Vi ville i vårt arbete få mer förståelse för vilka variationer det finns i förhållningssätt gentemot barn i behov av särskilt stöd. Vi ville också förstå om det finns rådande kulturer i respektive verksamhet som påverkar hur lärare tänker kring barn i behov av särskilt stöd.
Utifrån detta valde vi att använda den socialkonstruktionistiska teorin som teoretisk utgångspunkt. Denna teori fokuserar på ömsesidigt förhållande mellan individ och samhälle.
Människor tänker och reflekterar på olika sätt beroende på vilken kultur och kontext de befinner sig i. Förskolan och skolans kultur tillhör olika diskurser som under lång tid formats av olika traditioner.
Vi genomförde kvalitativa intervjuer som var halvstrukturerade. Detta innebär att forskaren utgår från öppna grundfrågor som möjliggör för följdfrågor. Vi tyckte det var ett bra val eftersom vi kunde anpassa frågorna efter de svar informanterna i denna studie gav. Samtalen ledde till att vi fick större förståelse för hur samverkansprocessen mellan förskolan och förskoleklass fungerar.
Eftersom vi i detta arbete använde en intervjuguide (bilaga 2) med tre öppna frågor utifrån syfte och frågeställningar valde vi att noga diskutera möjliga följdfrågar med varandra.
Orsaken till detta är att vi är två olika individer som genomförde intervjusamtalen. Det fanns annars en risk att vi valt olika fokus trots att vi utgått från samma syfte och frågeställningar.
När vi skulle genomföra intervjuerna var det mycket svårare att få intervjuer med lärare i förskoleklass. En lärare nekade helt av anledningen tidsbrist. Två lärare hade svårt att hitta tider för intervjusamtalen. En möjlig orsak till detta kan vara det som påvisats i arbetet tidigare, att lärare i förskoleklass ofta arbetar ensamma med en stor barngrupp.
Ett dilemma som man som forskare aldrig kan styra över är det faktum att informanter väljer att svara såsom de förväntas svara. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) kan detta bero på den maktsymmetri som ofta finns vid en intervju. En forskningsintervju innebär alltid att intervjuaren befinner sig i en maktposition, antingen hon/han vill det eller inte. Detta kan göra att informanten utrycker det hon/han tror att intervjuaren vill höra. I detta arbete kan frågorna ses som en provokation för informanterna. De båda läroplanerna Lpfö98 och Lpo94 betonar att samverkan ska ske mellan förskolan och förskoleklass. Om informanterna valt att säga att det inte finns någon samverkan kan det ses som att de inte fullföljer sitt uppdrag. Det finns därför en risk att vi inte fått tillförlitliga svar.
Efter att ha genomfört intervjusamtalen har de först transkriberats för att sedan bearbetas och ordnas i för syftet relevanta kategorier. Det senare arbetet har vi genomfört gemensamt. Detta för att få fördjupad förståelse för informanternas svar och för att ”två hjärnor tänker bättre än en”.
En aspekt som vi aldrig kommer ifrån är vår förförståelse. Thurén (2007) menar att den påverkar oss människor mer än vad vi är medvetna om. Men han betonar att det inte är fel att ha förförståelse utan menar att utan den kan vi inte förstå något alls. Han påpekar att förförståelse utvecklas från fördomar till verklig förståelse. Detta anser vi stämma överens med vår erfarenhet av vad som sen skedde under de gemensamma och enskilda genomläsningarna av intervjuerna. Vi fick en vidare förståelse för hur samverkansprocessen kan genomföras på olika sätt.
Vi har med detta arbete försökt att besvara frågan om vilka variationer det kan finnas i förskolans respektive förskoleklassens lärares förhållningssätt kring barn i behov av särskilt stöd. Informanterna i denna studie beskriver att det kan vara både biologiska och sociala orsaker till att ett barn blir i behov av särskilt stöd. Vårt resultat visar att det skiljer sig i orsaksförklaring mellan informanterna i förskolan och förskoleklass. Informanterna i förskolan kopplar begreppet till sociala faktorer såsom barn som har svårigheter i olika leksituationer. Informanterna i förskoleklassen beskriver svårigheter som kunskapsrelaterade.
Efter att ha läst de båda läroplanerna(Lpfö98 och Lpo94) ingående är en reflektion att innehållet inte skiljer sig så mycket. Det finns till exempel bara mål att sträva mot i både förskolan och förskoleklassen. Alla som vi intervjuade är förskollärare och har därmed samma grundutbildning. Vår slutsats av detta är att den rådande kulturen i de olika verksamheterna påverkar hur informanterna beskriver vilka barn som är i behov av särskilt stöd. Vi kan också
se att det socialkonstruktionistiska perspektivet har varit relevant eftersom det beskriver just att människor påverkas av den kultur och kontext som de befinner sig i.
