Diskussion – figur 5-7

Figur 5 visar fördelning av det totala antal källhänvisningar till verk av män, kvinnor och både kvinnor och män. Graferna visar att referenser till verk författade av enbart män ligger stadigt på 60 procent och högre, medan motsvarande för verk författade av kvinnor ligger som högst runt cirka 30 procent ner till under 10 procent. Referenserna till verk författade av både män och kvinnor håller genomgående en låg nivå runt 10 procent och mindre. Jämför man figur 4 och figur 5 ser man att de inte följer samma mönster. Trots att tidigare studier tyder på att andelen kvinnliga författare ökar, och har gjort så under en längre period (Håkansson 2003; Koehler & Persson 2000), och därmed även mängden verk av kvinnor att hänvisa till, har fördelningen av referenser i SFB påverkats mycket lite av detta. Där återfinns en hög och relativt jämn frekvens av referenser till verk av manliga författare, nära nog dubbelt så många som referenser till verk av kvinnliga författare under hela perioden. Denna tendens är även något som återfinns i tidigare studier, såväl Ferber som Davenport och

1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2002 2003 2005 2006 2007 2008-2009 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Män Kvinnor Kvinnor & män

A n d e la r i p ro ce n t

Snyder uppvisar resultat där såväl män som kvinnor genomgående refererar mer till manliga författare än till kvinnliga.

Trots att figur 4 visar på en relativt jämn frekvens, är den just relativ. Mot slutet av tidsperioden finns det en liten nedgång i hänvisningar till manliga författare och en ökning för dito till kvinnliga författare. Jämfört med Håkanssons figur 1 kan man urskilja samma tendens, om än något tydligare. Att graferna i figur 5 sakteliga närmar sig torde vara en naturlig utveckling med tanke på graferna i figur 4. Ökningen av publicerade kvinnliga författare ökar även andelen verk av kvinnor att referera till. Det är alltså en tänkbar förklaring till varför figur 5 inte med samma tydlighet följer tendenserna som figur 4. Det skulle i förlängningen innebära att när mängden artiklar författade av kvinnor ökar ytterligare i antal, eller mer tid har passerat, skulle antalet hänvisningar till kvinnliga författare också öka. I enlighet med detta menar Ferber att kvinnor har lättare att bli accepterade inom fält där de är talrika.

En annan förklaring till undersökningens resultat kan vara att män citerar andra män på grund av homosocialitet, och för att kunna diskutera den sannolikheten behöver man studera figur 6 och 7 närmare. Diagrammen visar en uppdelning av de givna källhänvisningarna utifrån den refererande, uppdelat på män och kvinnor. De påvisar tendensen hos både män och kvinnor att referera mer till verk av män än till verk av kvinnor. Kvinnliga författare är dock bättre på att referera till verk av kvinnor, även om hänvisnigarna till män fortfarande dominerar. Det går inte heller att direkt peka på några genomgående trendförändringar, utan referensmönstren håller sig någorlunda konstanta under hela perioden. Graferna som indikerar kvinnliga författares källhänvisningar visar dock på större rörlighet än dito för manliga författare.

Resultaten pekar alltså på att homosocialiteten är starkare bland män. Går det ens att tala om kvinnlig homosocialitet när kvinnor fortfarande erhåller färre refereringar än vad de i medel ger till andra författare? Dessa resultat sammanfaller även väl med tidigare forskning, som redan visat på att källhänvisningar till män dominerar inom alla kategorier.

Vid jämförande med Håkanssons resultat (se figur 3 mot figur 6) kan man i hennes undersökning urskilja en tendens till försiktig ökning i refererande till verk av kvinnor från manliga författare, och i figur 3 möts de två graferna och korsar till och med varandra (2005). Vid 2000-talets start refererar alltså kvinnor lika mycket eller mer till verk författade av kvinnor än av män. Vidare visar hennes siffror, för hela den undersökta perioden, att män är 3 gånger så benägna att referera till verk av män än till verk av kvinnor. Samma beräkning på föreliggande undersökning ger siffrorna 5,18.36 Vid samma beräkningar för kvinnliga författares givande av referenser kommer Håkansson fram till att kvinnor är 1,6 gånger mer

3 6Beräknat enligt följande: manliga författares totala antal hänvisningar till verk av manliga författare, delat med dito till verk av kvinnliga författare.

benägna att referera till verk av män än till verk av kvinnor. Samma beräkning på mitt material ger en siffra på 1,86.37 Håkansson påpekar siffrornas rimlighet, då manliga författare länge dominerat publiceringsområdet och fler verk av manliga författare är tillgängliga som källor. Det intressanta är skillnaden, för det första, mellan Håkanssons resultat och mina egna, för det andra, skillnaden mellan män och kvinnors villighet att referera till verk författade av personer av motsatt kön. Tyder dessa skillnader på att internationell forskning inom B&I har uppnått en högre, om än fortfarande långt ifrån ultimat, grad av acceptans gentemot forskning producerad av kvinnor? Eller är könssammansättningen en annan i en svensk kontext?

