I denna diskussionsdel ser vi över våra analyser av genomförd studie. Dessa ställs i relation till varandra och hjälper oss se samband i en större kontext. Vi går även in på huruvida de metoder vi använt oss av har bistått i sökandet efter fördjupad kunskap.
6.1 METODREFLEKTION
Vi anser att ANT som teoretiskt ramverk har fungerat väl för våra observationer. Vi har kunnat på ett så fördomsfritt sätt som möjligt notera skeenden, sociala interaktioner och artefakter samt deras påverkan och roll i de olika nätverken.
En svårighet i arbetet har varit att närma oss diskussionen kring det sociala livet. Ingen av våra metoder har kunnat ge oss rättfärdiga svar angående detta. Enkäterna har hjälpt oss att se en del av helheten men eftersom de består av majoriteten tolkningsbara frågor, har det varit svårt för oss att göra en rättvis bedömning av svaren. Hade vi däremot genomfört intervjuer med de boende och arbetande hade vi kunnat få mer utförliga svar. På så vis hade bakomliggande anledningar kunnat belysas och lett till en mer rättvis analys. Vi har genom vår undersökning endast kunnat komma lite närmare vad respondenterna tänker kring gränssnittet.
I och med att gränssnittet är ett relativt outforskat ämne har vi inte haft några tydliga riktlinjer för hur vi kunnat gå tillväga i studien. Med hjälp av våra valda teorier samt tidigare forskning i ämnet har vi fått testa oss fram. Därav har vi valt att använda oss av flera olika metoder för att närma oss svaren på våra frågor. Då vi under arbetets gång utvecklat vår förståelse och användning av gränssnittsbegreppet har ett slutgiltigt mål inte funnits med från första början.
Hade studien kunnat genomföras under en bredare tidsram skulle resultaten och analyserna kunnat se annorlunda ut. I så fall hade byggnaderna kunnat studeras djupare och utförligare utifrån de aspekter vi berört. Som vi tidigare nämnt är Coronapandemin en stor påverkande faktor. Här refererar vi till Till (2009) igen om oförutsägbarhet. Eftersom pandemin eskalerat under tiden vi arbetat har vi åtskilliga gånger behövt tänka om och anpassa oss efter den rådande situationen.
6.2 LÄNKEN MELLAN MÄNNISKAN OCH DEN
BYGGDA MILJÖ
Vi anser att det finns ett glapp i utformningen av staden då strukturerna i det stora hela inte vävs samman på ett sätt som gynnar principen av att staden är allas. Främjandet av det sociala livet och människorna i staden bör tas i lika stor om inte större, beaktning än själva byggnaderna i sig. Framförallt bör kopplingen dem emellan stärkas.
The overriding planning principle has to be: first life, then space, then buildings.
- Gehl, et al., 2006, s. 44. Vi anser att det i nuläget är tvärtom mot vad Gehl, et al. (2006) påpekar i citatet ovan. Det finns inte enbart ett glapp mellan människan och den byggda miljön utan glappet innefattar även avståndet mellan professionella och lekmän samt mellan ansvariga aktörer i byggprocessen. Detta leder oss till vår användning och etablering av gränssnittsbegreppet som en länk mellan
människan och den byggda miljön.
En betydande faktor till varför vi ser ett problem i utformandet av gränssnittet är på grund av att zonen är uppdelad i olika ansvarsområden. En del, fördgårdsmarken, förvaltas av byggherren medan det från förgårdsmarken och utåt tas omhand av kommunen. Det är alltså ingen som har hand om zonen som helhet och vi har heller inte påträffat ett samlingsnamn för zonen, som vi behandlar i detta arbete, inom byggprocessen. Därav vill vi sprida gränssnittsbegreppet som med enkelhet ska kunna diskuteras av både professionella och lekmän. Vi anser att begreppet är nödvändigt för att kunna inkludera alla medborgare i staden och för att de sociala värdena inte ska hamna i kläm. Om begreppet tas i bruk redan i planeringen av städer ger det förutsättningar för en enklare medborgardialog och en rikare användning av stadslivet.
The question is not what the new urban context can do for your building but what your new building can do for your context!
Vi anser att de sju kvaliteter som myntas i denna uppsats är viktiga och bör tas i beaktning vid utformning av gränssnittet. De står i konstant kontext till varandra och ingen kan helt uteslutas, likadant som att byggnaden i sig inte kan uteslutas ur sin kontext. På så vis bör dessa anpassas för byggnaden och i vilken relation till staden den står. Det är viktigt att poängtera att det inte finns ett konkret svar på hur gränssnittet bör utformas, utan vikten ligger i variation och kopplingen till sin omgivning. Hade en part haft befogenhet för att se över hela gränssnittszonen och
evaluera huruvida den samspelar med gatan och omgivningen, skulle möjligtvis den påtalade länken kunnat stärkas.
En byggnad kan aldrig ses som klar eftersom det inte är förrän den approprieras som den får liv. Då kan den kopplas samman med det offentliga rummet och bli en del i helheten. Här blir uppföljningar viktiga, inte bara för byggnaden men också för gränssnittszonen intill. Dessa
uppföljningar bör inte bara fokusera på de tekniska delarna utan likväl de sociala aspekterna. Det är först då vi kan se hur zonen fungerar i praktiken. Kopplat till det oförutsägbara (Till, 2009) går egentligen ingenting att förutspå. Framförallt inte det sociala livet. Det går däremot att planera för, genom att bland annat ha en variation i utformning, funktion och därmed en blandning av artefakter. Det i sin tur betyder inte att platsen kommer användas så som det var tänkt. Det skapar bara förutsättningar och möjligheter för att saker kan ske.
Arbetet har främst baserats på forskning av Jan Gehl och Kim Dovey. Dovey påpekar typer av gränssnitt medan Gehl främst talar om livet mellan byggnaderna. I detta arbete förenas deras tankar och ideér genom vår användning av begreppet gränssnitt. Deras verk tillsammans med vår studie tar forskningen om social hållbarhet vidare. Då deras forskning behandlar ett bredare spektrum av det offentliga rummet, behandlar vår studie ett snävare område i och med att vi har begränsat oss till gränssnittszonen.