Genomförande av fallstudierna

Inför fallstudierna kontaktade jag var och en av deltagarna och tillsammans bestämde vi en dag och tid som passade. Eftersom jag redan varit på de ak-

tuella avdelningarna och genomfört intervjuer var det många i personalen som kände igen mig och visste vad jag arbetade med. Det underlättade natur- ligtvis det fortsatta arbetet med datainsamlingen. Jag hade också sett till att det fanns projektbeskrivningar i personalrummen på de avdelningar där jag skulle genomföra fallstudierna. Förhoppningen var att personalen skulle läsa dem och vara lite förberedda på min ankomst och det visade sig fungera bra. På Sjukhuset är dock personalstyrkan stor och jag fick ofta börja inspel- ningsdagarna med att presentera mig, förklara syftet med min närvaro och be alla om tillåtelse att ha bandspelaren på under dagen. Då Sjukhuset är en så pass stor arbetsplats var jag ofta tvungen att repetera denna presentation flera gånger under dagarna, eller kvällarna, men ju längre jag var där desto färre blev de gånger jag behövde göra detta.

Inspelningsutrustningen bestod av en DAT-bandspelare med mikrofon. Själva bandspelaren är så liten att den går ner i en ficka och mikrofonen kan lätt fästas på kläderna. Varje band, och de batterier som behövdes, räckte för fyra timmars inspelningar åt gången. Det innebar att jag i de flesta fall endast behövde byta band och batterier en gång under de dagar jag spelade in delta- garna. Det tekniska var alltså inget som i någon större utsträckning inverka- de på deltagarnas arbete. En tanke var också att komplettera audioinspel- ningar med videoinspelningar. På Sjukhuset visade det sig dock vara prak- tiskt omöjligt för en ensam person, det vill säga mig själv, att hantera en sådan utrustning och samtidigt behålla en överblick över allt som händer i deltagarnas arbetsvardag. En orsak är att såväl sjuksköterskornas som lokal- vårdarnas arbetsuppgifter innebär att de ständigt är i rörelse vilket försvårar videoinspelningar. En annan orsak är att jag aldrig på förhand visste vilka situationer deltagarna skulle befinna sig i då jag kom för att göra mina in- spelningar och då heller inte exakt var de skulle befinna sig. Möten skedde alltid i olika rum vilket gjorde det omöjligt att i förväg ställa i ordning in- spelningsutrustning och i många fall var det så trångt att en videokamera inte skulle ha gått att använda av den anledningen. De inspelningar jag genom- förde inskränker sig alltså till audioinspelningar.

Parallellt med inspelningarna förde jag noggranna fältanteckningar över bland annat den fysiska omgivningen, samtalssituationen, samtalsdeltagarna, klockslag, gester och kroppsspråk samt yttre störningar som inverkade på den pågående interaktionen. Anteckningarna har fungerat som ett komple- ment till inspelningarna och vid analysarbetet har jag ofta använt dem för att till fullo kunna tolka vad som händer. Till exempel om en av deltagarna hål- ler upp något, pekar för att visa vad han eller hon menar, använder en gest för att förtydliga eller om ett samtal plötsligt avstannar på grund av att en dörr öppnas kan jag se detta i mina anteckningar. Då jag fört anteckningar över om deltagarna söker ögonkontakt eller gör någon annan icke-verbal ansats för att lämna över ordet till en viss person har de också hjälpt mig att avgöra vem ett yttrande riktas till, om detta inte framgår av inspelningen.

