DISKUSSION MED TEORETISK REFERENSRAM

Vi kommer här diskutera vårt resultat av studien i relation till det socialkonstruktionistiska perspektivet, vilket har verkat som ett övergripande synsätt genom studien för att hjälpa oss besvara vår frågeställning. I studien har vi kunnat se hur unga vuxna kvinnor konstruerar sin ensamhet genom interaktion med andra på Internet. I och med interaktionerna har det blivit synligt hur de unga kvinnorna visar sin verklighet som ensam i relation till andras syn på fenomenet, vilket blir i enlighet med hur det socialkonstruktionistiska perspektivet ser människors verkligheter uppkomma. Vår teoretiska referensram kommer fortsatt genomsyra vår diskussionsdel som ett paraplybegrepp.

Diskurs

Diskurser som del i det socialkonstruktionistiska perspektivet gör att vi inom studien kan se det mer övergripande sättet att tala kring ensamhet och hur de unga vuxna kvinnorna i diskurserna konstruerar sin ensamhet. De mönster vi funnit i vårt material ger oss en indikation på vilka diskurser som finns tillgängliga, som skapar kunskap och handlingsutrymme inom fenomenet ensamhet. Diskurs är inom socialkonstruktionismen sättet att tala kring ett fenomen där vi i vår studie använt tolkningsrepertoarer för att se hur unga vuxna kvinnor konstruerar ensamhet inom interaktioner på Internet. Tolkningsrepertoarer kan ses som delar av en diskurs (Winther Jörgensen & Phillips, 2000:114–115) där repertoarerna utgör en resurs för kvinnorna

43

inom studien att konstruera ensamhet. Repertoarerna har för vår studie varit ett redskap som möjliggjort att vi i texterna genom språket kunnat urskilja olika mönster för hur ensamhet framställts (Edley, 2001:198–199).

Vi har kunnat avtäcka mönster där vi utifrån helheten av datan kan förstå den negativa diskursen som överordnad i hur unga vuxna kvinnor konstruerar ensamhet. Inom vår studie fann vi fyra tolkningsrepertoarer där ensamhet som utanförskap, ensamhet som jämförelse med

andra och ensamhet som sammantvinnad med psykisk ohälsa är tre av de som främst kan ses

innefatta den negativa diskursen gällande fenomenet. Inom dessa tolkningsrepertoarer kan vi förstå det som att unga kvinnor övergripande talar om ensamhet i relation till beskrivningar som att uppleva sig utanför gemenskapen, se andra ha relationer som de själva inte har samt den upplevda ohälsan i samband med ensamhet. Utifrån hur kvinnorna framställer sin ensamhet med hjälp av dessa tolkningsrepertoarer kan vi se hur repertoarerna bildar den negativa diskursen, att de mer negativa repertoarerna blivit synliga i tre av våra fyra teman inom studien har gjort att vi kunnat se diskursen som överordnad. Att tala om ensamhet allmänt med en negativ utgångspunkt gör att vi i materialet kan se det som ett utbrett problem i dagens samhälle där ohälsan uppfattas vara nära sammankopplad i konstruktionen av ensamheten. Utifrån resultatet kunde vi även finna en underordnad diskurs som synliggjorde hur unga vuxna kvinnor även konstruerade ensamhet i en mer positiv bemärkelse. Vi fann tolkningsrepertoaren

ensamhet som behov, där vi kunde se hur ensamhet framställs som någonting självvalt och som

ett behov för individens välbefinnande. Inom denna diskussion kommer vi dock framöver försöka utmana bilderna av dessa diskurser för att se om det inom dem även kan finnas andra konstruktioner som tyder på motsatsen, där till exempel den negativa diskursen kan innehålla positiva konstruktioner av ensamhet.

