Krig och blodsutgjutelse var ett stort hinder för den politiska stabiliteten i Afghanistan.
Krigets offer var de civila medborgarna och kriget medförde att Afghanistan inte kunde få en stark stat som representerade samtliga etniska grupper. Under det kalla kriget blev
Afghanistan ett krigsfält mellan stormakterna vilket resulterade i uppkomsten av
terroristgrupper. Det viktigaste av allt var att den etniska klyftan ständigt ökade, och flera miljoner människor flyttade till Iran och Pakistan. Afghanistan fick inte uppleva fred efter detta. Talibanerna var en av de grupper som genom våld regerade på 1990-talet. Den
talibanska terroristattacken på USA:s Pentagon och affärscentrum föranledde USA:s militära attack mot Afghanistan. Med ankomsten av de amerikanska styrkorna och den globala koalitionen i Afghanistan skedde en förändring av den politiska strukturen och den inre säkerheten och olika sociala och politiska organisationer bildades, men våldet tog inte slut.
Nu efter 20 års krig kommer USA och NATO att lämna Afghanistan. Det pågår
fredsförhandlingar mellan talibanerna och regeringsdelegationen för att sluta fred och bilda en ny stabil regering. Det finns meningsskiljaktigheter om till exempel politiskt system,
regeringsbildning och maktfördelning. Det finns även meningsskiljaktigheter bland de icke-talibanska representanterna i frågor om det framtida politiska systemet och maktfördelningen, vilket i sin tur kan komplicera och förlänga förhandlingsprocessen. Talibanernas oklara inställning och krav i vissa frågor kan leda till att förhandlingarna når ett dödläge. Men om USA och dess allierade ökar det politiska trycket på Pakistan för att tvinga talibanerna att stoppa våldet och skapa fred kan det vara effektivt. Diskussionen ska återknytas till uppsatsens teoretiska ramverk gällande teorin om den konsociala modellen. Lijpharts konsociala modells kriterier återspeglas relativt svagt formellt i den nuvarande regeringen, eftersom det inte finns en stor koalition av politiska partier eller tjänstemän i regeringen vilket enligt Lijphart är det viktigaste kriteriet till den konsociala modellen. Ingen storkoalition i
strikt mening kan förekomma i det presidentiella systemet just eftersom styrelseskicket är presidentiellt. Men presidentposten och vicepresidentsposten kan fördelas mellan olika etniciteter, vilket kan ses som ett konsocialt inslag som ändå medger en bred representation i den verkställande makten. Men i praktiken fungerar inte detta eftersom presidenten klart dominerar vicepresidenterna i maktresurser samt för att presidenten tillsätter domare till högsta domstolen, centralbankchef, ministrar med godkännande av parlamentet, guvernörer och högt uppsatta poster inom både civila och militära organ.
Enligt konstitutionen är parlamentet det högsta organet. Parlamentet balanserar makten mellan den verkställande och den lagstiftande makten, stiftar eller ändrar lagar och övervakar
regleringsverksamheter. Representanter är i proportion till provinsernas befolkning. Lijphart kallar det proportionalitet och det uppfylls relativt svagt eftersom centralregeringen äger makten och beslutar om kompetenser hos provinsiella och lokala myndigheter. Alla provinserna kontrolleras av centralregeringen och saknar autonomi. Minoriteter har inte vetorätt och parlamentets beslut fattas genom majoritetsstöd. Lijpharts
proportionalitetsprincip beskrivs delvis i konstitutionen; enligt artikel 83 så måste antalet ledamöter i parlamentet vara i proportion till provinsernas befolkning. I vallagen kan mandat reserveras i riksdagen för minoriteter med regleringsförslag samt parlamentets godkännande men fortfarande gäller majoritetsbeslut som inte gynnar minoriteten.
