Den konsociala modellen har valts som teoretiskt verktyg för att besvara forskningsfrågan.
Lijphart har i sin studie om demokratiutveckling i västeuropeiska länder diskuterat den konsociala modellen, som utmanar genomförandet av demokratin i de splittrade staterna.
Lijphart menar att demokratin inte etablerar sig väl i heterogena samhällen (Lijphart, 1969).
Lijphart beskriver i sin bok ”Democracy in Plural Societies” (1977) hur demokratin kan etablera sig i ett djupt splittrat samhälle samt svårigheterna med att inrätta ett demokratiskt styre i ett pluralistiskt land. Lijphart menar att för att skapa en stabil demokrati samt uppnå politisk och nationell konsensus i ett samhälle med kriterier som social homogenitet och politisk enighet krävs det vissa goda förutsättningar. Enligt Lijphart kan den konsociala modellen vara ett alternativ till majoritetsmodellen.
Den konsociala modellen kan definieras i termer av fyra kriterier, vilka är de viktiga elementen för att demokratin ska fungera inom ett fragmenterat samhälle. Det första och viktigaste kriteriet är en stor koalition som innebär att staten ska bestå av många valda ledare från olika delar av landet. En sådan koalition kan formas på olika sätt, men det vanligaste är att de politiska ledarna från olika delar av landet samarbetar i en stor koalition för att styra landet. De resterande tre kriterierna är komplement till den första principen. Den ömsesidiga vetorätten fungerar som ytterligare skydd för minoritetsintressen. Proportionalitet är en princip för politisk representation för att fördela verksamheter både inom och utanför politiken. En hög grad av autonomi krävs för varje segment för att de ska kunna driva sina interna angelägenheter (Lijphart, 1977, s. 25).
Det huvudsakliga kännetecknet för konsocial demokrati är stora koalitioner som innebär att de politiska ledarna för alla viktiga delar av landet samarbetar i en stor koalition. Den konsociala modellen kan ställas i kontrast mot den typ av demokrati där ledare är indelade i en regering med majoritetsstöd och en stor opposition, som också kallas den brittiska modellen.
Koalitionen kan variera och den har diskuterats i allmänna villkor utan att specificera dess exakta institutionella form. Ett kriterium för den konsociala modellen är att ledarna för allade viktiga segmenten ska delta i styrningen av landet men exakt hur detta organiseras finns inte beskrivet. Schweiz och Österrike är de bästa exemplen på en stor koalition där federalt
verkställande organ består av olika partier. En storkoalitionsregering kompletteras med dessa tre kriterier: ömsesidig veto, proportionalitet och segmenterad autonomi. Alla kriterier är besläktade med varandra, och de innebär alla avvikelser från ren majoritetsstyrning. Vetorätt fungerar som ett skydd för minoriteten. Detta innebär att minoriteten får delta i
storkoalitionen och få chansen att lägga fram sitt fall så kraftfullt som möjligt för sina koalitionspartner. Samtidigt måste beslut i storkoalitioner fattas med majoritetsröstning. Det hävdas att vetorätten leder till minoritetstyranni som kan anstränga samarbetet men det finns tre skäl till varför denna fara inte är så allvarlig. För det första är vetorätten ömsesidig och alla minoritetssegment har och kan använda sig av den. För det andra, ger det faktum att
vetorätten är tillgänglig som ett potentiellt vapen en känsla av säkerhet. Det gör faktisk användning av den osannolik eftersom var och en kommer att inse risken för dödläge som sannolikt kommer från en obegränsad användning av veto (Lijphart, 1997, s. 31-37).
Proportionalitet har två funktioner. Den första är som en metod för fördelning av anställningar av offentliga tjänster och knappa ekonomiska resurser i form av statliga subventioner mellan de olika segmenten. Detta kan ställas i motsats till vinnaren-tar-allt-principen om obegränsad majoritetsstyrning (Lijphart 1977, s. 78-39). För att uppnå proportionellt inflytande görs det genom ett besluts karaktär. Detta är dikotomt vilket innebär en uppdelning av en helhet i två separata delar: till exempel om en viss handling skulle vara antingen ja eller nej? Om det inte finns en spontan enhällighet kommer det i en sådan situation skapas vinnare och förlorare.
Detta kan inte undvikas av majoritetsstyrning eller minoritetsveto. Den sista avvikelsen från majoritetsregeln är segmenterad autonomi som skapar minoritetsstyrning. I princip fattas alla beslut av hela segment med ungefär proportionell påverkan. Delegation av befogenheter sker för att skapa regelverk och tillämpa regler till segmenten, samt att fördela resurser i proportion till varje segment, något som är en kraftfull stimulans för olika segmentorganisationer.
Genom detta ökar den segmenterade autonoma pluraliteten hos ett redan heterogent samhälle.
Federalism är en speciell form av segmenterad autonomi som också kan tillämpas i icke-plurala samhällen, där var och en av segmenten är territoriellt koncentrerat och separerat från andra segment (Lijphart 1977, s. 40-43).