Hur kan man då tolka dessa resultat utifrån teorin om homosocialitet? Utifrån fynden gjorda i SBF kan man se en klar tendens hos manliga författare att välja verk av andra manliga författare som källor. Enligt teorin kring homosocialitet, i det här fallet manlig, söker sig män till och föredrar sällskapet av andra män. Det är sammankopplat med genussystemets logik där mannen ses som norm. I kombination med teorin om vetenskapen som ett socialt system kan man utgå ifrån att män väljer att referera till andra män utifrån två anledningar: 1. Man vill referera till de verk man anser besitter mest vetenskaplig trovärdighet, vilket i det här fallet blir verk av andra män, 2. Man refererar hellre till personer man har några anknytningar till, vänskapliga eller professionella, vilket enligt föreliggande teori betyder andra män. Det bildas alltså homosociala nätverk.

Samma teori är fullt applicerbar på kvinnors refererande till verk författade av kvinnor. Vid en jämförelse av figur 6 och 7 råder det dock ingen fråga om att samma klara isärhållande av graferna inte går att urskilja i figur 7 som i figur 4. Graferna tyder inte på några uppenbara homosociala tendenser vad gäller kvinnors hänvisande till andra kvinnor. Det är emellertid inte otänkbart att kvinnliga forskare försöker referera till verk av kvinnliga författare i syfte att lyfta fram kvinnlig forskning. Återigen, är det inget som det går att finna understöd för i undersökningen.

Ferber avfärdar i sina artiklar tanken att forskare överlag skulle ägna tid och ansträngning åt att hitta källor författade av personer av samma kön. Hon menar att det är mer sannolikt att det skapas nätverk inom vetenskapen och att artiklar och andra källor cirkulerar bland dessa kollegor. Hon tar även upp risken av könssegregation inom liknande nätverk (homosocialitet) (1986, s. 388).

Det är möjligt att det är en kombination av eftersläpning av hänvisningar till kvinnor och manlig homosocialitet som är förklaringen till att verk av kvinnor inte refereras till i samma utsträckning som till verk författade av män. En tredje förklaring skulle dock kunna finnas i val av ämne, det vill säga att det skulle

3 7Beräknat enligt följande: kvinnliga författares totala antal hänvisningar till verk av manliga författare, delat med dito till verk av kvinnliga författare.

finnas ”kvinnliga” och ”manliga” ämnen. Den eventuella kopplingen mellan ämnesval och val av referenser diskuteras vidare i nästa sektion.

Hur är genus då relaterat till givandet av referenser? Det finns åtminstone tre sätt att svara på den frågan. Ett sätt på vilket genus är relaterat till givandet av referenser är genom så kallad eftersläpning, genom vilken kvinnliga forskare först på senare tid har fått allt fler artiklar publicerade. Av det totala antalet tillgängliga artiklar är det ännu en majoritet författade av män. Ett annat sätt att se relationen mellan genus och givandet av referenser är utifrån teorin om homosocialitet. I enlighet med tanken på vetenskap som ett socialt system, bildas nätverk av homosocial karaktär. Resultaten i undersökningen visar tydligare tendenser av manlig homosocialitet än av kvinnlig dito. Även tidigare studier av bibliometrisk/genuskaraktär har diskuterat förekomsten av homosocialitet och manliga nätverk (Ferber 1986 & 1988; Håkansson 2003). Detta svarar även delvis på frågan; Kan man inom den svenska biblioteks- och informationsvetenskapliga kommunikationen som den uttrycks i SBF urskilja tendenser av homosocialitet och hur yttrar sig i så fall dessa? Just frågan kring homosocialitet kommer diskuteras vidare nedan. Det tredje sättet då, som genus och givandet av referenser är relaterade är genom ämnesval, vilket även det diskuteras nedan.