Sammanfattning av intervjuerna

I detta avsnitt redogör jag kort för intervjuerna och de resultat som framkom i intervjuundersökningen. Tabell 1 visar en uppställning över intervjuerna med de 21 utlandsfödda deltagarna. Variablerna kön, yrke, födelseland, mo- dersmål och antal år i Sverige visas. Kvinna förkortas med ”K” och man med ”M”. Deltagarna har numrerats i den ordning jag genomförde intervju- erna. Intervjuerna och deltagarnas svar presenteras mer utförligt i Andersson 2007.

Tabell 1. Deltagarnas kön, yrke, födelseland, modersmål och antal år i Sverige

Intervju Kön Yrke Födelseland Modersmål År i Sverige

1 K sjuksköterska Iran persiska 17

2 K sjuksköterska Kurdistan3 _{kurdiska 13}

3 K barnmorska Iran persiska 14

4 K barnmorska Iran persiska 15

5 K sjuksköterska Iran persiska 17

6 K lokalvårdare Iran farsi4 ₁₄

7 K lokalvårdare Turkiet turkiska 15

8 K lokalvårdare Bosnien-

Hercegovina serbokroatiska

5 ₈

9 K lokalvårdare Bolivia spanska 21

10 K lokalvårdare Eritrea asmera6 ₁₄

11 M lokalvårdare Tanzania swahili 5

12 K läkare Litauen litauiska 4

13 K sjuksköterska Jugoslavien7 _{rumänska 32}

14 K sjuksköterska Iran persiska 18

15 K sjuksköterska Iran persiska 18

16 K läkare Iran persiska 14

17 M lokalvårdare Chile spanska 18

18 K läkare Sudan arabiska 19

19 K läkare Litauen ryska 5

20 K läkare Ungern ungerska 4

21 K sjuksköterska Libanon armeniska 18

Som tabellen visar är åtta deltagare ursprungligen från Iran, alltså mer än en tredjedel av alla deltagare. Sjuksköterskan från Kurdistan, nummer två, an- gav under intervjun att hon är från den iranska delen. I övrigt är det en sprid- ning över världen. Endast två manliga deltagare finns med bland de intervju- ade och båda arbetar som lokalvårdare. Som nämndes tidigare varade inter- vjuerna i genomsnitt i 45 minuter och totalt uppgår intervjuerna till cirka

3 _{Kurdistan är inget egentligt land, utan ett område i gränslandet mellan Turkiet, Irak, Iran och}

till mindre del Syrien. Många som kommer från det området hävdar dock att de kommer just från Kurdistan och att det är ”deras land”, varför jag har valt att redovisa deltagarens svar, även om de inte riktigt överensstämmer med hur länder markeras på kartor o.d.

4 _{Farsi är den persiska benämningen på just språket persiska. Deltagaren hävdade bestämt}

under intervjun att hon talar farsi och att detta är skilt från persiskan. På grund av språksvå- righeter lyckades jag inte få henne att närmare förklara detta. I Iran finns dock en sydvästlig

fars som är distinkt från farsi, eller persiska. Möjligen är det detta språk som deltagaren avser

då hon talar om farsi.

5 _{Serbokroatiska existerar inte längre som ett språk, utan har splittrats i flera olika. Deltagaren}

ville dock inte närmare precisera vilket språk hon talar, utan nöjde sig med serbokroatiska.

6 _{Asmera är Eritreas huvudstad. Jag har inte kunnat verifiera om det också är ett av de språk}

eller en dialekt som talas i Eritrea. Denna informants kunskaper i svenska var så bristfälliga att jag inte fick några ytterligare svar på mina följdfrågor om språket och jag kan inte helt utesluta att hon inte förstått mina frågor alls och i stället för att berätta om vilket hennes förstaspråk är berättat om vilken stad hon kommer ifrån.

7 _{Jugoslavien existerar inte som ett land längre, utan har splittrats i flera. Denna deltagare kom}

femton timmars audioinspelningar. Utöver detta har jag en intervju där jag endast förde löpande anteckningar då deltagaren inte ville spelas in.