Till en början hade jag ambitionen att vara en ”osynlig” observatör som endast iakttog allt och förde anteckningar. Ganska snart visade det sig dock vara omöjligt. Det går inte att vara närvarande utan att människor blir nyfik- na och vill prata (jfr Malmbjer 2007, Palmér 2008). Många har också en tendens att känna sig obekväma om en person är närvarande utan att alls delta i det som pågår. Att ha en person som lyssnar uppmärksamt, studerar hur man uppför sig och för anteckningar kan alltså inge en känsla av obehag. Då personalen visste syftet med min undersökning var det också många som passade på att ventilera sina erfarenheter av att vara andraspråkstalare, eller kolleger till en andraspråkstalare. Detta gav mig naturligtvis ännu mer intres- sant information om situationen på Sjukhuset. Den lösning jag valde var att pendla mellan att vara deltagande observatör och enbart observatör. Delta- gande observatör var jag till exempel då jag direkt blev inbjuden i ett samtal genom att någon ställde en fråga, ville ha min åsikt eller ville dela med sig av sina erfarenheter och tankar. Då jag var ensam med mina deltagare prata- de jag naturligtvis också mer med dem, om det inte störde deras arbete. Vid sådana tillfällen passade jag på att fråga om sådant som hänt under arbetsda- gen och fick på så sätt deltagarnas syn på samtal som förts och hur de upp- fattat situationen. Det blev också en hel del socialt prat under stunderna på tu man hand och jag tycker att jag lärde känna varje person ganska väl.

Vid inspelningarna framhöll jag alltid att jag skulle återkomma vid fler tillfällen och att bandspelaren skulle vara på när jag var med var och en av deltagarna. Detta gjorde jag för att personalen på avdelningarna skulle vara föreberedda på min närvaro och att fler inspelningar skulle ske. Inga av del- tagarnas kolleger hade något emot att bli inspelade på band. Det verkade som om många tog det hela som ett lite udda, men roligt, inslag i arbetsvar- dagen och bandspelaren föranledde en del skämtsamma kommentarer: ”nu går det här direkt till socialstyrelsen” och ”oj då nu är det bäst att prata tyd- ligt igen”. Vid inspelningen av patienter och anhöriga som var med var det lite svårare. En del patienter var äldre och dementa eller så förvirrade att personalen inte kunde vara säkra på att de förstod vad som hände runt om- kring dem. Vissa var också hårt medicinerade och inte riktigt kontaktbara för den skull. Jag kom överens med deltagarna om att det var deras omdöme om patienterna som gällde. Om de ansåg att man inte kunde räkna med att en viss patient skulle förstå och kunna ge ett tillförlitligt svar på en förfrågan om eventuell medverkan i datainsamlingen avstod vi från inspelningar med just den patienten. I ett fall hände det att en anhörig inte ville medverka i inspelningen och då kunde jag heller inte spela in patienten, den minderåriga sonen. Sonen och pappan hade ingenting emot bandspelaren eller min närva- ro, men då mamman hade sagt nej valde jag bort den patienten. I övrigt var det inga problem att få tillåtelse att vara med och spela in patienter och deras anhöriga. Problemet var i stället att de flesta ville prata mer med mig och veta allt om studien eller själva berätta om sina uppfattningar om sjukvården, andraspråkstalare eller vad som helst som föll dem in. Jag försökte dock

samtala så lite som möjligt utan att för den skull uppfattas som ohövlig. Många gånger kom deltagarna till min hjälp. De visste att jag helst ville hålla mig i bakgrunden, även om min närvaro var nödvändig, och kunde avbryta patienter och anhöriga och föra in samtalet på medicinska frågor – till exem- pel åtgärder, allmäntillstånd och liknande.

Då jag träffade nya människor framhöll jag frivilligheten i att bli inspelad och alla fick en kort skriftlig beskrivning av projektet där mitt telefonnum- mer och min e-postadress fanns med. Jag påpekade att de var välkomna att höra av sig med eventuella frågor eller om de ångrade sig och inte ville fin- nas med på band. Konfidentialitet är mycket viktigt vid inspelningar och alla som blivit inspelade har avidentifierats. Alla ort- och personnamn som finns i exemplen är fingerade och jag har valt att helt radera de personnummer som spelades in. Det hände ibland att deltagarna, eller någon annan, berätta- de saker som de inte ville att jag skulle föra vidare. Sådana sekvenser rade- rades också från banden då jag påbörjade min bearbetning av materialet.

