Man kan skönja vissa större utvecklingslinjer i in- och utvandringen mellan Sverige och Finland och dessa har i relativt stor utsträckning tidigare stu-derats inom historie- och migrationsforskningen. Migrationen mellan de geografiska områden som idag utgör Sverige och Finland har historiskt sett alltid varit livlig. Finland var under 600 år en del av Sverige och sjöfarten förenade landet. Även efter riksdelningen år 1809 har flyttningarna i öst–
västlig led skett relativt enkelt och obehindrat i båda riktningarna. Sociala kontakter över geografiska avstånd och över administrativa gränser har all-tid existerat inom de områden som idag utgör Finland och Sverige. Fram till våra dagar har det bland den svenskspråkiga befolkningen på Åland och i södra Österbotten ofta upplevts att det inte bara geografiskt, utan även kulturellt och socialt varit närmare till Stockholm än till Helsingfors. Det kan vara nyttigt att komma ihåg att sociala kontakter över längre geogra-fiska avstånd antagligen bör ses som det normala, en uppfattning om trans-nationalism som ett specifikt fenomen uppkommer egentligen först som en konsekvens av nationsbildning och uppkomsten av politiska gränser mel-lan stater (jfr Waldinger 2011). Före år 1809 är det i migrationen melmel-lan
»Sverige« och »Finland« givetvis fråga om flyttningar inom riket Sverige.
Eftersom denna bok behandlar nutida kategoriseringar mellan svenskt och finskt är det meningsfullt att diskutera migrationen först fr.o.m. slutet av 1800-talet. De nationella betydelser och etniska identiteter vi idag förknip-par med begreppen »svenskt« och »finskt« har sina rötter i den nationalism som slår igenom i allmänt medvetande i slutet av 1800-talet, och begreppen kan därför inte meningsfullt tillämpas på tider före detta.
Det äldsta ursprunget av ordet »rikssvensk« verkar vara okänt, men be-greppet används uppenbarligen relativt tidigt efter 1809 för att särskilja
22
mellan personer från den kvarvarande svenska rikshalvan och personer från den tidigare rikshalvan i öst. Begreppet »rikssvensk« är åtminstone i slutet av 1800-talet ett väletablerat begrepp och allmänt använt av i Fin-land boende svenska medborgare (eller mera tidsenligt »svenska under-såtar«) för att särskilja sig från finländare. Begreppet »rikssvensk« hittas bland annat i mötesprotokollen från de föreningar i Finland som startas av svenska medborgare i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.
Det är således möjligt att termen »rikssvensk« t.o.m. är äldre än termen
»finlandssvensk«. I Finland används länge begreppet »svenskt«, och an-vänds ställvis fortfarande idag, för att beskriva sådant som idag mera pre-cist skulle betecknas »finlandssvenskt«. Även distinktionen mellan »finsk«
(för att beteckna kultur och språk) samt »finländsk« (med anknytning-en till Finland) är av ett relativt sanknytning-ent datum och är inte anknytning-ens helt konse-kvent använt i dagens finlandssvenska språkbruk.2 Denna språkliga dis-tinktion mellan »finskt« och »finländskt« kan dessutom vara obekant i Sverige samt för finskspråkiga finländare (eftersom en sådan språklig dis-tinktion mellan nation och kultur inte görs i det finska språket, jfr Lepola 2000). I denna historiska och språkliga kontext i Finland behövs begrep-pet »rikssvensk« för att kunna särskilja mellan det svenska i Finland och det svenska från Sverige. Avsikten med denna bok är inte att reda ut vare sig etymologiska frågor eller politisk historia, men det är i vilket fall som helst uppenbart att begrepp som idag används för att beteckna etniska och nationella identiteter och kategorier inte kan överföras på tidigare samhäl-leliga kontexter. Också språket i sig förändras och begrepp genomgår med tiden betydelseförskjutningar. Så som beskrivs senare i denna bok verkar också begreppet »rikssvensk« nyligen ha genomgått en betydelseförskjut-ning och yngre svenska medborgare bosatta i Finland verkar under 2000-talet ha svårt att känna igen och identifiera sig med termen.
Allmänna översikter över svenskars flyttning till Finland har inte pre-senterats i tidigare forskning, vilket är förvånande med tanke på migratio-nens omfattning. Jag har därför varit tvungen att söka uppgifter om mig-rationen i spridda källor. Statistiska uppgifter från de svenska och finska befolkningsregistren ger en viss inblick i migrationen österut till Finland.
