Att definiera diskurs och diskursanalys är ingen lätt uppgift då olika forskare använder begreppen med olika utgångspunkter och för olika syften. En för- klaring till svårigheten att definiera begreppen är att diskursanalys har vuxit fram ur olika forskningstraditioner, till exempel lingvistik, kognitiv psykolo- gi, sociolingvistik och antropologi (Potter 2004:2). Något som ytterligare bidrar till svårigheten att definiera diskursanalys är att olika forskare använ- der begreppet för att studera olika fenomen, till exempel språk och text – det vill säga skrivet språk eller språk och talare – det vill säga muntligt språk och språk i förhållande till samhälle och kultur.
Begreppet diskurs kan, enligt Schiffrin (1994:28f), avse ett studium av ta- lat språk, språk i sammanhang – det vill säga text i kontext, naturligt uppko- met språk, interaktivt språk eller mänsklig aktivitet i någon språklig manifes- tation. Då mina data består av hela arbetsdagar där deltagarna interagerar i en mängd olika situationer och olika sammanhang, det vill säga att samtalen utspelar sig i olika kontexter, måste jag använda mig av alla ovanstående defintioner av vad diskurs är. Schiffrin (s. 29) påpekar också att det är van- ligt att flera av punkterna kombineras för att beskriva vad diskurs är.
Inom en språkligt inriktad diskursanalys kan man utgå antingen från ett
strukturellt eller från ett funktionellt perspektiv. Det strukturella angreppssät-
tet innebär en syn på diskurs som uppbyggd av mindre enheter. Vad en enhet exakt innebär kan variera, men inom den tidiga grammatiskt inriktade diskursforskningen var det vanligt att utgå från meningen som basenhet. En definition av diskurs skulle då, enligt Norrby (2004), innebära att diskurs, muntlig eller skriftlig, är språk över sats- eller meningsnivån. Utgångspunk- ten i definitionen är en systematisk, eller strukturell, beskrivning av språket.
Antar man i stället ett funktionellt, eller socialkonstruktionistiskt, per- spektiv och definierar diskurs som yttranden, ger det ett bruksperspektiv (Schiffrin 1994:39ff). Diskurs skapas inte av isolerade, eller dekontextualise- rade, meningar utan utgörs av yttranden som produceras i ett språkligt sam- manhang, i en unik kontext. Då kan diskursen studeras som en samman- hängande och begriplig enhet. Ur ett vidare perspektiv kan olika yttrandes förhållande till varandra studeras. Brown & Yule (1983) definierar diskurs- begreppet genom att framhålla att analys av diskurs är analys av språk i an- vändning. Utgångspunkten för det funktionella perspektivet är frågan om vad ett yttrande, i ett visst sammanhang, fyller för funktion(er). Ett yttrande kan förvisso fylla två eller flera funktioner samtidigt, men normalt överväger en funktion.
Då ett av mina syften med studien är att undersöka hur ömsesidig förstå- else uppnås är det funktionella perspektivet viktigt. Jag ser yttranden som ingående i en större kontext där förståelse och mening skapas gemensamt av samtalsdeltagarna. Det leder också till att jag ser diskurs som språk i an-
vändning, det vill säga ett pragmatiskt synsätt. Diskurs är ett verktyg som
används för att man ska kunna agera i olika situationer och i olika kontexter. Diskurs både konstruerar och konstrueras av sociala praktiker och på så sätt reproduceras och konstrueras speciella diskursiva praktiker, det vill säga uppfattningar om hur diskurs utövas. Dessa är i sin tur styrda av normer och regler på en makronivå: den samhälleliga (jfr Fairclough 1992, Candlin 1997).
En funktionell analys kan innebära två sinsemellan olika angreppssätt. Det ena är att utgå från att det finns ett antal urskiljbara språkfunktioner som realiseras i diskursen. Då går man från en teori om övergripande språkfunk- tioner till det enskilda fallet, eller diskursen, för att se vilka funktioner som faktiskt realiseras där. Ett sådant förfarande tenderar dock att bli statiskt eftersom man förutsätter en i förväg bestämd uppsättning språkfunktioner som över huvud taget kan realiseras. Alternativet är att göra tvärt om. Det innebär att man studerar hur ett yttrande används i ett visst sammanhang och därefter drar slutsatser om vilken eller vilka funktioner det fyller. Intresset ligger i att ta reda på varför yttrandet fälls här och nu. Ett sådant synsätt är dynamiskt och relativt, det vill säga att funktionerna är föränderliga och kon- textberoende. Detta tillvägagångssätt är utmärkande för en stor del av sam- tals- och diskursforskningen (Schiffrin 1994:27).
Ansluter man sig Schiffrins syn på diskursanalys har man ett analytiskt åtagande att studera ”texts and talk in social practices” (Sciffrin 1994:4). Det innebär att fokus inte ligger på språket som en abstrakt entitet, såsom ett lexikon eller en uppsättning grammatiska regler. Språket ses i stället som ett medel för interaktion. Analys av diskurs blir således en analys av vad männi- skor gör.
Diskursanalys är vidare mer induktivt är hypotetiskt deduktivt. Vanligen startar arbetet med till exempel ett diskursivt fenomen snarare än en i förväg formulerad hypotes (Schiffrin 1994:26). Detta induktiva tillvägagångssätt är något som jag anslutit mig till då mina data består av inspelningar av hela arbetsdagar där jag på förhand inte avgjort vad jag vill analysera. Jag har i stället, efter många genomlyssningar av mina inspelade data, kunnat ana vissa fenomen som återkommer hos mina deltagare och därför valt att stude- ra dessa mer ingående.
Diskursanalysen som teoretisk grund har, liksom många andra teorier, förgrenat sig i flera olika inriktningar. En av dem är den kritiska diskursana-
lysen som har sina teoretiska rötter i bland andra Foucaults2 arbeten. Den
kritiska diskursanalysen presenteras kort i avsnitt 3.3.