Under självständighetstiden efter år 1917 flyttar fortsättningsvis svenska medborgare till Finland, men migrationen har ändrat karaktär jämfört med 1800-talet. I de källor jag funnit nämns inte längre arbetare och hant-verkare i någon större utsträckning, medan inslaget av företagsledare och personer i chefsposition är påfallande. Det är enbart inom vissa specifika yrkesgrupper man fortsättningsvis kan hitta rikssvenska arbetare, t.ex. re-kryterades unga rikssvenska servitriser till bättre restauranger i de två-språkiga städerna ännu på 1950-talet. Under efterkrigstiden efter år 1945 avspeglas den olikartade ekonomiska utvecklingen i Sverige och Finland mycket klart på migrationen mellan länderna.
Publikationen Handbok för rikssvenskar (Hänel 1964) ger en bild av svenskarna i Finland under efterkrigstiden. Föreningslivet bland de svenska medborgarna blomstrar under mitten av 1900-talet och publika-tionen ger en detaljerad presentation och historik om de vid mitten av 1960-talet existerande rikssvenska föreningarna. Publikationen är utgi-ven av »Sutgi-venska kolonins i Finland centralstyrelse«, som verkar som en takorganisation för föreningarna. De presenterade föreningarna omfattar Svenska Gillet i Finland r.f.; Svenska sällskapsklubben i Helsingfors; För-eningen Svenska Vikingen i Helsingfors; Rikssvenska FörFör-eningen i Björne-borg r.f.; Rikssvenska Föreningen i Tammerfors r.f.; Rikssvenska förening-en Svea i Vasa r.f.; Rikssvförening-enska förförening-eningförening-en i Åbo; F.d. Rikssvförening-enska Klubbförening-en i Viborg samt Föreningen Svenska dotterbolag i Finland r.f. (med 39 större företag som medlemmar).
Under efterkrigstiden verkar en stor del av svenskarna flytta till Finland för att jobba i svenska firmors finländska dotterbolag, där de jobbar som fabriksdirektörer och i andra chefspositioner. Etableringen och expansio-nen av svenskägda företag i Finland verkar ha påverkat migratioexpansio-nen från
26
Sverige.3 En förändring i svenskarnas sociala klass kan skönjas i förenings-uppgifterna i Handbok för rikssvenskar (Hänel 1964).4 Påfallande många av de som omnämns i de svenska föreningarnas matriklar och styrelser år 1964 uppger titeln »direktör«. De svenska yrkesarbetarna och hantverkar-na verkar inte längre figurera i föreningarhantverkar-na under efterkrigstiden. Detta illustreras exempelvis genom att Föreningen Svenska Sällskapsklubben i Helsingfors i handboken uppges vara grundad år 1893 för »hantverkare och affärsidkare i huvudstaden«. Denna förenings verksamhet uppges tid-vis ha varit synnerligen livlig, men »på senare år har någon nämnvärd till-växt ej förekommit«. Föreningen Svenska Vikingen r.f. uppges ha grun-dats år 1895 som en understödsförening för svenska medborgare, men vars syfte inte längre behövs. I handboken står dessutom: »föreningen fyller dock alltjämt en uppgift i ideellt hänseende som en länk mellan en gam-mal förnäm stam av svenska hantverkare och den nuvarande generationen av fabriksföreståndare och affärsidkare« (Hänel 1964, 79).
Svenska Gillet i Helsingfors har fram till våra dagar varit en aktiv för-ening för svenska medborgare. Förför-eningens tidiga historia är beskriven i den jubileumsskrift som utgavs då föreningen fyller sextio (Svenska Gillet 1947). Föreningen grundas redan år 1887, då med namnet »Svensk-Norska Gillet«, vilken år 1905 p.g.a. unionssplittringen med omedelbar verkan ombildades till Svenska Gillet. År 1932 blir föreningens namn officiellt
»Svenska Gillet i Finland r.f.«. De första styrelsemötena sker på restaur-ang Societetshuset, varefter »avåts gemensam sexa«. Ett revolutionerande förslag år 1888 att avskaffa den obligatoriska punschen nedröstas med för-krossande majoritet. År 1899 fick – efter lång diskussion – kvinnor tillträ-de till föreningen (Svenska Gillet 1947, 7–17). År 1938 är Svenska Gillet en av medlemsföreningarna vid grundandet av den internationella takorga-nisationen Utlandssvenskarnas Förening (vilken senare år 1956 omvand-las till föreningen Svenskar i Världen (SVIV), som fortsättningsvis under 2000-talet driver utlandssvenskarnas intressen i Sverige). Svenska Gillet har haft en oavbruten och omfattande aktivitet ända fram till våra dagar;
protokollen och historikerna från 1900-talet beskriver oräkneliga sociala sammankomster, utflykter och fester. Föreningens karaktär av herrklubb verkar ha existerat under en mycket lång tid. En klar majoritet av styrel-semedlemmarna fram till år 1964 var män, och i styrelsen år 1964 ingick
sju män, varav fyra uppger titeln »direktör« de tre övriga uppger titlarna
»civilingenjör«, »diplomekonom« respektive »herr« (Hänel 1964, 23–24), vilket ger en indikation om föreningsmedlemmarnas sociala bakgrund.
