Syftet med detta avsnitt är att diskutera och behandla resultat som denna uppsats ligger till grund för samt redogöra för egna tankar och funderingar som uppkommit under arbetets gång.
Att andelen äldre i Sverige ökar samtidigt som antalet bostäder anpassade för äldre inte följer samma utveckling är ett problem. Det råder redan idag bostadsbrist för äldre invånare som kräver behovsprövad särskild vård. Samhället står inför en utmaning om hur problemet med bostäder för äldre ska lösas.
Eftersom det råder brist på antalet bostäder för äldre och behovsprövade särskilda boende resulterar detta i att äldre invånare som ska ha möjlighet att bo i ett behovsprövat särskilt boende måste bo kvar i sitt ordinarie boende på grund av platsbrist. Det är såhär verkligheten ser ut.
Ett behovsprövat särskilt boende är ett boende som är anpassat efter de äldres behov, detta innebär att boendet bland annat är utrustat med ett sådant brandskydd som möjliggör ett tillfredställande skydd i händelse av brand och att möjliggöra en tillfredställande utrymning i händelse av brand. Problemet med att låta de äldre bo kvar i sina ordinära bostäder är att detta ofta är bostäder som inte uppfyller kraven för varken ett tillfredställande brandskydd eller som möjliggör en tillfredställande utrymning för de människor som bor där. Detta innebär att de äldre löper betydligt större risk att utsättas för en fara som de egentligen har rätt till skydd mot.
Frågan är om kommunerna uppfyller de lagar som styr att de enskilda ska få det stöd och den hjälp de behöver. De äldre ska också enligt 5 kap. 4 § socialtjänstlagen ha möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden. Frågan är om äldre som anser sig vara i behov av särskild vård och som inte får möjlighet att bo i ett behovsprövat särskilt boende upplever att deras boende är en trygg plats att sova i om nätterna. Troligen finns det äldre människor som inte upplever sådan trygghet som de enligt lag är berättigade till på grund av platsbrist på särskilda boende. Om sådant är fallet brister kommunerna här i sitt ansvar gentemot de äldre invånarna.
För att möta framtidens behov av bostäder för äldre krävs åtgärder. Att åtgärda problemet kanske inte låter så svårt, det gäller väl bara att uppföra tillräckligt många nya bostäder som är anpassade för äldre så är problemet löst. Problemet, precis som i så många andra fall, bottnar i ekonomiska möjligheter. Det är inte gratis att uppföra nya byggnader och alla kommuner har inte samma ekonomiska förutsättningar.
Genom att planera och anpassa byggnader för kommande framtida behov bemöter samhället inte bara behovet av bostäder för äldre utan ger även invånarna möjlighet att bo kvar i en och samma bostad livet ut, något som många äldre idag värdesätter och önskar.
Någonstans bottnar detta i ett samhällsansvar för kommuner. Är det rimligt att en 80 år gammal invånare, som anser sig vara i behov av särskilt boende, ska bo i ett boende med samma brandskydd som en invånare på 20 år. Anses dessa individer ha samma möjlighet att utrymma och rädda sig själva i händelse av brand?
Eftersom det råder platsbrist på behovsprövade särskilda boende är idag en vanlig lösning att de äldre får bo kvar i sin ordinarie bostad med hemtjänst som insats. Frågan är om boendet fortfarande ska kategoriseras som Vk 3A eller om det egentligen ska kategoriseras som Vk 5B med de krav som detta innebär.
Som nämndes tidigare i rapporten uttryckte Marcus Örnroth, brandinspektör vid Räddningstjänsten i Storgöteborg sig bekymrad över dagens situation att allt fler äldre vårdas i hemmet. Han menade också att vi i vårt samhälle talar mycket om människors lika värde.
Sid 56 av 63
Att alla människor borde ha rätt till ett brandskydd som lever upp till en sådan standard att tillfred-ställande utrymning och skydd i händelse av brand kan säkerställas anser jag vara en självklarhet. Att låta utvecklingen gå mot att fler äldre vårdas i hemmet, med ett brandskydd som inte efterlever den enskildas behov är ett stort problem i dagens samhälle. Trots att äldre människor överrepresenterar antalet dödsfall till följd av bränder i Sverige fortsätter antalet bostäder i behovsprövade särskilda boende minska samtidigt som antalet personer med hemtjänst som insats ökar. Att låta äldre människor bo kvar i sitt ursprungliga boende med hemtjänst som insats är inte en lösning på framtidens behov av bostäder för äldre, åtminstone inte utan att säkerställa att bostaden har ett värdigt och tillfredställande brandskydd.
Hur skulle det vara om man lätt, med enkla medel och små ekonomiska insatser, kan ändra bostaden till ett behovsprövat särskilt boende utan att individerna behöver byta bostad eller att helt nya behovs-prövade särskilda boenden ska behöva uppföras. Denna möjlighet bidrar inte bara till en långsiktig lösning om hur bostäder för äldre ska säkerställas, det räddar också liv.