Dessutom finns varierande uppgifter om svenska invandrare i olika fin-ländska publikationer. Inom svensk litteratur hittas även spridda uppgifter
om svenskar utomlands. En del av den svenska litteraturen om utlands-svenskar från början av 1900-talet kännetecknas dock av ett svensknatio-nalistiskt perspektiv där man inte gör större skillnad på olika »svenskar«.
Svenska medborgares (»undersåtars«) migration österut är i denna littera-tur svår att hitta beskriven då den lätt blir inbakad i beskrivningar av äldre lokal »svensk« befolkning, inklusive den svenskspråkiga befolkningen i Estland, Finland och Östeuropa. Exempelvis i den litteratur som utgavs av
»Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet« (Wennerström 1931; Boëthius 1952) verkade man implicit anta att det fanns någon sorts abstrakt »svenskhet« som förenade världens alla svenskspråkiga oberoen-de av nationell ioberoen-dentitet och lokal historia (jfr Kummel 1994). Migratio-nen från Sverige till Finland under 1800-talet och 1900-talet är följaktligen fortfarande i det stora hela ostuderad, och i denna bok kan jag enbart ge en fragmentarisk beskrivning baserad på varierande källor. En kort historisk beskrivning är trots detta nödvändig för att förstå hur heterogen den in-flyttade svenska befolkningen i Finland de facto är, samt för att ge en liten inblick i hur den skiljer sig från den finlandssvenska befolkningen.
Industrialisering i Finland under 1800-talet påverkade migrationen mellan Sverige och Finland. Nya produktionsanläggningar och -metoder importerades under denna tid ofta från Sverige. I samband med industri-aliseringen rekryterades samtidigt yrkeskunniga arbetare och hantverka-re för att jobba i Finland. Inflyttning av yrkeskunnig utländsk arbetskraft till Finland hade existerat redan tidigare, men under 1800-talet omfattade migrationen nya grupper av svenska medborgare. Inom olika företagshis-toriker och andra historiska källor hittas uppgifter om svenska medbor-gare som rekryteras som arbetare till industrier över hela Finland i slutet av 1800-talet (t.ex. glastillverkningen i Finlands historia (Nurmi 1989)).
Publikationen Rikssvenskar i Finland (1923) uppmärksammar ett antal svenska företag, industrier, yrkesmän och industriledare som etablerat sig i Finland. Trots att historiska verk tenderar att komma ihåg industrile-darna, torde de allra flesta av de inflyttade svenskarna under 1800-talet ha varit vanliga arbetare med en yrkeskompetens som var svår att hitta i Fin-land (se t.ex. variationen bFin-land yrkesbeteckningarna inom »Fiskars bruks rikssvenska koloni« (Rikssvenskar i Finland 1923, 9) och Roms (2005) om rekryteringen av gruvarbetare från Sverige till Pitkäranta i Karelen).
His-24
torikern Antero Leitzinger (2008) har samlat anekdoter om utlänningar i Finland, bland annat genom att studera beslut om naturaliseringar år 1832 –1946. Genom att granska uppgifter från varierande källor är hans slutsats att mindre än en femtedel av de svenska invandrarna under denna period anhöll om finskt medborgarskap, istället har en anhållan oftast först skett bland invandrarnas i Finland boende efterkommande (Leitzinger 2008, 130).
I Helsingfors bodde det år 1880 stadigvarande 130 svenska män och 111 svenska kvinnor, emedan staden totalt hade ca 40 000 invånare. Bland dessa svenskar hittas 16 köpmän, 16 stenarbetare och sju restaurangarbe-tare (Larsson 1978). Dessa rikssvenskar är i slutet av 1800-talet försvinnan-de få bland staförsvinnan-dens svenskspråkiga, som vid försvinnan-denna tid utgjorförsvinnan-de försvinnan-den klart största språkgruppen i Helsingfors eftersom både de finsk- och rysksprå-kiga var betydligt färre till antalet (FOS 1882).
För att förstå utvandringen från Sverige till Finland under 1800-talet bör man komma ihåg det faktum att Sverige under 1800-talet inte var det rika land kännetecknat av invandring som det blev under 1900-talet. Utkomst-smöjligheterna kunde vara begränsade och utvandringen från Sverige till Amerika var mycket omfattande i slutet av 1800-talet. I denna specifika
Figur 1. Invandring och utvandring i Sverige, 1875–2011. Källa: Statistiska centralbyrån (SCB 2012).
historiska kontext kunde också ett jobb i Finland utgöra ett alternativ för en kunnig svensk yrkesman eller –kvinna. Migrationen till Finland var ändå inte numerärt betydande, i likhet med Sverige var också Finland ett fattigt land präglat av emigration. Den totala invandringen och utvand-ringen i Sverige från och med år 1875 beskrivs nedan i figur 1.