5. Resultat och analys av studie
5.1 Resultat av intervjuer
I våra intervjuer fick vi liknande förklaringar vad gäller byggprocessen av både arkitekterna och byggherrarna. Självklart har de olika parterna olika roller i processerna men byggprocessen i sig som helhet är densamma för alla. Däremot kan byggprocessen skifta från projekt till projekt. Den största skillnaden är om detaljplanen är satt från start av kommunen eller om byggherrarna får vara med och utveckla den. Det vi också förstått från intervjuerna är att detaljplanerna är väldigt strikta med många lagar och krav att förhålla sig till. Detta gör att varken byggherrarna eller arkitekterna har speciellt mycket spelrum. I detaljplanerna bestäms bland annat var
fastighetsgränsen går, det vill säga hur stor yta av tomten som får bebyggas. Inom denna yta får sedan arkitekterna och byggherrarna samarbeta för att få ut så mycket av platsen som möjligt. En fråga vi ställde respondenterna var om vem som har sista ordet i en byggprocess, sammanställt blev svaret på den frågan klart och tydligt kommunen.
När vi nämnde vårt begrepp gränssnitt och hur de såg på begreppet fick vi nya perspektiv på hur gränssnitt används inom byggprocessen. Flera av intervjupersonerna förklarade att det finns olika typer av gränssnitt och då framför allt aktörer emellan. Det vill säga mellan bland annat byggherre och hyresgäst, mellan byggherre och entreprenör eller mellan arkitekt och konstruktör. Intervjuperson nr.6 förklarar att dessa gränssnitt är viktiga att förtydliga och kravställa för att veta vem som har ansvar för vad. Vi fick också svar som mer liknade vår förklaring av begreppet. Några av intervjupersonerna beskrev att det rör hur byggnaden möter staden och gaturummet. Som ett sammanställt resultat av våra intervjuer kan vi konstatera att just gränssnittet som begrepp inte är något som används inom byggprocessen. Där vi pratar om gränssnittszonen pratar istället arkitekter och byggherrar om förgårdsmark. De förklarar att förgårdsmark är en teknisk benämning på marken mellan fastighetsgränsen och tomtgränsen. Den sträcker sig vanligtvis 1–1,5 meter utanför fastigheten och området är till för rent praktiska åtgärder som till exempel att dra ledningar av olika slag under mark. Över mark ger det utrymme för bland annat svängrum för entrédörrar och cykelparkering. Under intervjuerna fick vi höra om det hårda kravet kring 2.5 cykelplatser per lägenhet. Därav måste det finnas ett visst antal cykelställ på förgårdsmarken, framförallt om fastigheten inte innehar en innergård där det finns plats för cykelparkering.
När vi väl började diskutera zonen intill byggnaderna var vi intresserade av att veta hur respektive aktör förvaltar detta utrymme, hur noga det planeras och vem som egentligen har hand om utformningen. Vi fick ett övergripande svar om att de viktigaste kvaliteterna i zonen är tillgänglighet samt orienterbarhet. Med andra ord framförallt tydliga och lättillgängliga entréer, detta finns specificerat i detaljplanerna. På frågan om hur respondenterna arbetar för att främja sociala interaktioner och spontana möten i zonen svarade de att det är en viktig fråga att
behandla. Dock var det ingen som hade konkreta exempel på hur de arbetar med frågan.
Svaren på frågan om uppföljning av projekt varierade. Vi ställde frågan utifrån både tekniska och sociala aspekter. Vi fick framförallt svar om att uppföljning görs utifrån tekniska aspekter. Utifrån ett hållbarhetsperspektiv kontrolleras i efterhand miljömålen som innefattar bland annat
energiförbrukning. Det finns sällan några konkreta uppföljningsplaner förutom för just de tekniska aspekterna. Intervjuperson nr.3 bekräftar att stor del av uppföljningen av projekten sker på eget initiativ och till följd av eget intresse. Svaret som skiljer sig här är från intervjuperson nr.2 som meddelar att de arbetar med olika uppföljningsplaner. Företaget som intervjuperson nr.2 arbetar på, både äger och förvaltar sina byggnader och därmed ingår uppföljning i deras förvaltningsprogram.
