Diskursanalys av elevers rättigheter, skyldigheter och mål 38

Olika diskurser tillskriver olika funktioner till olika fenomen. Genre är kopplat till funktioner eftersom en genre tillskriver olika texter olika syften. Beroende på vilka rådande hegemoniska diskurser som gäller och vilka syften olika genrer tillskrivs kommer olika genrer och stilar att anses var mer eller mindre bra, eller mer eller mindre effektiva för att uppnå dessa syften. I en hegemonisk diskurs som lyfter ”att objektivitetskravet skall sättas i centrum” som ”allmän regel för undervisningen” som i Lgy 70 kan man t.ex. anta att den faktabaserade utredande genren och en saklig stil får ett större utrymme än den argumenterande genren och den retoriskt skickliga stilen, medan det i en hegemonisk diskurs som lyfter medvetenhet om ”kunskapers relativitet”, som i Lpf 94 råder ett omvänt förhållande i synen på genrer och stil.

Min utgångspunkt är att de tre läroplanernas inledande och allmänna del representerar tre skilda hegemoniska diskurser om vad som utgör den ideale eleven. Detta gör att

varje läroplan innehåller förgivettaganden som hänvisar till kontextuella sanningar. Dessa sanningar blir till genom att de skapas i en kulturkontext av en myndighet med statusfunktion att konstituera dessa sanningar, genom att de uttrycks i läroplanen och genom att elever och yrkesverksamma inom skolan erkänner läroplanen som ett av de dokument som bestämmer vad som gäller för skolan (se s. 29). För att reda ut hur diskurs, genre och stil förhåller sig till varandra, i form av dominans, marginalisering, motstånd och innovation i de tre läroplanernas inledande och allmänna del, kommer jag att försöka ringa in de tre läroplanerna i tre skilda hegemoniska diskurser. De tre hegemoniska diskurserna härleds dels ur den gjorda innehållsanalysen och dels genom en kort redogörelse över läroplanernas horisontella och vertikala intertextualitet.

6.2.1. Läroplanernas horisontella och vertikala intertextualitet

Gymnasieskolans läroplan ingår i ett nätverk av texter. Skollagen, gymnasieförordningen och läroplaner hänvisar till varandra. Skollagen hänvisar främst till olika förordningar och gymnasieförordningen hänvisar i sin tur till läroplanen och i läroplanen hänvisar man tillbaka till skollagen. I skollagen ges ingen närmre definition på utbildningens form och innehåll. Detta regleras istället i läroplanen. Skollagen, gymnasieförordningen och de olika läroplanerna bildar tillsammans en horisontell intertextuell kedja av texter där förståelse av den ena texten till viss del förutsätter tillgång till den andra. I läroplanen för gymnasiet beskrivs mål och riktlinjer för gymnasieskolan och det är främst denna text som läraren och eleven ska ha insikt om så att de tillsammans kan konkretisera undervisningsmålen. Läroplanen består av en inledande allmän del samt programmål och kursplaner som också utgör en intertextuell kedja. Jag har valt att koncentrera mig på den allmänna delen i min analys som är den del som beskriver skolans övergripande uppgifter och som berör samtliga gymnasieelever.

Ulf P. Lundgren (2012) skiljer ut fyra olika politiska styrinstrument som staten har till sitt förfogande:

1. Grunden för all politisk styrning är den juridiska styrningen i form av lagar, förordningar och föreskrifter;

2. Den ekonomiska styrningen handlar om ansvaret för ekonomin och hur det ekonomiska stödet regleras;

3. Den ideologiska styrningen, som avser styrning av mål, innehåll och metod;

4. Den utvärderande styrningen som sker genom kontroll i form av tillsyn (juridisk kontroll), inspektion (ideologisk och/eller ekonomisk) och bedömningssystem (ideologisk) (Lundgren 2012).

Den juridiska styrningen är, enligt Lundgren, grunden för de andra tre typerna av styrning. Den ideologiska styrningen stärks istället över tid, menar Lundgren, genom läroplaner och inspektion, men samtidigt har den tidiga kontrollerande regelstyrningen av skolan successivt försvagats under hela efterkrigstiden (Lundgren 2012).