Svenska Gillet var fortsättningsvis år 2012 en aktiv förening med 213 med-lemmar och olika typer av sociala aktiviteter (Svenska Gillet 2014). Samt-liga aktiva medlemmar var dock inte födda i Sverige, och föreningen sam-lade även finländare med starka familjeband till Sverige. I intervjuerna med rikssvenska informanter vilka presenteras senare i boken ingick en fråga om de intervjuades aktivitet i Svenska Gillet, men de flesta nyinflyt-tad hade inte haft kontakt med föreningen.
Olaus Petri församling har uppstått ur Rikssvenska Kyrkoföreningen i Helsingfors (grundad 1919) som erkändes som en svensk församling i Fin-land år 1922. År 1932 invigs kyrkan på Minervagatan 6 i Helsingfors vilken fortfarande är i församlingens bruk. Församlingen har sedan starten ak-tivt betjänat svenska medborgare i Finland i både sociala och andliga frå-gor. Församlingen har år 2007 administrativt anslutits till det finländska svenskspråkiga Borgå stift.
Vid sidan av Svenska Gillet torde »Rikssvenska föreningen i Åbo r.f.«
vara den enda förening i Finland som oavbrutet varit aktiv fram till våra dagar. Föreningen grundas år 1918 som en efterföljare till föreningen
»Svenska Sällskapet i Åbo«. I Rikssvenska föreningens sparade protokoll framgår att föreningen redan från början grundades explicit för »riks-svenskarna« i Åbo (termen »rikssvensk« används frekvent redan i de älds-ta protokollen). Modell för sälds-tadgarna togs från de redan existerande mot-svarande föreningarna i Tammerfors och Viborg. Föreningsantalet växte snabbt och uppgick till närmare 300 medlemmar på 1920-talet. Förening-en är fortsättningsvis aktiv under 2000-talet, mFörening-en ordförande uppgav år 2011 att det blivit svårare att aktivera och rekrytera nya medlemmar.
Problemet att hitta aktiva medlemmar är en utveckling som inte be-gränsas till de rikssvenska föreningarna i Finland, utan torde ha att göra med mera generella samhällsförändringar och en förändring i förenings-aktiviteten överlag. Den aktiva formella föreningsverksamhet som känne-tecknade rikssvenskarna under efterkrigstiden existerar följaktligen inte längre på 2000-talet. De flesta informanter som intervjuades i Helsingfors år 2011–2012 kände inte överhuvudtaget till någon svensk förening i
Fin-28
land och mycket få av de intervjuade var aktiva medlemmar. Den enda nya föreningen som nämndes under intervjuerna var föreningen SWEA som i början på 2000-talet samlade professionella kvinnor inom Helsingforsre-gionen. SWEA ingick i den världsomfattande Swedish Women’s Educatio-nal Association (SWEA 2014), men år 2012 verkade den finländska avdel-ningen inte längre vara aktiv. Bristen på aktiv föreningsverksamhet och de fåtaliga kontakterna mellan svenska medborgare i Finland skiljer sig mar-kant från de sociala nätverk och stora föreningsaktivitet som ofta karaktä-riserar invandrargrupper i Finland (jfr Wahlbeck 1999; Saksela-Bergholm 2009; Martikainen 2013) och som även kan hittas bland svenskar bosatta i andra länder (jfr Hedlund 2011; Olsson 2013; Woube 2014). En närmare diskussion om de intervjuade svenskarnas föreningsaktivitet och sociala nätverk ingår i kapitel 5.