Då vi kunnat finna tre teman där ensamhet ses konstrueras i huvudsak som något negativt medan endast ett tema där ensamhet förstås som ett positivt fenomen gjorde att vi fann det ideologiska dilemmat ensamhet som positivt och negativt. Vi kan förstå det som att de olika diskurserna där ensamhet framställs som något negativt samt något positivt har skapat motsättningar inom fenomenet. De unga vuxna kvinnorna inom studien har kunnat använda tolkningsrepertoarer och subjektspositioner som uppfattas motsägelsefulla som därmed gör att ensamhet kan konstrueras på olika sätt och kan då utgöra ett ideologiskt dilemma (Edley, 2001:203–204). Utifrån Edleys teori kring hegemoni (2001:190) kan vi förstå den överordnade, negativa diskursen som den mest tillgängliga när det gäller konstruktionen av ensamhet för unga kvinnor. Att en viss diskurs är den mest tillgängliga inom fenomenet ser författaren som att verkligheter som ingår i diskursen kan ha blivit kulturellt dominanta, vi skulle därför kunna förstå de repertoarer som ingår i den negativa diskursen som del av vår kultur kring sättet att tala kring ensamhet. I sättet att tala kring ensamhet som något negativt kan göra att vi i enighet med författaren (Edley, 2001:190) kunnat se de unga vuxna kvinnorna som både produkter och producenter av den negativa diskursen, som överordnad i vårt samhälle idag. Då den positiva diskursen även gjorts synlig som en underordnad diskurs kan göra att vi förstår användningen av båda diskurser som ett ideologiskt dilemma när det kan ses bli motsättningar i den kulturella dominansen.

Även om vi inom studien kunnat förstå den negativa diskursen som överordnad och den positiva som underordnad, kan vi diskutera huruvida den negativa ensamheten egentligen endast är negativ och om den positiva ensamheten även skulle kunna uppfattas negativ ur vissa aspekter. Att vi i studien fått fram tre teman av fyra som konstruerar ensamhet som något negativt skulle kunna förstås som att det är vi själva som lett in ensamheten som något negativt.

44

Vi har kunnat se hur tidigare forskning kunnat bidra till den synen genom att till största del fokusera på ensamhet som något en individ drabbas och mår dåligt av. Samtidigt kan vi ställa oss frågan om hur ensamhet blivit ett sådant hälsoproblem i dagens samhälle och vad det i så fall är som bidragit till att vi idag till synes upplever ensamhet i större utsträckning än tidigare. Att den negativa diskursen har blivit synlig som den överordnade, där ensamhet kan ses klassas som ett hälsoproblem gör att vi kan fundera över anledningen till att ensamhet övervägande framställs som något ofrivilligt och sjukdomsrelaterat. Hade den kulturella dominansen i vårt samhälle idag varit att tala om ensamhet i positiv bemärkelse hade vi kunnat tänka oss att det uppkommit substitut i sättet att tala kring ensamhet som något negativt. Inom socialkonstruktionismen eftersöks ingen absolut sanning utan det kan ses som att det finns flera verkligheter kring ett fenomen (Burr, 2015:6), där samhällets uppbyggnad och hur individer påverkar varandra bidrar till vilken verklighet som kan uppfattas vara den dominanta.

Tankesättet med flera verkligheter kring ett fenomen gör att vi kan fundera över om de funna diskurserna även kan innehålla andra typer av konstruktioner, om den positiva diskursen alltid är just positiv eller om även negativa sätt att se på ensamhet kan finnas där. Vi fann i vårt resultat subjektspositionen den självvalt ensamme utifrån tolkningsrepertoaren ensamhet som

behov vilket vi sett som en del av den positiva diskursen gällande ensamhet. Diskussion kan

föras kring om det enbart är positivt att positioneras som självvalt ensam, att välja att vara ensam på grund av att till exempel motsätta sig vissa åsikter många andra i ens närhet har skulle kunna vara påfrestande för en individ och därmed ses som en negativ ensamhet. Ensamhet kan utifrån tolkningsrepertoaren uttryckas som ett behov individen har för att stå upp för sina egna åsikter samtidigt som vi då kan förstå hur detta behov kring exempelvis en självständighet åskådliggör hur det kan finnas flera tolkningar av en diskurs.