Min utgångspunkt är att de tre läroplanerna Lgy 70, Lpf 94 och Lgy 11 förhåller sig till varandra genom en vertikal intertextualitet, d.v.s. att de senare vilar på en tradition av tidigare läroplaner som ju ingår i samma genre. Samtidigt representerar de tre skilda hegemoniska diskurser genom sin relation till samtida kontextuella sanningar och samtida texter, vilket utgör texternas horisontella intertextualitet. Men mycket i läroplanerna lämnas också öppet för de yrkesverksamma, tillsammans med eleverna, att tolka. Läroplanerna förutsätter därför att lärarna, tillsammans med övriga yrkesverksamma inom skolan, besitter kunskapen och förmågan att både tolka den aktuella läroplanen och förmedla dess innehåll till eleverna:

Elevernas möjligheter att utöva inflytande på utbildningen och att ta ansvar för sina studieresultat förutsätter att skolan klargör utbildningens mål, innehåll och arbetsformer, liksom vilka rättigheter och skyldigheter eleverna har. (Lgy11)

Kenny Andersson (2010) skiljer på ”stark” och ”svag” styrning i skolans styrdokument. Som exempel på stark styrning lyfter han fram de sorteringsfunktioner som återfinns i gymnasieförordningen som beskriver elevernas tillhörighet och exkludering, d.v.s. vilka som ska få tillträde till utbildningen och vilka regler som gäller för om elever kan anses delta i studier eller ej. Exempel på denna starka typ av styrning är regleringar av vad man ska ha klarat av i grundskolan för att få börja i gymnasiet, i vilken ålder man kan få tillträde till gymnasiet, vilka undantag och extra rättigheter som gäller för elever i behov av särskilt stöd samt reglering av studiemedel, avstängningar och utskrivningar av elever. Dessa sorteringsfunktioner kan inte förhandlas och i den meningen står gymnasieförordningen, enligt Kenny Andersson, i kontrast till den mjuka styrningen som återfinns i läroplanen och kursplanerna. Den mjuka styrningen beskriver istället vad gymnasieutbildningen ska innehålla och vilka generella egenskaper, färdigheter och värderingar som eleverna ska utveckla. I Kenny Anderssons avhandling, som behandlar LPF 94, lyfter han fram

att eleverna ”ska vara positiva till lärande, utveckla en grund för livslångt lärande, vara ansvarstagande medborgare, ta ställning i värdefrågor, ha ett internationellt perspektiv, utveckla ett vetenskapligt arbetssätt och ett dynamiskt tänkande” (Andersson, Kenny s. 68)

Den mjuka styrningen i form av önskvärda egenskaper och strävansmål som beskrivs i läroplanens allmänna del är i högre grad förhandlingsbara och mer öppna för tolkningar av lärare och elever. I varken Lpf 94 eller Lgy 70 finns det beskrivningar i den allmänna delen av vilka konkreta kunskaper som eleven ska utveckla eller förmedlas. Det gör det däremot i Lgy 11, vilket framgår i innehållsanalysen. Men alla tre läroplanerna har det gemensamt att de beskriver idealbilder av den färdigutbildade eleven som skolans verksamhet ska sträva mot. Enligt Kenny Andersson är dessa idealbilder att betrakta som ”teoretiska konstruktioner som koloniserar social praktik”. Han framhäver också att det blir omöjligt att bestämma i vilken grad dessa ideal uppfylls då de flesta har en riktning att uppfyllas först när eleven slutar gymnasieskolan (Andersson, Kenny s. 68). Denna omöjlighet, vill jag hävda, kvarstår oavsett om målen blir allt fler och allt mer konkreta som i Lgy 11. Dels är det fortfarande så att en stor del av målen fortfarande förväntas uppfyllas först efter skolans slut och för det andra hjälper det inte att konkretisera vilken typ av värderingar en elev förväntas utveckla. Mätproblemet kvarstår och detta kommer jag återkomma till i min avslutande diskussion.

Utifrån innehållsanalysen, Kenny Anderssons definition stark/svag styrning och Lundgrens påpekande att den kontrollerande regelstyrningen har försvagats kan vi sammanfattningsvis hävda att skillnaderna mellan den regelstyrda enhetsskolan och den målstyrda skolan är att den starka styrningen (juridisk och ekonomiskt i form av hur verksamheten ska utformas) har blivit allt svagare medan den svaga styrningen (ideologisk styrning, bortsett från metod, mot vilka ideal skolan ska leda eleven) har blivit allt starkare. En skillnad som också kan sammanfattas i att det inte längre är lika viktigt hur målen eftersträvas utan istället vilka mål man strävar mot och att de är något man strävar mot.

6.2.2. Tre hegemoniska diskurser och tre läroplaner