Vilken självbild har eleverna?

Elever i den här studien har alla varit aktiva och presterat bra när det gäller idrott eller annan fritidssysselsättning. En del ända upp på elitnivå såsom att tävla i SM eller i ett regionslag. Eleverna har engagerat sig mycket i sin fritidssysselsättning för att det har fått dem att må bra. Eleverna uttrycker också att det sociala livet utanför skolan varit viktigt, då de känt någon form av frihet då det har varit så annorlunda från skolprestationer. De har inte ansett sig olika, utan varit en i mängden samtidigt som de genom tryggheten med lagkamrater eller andra deltagare, vågat utmana sig själva och presterat på hög nivå. Genom sin fritidssysselsättning har de haft en hög självkänsla. Denna bild stämmer med det som Eriksson Gustavsson (2005) samt Fouganthine (2012) beskriver, att deltagarna i deras studier som haft läs- och

skrivsvårigheter, såsom dyslexi är, försöker bli bra på andra saker utanför skolan för att stärka sin självkänsla. Bandura (1997) och Lindvall (2011) påpekar att den globala självkänslan kan kopplas samman med vad för slags kompetens någon har inom ett specifikt område. En hög självförmåga, alltså tilltro till att personen ska klara något som är viktigt för den själv, kan göra att självförtroendet stärks när uppgiften klaras. Till exempel i detta fall då eleven upplever att inom sin fritidsaktivitet så upplever eleven ett högt självförtroende.

Självförtroendet kan också stärkas genom att eleven hör och tolkar positiv information, vilket gör att personen också känner sig mer kompetent inom ett visst område. Eleverna i den här studiens akademiska självbild är till viss del god, då det gäller exempelvis matematik. Där vet eleverna att de kan prestera i de flesta lägen. Många av dem definierar sig till och med som ”mattepersoner”. De har genom grundskolan presterat på topp i matematik och har därigenom fått respekt från andra klasskamrater samt att lärare uttryckt sig positivt om matematikresultat som eleven haft på tester. Eleverna har tänkt rätt då det gäller skolval, eftersom deras

högskoleförberedande program har mycket matematik. Trots att många numera inte har lika lätt för att lösa matematikuppgifter känner eleverna att de vet att de kan bara man försöker lite till, eftersom de gjort det förut. En elev uttrycker till och med att det är endast i matte som resultaten betyder något.

40

När det gäller de ämnen som har mycket textinnehåll eller där eleverna ska skriva mycket känner eleverna att de har en låg akademisk självbild. Eleverna i den här studien har under hela sin skolgång lagt oerhörd mycket tid på skoluppgifter som kräver läsning. Fler av dem påpekar att de har suttit själva och gjort klart skoluppgifter och att ingen annan egentligen vet hur mycket tid som de lägger ner på just uppgifter med mycket text, eftersom många av dem vill ha kontroll på situationen, locus of control. I tidigare studier av elever med dyslexi framhåller både Humphrey och Mullins (2002), Swalander (2009) samt också Wolff (2009) att många elever med dyslexi känt att de inte haft den inre kontrollen, locus of control, utan kände att de hade sådana brister, att de helt enkelt inte kunde utföra sina uppgifter. Eleverna kände besvikelse över att inte klara sina skoluppgifter och många hade en negativ självbild. I denna studie anser samtliga elever att deras tanke är att ”det går om man försöker lite till”. De ser inte dyslexin som en ursäkt utan att man helt enkelt måste försöka ännu mer. De har tagit kontroll över situationen genom att arbeta mer, på sin fritid, med uppgifter som de inte exempelvis hann klart i skolan eller med hemläxor som de fått.

Även om det endast tre av de sex elever som i grundskolan utretts och fastställt

dyslexidiagnosen, så har eleverna ändå med tiden accepterat sin svårighet och lärt sig att hitta strategier för att arbeta med skoluppgifter som är svåra. Ingesson (2007) betonar i sin studie att det är viktigt att eleven får ett klargörande tidigt ifall man misstänker dyslexi, så att eleven inte tappar självkänslan. En del av eleverna i den här studien ser inte samma svårighet med att utredas sent. Två av de tre som utreddes på gymnasiet anser inte att det varit en nackdel för dem att få dyslexidiagnosen sent, utan att det faktiskt lärt dem att anstränga sig hårdare, som de uttrycker. En av eleverna, Calle, som utreddes på gymnasiet hade under grundskoletiden haft specialhjälp i form av ”en liten grupp”, då skolan aldrig utredde eleven men ändå ansåg att han behövde stöttning. I den mindre gruppen arbetades det inte individuellt med eleverna vilket gjorde att eleven inte arbetade med sin svårighet. Då matematikbetygen var höga kände han att hans självförtroende var på topp, han hade aldrig behövt anstränga sig och ändå haft högsta betyg. Han kom till gymnasiet med stort ego, som snabbt sjönk. Hans inre kontroll försvann. Bandura (1997) anser att människan blir påverkade av hur miljön man vistas i är, då personliga faktorer hos en person såsom personens beteende spelar också in i självförmågan. Han kallar det för self-efficacy som handlar om en persons tankar om vad man klarar i en viss situation. Att komma till gymnasiet med en hög självförmåga och sedan märka att det finns så många andra som är bättre än dig själv gjorde att han inte längre trodde att han klarade av skolan på samma sätt som förut. Bandura (1997) påpekar vidare att även om självförmåga och

41

självkänslan är två olika saker så påverkas självkänslan ifall man tror sig klara av en situation, speciellt är det så ifall personen anser att just denna uppgift är viktig. Om man inte klarar av uppgiften får man lägre självkänsla, vilket också skedde i Calles fall när han började

gymnasiet. Tvärtemot om man klarar av uppgiften så blir självkänslan hög, vilket också skedde i Martins fall. Han hade, under grundskoletiden ofta suttit på loven och arbetat med skoluppgifter och självkänslan var låg, så även den akademiska självbilden. Många lärare hade uttryckt att han måste försöka hårdare med sitt skolarbete. Hans tid i skolan gick ut på att snacka med andra samt att springa runt i klassrummet. När han sedan blev utredd och det konstaterades dyslexi, gjorde att han förstod att de egentligen bara handlade om att han hade svårt med att läsa och skriva. Bland annat Eriksson-Gustavsson (2005), Armstrong och Humphrey (2009) och Fouganthine (2012), påpekar att de personer som accepterar sin dyslexidiagnos samt förstått att det handlar om speciella svårigheter med läs- och

skrivinlärningen och inte intelligensen, blir bättre motiverade till att studera och också nå framgång. Idag har Martin arbetat upp sin akademiska självbild och vet att han kan lära sig och prestera på hög nivå.

Eleverna känner sig lättnade av att blivit utredda och konstaterat dyslexi, för det har genom vänner ibland hört att de kanske kunde ha dyslexi. Trots att alla accepterat dyslexidiagnosen så är ingen av eleverna bekväm med att tala om för andra att de har dyslexi utan det är endast de närmaste klasskamraterna eller vänner som vet om. Detta går i linje med vad som

Swalander (2009) fått erfara i sin studie. Att elever med dyslexi har ett sämre självförtroende och en negativ självbild, på grund av att de har dyslexi. Trots att eleverna i den här studien säger att de accepterar att de har dyslexi har de inte det självförtroende att berätta för andra än de närmaste, utan kringgår svåra situationer såsom läsa eller skriva inför andra.