I resultatet kunde vi finna tolkningsrepertoaren ensamhet som jämförelse med andra vilken vi först och främst sett tillhör den negativa diskursen för fenomenet. För att se repertoaren ur en positiv synvinkel skulle vi kunna diskutera det faktum att vissa unga vuxna kvinnor har setts ta en paus från sociala medier och därmed inte jämför sig med hur andra lever upp till sociala förväntningar. När kvinnor uttryckt sig vara medvetna om hur de kunnat uppfatta ensamhet genom att jämföra sig med andra och sedan tala om att försöka undvika fenomenet, kan det påvisa att repertoaren används på ett annorlunda sätt som gjort att vissa kvinnor funnit andra sidor av sig själva. Istället för att jämföra sig med andra skulle alltså repertoaren kunna hjälpa en individ att i sin ensamhet se andra saker som är viktigt för denne och i det få tid till reflektion för att lära känna sig själv på ett djupare plan. Den konstruktion av ensamhet som till synes övervägande har framställts som del av den negativa diskursen och som ofrivillig kan vi nu alltså även se med en positiv aspekt. Vi kan därmed se hur de olika konstruktionerna går att förstå som varierande där denna ofrivilliga ensamhet också kan ses som positiv samt där den självvalda, mer frivilliga ensamheten även består av negativa sidor. Att försöka se flera bilder av ett fenomen har gjort att vi ytterligare kan bredda bilden av hur unga vuxna kvinnor konstruerar sin ensamhet på Internet och att flera konstruktioner än just de vi funnit i vårt resultat skulle kunna finnas tillgängliga.

Identitet

Det socialkonstruktionistiska perspektivet har gjort det möjligt för oss att se hur kvinnor i åldersgruppen unga vuxna kan konstruera identiteter genom interaktioner på Internet. Handlingsutrymmet som de befintliga diskurserna ger en individ att skapa och omforma sina olika identiteter, används av kvinnorna för att konstruera sin identitet. I och med interaktionerna ses kvinnorna bekräfta varandras identiteter vilket kan förstås styrka det

45

centrala i att de är socialt skapade (Winther Jörgensen & Philips, 2000:105). I avsaknaden av fysisk interaktion har vi kunnat se att Internet blivit en användbar kontext för kvinnorna att där istället anta sina identiteter när de skriver kring sin upplevda ensamhet och i det får ett stöd från andra med liknande erfarenhet. I vår studie kunde vi finna tre tolkningsrepertoarer,

ensamhet som utanförskap, ensamhet som jämförelse med andra och ensamhet som sammantvinnad med psykisk ohälsa som vi sett utgör den negativa diskursen i sättet att tala

kring ensamhet där vi kan förstå ensamheten som ofrivillig i det att kvinnorna talar om det som ett yttre påtvingat fenomen. När kvinnorna inom interaktionerna använder sig av dessa repertoarer kan vi förstå att den negativa diskursen genererar vissa subjektspositioner möjliga för kvinnorna att anta (Edley, 2001:209–210), som därmed bidrar till deras konstruktion av ensamhet. I studiet av hur interaktioner på Internet verkar för konstruktionen av unga vuxna kvinnors ensamhet kan vi förstå Internet som en kontext där de bland annat jämför sig med andra. Där vi kan förstå det som att de jämför sig med olika tillgängliga versioner av sociala verkligheter där olika identiteter då finns tillgängliga. Genom tolkningsrepertoaren ensamhet som jämförelse med andra har vi kunnat se att kvinnorna tenderar att jämföra sig med andra och i det positionerar sig som den otillräcklige vad gäller att nå upp till sociala förväntningar. Positioneringen utifrån jämförelsen gör att vi kan förstå identitetsskapande som beroende av hur individen påverkas av sin omvärld.