5.1.1 ANALYS AV INTERVJUSVAR
Till följd av att byggprocessen består av flera olika skeenden samt att det är väldigt många
involverade parter kan både utformningen och hanteringen av gränssnittszonen försvåras. Det är oftast kommunen som sätter kraven genom detaljplanen, sedan ligger ansvaret på byggherren att leda projektet i rätt riktning så att kraven uppfylls. Till sin hjälp har byggherren anlitat en arkitekt som ska komma med idéer kring utformning. När projektet sedan står klart kan det även komma in en fjärde part som ska förvalta både byggnaden i sig men även marken intill, det vill säga delar av gränssnittzonen.
För att konkretisera vem som har hand om vilken del av zonen intill byggnaderna har vi valt att illustrera förhållandet med hjälp av en förenklad sektion (se figur 32). Sektionen visar bland annat förgårdsmarken som ofta sträcker sig ca 1–1,5 meter ut i gaturummet. Omfattningen av
förgårdsmarken kan dock variera väldigt mycket från byggnad till byggnad, ibland är den större och ibland finns ingen förgårdsmark alls. Hur stor förgårdsmarken är kan även skifta runt en byggnad, den behöver med andra ord inte vara konstant. Det är denna del av gränssnittszonen som byggherrar och arkitekter tillsammans har hand om och utformar. Där förgårdsmarken upphör börjar den allmänna marken, det vill säga härifrån har kommunen hand om
På grund av att marken är uppdelad mellan olika parter blir det lätt att gränssnittet hamnar i kläm. De gör således även de mjuka värdena, vars vikt Gehl (2011) poängterar genom att påstå att det är livet mellan byggnaderna som oftast har en större betydelse än byggnaderna i sig.
Eftersom byggherrarna och arkitekterna har hand om förgårdsmarken, det vill säga endast zonen närmast intill byggnaderna fick vi främst svar om hur just denna del arbetas med i
byggprocessen. Förgårdsmarken regleras till viss del av krav utifrån detaljplanen men bortsett från tekniska krav som till exempel cykelställ är området intill byggnaden ganska fritt att utforma. När vi talar om gränssnitt i intervjuerna får vi främst svar utifrån tekniska termer, vilket leder tanken om att de mjuka och sociala värdena inte får samma prioritet. Det är först när vi kan prata om gränssnittszonen som ett samlingsnamn som de mjuka värdena kan få ett större fokus. Det är inte enbart de tekniska aspekterna som sätter gränser för utformningen av gränssnittszonen utan här handlar det även till stor del om makt, tid och ekonomiska förutsättningar. De olika parterna är ute efter effektivitet och ekonomisk vinning vilket i sin tur även kan påverka de mjuka värdena
Figur 32. Uppdelad gränssnittszon.
Det markerade området illustrerar den berörda zonen.
Från våra genomförda intervjuer tar vi med oss att det inte finns ett etablerat samlingsnamn för hela denna zon som vi väljer att benämna som gränssnittszonen. Detta försvårar diskussionen kring ämnet inom byggprocessen men även generellt. Tanken är att se hela zonen som en helhet; en helhet som även inkluderar människorna som rör sig i zonen.
Utifrån vår lista av kvaliteter i gränssnittet kan vi konstatera att en av de punkter som både
byggherrarna och arkitekterna arbetar främst med är tillgänglighetsaspekten. Detta till följd av att det finns strikta lagar och krav kring tillgänglighet inte bara i detaljplanerna utan lagarna gäller för hela Sverige. Dessa sammanfattas bland annat i PBL – Plan och bygglagen. Intervjuperson nr.1 förstärker detta i sin intervju genom att förklara att 100% av lägenheterna i ett bostadshus i Sverige måste uppfylla tillgänglighetskraven. Flera av intervjupersonerna nämnde att något av de viktigaste i den exteriöra utformningen är lättillgängliga, tydliga och välkomnande entréer. (Hur folk bland annat uppfattar tillgängligheten redovisas längre ner under rubrik 5.3 Resultat av enkäter.)
