Hur förhåller sig Afghanistans nuvarande regering i praktiken till den

Makthavarna har ofta svårt att bilda en stabil regering med politisk legitimitet, eftersom Afghanistan består av olika etniciteter som gör det svårare att lyckas med en centraliserad stat.

Afghanistan har idag ett centraliserat politiskt och administrativt system. Det saknar den byråkratiska förmågan att tillhandahålla sunda administrativa och styrande tjänster i hela

landet. Politiska institutioner som ordförandeskapet och parlamentet är konstitutionellt demokratiska till utseende. Men erfarenheterna från de senaste åren visar att de inte kan ställas till svars för alla befolkningsgrupper på provinsiell och lokal nivå. Således är den centrala strukturen i det nuvarande systemet i konflikt med grunden för demokratin.

Centralregeringen bestämmer maktnivån och kompetensen hos provinsiella, lokala förvaltningar och fattar administrativa- och budgetbeslut för dem. Guvernörernas

förfoganderätt och maktbefogenheter begränsas till nivån av regeringstjänstemän. De saknar auktoritet och handlingsoberoende och måste vara ansvariga inför centralregeringen istället inför lokalbefolkningen (Salem, 2021). Det första kriteriet för Lijpharts modell ”storkoalition”

återspeglas mycket svagt i praktiken eftersom det bara är få personer från en grupp som har makten, vilket medför att få individer har kontroll över maktkällor, vilket minskar

sannolikheten för politiskt deltagande och konkurrens. Varje slags fredsavtal som inte är folkcentrerat, lokalt, decentraliserat och syftar till att upprätta social rättvisa och lika fördelning av möjligheter kommer att vara bräckligt och leda till nya konflikter (Hossein, 2021).

Det nuvarande centraliserade systemet är ineffektivt eftersom en auktoritär president

kontrollerar alla provinser baserat på sin egen vilja och folket inte har någon effektiv roll i den lokala styrningen. Den lokala styrelsen representerar presidenten istället för att representera vanliga människor. Afghanistans tidigare system var mer effektivt för att provinsens

guvernörer utsågs av inrikesministeriet, vilket avbröts och ersattes med det oberoende

direktoratet för lokal styrning. Enligt den tidigare konstitutionen var det inrikesministern som tillsatte guvernörer men nu gör presidenten det. Den nuvarande konstitutionen säger att övervakningsmyndigheten är en del av parlamentets uppdrag men makten över den

parlamentariska övervakningsmyndigheten för lokal styrning gavs uteslutande till presidenten och det står i kontrast till befintlig konstitution (Ahmadi, 2021,s. 48-49). Detta visar att makten är manipulerad och att minoriteter inte kan påverka politiska beslut. Lijpharts kriterier om minoritetens vetorätt uppfylls inte i praktiken. Det är majoriteten som har kontroll över den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Denna situation har skapat missnöje hos befolkningen, särskilt i de norra provinserna. Den etniska politiken är framträdande i dessa provinser. Provinser och lokala myndigheter leds av centralregeringen. På grund av dessa faktorer ökar önskan om en decentraliserad stat. Lika viktigt som en decentraliserad stat är det att stärka den demokratiska identiteten för att förhindra ojämlikhet och diskriminering av minoriteter både på den lokala och nationella nivån. Medborgerliga rättigheter tillämpas inte

för icke-infödda etniska grupper i många provinser. Därför blir de ofta marginaliserade (Ahmadi, 2021,s. 48-49). Majoriteten som styr landet kan ej representera alla etniska grupper och det är en orsak till den interna konflikten inom regeringen. Andra etniska grupper än de som har makten accepterar inte regeringens legitimitet eftersom de inte känner sig

representerade av regeringen.

Processen med absolut seger och nederlag i valet tvingar de politiska partierna att använda alla sina resurser och sin energi för att ta makten genom bedrägerier och krisskapande.

Centralismen i det politiska och administrativa systemet försvagar och korrumperar allvarligt regeringsbyråkratin. Den politiska och administrativa strukturen i Afghanistan är en viktig orsak till utbredd korruption och misslyckandet med att uppnå fred, och den utesluter också folk runt om i landet från att delta i styrande. Statliga tjänstemän i olika positioner tar vanligtvis inte hänsyn till lokalbefolkningen och är korrupta. I relativt välmående provinser försvarar folk sig mot den korrupta centrala byråkratin genom att vända sig till den lokala och autonoma jirgan som består av lokala ledare. Detta leder till orättvisa fördelningar av resurser i provinserna och monopol för regeringen. Därför kan regeringen inte lyckas åstadkomma politisk stabilitet och ekonomisk utveckling (Salem, 2021). Detta återspeglar Lijpharts modells kriterier om segmenterad autonomi, att folk på eget initiativ löser sina problem i sitt lokalområde. Det visar dessutom att en konsocial modell i Afghanistan är möjlig. Det går att bilda en ny regering där alla etniska grupper känner sig representerade och betraktar den centrala regeringen som legitim.