En av de inledande frågorna var hur deltagarna fått sin nuvarande anställ- ning. Femton av de 21 har själva tagit kontakt med arbetsgivaren. Många av dem har blivit tipsade av släkt och vänner om att det finns lediga platser, medan andra på eget initiativ ringt runt till olika avdelningar på olika sjuk- hus och frågat efter ett arbete. En av läkarna, kvinnan från Sudan, är hand- plockad till sin nuvarande tjänst och har alltså inte behövt söka arbete. Två av sjuksköterskorna från Iran fick sin tjänst efter att de gjort praktik på de aktuella avdelningarna och har därmed inte heller behövt söka efter ett arbe- te. Övriga tre, en läkare och två sjuksköterskor, har sökt lediga tjänster via arbetsförmedlingen eller annonser i Läkartidningen. Majoriteten har alltså funnit sina nuvarande anställningar genom att själva ta kontakt med arbets- givaren. Även tidigare forskning visar att kontakter är mycket viktiga för att finna en anställning. Enligt Franzén (1999:160–161) är den vanligaste vägen till en anställning för invandrare att de själva tar kontakt med en arbetsgivare och ställer sina tjänster till förfogande. Dessutom beror den kontakten ofta på att en eller flera landsmän redan finns anställda hos arbetsgivaren. Fran- zén framhåller att 70 % av alla tillsättningar sker genom direktkontakt med arbetsgivare och tips från släkt, vänner och bekanta (s. 161).

Inom de olika yrkesgrupperna visade det sig att deltagarnas svar var mycket lika varandra på många av intervjufrågorna. Ingen av lokalvårdarna tycker att de behöver kommunicera på svenska i någon större utsträckning under sina arbetsdagar. De arbetar oftast en och en, och på lunch- och fi- karaster sätter de sig med dem de delar sitt förstaspråk med. Om de måste tala med chefen eller någon kollega de inte delar förstaspråket med är det naturligtvis svenska som används, men flera av lokalvårdarna säger att de drar sig för att tala svenska eftersom de tycker att de behärskar språket så dåligt. De är rädda att inte förstå vad som sägs till dem och att inte kunna göra sig förstådda. Fyra av de lokalvårdare jag intervjuade säger till och med att de försöker undvika att tala med människor de möter på arbetsplatsen just på grund av den här rädslan. De kan klara sig genom sina arbetsdagar utan att säga mer än ”hej” på svenska. Möjligheterna att använda och öva svenska språket är alltså inte så stora för dem. För personalen med medicinsk utbild- ning, sjuksköterskor, barnmorskor och läkare, är däremot den muntliga kommunikationen central i arbetet. De interagerar till exempel med patien- ter, anhöriga, kolleger samt personal på andra avdelningar inom Sjukhuset och på andra vårdinrättningar. För att få ett arbete inom sjukvården krävs goda kunskaper i svenska, medan det för lokalvårdarnas del räcker med högst grundläggande kunskaper. Till viss del kan deltagarnas skilda kommu- nikationsmönster förklaras genom de vitt skilda arbetsuppgifter de har. Lo- kalvårdarnas arbete kräver inte det ständiga utbyte av information som den sjukvårdande personalens arbete gör.

Endast två av deltagarna säger att det behövs något annat språk än svens- ka för det arbete de har. Många av deltagarna bland den sjukvårdande perso- nalen framhåller dock att det är positivt med en mångspråkig personal då det är vanligt med patienter som inte har svenska som förstaspråk. Personalen kan då hjälpa såväl patienten som den övriga personalen med språket och till och med ibland få agera tolkar.