I praktiken förhåller sig regeringen väldigt svagt till den konsociala modellen eftersom
regeringen inte tar hänsyn till konstitutionen. Regeringen manipulerar makten och kontrollerar centrala och lokala myndigheter. Få personer i regeringen har makten att tillsätta eller
avskedar de höga tjänstemännen. Lijpharts modells kriterier storkoalition, proportionalitet och vetorätt uppfylls endast i liten utsträckning i praktiken, eftersom minoritetsgrupper är
marginaliserade och saknar vetorätt med vilken de kan stå emot beslut som strider mot deras intresse som fattas av centralregeringen. Det finns möjlighet till att flera minoritetsgrupper tillsammans lägger fram eller stoppar ett förslag.
De både parterna i fredsförhandlingarna, talibanerna och regeringsdelegationen, är överens om att den nuvarande regeringen är centraliserad. Det saknas en storkoalition som innebär att staten ska bestå av många folkvalda ledare från olika delar av Afghanistan. Minoriteter har inte vetorätt vilken fungerar som ett skydd för minoritetsintressen. Det finns en relativt svag proportionell representation för att fördela verksamheter både inom och utanför politiken. Det saknas en hög grad av autonomi för varje segment för att de ska kunna driva sina interna angelägenheter. Afghanistan har ett majoritetsvalsystem som låter majoriteten dominera. Alla
har lika rösträtt och får kandidera i val. Men när det gäller legalitet skiljer talibanernas åsikter sig från regeringsdelegationen. Talibanerna beskriver den nuvarande regeringen som illegal medan regeringsdelegationen beskriver nuvarande regering som legal och folkvald.
De icke-pashtunska representanterna i delegationen kritiserar regeringens struktur och agerande. De hävdar att den nuvarande regeringen diskriminerar icke-pashtunerna på ett systematiskt sätt inom olika områden. Presidenten äger den verkställande makten, till exempel genom vetorätt mot parlamentets beslut. Staten manipulerar genom sitt maktmonopol både president- och riksdagsvalet samt avskedar icke-pashtunska tjänstemän. Den nuvarande regeringen kvoterar inom utbildningssystemet och anslår mindre budget till icke-pashtunska områden. Regeringen tillsätter mest sin egen etniska grupp i statsapparaten och de
diskriminerar även icke-pashtunerna när det gäller identitet och partitillhörighet.
Frågan om det politiska systemet är lite komplicerad eftersom det råder både enighet och oenighet om det. Talibanerna och regeringsdelegationen är eniga om att de ska skapa fred, stoppa våld och krig och bilda en stabil regering som ska representera alla etniska grupper.
Talibanerna vill ha ett starkt centraliserat system där statschefen väljs genom den traditionella ledarskapsmetoden. Men talibanerna definierar inte systemets karaktär och betonar alltid islamiska grunder. Det finns även meningsskiljaktighet mellan pashtunska och icke-pashtunska representanter inom delegationen om det politiska systemet. De icke-pashtunska representanterna har en liknande tanke som talibanerna och är emot ett decentraliserat system.
Talibanerna och pashtunerna anser sig vara de viktigaste pretendenterna till att hålla den politiska makten. Pashtunerna ser det federala/decentraliserade systemet som ett olämpligt system för Afghanistan. De menar att det leder till segregation, att decentralisering
missgynnar majoriteten, vilket undergräver majoritetens maktposition, samt att pashtunerna i så fall berövas Afghanistans ekonomiska resurser, eftersom de flesta av Afghanistans
viktigaste natur- och ekonomiska resurser ligger i de centrala, västra och nordiska delarna.
Dessa två faktorer är de främsta orsakerna till den politiska och etniska konflikten i Afghanistan.