Vi ställde också frågan om vilken betydelse variationer i lärares förhållningssätt gentemot barn i behov av särskilt stöd kan ha för samverkansprocessen vid övergången från förskola till förskoleklassen. Vi har genomfört intervjusamtalen i två olika kommuner och alla informanter som vi intervjuade beskriver att det finns skriftliga anvisningar om hur samverkansprocessen ska ske mellan förskolans och förskoleklassens lärare. Det framkommer att samverkan mellan och inom enheterna kan brista. Oftast sker bara samverkan mellan förskola och förskoleklass där enheterna ligger i närheten av varandra lokalmässigt och där både förskolan och förskoleklassen är kommunala. Vårt resultat visar att det oftast inte finns en fungerande samverkan mellan enheter som ligger långt ifrån varandra eller inte är kommunala verksamheter. En orsak till detta kan vara att kommunerna inte i detalj beskriver hur samverkan ska genomföras. Att det inte finns bättre riktlinjer för samverkansprocessen kan en pedagogisk konsekvens vara att det drabbar barn i behov av särskilt stöd. Framförallt de barnen som inte har en diagnos utan de barn som befinner sig i gråzonen. Det beskrivs ofta att skolan ska ses i ett 1-16-årsperspektiv, men vi får en känsla av att det kanske bara är en snygg formulering som inte efterföljs.
Alla informanter i denna studie som arbetar i förskolan beskriver att de har starkare sekretess än vad förskoleklassens lärare har. Detta innebär att förskolans lärare bara kan ge förskoleklassens lärare den information som föräldrarna ger tillstånd till.
Vi uppfattar att många lärare i förskolan ser sekretessen som ett sätt att slippa ta ställning till vilken information som ska ges till lärarna i förskoleklassen. Föräldrarna får därför ta ett stort ansvar kring vilken information som förskolan ger till förskoleklassen. Våra frågor blir då om det är rätt mot föräldrarna och barnen att lägga på dem det ansvaret? Tillhör det inte förskolans lärares profession att samverka och överföra information till lärare i förskoleklass?
Lärare i förskolan och skolan ska enligt respektive läroplan ha en förtroendefull samverkan vid övergången från förskola till förskoleklass. Denna studies informanter har olika åsikter om vilken och hur mycket information som ska ges vid överlämningen. Intressant är att åsikterna skiljer sig så mycket åt, både bland lärarna i förskolan och i förskoleklass.
Några informanter tycker att det är bra att förskolan ger mycket information och andra anser att förskoleklassens lärare själva ska bilda sin egen uppfattning om barnen. Lärarnas förhållningssätt kan ha betydelse när det gäller hur mycket information förskolan vill ge och vilken information som förskoleklassen vill ha vid överlämningen.
Något som framkommer i vårt arbete är att förskoleklassen är en liten del av skolan. De måste därför anpassa sin verksamhet efter det rådande arbetssättet i skolan. Det innebär att barnen befinner sig i en miljö som ställer högre krav på dem. Exempel på detta är att det inte finns så mycket lekmaterial som i förskolan. En reflektion som vi gör och som förvånar oss är att kraven på självständighet ökar så mycket för barnen när de börjar i förskoleklass. Till
exempel framkom det i studiens intervjusamtal att under utevistelse är det ofta bara en lärare ute. Konsekvensen av detta kan vara att barn blir utelämnade till sig själva att lösa konflikter utan vuxenstöd. Enligt vår mening är det då miljön som skapar de svårigheter som kan leda till att fler barn blir i behov av särskilt stöd. Det är kanske dags för skolan att börja reflektera hur skolmiljön ser ut och om den är anpassad för sexåringar. Lärare och ledningsansvariga tycks ta för givet att alla barn ska anpassa sig till den kultur och kontext de kommer till.
Vi tycker att Bertolani & Anderssons (1998) (figuren i arbetet på s.16) beskrivning av fyra olika sätt att se på barn och kunskap kan kopplas till informanternas svar. Slutsatsen vi gör är att barn i förskoleklass riskerar att ses som ett passivt objekt. Anledningen till detta är att det är för få vuxna kring barnen i förskoleklassen. Vår reflektion kring detta är att vi ställer oss frågan om hur mycket lärarens förhållningssätt påverkas av att ha ansvar för många barn? Kan det betyda att läraren blir tvungen att överge sin syn på barn och kunskap och istället bli en kunskapsöverförare till det passiva objektet, det vill säga barnet?
En intressant iakttagelse som vi gjort är att begreppen ”barn med särskilda behov” och ”barn i behov av särskilt stöd” får samma översättning på engelska, ”children with special needs”. I Sverige har vi gått från att använda begreppet ”barn med särskilda behov” till begreppet ”barn i behov av särskilt stöd”. Två av informanterna i denna studie menar att de använder begreppet ”barn med särskilda rättigheter”. Påvisar detta olika förhållningssätt eller är det bara olika sätt att uttrycka sig på? Byte av definitioner innebär inte per automatik att lärare får ett annat förhållningssätt till dessa barn anser vi. Men att reflektera kring olika begrepp och dess innebörd enskilt och tillsammans med kollegor kan vara en väg för att skapa ett gemensamt förhållningssätt som utgår från barnets bästa.
Vi inser nu hur mycket kulturen i förskolan och skolan skiljer sig åt. Vi anser att samhället behöver göra ett socialkonstruktionistiskt övervägande och ifrågasätta, undersöka och reflektera de invanda mönster som vi anser finns i dagen förskola och skola. Detta för att inte barn ska behöva bli ett barn i behov av särskilt stöd.
Förslag på fortsatt forskning: Vi anser att det vore intressant att genomföra aktionsforskning där forskaren följer med barnen vid övergången från förskola till förskoleklass. Syftet med denna studie skulle vara att verkligen studera om variationer i lärares förhållningssätt påverkar antalet barn som blir ett barn i behov av särskilt stöd. Aktionsforskning innebär ett nära samarbete mellan forskare och praktiker i vardagen i verksamheten. Aktionsforskning har ofta som mål att påverka verksamheten som studeras att utvecklas.