Alla deltagare berättar att de då och då hamnar i situationer då de inte för- står vad som sägs eller att de själva inte blir förstådda. Detta är vanligare bland lokalvårdarna än bland den sjukvårdande personalen. På frågan om hur de gör för att lösa situationer där problem uppstår på grund av språket ger alla liknande svar. Den vanligaste vägen är att be om en upprepning för att på så sätt få ytterligare en chans att förstå. Lyssnaren kan också be talaren upprepa endast ett eller ett par ord eller be om en förklaring. Ibland kan det räcka med att talaren tar om yttrandet i ett långsammare tempo för att förstå- else ska nås. Om deltagarna själva inte blir förstådda, använder de sig av upprepningar, omformuleringar och kroppsspråk. Förvånansvärt få av delta- garna uppger att de tar hjälp av andra språk då de inte kan göra sig förstådda endast med svenskan. Två av lokalvårdarna säger sig göra det liksom en av läkarna. En av lokalvårdarna, nummer sjutton, berättar att han kan använda såväl spanska som franska för att försöka göra sig förstådd. Lokalvårdaren från Tanzania använder ofta engelska ord och påpekar att engelska är mer som ett andraspråk för honom och mycket lättare att använda än svenska. Läkaren från Ungern säger att hon ibland tar in något engelskt ord om hon inte kan finna rätt uttryck på svenska. Det händer till och med att ungerska ord kommer in i talet, men det är endast då hon är stressad, påpekar hon. I övrigt framhåller läkare, sjuksköterskor och barnmorskor att de försöker undvika att ta in ord från främmande språk eftersom de inte kan vara säkra på att mottagaren förstår något annat språk än svenska. De anser att det är bättre att försöka omformulera sig på svenska. För många av lokalvårdarna utgör bristande svenskkunskaper ett stort hinder då det gäller att ta till sig den information som kommer från chefer och arbetsgivare. Två av lokalvår- darna berättar att de tar hjälp av släktingar ibland. En av dem har sin dotter och hennes man på samma arbetsplats och berättar att de två ofta får förklara saker som hon själv inte förstår. Den andra säger att hon ofta tar hem den information de får på arbetet och ber sina barn om hjälp med att förstå. Fem av de sju lokalvårdarna tillstår att de kan säga att de förstår fast de inte alls gör det. Det kan till exempel hända i situationer då de tycker att de frågat så många gånger och till slut säger att de förstått för att inte framstå som dum- ma genom att fortsätta fråga. Mannen från Tanzania säger också att han ibland helt enkelt inte orkar bry sig – det är lättare att låtsas förstå än att be om upprepningar och förklaringar. De olika strategierna för att förstå och göra sig förstådd diskuteras mer ingående i kapitel 6. Bland den sjukvårdan- de personalen säger deltagarna att de i professionella samtal alltid frågar på

en gång om det är något de inte förstår. I sådana situationer är det ju viktigt att all information når fram och förstås.

Den största delen av den muntliga kommunikationen på arbetsplatsen är arbetsrelaterad även om det ibland kan vara svårt att dra en gräns mellan vad som är socialt och arbetsrelaterat tal. Ganska ofta har ett samtal både socialt och professionellt innehåll oavsett situation och deltagare. I samtal med pati- enter eller kolleger kan innehållet antingen till största delen vara professio- nellt eller socialt orienterat beroende på situationen. Under lunch- och fika- pauser dominerar det sociala talet, även om det också förekommer diskus- sioner om patienter. I så kallade överlämningsmöten, då de sjuksköterskor som slutar sitt arbetspass lämnar information till dem som ska börja arbets- dagen, är innehållet ibland rent professionellt, men många gånger är det långa sekvenser av rent socialt tal även då. En situation då samtalet nästan enbart innehåller professionellt tal är ronden då läkare och sjuksköterskor diskuterar patienterna och vilka åtgärder som ska vidtas. Ronden är ett vik- tigt inslag i arbetsdagen och då det är ett samtal mellan professionella och med ett nästan uteslutande professionellt innehåll kommer jag att presentera detta fenomen mer ingående i kapitel 8. Då det handlar om samtal av mer social karaktär berättar några av deltagarna att de kan ha problem att förstå allt och att de inte alltid frågar om det är någonting de inte förstår. De anser inte att det är nödvändigt att förstå precis allt i sådana sammanhang och väl- jer då att inte avbryta talaren för att få en förklaring. En anledning till att sociala samtal upplevs som svårare är att de kan behandla ämnen som är obekanta för deltagarna vilket naturligtvis inte underlättar förståelsen. En annan anledning är, enligt deltagarna, att samtalstempot i sociala samtal ofta är högre vilket gör det svårare att uppfatta alla ord.