De icke-pashtunska representanterna som består av olika grupper menar att det nuvarande systemet är konstitutionellt starkt centraliserat och inte motsvarar Afghanistans behov eftersom Afghanistan är ett djupt splittrat land med många etniska grupper. Det nuvarande systemet är en av orsakerna till den politiska konflikten i Afghanistan. Detta för att de flesta minoritetsgrupper inte ingår i regeringen och känner sig marginaliserade. För att lösa detta problem krävs det ett decentraliserat system. Det krävs ett system där minoriteter ska kunna
vara med i regeringen, ha politisk inflytande och vetorätt mot majoriteten och att de själva ska kunna välja sina lokala guvernörer. Vidare menar de att Afghanistans geografiska uppdelning samt icke-proportionella representation kräver ett decentraliserat system som utjämnar den politiska maktfördelningen. De icke-pashtunska representanterna strävar efter att FN och länder som ger ekonomiskt bistånd till Afghanistan ska bidra till att landet får ett lämpligt decentraliserat system. Det är bara med ett decentraliserat system där politisk makt är rättvist fördelad som man kan minska den etniska och politiska konflikten samt stoppa den
strukturella diskrimineringen.
Forskningsfrågan i denna uppsats har varit: Hur förhåller sig den nuvarande regeringen i Afghanistan formellt och i praktiken samt de förhandlande delegationerna från talibanerna och regeringen till den konsociala modellen? Vad som går att konstatera av undersökningen är att den nuvarande regeringen är starkt centraliserad samt svagt återspeglar den konsociala modellen då den nuvarande konstitutionen är grundad på ett sätt som gör att minoritetsgrupper inte har formell vetorätt. Det finns inte en storkoalition eller samarbete mellan ledare. Det finns inte segmenterad autonomi för olika delar av landet och proportionaliteten är relativt svag. Många etniska grupper åsidosätts i den politiska maktstrukturen. Sammansättningen av etniska grupper i regering och departement står inte i proportion till deras befolkningsantal.
Till exempel blir de ofta inte anställda till höga positioner vid statsapparaten, statliga myndigheter eller militären. Ofta avskedas de utan orsak samt diskrimineras på olika sätt, exempelvis i utbildningssystemet genom kvotering eller genom att tvingas kalla sig Afghan.
De icke-pashtunska representanternas argumentation i förhandlingar återspeglar Lijpharts konsociala modell i att det i ett djupt splittrat samhälle ska finnas representanter från olika delar av landet samt att de olika delarna kännetecknas av autonomi. De icke-pashtunska representanterna strävar efter att upprätta en decentraliserad stat där alla etniska grupper ska kunna ta del av den politiska makten. Ett decentraliserat system bidrar till att lösa den långvariga politiska konflikten i Afghanistan. Men de pashtunska representanterna och talibanerna ställer sig emot ett decentraliserat system eftersom de anser att det undergräver deras maktposition samt att de berövas av de ekonomiska resurserna som ligger i icke-pashtunernas område.
I skrivande stund (september 2021) har talibanerna makten i Afghanistan, där det saknas en legal regering. Medborgarna hotas av en intern konflikt och en ekonomisk kris. Kvinnornas friheter och rättigheter är begränsade. Bara flickor upp till årskurs sex får gå i skolan om de har hijab. En grupp som leds av Ahmad Massoud strider mot talibanerna. De hävdar att de
kämpar för en decentraliserad stat där alla etniska grupper ska vara med och kvinnornas frihet och rättigheter bör respekteras. Ahmad Massoud försöker alliera med sig flera etniska grupper för att genom både lobby och strid stå emot talibanerna och få det övriga världssamfundet att erkänna talibanerna som en terroristgrupp och inte erkänna talibanernas styre. När det gäller den konsociala modellen antyder inget från förhandlingarna att talibanerna skulle vara mer konsocialt sinnade än den tidigare regeringen. Det konstateras att det verkar osannolikt att talibanernas maktövertagande kommer att leda till vare sig fred eller stabilitet, åtminstone inte långsiktigt.
Denna uppsats har bidragit till forskning om hur den interna konflikten har uppstått och påverkat Afghanistan som ett multinationellt land utan en stabil regering. Forskningsfrågan som denna uppsats har studerat kan lämnas till framtida forskning för att studera djupare om hur konflikter uppstår i splittrade samhällen. Konflikten i Afghanistan är väldigt komplicerad och det finns utrymme och behov för djupare och vidare forskning.