5.2.1 Decentraliseringens roll för att skapa fred och bilda en ny stabil regering

Maktkonflikten och det ineffektiva politiska systemet skapade missnöje hos befolkningen. Det väckte diskussion hos många grupper om en decentraliserad stat. Det var nästan ingen

diskussion om federalism i politiska debatter för några år sedan, men med eskaleringen av fredsförhandlingar och spekulationer om behovet av att modifiera eller ändra det befintliga politiska systemet fick federalismfrågan viss uppmärksamhet. Begreppet federalism är ett av de mest tvetydiga och komplexa politiska begreppen som i sin vanligaste mening hänvisar till ett slags gemensamt politiskt system. I ett sådant system är den federala regeringen aldrig en av de nationella beståndsdelarna, utan snarare ett verktyg för att möta specifika krav. Det finns många faktorer för att lyckas med federalism och historien visar att förbundsstaterna inte har samma framgång. För andra har federalism lett till inbördeskrig och total upplösning. För en del stater har det bara blivit en statsbyggande och territoriell uppdelning och inte haft någon egentlig effekt, men för vissa har det haft betydande framgång (Ayoubi, 2021). Nu

pågår fredsförhandlingen mellan regeringsdelegationen och talibanerna så det är möjligt att diskutera en decentraliserad stat eftersom ett centraliserat system baserat på erfarenhet har lett till korruption, maktmonopol och långsamhet i tillhandahållandet av statliga tjänster (Hossein, 2021).

Det finns svårigheter med att skapa fred och bilda en ny stabil regering eftersom en fredsuppgörelse med talibanerna inte kan nås genom en maktdelning inom det nuvarande politiska systemet. Talibanerna strävar efter att etablera sitt eget islamiska politiska system och följer en annan politisk-religiös diskurs. En förutsättning för att nå fred är att talibanerna och regeringsdelegationen i förhandlingar når en överenskommelse om det framtida politiska systemets natur. Denna överenskommelse är det svåraste steget för att skapa fred i

Afghanistan eftersom talibanernas uppfattningar skiljer sig från de andra intressegrupperna bland regeringen. Talibanernas syn är inte i linje med Afghanistans internationella åtagande och dess framtid i internationell gemenskap. Därför är det viktigt att båda parterna bör hitta en ömsesidigt acceptabel form av stat, vilket är svårt men inte omöjligt. Det talibanska

emiratsystemet har inte kapacitet att bygga avtal och samförstånd i landet. Talibanernas åsikter och politiska ordning är inte förenlig med de inhemska gruppernas intressen och kommer inte heller att uppfylla landets internationella åtagandekrav, vilket är nödvändigt för att Afghanistan i fortsättningen ska få internationellt bistånd, vilket landet är beroende av. I den nuvarande regeringen och konstitutionen finns det möjlighet att bygga upp konsensus och överenskommelse internt och uppfylla Afghanistans internationella skyldigheter. Det är möjligt genom att göra ändringar i den nuvarande konstitutionen som kan skapa enighet bland republikanerna, för att implementera kraven i Afghanistans internationella förpliktelser, ta hänsyn till talibanernas åsikter, deras system och tillfredsställa dem (Ahmadi, 2021, s. 1-2).

Afghanistans strategiska fredsstudier poängterar att regeringen i fredsförhandlingen inte bara bör ta upp frågan om vertikal maktfördelning utan också den horisontella maktfördelningen för att förhindra en maktkamp. Det finns ett direkt samband mellan decentralisering och minskning av korruption. Decentralisering ger tillsammans med förminskning av

centralregeringens makt och ökning av den styrande tillsynsmyndighetens politiska legitimitet och effektivitet enkel övervakning av tjänstemännen, leder till folkets solidaritet och

garanterar minoriteters rättigheter (Hossein, 2021). Decentralisering i Afghanistan ger möjlighet för guvernörerna att delta i regeringsmöten som ministrar samt att vara ansvariga för lokalbefolkningen istället för centralregeringen (Salem, 2021). Vid decentralisering kommer Afghanistan (i framtiden) att kunna garantera verkligt politiskt och administrativt

deltagande på lokal och nationell nivå genom att delegera en del av sitt ansvar till sina medborgare i form av lokala myndigheter. På detta sätt kan det byggas förtroende mellan regeringen och samhället och etableras en nationell och inkluderande regering (Hossein, 2021).

Det konstateras att det i praktiken inte tas hänsyn till konstitutionen vilket gör att nuvarande regeringen förhåller sig mycket svagt till den konsociala modellen. Regeringen uppfyller inget av Lijpharts modells kriterier. Detta för att det bara är få personer som har makten och att dessa inte tar hänsyn till konstitutionen som beskriver regeringsstruktur och maktbefogenhet.

Många etniska grupper känner sig marginaliserade och diskriminerade. De känner sig inte heller representerade. Regeringen saknar legitimitet för att regeringen inte är folkvald och bildades i överenskommelser 2014 och 2019. Det råder interna konflikter inom regeringen. En sådan regering är bräcklig och kollapsar lätt eller leder till ett inbördeskrig. De flesta i den lokala befolkningen är missnöjda med de lokala förvaltningar som är korrupta och känner sig ansvariga mot centralregeringen istället för mot folket. Därför vänder sig de flesta i

befolkningen i relativt välmående provinser till den traditionella lokala Jirga för att skydda sig mot korrupt centralbyråkrati. Den konsociala modellens kriterier (en storkoalition,

proportionalitet, minoritetens vetorätt och segmenterad autonomi) uppfylls inte eftersom det saknas en storkoalition av folkvalda ledare från olika etniska grupper, det finns inte autonoma delar och minoriteten saknar vetorätt samt representeras inte i proportion till den procentuella befolkningen.