte in[…]Jag har ju inga problem med matte och fysik, men det togs upp väldigt tidigt… om man har problem med matematiska ämnen så behöver man ju inte välja just den här linjen.[…]Det är mest läsningen i att man läser långsamt[…]Jag hatar högläsning. (Calle)
Eleverna säger att de inte vet hur det skulle vara att inte ha svårigheter med att läsa och skriva, eftersom de inte har något att jämföra med. Eleverna undviker inte saker för att de har dyslexi för att de inte vill att dyslexin ska styra deras liv.
Alltså dyslexi är ju inte en liten sak som sitter på axeln, dyslexin är ju mig… så det är klart att den påverkar mig.[…] Jag är inte helt bekväm med det inför klassen, eller att gå fram på tavlan och skriva. Då brukar jag dubbelkolla eller trippelkolla att det är rättstavat. (Victoria)
Där acceptansen för dyslexin ibland går ner är mest när någonting ska gå fort, exempelvis när eleverna ska läsa något högt inför andra. De känner oro och lite ilska inom sig då flertalet av dem kanske under tidigare skolår helt enkelt blivit tvingade till att läsa högt inför klassen.
När vi ska läsa saker snabbt om vi läser en bok och jag kanske läser ett namn och har fått uttalet om bakfoten[…] Jag tar det lugnt. Jag kom ihåg i grundskolan att jag tyckte det var jobbigt att läsa högt.[…] Jag kom ihåg att jag var alltid väldigt långsam på det där och var rädd att jag skulle läsa fel. (Martin)
Jag är dålig på att läsa och skriva, så är det, det är bara att acceptera det.[…]Om någon ber en läsa en text högt då vill jag läsa igenom den ett på gånger innan jag ska läsa den. För jag vill kunna veta hur ett ord uttalas för annars blir det hackigt.[…] Då vill jag läsa igenom det lite snabbt innan. (Lovisa)
Tre av eleverna har alltid rättstavningsprogram på mobilen så att det är lätt att leta upp korrekt stavning innan något ska skrivas ner. De vill inte skriva någonting när någon ser på, utan skäms för att de inte vet om ordet är rättstavat.
Det är svårt att jämföra[…] Kanske tar lite längre tid att läsa då, det är väl det jag märkt… kanske också att jag stavar uselt, jag märker det själv.[…] Mina föräldrar säger att jag kan bättre. Jag håller väl med, egentligen men jag gör så gott jag kan. (John)
29
Eftersom eleverna uttrycker att antingen har man ”läshuvud” eller också så är man en ”matteperson”, gör att man kan vara snäll mot sig själv och inte tänka att man är sämre än andra som inte har dyslexi.