6.1 Resultatdiskussion
De resultat som presenteras i rapporten är exempel på sådana förberedande åtgärder som kan möjliggöra en framtida förändring av ett trygghetsboende till ett behovsprövat särskilt boende. Om alla förberedande åtgärder anses lämpliga eller inte beror i vissa fall på den enskilda byggnaden. Om det är ekonomiskt motiverat att genomföra beskrivna förberedelser beror också på syftet med byggnaden. Om byggnaden med säkerhet ska ändra verksamhet till ett behovsprövat särskilt boende i framtiden är aktuella förberedande åtgärder i allra högsta grad aktuella att genomföra. Är det däremot osäkert om byggnaden överhuvudtaget kommer ändra verksamhet är det upp till byggherren att ta den risken.
Byggherren får då avgöra vilka förberedande åtgärder som denna anser vara nödvändiga eller om ändringarna först ska ske vid aktuell ändring av byggnaden. Det är dock alltid rekommenderat att vidta vissa åtgärder såsom att kontrollera hur vatten till boendesprinklersystemet ska säkerställas eller att uppföra bärverket i brandteknisk klass R30 istället för R15 i byggnader i 1 våning. Detta för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att i framtiden ändra verksamhet till ett behovsprövat särskilt boende.
Följande argumentation grundar sig på syftet och målet med uppsatsen därför återges dessa här i korta drag:
Syfte – Att utreda vilka möjligheter som finns för en adaptiv utformning av brandskyddet vid ny-produktion av trygghetsboenden.
Mål – Att möjliggöra en framtida verksamhetsförändring från Vk 3A till Vk 5. Detta skulle medföra att kommuner kan anpassa bostadssituationen efter den åldrande befolkningen och även ge äldre möjlighet att bo kvar i samma bostad livet ut, utan att behöva byta miljö.
Som påpekats tidigare i rapporten är det omöjligt att förutse vem i byggnaden, i vilken lägenhet som kommer kräva behovsprövat särskilt boende först. Med bakgrund i syftet och målet med uppsatsen anser jag att samtliga som väljer att bo i ett boende där det ska vara möjligt att bo kvar även efter att man har fått beslut om rätt till ett behovsprövat särskilt boende, ska ha rätt till samma förutsättningar.
Med detta menar jag att förberedande åtgärder bör ske för hela byggnaden och inte enbart för enstaka våningar eller enskilda lägenheter.
I resultatet presenteras vissa förberedande åtgärder som är rekommenderade att vidta redan vid ny-byggnation av ett trygghetsboende. Detta är exempelvis att uppfylla ytskiktsklasser för ett behovsprövat
Sid 57 av 63
särskilt boende direkt för byggnader i 1 våning eller att förbereda sprinklerinstallation genom att dra tomma rör i byggnader i 3–8 våningar. Nyttan av sådana åtgärder beror delvis på hur lång tid byggnaden är i drift innan verksamheten ändras till ett behovsprövat särskilt boende. Om perioden från ibruk-tagande till ändring av verksamhet inte är lång är sådana åtgärder av stor vikt för kommande verksamhetsförändring. Skulle perioden från ibruktagande till ändring däremot vara lång kan sådana förberedande åtgärder behöva bytas ut och därav innebära mer ekonomiska utlägg. Om ytskikten redan vid nybyggnation ska uppfylla de ytskiktklasser som ställs för behovsprövade särskilda boende krävs det under byggnadens förvaltningstid att ytskiktens klass upprätthålls. I praktiken innebär detta att om byggnaden varit i bruk en längre period och åtgärder på exempelvis ytskikten ska göras i byggnaden krävs att samma ytskiktsklass upprätthålls. Det föreligger alltså hos byggherren att avgöra vilka sådana rekommenderade åtgärder som anses vara lämpliga. En tes kan vara att ju fler bostadslägenheter som finns i byggnaden desto högre sannolikhet är det att tiden från ibruktagande till ändring av byggnaden är liten och vice versa. Det föreligger därför fler skäl att förbereda en byggnad i 3–8 våningar än en byggnad i 1 våning eftersom byggnaden i 3–8 våningar med större sannolikhet kommer ändra verksamhet före byggnaden i 1 våning.
En fråga som kan verka uppenbar är varför byggnaden inte byggs med hänsyn till de krav som ställs för byggnader i Vk 5B direkt och ändå låter verksamhet i Vk 3A bedrivas i byggnaden. Detta är absolut en lösning som möjliggör för de äldre att bo kvar i sina bostäder en längre tid men det innebär också en ökad produktionskostnad och drift- samt underhållskostnader under förvaltningstiden. Något som undviks om byggnaden byggs enligt krav för Vk 3A med vissa förberedande åtgärder. Skulle byggherren dessutom behålla trygghetsboende som verksamhet i byggnaden istället för att ändra verksamheten till ett behovsprövat särskilt boende är byggnaden dimensionerad med ett högre brandskydd än vad föreskrifterna anger. Detta är inte negativt ur brandskyddssynpunkt men byggnaden blir då betydligt dyrare än vad som egentligen hade krävts. Genom att istället anpassa och förbereda ett trygghets-boende för en eventuellt kommande verksamhetsförändring får kommunerna en möjlighet att efter lokala förhållanden avgöra vad som ska ske med byggnaden i framtiden. Ska byggnaden fortfarande vara ett trygghetsboende med de krav som finns för Vk 3A eller finns behov av att konvertera byggnaden med enkla ändringar till en byggnad som uppfyller kraven för Vk 5B?
Sid 58 av 63