Tillgängligheten blir här starkt kopplat till utformning, vilket i sig var en annan viktig aspekt som talades flitigt om i våra intervjuer. När det gäller just utformningen av byggnaderna och dess fasader har vi förstått att det finns en stark vilja om att passa in i Västra Hamnens generella identitet. Byggnaderna ska bland annat förmedla hållbarhet, kvalitet och spegla områdets historia kopplat till de gamla industrierna. Detta står även beskrivet i översiktsplanen för området (Malmö stad, 2013b). Den delen av byggnaden som görs extra detaljerad är bottenvåningens fasad. Det är den här delen av byggnaden som människorna i gaturummet har störst möjlighet att interagera med. Intervjuperson 5 beskriver att de valt att sätta träpanel kring bottenvåningen för att skapa en mer ombonad känsla. Detta är i sin tur kopplat till Gehls (2011) beskrivning av horisontell vy där han påpekar att människan är som mest intresserad av det som sker på markplan. Precis som Gehl (2011) nämner är det viktigt med variation av byggnadernas bottenvåningar, både vad gäller utformning och användning.
If the ground-floors are interesting and varied, the urban environment is inviting and enriching. If the ground-floors are closed or lacking in detail, the urban experience is correspondingly flat and impersonal.
- Gehl, et al., 2006, s. 34. Om vi istället tar oss ut från fasaden och tittar på utformningen av markytan intill
byggnaderna, kan byggherrarna och arkitekterna här välja dels markmaterial men också olika typer av artefakter. Det vill säga det Magnusson (2016) benämner som objekt i den byggda miljön. Till följd av att byggherrarna och arkitekterna enbart får lov att
utforma förgårdsmarken intill byggnaderna, begränsar det vilka kvaliteter de väljer att tillföra platsen. Först och främst förses marken med det som detaljplanen kräver, då bland
Andra artefakter intill byggnaderna kan vara bänkar och papperskorgar. Intervjuperson nr.3 förklarar att sittmöbler med fördel kan placeras intill det område av byggnaden som ligger i bra solläge, alternativt även i anslutning till entréer. Utifrån intervjuerna förstår vi att
artefakter främst placeras ut på förgårdsmarken för att fylla en viss funktion, ofta kopplat till tillgängligheten. Självklart finns det även fall där det inte enbart är fokus på funktion. Nedan följer ett utdrag ur en intervju för Koggen 1, där cykelställen intill byggnaden diskuteras. Detta pekar på en vilja att skapa något i kontext till sin omgivning. Till exempel ses
cykelstället här som en möbel. Den ska inge trygghet såväl som att vara vacker och därmed bli en del av rummet för alla som uppehåller sig där.
Tanken var att folk skulle känna sig trygga och att de skulle vilja använda cykelställen. Att det inte bara blir något som man inte använder. Ibland kan man gå och se, här är något som inte används och då har det ingen funktion. Så det var att lyckas skapa någonting som känns tryggt och också något som nästan känns
som en möbel. Att den inte bara är ett cykelställ utan att den verkligen är en del i rummet och tillför någonting. Inte bara för de boende utan för alla som passerar. Och det i sig blir väl något som skapar
trygghet och ja, blir något vackert i rummet.
- Intervjuperson nr.3. Av intervjuerna har vi förstått att uppföljning av projekt inte alltid genomförs i den mån som vi anser är viktigt. Kopplat till gränssnittzonen bör uppföljningar utifrån sociala aspekter vara av allra högsta prioritet. Just för att det är svårt att planera för det sociala livet. Detta kopplar återigen oss tillbaka till Tills (2009) begrepp om oförutsägbarhet. Under byggprocessens gång kommer så många saker ske som påverkar utfallet. Förgårdsmarken och i sin tur gränssnittszonen kanske inte används i den mån som var planerat från start. Däremot kan zonen utvecklas och förbättras med hjälp av regelbundna uppföljningar. Uppföljningarna kan även stärka länken mellan människan och den byggda miljön genom att förbättra förutsättningarna för det sociala livet.