2.1 Heterogent samhälle och gemensamma förutsättningar
Här definieras begreppet heterogen som kommer från grekiskan. Enligt en direkt översättning betyder heteros olika/annan och genos betyder art/sort. Lijphart beskriver att ett samhälle kan kännetecknas som heterogent om det uppfyller dessa kriterier: det måste finnas möjlighet att identifiera ett lands olika delar; landets olika delar ska vara mätbara och storleken på dem ska
helst kunna avgöras; det ska finnas segmenterade, socioekonomiska och politiska gränslinjer i samhället; och det ska finnas segment och partitillhörighet. Vidare menar Lijphart att eftersom det finns många politiska ledare i ett splittrat land som har ansvar att representera sina väljare, måste de även vara villiga att samarbeta med varandra i olika frågor, trots att de har olika intressen och uppfattningar. Ledarna befinner sig i en svår balansgång med att upprätthålla demokratin samtidigt som de måste behålla förtroendet hos sina väljare. Samarbetet mellan ledarna från olika grupper är viktigt för att upprätthålla demokrati och stabilitet i ett land men det måste ske med försiktighet för att de ska kunna bibehålla tilliten. Det är en utmaning för en ledare att hålla en jämn balansgång (Lijphart, 1977, s. 53-55).
Lijphart föreslår den konsociala modellen som ett alternativ för splittrade samhällen. Det finns inte märkbara skillnader i storlek av samhället vilket är ett gemensamt villkor för
samarbetsmodellen. Om man betraktar Afghanistan som ett fall så är det ett land med olika etniciteter. Då kan den konsociala modellen vara en alternativ lösning för Afghanistan.
Afghanistan har olika etniciteter med de stora religiösa grupperna sunni och shia. Den primära statistiken visar att de största grupperna i Afghanistan utgör följande procent: pashtunerna 42%, tadjikerna 27%, hazarerna 10%, uzbekerna 9%, aimaq 4%, turkman 3% , baluch 2% och övriga grupper 5% (Worldatlas, 2019). Eftersom det hävdas att pashtunerna är uppdelade internt på olika grupper verkar det som fallet också uppfyller detta kriterium. Lijphart hävdar att ett samhälle med ett litet antal segment är mer lämpligt för samarbetsarrangemang.
Lijphart föreslår först tre eller fyra segment men i en senare skrift föreslår han istället tre till fem segment som en gynnsam bas för konsocial maktfördelning. Samhällen med fler segment kommer få svårt att skapa samarbete mellan grupper. Det finns argument för varför den konsociala modellen kan vara en alternativ lösning för Afghanistan, eftersom den geologiska informationen om Afghanistan tyder på att det finns fyra större segment och de mindre segment med mindre än 5% av befolkningen är tillräckligt obetydliga. Det verkar alltså som att Afghanistan uppfyller detta krav tillräckligt (Ali & Mushtaq, 2017, s. 64-65). Figuren nedan visar Afghanistans etniciteters geografiska placeringar.
Figur 1. Afghanistans etniciteters geografiska placeringar
Källa: Etilaatroz
Det finns argument för varför ett centraliserat system inte motsvarar Afghanistans behov.
Teoretiskt sett kräver ett centraliserat system en nationell konsensus och en enig nationalstat.
Anledningen till uppkomsten av ett centraliserat politiskt system är förekomsten av ett homogent samhälle som överensstämmer med etiska, religiösa, språkliga och kulturella värderingar i en gemensam geografi. Men Afghanistan har olika lokala och etniska identiteter.
På grund av sin strategiska position har det afghanska samhället aldrig haft en enhetlig social, kulturell och etnisk sammanhållning under någon period av sin historia och har därför inte villkoren för en klassisk nationalstat (Salem,2021). Det verkar som att en icke-konsocial lösning knappast kommer att leda till fred och en stabil regering i Afghanistan. Då kan den konsociala modellen vara en alternativ lösning. Eftersom en centraliserad stat inte kan lösa konflikten finns det skäl att bilda en ny typ av demokratisk stat som konsocial modell. Det finns förutsättningar för den konsociala modellen eftersom geografiska och politiska uppdelningar i Afghanistan har etniska former. I de flesta fall finns det inget gemensamt samförstånd bland de bosatta etniska grupperna. Detta visar att den konsociala modellen kan bidra till att främja fred och social sammanhållning. Konsocial demokrati minskar etniska
splittringar och ökar andan av försoning bland politiska ledare för att lösa majoriteten av politiska konflikter (Sahar, 2019, s.4).
Afghanistan liknar Nordirland före 1994 när det gäller etniska och geografiska
sammansättningar. Politiken är etnisk. Majoriteten i valet röstar på den egna etniska gruppen och etnicitet har företräde vid rekryteringen samt är grunden för etniska partier, inte
nationella. Individer hittar först sin identitet på gruppnivå, sedan på nationell nivå. På
Nordirland identifierar den överväldigande majoriteten av människor sig antingen som katolik (Republikan) eller protestant (unionist), och de ses som ömsesidigt exklusiva grupper. När Nordirland införde den konsociala modellen minskade det etniska våldet på grund av de politiska partiernas engagemang för "ansvarsfull realism". McGarry and O’Leary menar att
”ansvarsfull realism ” innebär att acceptera antagandet att individer inom dessa samhällen har en önskan att identifieras som ömsesidigt exklusiva i förhållande till de andra etno-nationella grupperna (Tahiri, 2014, s. 47f).