Föreliggande text bygger på analyser av institutionella specialpedagogiska samtal utifrån de vuxnas vardagsbetraktelser av skeenden inom förskolan. De här skeendena inkluderar berättelser om möten med barn som av olika anledningar blivit föremål för specialpedagogik genom att deras beteenden uppfattats som problematiska, oroande eller förbryllande av förskoleperso- nalen. Betraktelserna bygger på den nära och dagliga kontakt och samvaro som finns mellan vuxna och barn i förskolan (Palla, 2011). I citaten nedan står S för specialpedagog och P1-P4 för avdelningspersonal.
Barn som behövande subjekt
I förskolan står diskurser om barns behov på olika sätt i förgrunden. Läro- planen för förskolan betonar att verksamheten ska anpassas till barns indi- viduella behov. ”Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsätt- ningar” (Skolverket, 2010, s. 5). Med dessa diskursiva uttryck framträder förskolans styrdokument som skrivet ur ett kategoriskt eller punktuellt per- spektiv. I en tidigare studie (Palla, 2011) visas hur personal i förskolan kon- struerar barn som behövande, vissa mer än andra, och personalen skapas som de som ska möta dessa behov. Genom att rikta blicken mot barns be- hov, och genom att ta dessa behov som utgångspunkt för hela arbetet, fo- kuseras tänkta eller upplevda brister, där behov blir något som personalen ska tillgodose och mätta. Förskolan blir i dessa strävanden kompensatorisk samtidigt som, och något motsägelsefullt, förskolan har inkluderande ansat- ser. En fråga vi kan ställa oss är om förskolans styrdokument i alltför hög utsträckning styr mot ”vadet” och vad det kan få för konsekvenser för lä- raruppdraget? Var finns utrymme för barnet som ”vem” inom förskolan?
Gemensamma och särskilda behov
Framträdande i personalens samtal i specialpedagogiska möten är barns ”gemensamma behov”, men även ”särskilda behov”. Behoven kopplas främst till omvårdnad och omsorg. I ett samtal där personalen uppmanats att lyfta dilemman i verksamheten framkommer följande om gemensamma behov.
P1 Att bara få vara någon gång. Att det, få sitta ner med dem.
P4 Är det inte lika värdefullt? Anses det inte lika värdefullt att sitta? Man säger att man sitter med dem. Är det finare att måla och göra de sakerna?
P1 Som det kan komma folk ner och ”Och här sitter ni fortfarande”. Alltså perso- nal som säkert inte menar någonting med det. Men som alltså, när vi sitter med två, eller i knäet. Så kan de komma och ”här sitter ni fortfarande”. Och sätter vi ner dem så är de jätteledsna. Så att de vill ju vara där. Och man försöker ju jätte- många gånger att sätta ner dem och börja leka med någonting. Det går ju så myck- et bättre. De vill ju sitta en stund.
---
P4 För jag upplever trots allt att det är det viktigaste att sitta där och göra barnen trygga och sitta med dem. --- Att ni blir stärkta i att det är faktiskt vad vi är här för. Att göra barnen trygga. Inte att göra femtio teckningar.
Diskrepanser synliggörs i talet om personalens nära samvaro med barnen, vilka kan ses som motstridiga diskurser om innehållet i förskolans uppdrag. I diskussionen runt värdet i olika delar av verksamheten sätts omsorg och omvårdnad i form av känslomässig och kroppslig närhet i motsättning till vuxenplanerade och styrda, prestationsinriktade aktiviteter såsom konstnär- liga aktiviteter eller till lek. Den spontana samvaron och mötet med barnen upplevs som något som ibland ger upphov till syrliga kommentarer.
Ett genuint möte, menar von Wright (2000, 2002), sker alltid intersubjektivt, i ömsesidig förståelse. Jag menar att en genuin relation med barnet förut- sätter öppenhet för det oplanerade och oväntade. Denna öppenhet kan för- svåras om styrda aktiviteter på de vuxnas villkor ständigt står i förgrunden för verksamheten. Därmed inte sagt att t.ex. planerade skapande aktiviteter inte skulle kunna leda till en genuin relation. I den nära, omedelbara relat- ionen och det förutsättningslösa mötet mellan vuxen och barn finns dock goda möjligheter att öppna upp för att se barnet som ett ”vem”, istället för att med för stor emfas betona ”vadet” i det presterande barnet, barnet som gör, och därmed enbart rikta skärpan mot det ”utvecklingsbara” i barnet. Det finns förutsättningar att se barnet som öppet istället för slutet. Sett ur relationell synvinkel framträder således ett värde i att värna om dessa situ- ationer och den möjlighet till en nyfiken undran, delaktighet och interaktion som kan skapas i här-och nu-situationer i mellanrummet i förskolans pedago- giska vardag och genom personalens förhållningssätt. Att möta barnet för-
utsättningslöst och som Någon försvåras dock om situationer som ovan måste förklaras och legitimeras i uttryck om barns brister eller behov. Underbyggt av von Wrights (2000) uttryck om ”vadet” och ”vemet” och Meads (1934/1967) idéer om intersubjektivitet kan man betrakta händelsen ovan som en situation där barnet och personalen positioneras och position- erar sig i en tänkt intersubjektivitet. I beskrivningen av att få sitta ner med barnet positionerar personalen sig i en viktig omsorgsskapande och omvår- dande position i relation till barnet som behövande. Det här är ett barn som utifrån sina grundläggande behov vill vara nära den vuxne en stund, vill få tröst och ”göras” trygg.
Att vara behövande kan kopplas till att vara beroende och barnet som be- hövande subjekt ges då en underordnad position i interaktionen. Personalen skapas därigenom som den hjälpande och stöttande som barnet som ett ”vad” är beroende av och ska bli trygg genom. På så vis synliggörs inter- subjektiviteten i detta asymmetriska förhållande mellan vuxen och barn. Om personalen tar barnets brister eller behov som utgångspunkt blir barnet be- traktat som slutet, d.v.s. en föreställning som hör hemma i ett punktuellt perspektiv. Denna föreställning kan överskridas om fokus istället riktas mot den relationella processen mellan barn och vuxen och möjligheten till ett genuint möte, liksom mot vem barnet kan vara och bli i denna stund av närhet och samvaro.