Exakthetskriteriet och intentionalitetskriteriet 51

D.C. Philips (2012) tar i sin artikel ”Dealing ’competently with the serious issues of the day’: How Dewey (and Popper) failed” upp frågan om det överhuvudtaget är möjligt att nå dem som inte vill förstå andra. Går det t.ex. att argumentera med religiösa fundamentalister och politiska extremister som tror att allt som sägs är en del av en konspiration? Frågan gäller alltså möjligheten för rationella samtal och är intressant utifrån flera aspekter: För det första i fall det överhuvudtaget går att systematiskt ändra människors världsbild när det gäller djupt rotade grundläggande värderingar och hur vi kan veta att vi faktiskt har gjort det. För det andra hur det belyser olika nivåer av makt och när vi kan säga att social makt inträder istället för brutal makt. Men dessa frågeställningar skapar vidare problem för Searles krav på exakthet och intentionalitet. En nynazistisk och antidemokratisk elev kan fås att ”aktivt hävda skolans värdegrund” under pistolhot, men det är ju knappast det man menar i läroplanen. Vidare kan eleven som ett mål för att uppfattas som en god elev i syfte att nå goda resultat välja att aktivt hävda skolans värdegrund och därmed sägas underkasta sig skolans sociala regler och ideal i handling men inte i övertygelse. Jag har svårt att tro att detta heller skulle vara avsikten med formuleringen i läroplanen. En tredje möjlighet är att eleven under sin utbildning faktiskt överger sina nynazistiska och antidemokratiska ideal och ”inser” att det finns ett högre värde i ”tolerans mot oliktänkande” och ”demokrati” än elevens tidigare övertygelser. Det sista alternativet är ju den mest sofistikerade och lyckade maktutövningen på eleven. Det är ju också en större maktutövning att ändra någons åsikt än att endast ändra någons beteende. Men det är fortfarande svårt att svara på frågan när vi med säkerhet kan veta att detta faktiskt har skett. Och det skulle ju dessutom istället kunna vara som

i det andra exemplet, att eleven spelar ett spel. Oavsett om eleven våndas eller ej över att behöva handla i motsats till sina övertygelser så underkastar eleven sig sociala spelregler. Men om det skulle vara fallet att eleven faktiskt njuter av att lura skolan, tillsammans med sina nynazistiska vänner i något obskyrt socialt media och dessutom når fantastiska prestationer i form av toppbetyg, så kan man undra vem som har makt över vem vilket följaktligen utgör ett problem för exakthetskriteriet.

Rationella samtal kräver kollektiv intentionalitet. För att föra rationella samtal krävs det att vi delar vissa föreställningar. Att ha kollektiv intentionalitet i handling är en förutsättning för att kunna utföra gemensamma handlingar. De gemensamma handlingarna utförs vidare därför att de erkänns som värdefulla av de som utför handlingarna. Men den bakomliggande intentionaliteten, hos varje enskilt subjekt som deltar i handlingen, kring vad som gör handlingen värdefull är svår att fullt ut avslöja. Handlingen kan, av det enskilda subjektet, ses som värdefull i sig eller som ett medel för att uppnå något annat. Men det faktum att vi kan ha olika föreställningar kring vad som gör en viss handling värdefull men ändå dela den kollektiva intentionaliteten att handlingen är värdefull är ju det som möjliggör att vi kan utföra gemensamma handlingar utan att allt vårt tänkande i en social institution är fullständigt homogent. Vi kan alltså ha olika mål och avsikter med att utföra en viss handling och gemensamma handlingar kräver därför inte ett gemensamt mål med handlingen mer än målet att utföra handlingen. Men en läroplan som inte nöjer sig med att reglera handlande utan som även vill reglera attityder och värderingar får problem med intentionalitetskriteriet.

I Lgy 11 uppmanar man att ”Skolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera eleverna att omfatta vårt samhälles gemensamma värderingar och låta dessa komma till uttryck i praktisk vardaglig handling”. Vad exakt är det intentionella innehållet i den intentionella utövning av denna maktutövning? Det är ingen önskan som uttrycks. Det är ett krav. Det är inte heller ett krav att skolan ska försöka påverka elevens värderingar och handlingar utan det är ett krav att skolan ska påverka elevens värderingar. I detta ligger en föreställning om att det faktiskt går att påverka människor så att de omfattar gemensamma värderingar, vilket D. C. Philips inte verkar övertygad om är möjligt om det inte finns någon vilja från eleven att lita på vad skolan säger. Vidare vilar uppmaningen på föreställningen att det går att avgöra

att skolan faktiskt påverkar elevernas värderingar i en viss ritning och att de handlingar som eleven gör är faktiska uttryck för en viss typ av bakomliggande föreställningar och intentioner. För det första kan man fråga sig om det är ett rimligt krav att ställa på en skola, för det andra om samtliga av skolans medarbetare tolkar det intentionella innehållet så som jag har beskrivit det ovan. Om inte (jag kan ju t.ex. ha fel i min tolkning) så visar det att det finns en otydlighet i vad som är det intentionella innehållet. För det tredje verkar det rimligt att anta att det i en viss handling (maktutövning) som utförs av någon medarbetare på skolan gentemot en elev kan ha flera olika bakomliggande orsaker. Hur vet vi att en viss handling utförd av en lärare syftar till att uppfylla detta krav i läroplanen och inte styrs av andra externa påtryckningar? Om detta ska uppfylla Searles intentionalitetskrav så ska det göras öppet och inte dolt. Det verkar också vara tanken med uppmaningen då skolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera. Intentionalitetskravet kräver att det intentionella innehållet redovisas för eleven. Och det gör det ju också genom att det skrivs ut i läroplanen. Men vad menas med ”samhällets gemensamma värderingar”? Den rimligaste tolkningen verkar vara att det åsyftar det som beskrivs i skolans värdegrund. Men då uppstår en ny fråga: Hur väl överensstämmer skolans värdegrund med den faktiska manifestationen av ”samhällets värderingar”? Vad menar man med ”samhället”? Är det summan av alla medborgare? Är det riksdagen, eller regeringen, eller skolverket? Och hur vet man som lärare att man har lyckats påverka eleven att omfatta samhällets värderingar för att eleven utför en viss typ av handling? Hur vet skolinspektionen att en skola ”aktivt och medvetet” faktiskt stimulerar och påverkar eleverna att ”omfatta vårt samhälles gemensamma värderingar” och låter dem ”komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling”?

En läroplan som ställer krav att skolans medarbetare och elever gör vissa handlingar för att de eftersträvar att uppnå vissa specifika gemensamma mål, där en del av dessa mål består av att man ska dela gemensamma föreställningar och värderingar ställer mycket höga krav på en mycket avancerad styrningsstrategi som verkar omöjlig att följa upp och mäta hur väl den faktiskt fungerar. Om vi ska använda Serles terminologi så blir det svårt att avgöra i vilken utsträckning talakten satisfieras. En sådan läroplan ger utryck för en naiv syn på vad en skola kan åstadkomma och en naiv syn på maktutövning. För vi kan mäta och kontrollera människors handlingar, men än så länge finns det inget säkert sätt att mäta vilka bakomliggande värderingar

och motiv, som kan bestå av både medveten och omedveten intentionalitet, som faktiskt ligger bakom en viss handling. I följande diskussion vill jag också hävda att en sådan läroplan vidare ger uttryck för en förenklad syn på vad som faktiskt motiverar människor att handla på ett visst vis.