Vid inspelningar och observation, eller deltagande observation, kan man alltid fråga sig hur mycket bandspelarens och forskarens närvaro inverkar på situationen och de samtal som förs och hur naturliga samtalen blir. Det före- faller dock vara så att människor generellt sett prioriterar sina egna projekt framför intresset för forskaren och dennes utrustning. Tidigare forskning där inspelningar använts som datainsamlingsmetod visar att närvaron av en bandspelare, kamera och/eller forskare ofta glöms bort (t.ex. Melander Mart- tala 1995:38). Duranti (1997:118f) kommenterar detta och framhåller att människor är för upptagna för att ändra sina liv på grund av att en ny person är med och att många undersökningar visar att deltagare grälar, visar känslor och avslöjar intima aspekter av sina privatliv även då en kamera är riktad mot dem. Ett samtals ”naturlighet” förefaller alltså vanligen inte påverkas av att samtalsdeltagarna blir inspelade med videokamera eller med audio- bandspelare. Lindström (2000) definierar naturligt förekommande interak- tion som ett samtal som skulle ha ägt rum oavsett om forskaren var där eller inte. På en arbetsplats måste arbetet fortgå även om ett ovanligt inslag, som till exempel närvaron av en forskare, finns där och med utgångspunkt i Lind- ströms definition karakteriserar jag de samtal jag spelat in som ”naturliga”.

Under inspelningarna upplevde jag ofta att min närvaro blev ”bortglömd” av både deltagarna och deras kolleger. Det förekommer till exempel en del grova skämt, några som kanske till och med skulle betraktas som direkt ela- ka av en utomstående lyssnare. Detta talar, som jag tolkar det, för att perso- nalen inte tog någon större notis om min närvaro. En gång hände det till och med att deltagaren jag följde helt glömde bort mig. Vi hade ätit lunch till- sammans med sjuksköterskor och läkare och som vanligt följde jag efter då hon gick för att arbeta igen. Då vi kommer in till patienten fick hon syn på mig och utbrast: ”ja just ja dig hade jag glömt”. Naturligtvis förekommer det skämt och kommentarer i inspelningarna just på grund av min och bandspe- larens närvaro, men de är inte så vanliga. Bergman (1990) påpekar att det

inte är ovanligt att deltagarna kort kommenterar forskaren och utrustningen då det är ett generellt samtalsfenomen att uppmärksamma förändringar i den lokala kontexten. Han menar att det i stället kan finnas anledning att ifråga- sätta inspelningar där deltagarna avhåller sig från att göra sådana kommenta- rer. Det kan då tolkas som en onaturlig interaktion.

Därmed har jag i detta kapitel presenterat de datainsamlingsmetoder som använts, hur urval av arbetsplatser och deltagare gått till, hur datainsamling- en genomförts samt givit en sammanfattning av de viktigaste resultaten från intervjustudien. Nästa kapitel, 5, innehåller en presentation av var och en av de fem deltagarna i fallstudierna.

5 Presentation av deltagarna i fallstudierna

Fem deltagare valdes ut för fallstudierna. De fem presenteras i var sitt avsnitt i detta kapitel. Presentationerna inleds med en kort beskrivning av varje del- tagares bakgrund, till exempel modersmål, födelseland och yrke. Därefter redogör jag för deras respektive arbetsvardag och kommunikationssituation, det vill säga hur mycket de talar, skriver, läser, vilka de kommunicerar med och så vidare. Efter presentationen av de fem deltagarna följer en kort jämfö- relse och sammanfattning av de viktigaste punkterna och jag lägger där störst fokus vid deltagarnas kommunikativa arbetsvardag. Kapitlet avslutas med en diskussion om studiens representativitet. Allra först vill jag dock säga några ord om ett fenomen som ofta nämns inom fältarbete av olika slag: mättnad.