Enligt vår undersökning har vi kunnat se att repertoarerna inom den negativa diskursen skapat subjektspositioner som den missförstådde, den otillräcklige samt den sjuke där vi kunnat se att kvinnorna genom interaktion bekräftar både sin egen och andras identitet. I sättet att konstruera sin ensamhet kan vi förstå att kvinnorna antar de olika identiteterna genom att tala kring ofrivillig ensamhet som att vara annorlunda och missförstådd i förhållande till gemenskapen, att inte se sig som tillräcklig för att nå upp till de sociala förväntningar de ser andra uppnå, samt i termer av den psykiska ohälsa som ensamheten kommer av eller framkallar. Vi skulle dock i denna diskussion kunna ifrågasätta om dessa identiteter, uppkomma genom ofrivillig ensamhet blockerar gynnsamma möjligheter för en individ när konstruktionen framställs som något negativt. Att stå utanför den stora, synliga gemenskapen skulle kunna tänkas skapa nya former av gemenskap vilket vi till viss del också kunnat se i resultatet när unga vuxna kvinnor genom att skriva om sin ensamhet finner stöd i den från andra med liknande erfarenheter. Genom att en viss konstruktion blivit till inom interaktioner kan vi då förstå det som att andra typer av konstruktioner och gemenskap växer fram, där kvinnor genom positioneringen som

den missförstådde får möjlighet att istället uppleva sig vara del av en viss gemenskap, som

skulle kunna ge utrymme för ett annat identitetsskapande. På liknande sätt har vi kunnat se hur kvinnor som antagit positionen den sjuke kunnat utbyta erfarenheter och stöd med andra genom interaktion och på så vis kunnat erhålla en förståelse många menar att de saknar, även om det inte är ett fysiskt stöd. I brist på det fysiska stödet kan vi då se hur andra former växer fram ur den ofrivilliga ensamheten vilket skulle kunna göra att vi kan se det som något mer positivt än hur det tenderar att framställas.

Vi har inom studien vidare kunnat se att tolkningsrepertoaren ensamhet som behov, som del i diskursen där ensamhet ses som positivt, har gjort att subjektspositionen den självvalt ensamme kunnat uppkomma. Den positiva diskursen ger unga vuxna kvinnor handlingsutrymme att anta positionen när de skriver kring sitt behov av ensamhet för att kunna njuta av stunden med sig själv och därigenom lära känna sig själv bättre och få återhämtning. Inom interaktioner för den positiva diskursen har vi kunnat se hur tolkningsrepertoar och subjektspositionering används och även där bekräftas av andra, vilket gjort att vi kan förstå ytterligare hur kvinnors konstruktion av ensamhet samt deras identitetsskapande influeras av andra. Vi har kunnat förstå

46

denna konstruktion av ensamhet som frivillig hos unga vuxna kvinnor när de beskriver behovet av egentid och hur de själva väljer stunder av ensamhet för att må bra. Det går dock att fundera kring dessa interaktioner och hur mycket kvinnorna påverkas av andra till att visa upp en positiv bild av sin ensamhet. Likt den tolkningsrepertoar ensamhet som jämförelse med andra skulle vi kunna förstå att kvinnor även inom det positiva sättet att tala kring ensamhet påverkas av varandra och därigenom skapar konstruktioner på ett visst sätt. Inom berättelser kring ensamhet har vi kunnat se ett förhållningssätt till fenomenet som lett oss till det ideologiska dilemmat

ensamhet som positivt och negativt, där beskrivningar av ensamhet som både positivt och

negativt förekommit inom samma interaktion. Det kan visa hur den negativa ensamheten försöks vändas till något positivt inom interaktionerna för ensamhet som ett behov, där en individ kan jämföra sig med andras berättelser och därmed påverkas att uttrycka sig mer positivt gällande fenomenet, även om den negativa upplevelsen finns närvarande för just henne.

Vi kan även fundera på om det kan vara så att unga vuxna kvinnor i sin ensamhet där de lyfter fram ensamhet som ett behov för att må bra, kan gå miste om andra sociala aktiviteter som skulle kunna ge dem energi. Kanske finns en risk att kvinnor som ser ensamhet som ett stort behov kan fastna i det och i slutändan dra sig undan alltmer från omgivningen. Då vi förstått att det i dagens samhälle är lätt att uträtta diverse ärenden utan att behöva träffa någon, skulle det kunna vara tämligen enkelt att till största del vara i sin ensamhet. Att avskilja sig från andra skulle i så fall göra att ensamheten kan kräva mer energi för att få den än vad den troligtvis skulle ge. I ett scenario där ett lätt behov av ensamhet för återhämtning övergår till att i så stor utsträckning som möjligt undvika social kontakt med andra skulle vi kunna förstå den från början tänkta frivilliga ensamheten som negativt ofrivillig istället. De olika möjligheter som finns för identitetsskapande visar hur brett handlingsutrymmet kan vara inom en diskurs där interaktioner har en stor del i hur identiteter skapas och omformas.