Något som så gott som alla nämner som svårigheter är att uttrycka käns- lor, hantera mer kritiska situationer och att skämta. Ofta saknar deltagarna ord för att riktigt kunna uttrycka sina känslor samtidigt som de inte är riktigt säkra på hur man till exempel levererar kritik. Det behöver alltså inte bara handla om språket, utan kulturella olikheter spelar också in. Deltagare från alla olika yrkesgrupper lyfter också fram hälsningsfraser som en svårighet. I Sverige är maktdistansen liten och ”du” används som tilltal oavsett ålder, kön och status. Många av deltagarna är vana vid ett mer hierarkiskt samhälle och säger sig därför ha haft svårt att anpassa sig efter det svenska systemet. De har också haft svårt att vänja sig vid att man bara säger ”hej” till varandra då man möts på arbetet, och ibland inte ens det. Från sina forna hemländer är de vana att kolleger pratar mer sinsemellan och månar mer om varandra. Deltagarna berättar vidare att de kan ha svårt att förstå om en person skämtar eller är allvarlig. Det händer att de tar skämtsamt avsedda yttranden på allvar och att de själva blir missuppfattade då de skämtar. Eftersom deltagarna finner att humor är ett problematiskt inslag i kommunikationen, både vad gäller att förstå att det är ett skämt och att bli förstådda då de själva skämtar,

analyserar jag förekomsten och användningen av skämt i inspelningarna. Resultaten presenteras i kapitel 7.

Endast fyra av de 21 intervjuade uppger att de behöver läsa och skriva en del i sina arbeten. Det är två av sjuksköterskorna som berättar att de måste läsa och skriva mycket i patientjournaler. Övriga sjuksköterskor och barn- morskor uppger också att de skriver i journaler, men framhåller att det mest handlar om siffror och medicinska termer. Flera berättar också att det finns standardiserade, korta, fraser att använda sig av och man kan med hjälp av en knapptryckning på datorn få in en färdigformulerad kommentar i journa- len, remissen eller provsvaret. Ett exempel på detta fick jag se av en av lä- karna. Hon tryckte in ”Ä9” på datorn och då dök följande kommentar upp i formuläret för provsvar: ”normal modifierad APC-kvot, vilket talar mot en mutation i V-genen”. Hon visade att de har en lång lista på sådana kortkom- mandon för färdigformulerade fraser. Ingen av deltagarna, förutom två läka- re, säger sig producera några andra typer av texter i arbetet.

Två av läkarna berättar också att de måste skriva en hel del i arbetet då de både arbetar med forskning och med patienter. Det är i forskningsarbetet de skriver vetenskapliga artiklar som de skickar in till olika tidskrifter. Språket är då engelska eftersom det är internationella tidskrifter. En av dessa två framhåller att svenska är arbetsspråket medan engelska är vetenskapsspråket. Samma två läkare säger att de också läser mycket i arbetet, men det är främst texter på engelska. En av sjuksköterskorna uppger att hon måste läsa mycket i arbetet. Hon arbetar på en röntgenavdelning och patienterna som kommer dit har remitterats varför hon måste läsa deras, ibland omfattande, remisser. Skriva behöver hon dock inte eftersom det är läkarna som tolkar röntgenbil- derna och skriver in resultaten och eventuella remisser efteråt. Lokalvårdar- na svarar att de endast behöver fylla i semester- och ledighetsansökningar på arbetet. I övrigt är det ingenting de behöver skriva. De får emellanåt skriftlig information från sina chefer, antingen i handen eller så läggs den ut på bor- den i personalrummet. Sex av dem jag intervjuade säger dock att de sällan bryr sig om att läsa informationen eftersom de tycker att det är svårt att läsa på svenska. De framhåller också att språket är svårt i den information som kommer från ”högre ort”, så de orkar inte ens försöka förstå.

Från början var det tänkt att även den skriftliga produktionen (och kon- sumtionen) skulle samlas in vid materialinsamlingen. Då det visade sig att de fem deltagare jag följde under fallstudierna skrev mycket lite, framför allt egenhändigt formulerade texter, valde jag bort den skriftliga ansatsen. En annan anledning till att jag valde bort skriften är att det lilla de skriver mest är i patientjournaler som är sekretessbelagda. Jag bedömde att det skulle bli alltför tidskrävande att försöka få tillgång till journalerna, särskilt med tanke på den lilla mängd text jag skulle få ut av det.