Inspelningarna från fallstudierna uppgår till drygt 80 timmar. Nästan lika mycket tid tillbringade jag med deltagarna utan att jag spelade in. Inom bland annat fallstudien som metod brukar man tala om att forskaren ska vara ute i fält tills mättnad uppnåtts (Merriam 1994). Det innebär att forskaren följer personen eller gruppen tills alla situationer känns igen och ingen ny kunskap tillförs om det fenomen som studeras. Det kan kännas lite vanskligt att tillämpa en term som mättnad då man studerar ett antal personers kom- munikativa vardag på ett sjukhus. Patienter skrivs ut och nya skrivs in, kol- leger slutar och nya börjar i deras ställe, telefonsamtal till olika sjukhus och andra vårdinrättningar måste göras och det är alltid olika ärenden som då behandlas och olika personer i andra änden av luren. Personal från olika avdelningar är också i kontakt med varandra för att till exempel utbyta in- formation om patienter. Då jag följde mina fem deltagare blev de situationer de hamnade i och de personer de interagerade med alltmer bekanta för mig. Jag kunde till exempel börja förutse, genom att känna igen situation och deltagare, när samtalet enbart skulle vara professionellt inriktat och när det skulle kunna innehålla inslag av mer social karaktär. Jag kunde också, bero- ende på vad de var på väg att göra, se om de skulle arbeta koncentrerat och tyst eller under arbetets gång interagera med kolleger eller andra som fanns i närheten. Eftersom jag på detta vis började kunna läsa av deltagarnas arbets- dag och kommunikation, ibland till den grad att jag kunde förutse vad de skulle prata om med olika personer, tycker jag mig kunna säga att en hög grad av mättnad uppnåddes i datainsamlingen. Naturligtvis finns det situa- tioner jag inte lyckats fånga, men att uppnå en total mättnad med avseende på vilka situationer deltagarna hamnar i och med vilka de interagerar får nog ses som ett ouppnåeligt mål då man gör datainsamlingar på det här sättet.

Tabell 2 visar hur mycket data jag spelat in med var och en av deltagarna. I tabellen anges deltagarna med de kodnamn var och en själv valt att jag ska använda: Mustafa, Mitra, Katarina, Nairi och Alice. I efterföljande resultat- kapitel är det också dessa namn jag använder mig av.

Tabell 2. Antal inspelade timmar och minuter med varje deltagare

Namn Mustafa Mitra Katarina Nairi Alice

Antal inspelade timmar 16.54 18.15 16.27 15.47 17.49

Utifrån intervjuerna och de iakttagelser jag gjorde under inspelningarna pre- senteras de fem deltagarna. Först ges korta fakta om var och en med ut- gångspunkt i de svar jag fick i intervjuundersökningen. Jag redogör bland annat för hur de lärt in svenska språket och hur de fått sin nuvarande anställ- ning. Efter det följer en beskrivning av deras respektive arbetsdag. Beskriv- ningen grundas dels på de iakttagelser jag gjorde under de dagar jag följde var och en, dels på det varje deltagare berättade för mig om sitt arbete och arbetsplatsen såväl under intervjuerna som när jag följde dem. Under inter- vjuerna besvarade deltagarna frågor om bland annat sin kommunikations- situation på arbetet och utifrån deras svar och mina iakttagelser under in- spelningarna beskriver jag deras arbetsdag även ur denna synvinkel. Mycket av det som lyfts fram har sin grund i deltagarnas intervjusvar och jag kunde under inspelningarna se att de beskrivit sin kommunikativa arbetsvardag mycket väl. Det de berättade under intervjuerna fick jag också bekräftat ge- nom egna iakttagelser under inspelningarna.