Det individualistiska samhället

Idag beskrivs samhället som starkt individualiserat och enligt Bauman (2001:179) har individen fått ett större ansvar i framställningen av sig själv, vilket kräver att individen själv gör sig väl synlig för att kunna ta en plats i samhället. Att lämnas åt sitt eget öde i sitt eget identitetsskapande kan förstås som att det skapas en ökad risk för att individen förs mot ensamheten och allt längre från gemenskapen. Att studera hur unga vuxna kvinnor konstruerar sin ensamhet på Internet har visat sig vara ett bra sätt för att se hur unga samverkar med andra på olika plattformar på Internet. Vi har utifrån vår studie fått uppfattningen om att Internet blivit till en accepterad plats att tala om sin ensamhet och interagera i, där kontexten kan förstås ha utvecklat en ny form av socialt stöd för individer. Bauman förklarar hur relationerna mellan individ och samhälle idag ses som mer flytande (Bauman, 2001:176), vilket kan förstås som en följd av det ansvar som kommit med det individualistiska samhället. Vi kunde utifrån materialet förstå det som att relationerna blivit mindre fasta genom hur det sociala nätverket kommit att ta en annan form än tidigare för människor, vilket skulle kunna bekräfta Baumans teori om den mer flytande formen.

Att vi har en stark individualism i vårt samhälle borde kanske i vår studie lett till att vi funnit fler former av ensamhet som någonting positivt. Man skulle kunna tänka sig att det individualistiska samhället bidrar till att individer själva skapar den sociala kompetens som är eftersträvansvärd i samhället för att lyckas. Men resultatet tyder till motsatsen, där unga vuxna utifrån konstruktionen av ensamhet istället verkar må dåligt. Idag lever vi i ett individualistiskt samhälle som anses ge oss fler individuella valmöjligheter som kan förstås som att skapa oss

47

mer frihet. Men om individualismen istället lett till att människor redan från ung ålder mår dåligt och upplever mer press och stress, där de känner sig misslyckade och otillräckliga i att inte kunna leva upp till de förväntningar som finns i samhället, skulle kunna bekräfta subjektspositionen den otillräcklige som vi fann utifrån tolkningsrepertoaren ensamhet som

jämförelse med andra. Tolkningsrepertoaren synliggjorde hur unga vuxna kvinnor upplevde

ensamhet i relation till jämförelsen med andra och hur de kunde känna sig otillräckliga i jämförelsen med att inte lyckas leva upp till de förväntningar som fanns. I det skulle det individualistiska samhället kunna förstås som att det ställs ett krav på individen. Ett krav som kan vara svårt att leva upp till och där upplevelsen av frihet istället mynnar ut till känslan av ensamhet. Här kan det förstås som att individen inte bara känner sig ensam i sina val, utan även otillräcklig i att inte klara av att själv fatta beslut kring sin egen tillvaro.

I och med det individualistiska samhället borde man kanske se valfriheten som något positivt, där individen ser möjligheten att själv välja sina relationer, vilket kan förstås som att individualism bjuder in till att bryta bundna relationer. Att få välja vilka man vill umgås med skulle i det kunna förstås som någonting positivt, men enligt studien har den positiva bilden inte riktigt kunnat synliggöras. Möjligen skulle det kunna ha att göra med hur ensamhet konstrueras, där individer förhåller sig till den som någonting negativt. Det går vidare att diskutera huruvida subjektspositionen den otillräcklige tagit form inom tolkningsrepertoaren

ensamhet som jämförelse med andra. Som individ har man mest troligt inte valt att vara

otillräcklig, utan kan vara en del av det som samhället skapat. Detsamma gäller individers ensamhet i jämförelse med andra, där media kan förstås som en del av det som framkallar