5.1 Mustafa

Kodnamn: Mustafa Födelseland: Tanzania Modersmål: swahili Yrke: lokalvårdare Antal år i Sverige: 5 Ålder vid ankomst: 25

Mustafa gick sju år i skolan i Tanzania och arbetade sedan med att reparera båtmotorer och andra maskiner. Förutom swahili talar han flytande engelska. I Sverige har han läst Sfi men vill gärna läsa mer svenska. Han tycker fram- för allt att han behöver förbättra sitt ordförråd, uttal och läs- och skrivförmå- ga. Mustafa är gift med en svenska och de har två barn. Hans chanser att öva upp sin svenska är alltså goda, men han säger själv att han är lat och hellre använder swahili eller engelska. Hans fru talar flytande swahili, så han an-

vänder det hemma både med henne och med barnen. Kunskaperna i svenska är alltså inte så goda. Han saknar många ord då han vill uttrycka något och jag noterade att han ofta använder kroppsspråk eller engelska för att göra sig förstådd. Han berättar också att han inte bryr sig om att läsa information som delas ut till lokalvårdarna eftersom han har svårt att förstå den. Viljan att kommunicera finns dock hos honom och han är inte rädd att försöka tala med människor trots att han vet att det blir fel och att han inte alltid hittar rätt ord.

Då han kom till Sverige lyckades han först inte få något arbete och börja- de då hjälpa till på ett snabbmatsställe. Han fick inget betalt eftersom det inte fanns utrymme för en anställd till, men han ville ändå arbeta för att träffa människor och känna att han gjorde någon nytta. Efter ett par år i Sverige lyckades han få arbete i en större livsmedelsbutik och arbetade där i drygt ett år. Under den tiden fick han arbete som lokalvårdare på Sjukhuset och hade ett tag dubbla arbeten. Det blev dock för mycket i längden och nu arbetar han bara som lokalvårdare. Fyra på varandra följande torsdagar gick jag runt med Mustafa och hans arbetsdagar var mycket lika varandra. Han hade sina bestämda tider på olika avdelningar och han pratade med ungefär samma människor om samma saker. Han påpekade många gånger att hans arbete är mycket ensamt, vilket jag också kunde bekräfta under datainsamlingen.

Där Mustafa arbetar är nationaliteterna många och därmed också språken. Anställda med svenska som förstaspråk är i minoritet. Av de totalt 45 lokal- vårdarna, 40 med anställning och fem som arbetar på timmar, har närmare 30 ett annat förstaspråk än svenska. Svenska kan sägas fungera som lingua

franca. Under intervjuerna och fallstudierna märkte jag att många inte be-

härskar svenska i någon större utsträckning, trots att de bott i Sverige i mer än tio år. Det var också tydligt att flera helst undvek att använda svenska. Mustafa hade vid fallstudiernas genomförande inte bott i Sverige i mer än fem år men talade ändå bättre svenska än många av sina kolleger. Han hörde också till en av de få som säger att han gärna talar med människor han möter på sina städrundor.

Mustafa börjar sin arbetsdag klockan sex på morgonen. Han tar en kopp kaffe i personalrummet innan han går och byter om och samlar ihop det han behöver till sin städvagn. Den tiden på morgonen är det lugnt i personal- rummet, men i tvättrummet där personalen hämtar sina kläder, moppar och trasor är det desto livligare. Att föra ett samtal där är dock svårt på grund av allt oljud från maskinerna. Därför är det mest hälsningsfraser och korta, skämtsamma kommentarer som utbyts mellan kollegerna.

Först går han till ortopeden där det så tidigt på morgonen är tomt på per- sonal. Vid sju börjar sjuksköterskorna anlända. Mustafa hälsar på dem och växlar artighetsfraser med några av dem. Det första han gör är att städa gips- salen. Den är stor och det är smutsigt på golvet av allt gips. Han använder en skurmaskin, och då den är igång finns ingen möjlighet att samtala med nå- gon. Salen måste vara färdig till klockan åtta då patienterna börjar komma.

Efter det städar han undersökningsrummen och går sedan tillbaka för att ta handfaten och toaletten i gipssalen. Framemot åtta brukar Mustafa vara fär- dig med det han måste göra innan avdelningen öppnar. Han sätter sig då i personalrummet för att ta en kopp kaffe innan han fortsätter till nästa avdel- ning.

Första dagen träffar jag vårdenhetschefen och ber om hennes tillstånd att

In document Interkulturell kommunikation på ett svenskt sjukhus: Fallstudier av andraspråkstalare i arbetslivet (Page 54-78)