Undersökningen baseras på en kvalitativ metod och har en beskrivande karaktär med utgångspunkt att djupare studera de pågående förhandlingarna mellan talibanerna och regeringsdelegationen samt hur den nuvarande regeringen förhåller sig formellt och i praktiken till den konsociala modellen. Undersökningen sker genom en fallstudie som forskningsdesign och ger möjlighet för fördjupning inom ett ämne. Denna metod är lämplig för att studera ett specifikt fall detaljerat, jämföra alternativ eller redogöra för vissa aspekter i ett fall. Studiematerialet består av semistrukturerade samtalsintervjuer med representanter som var involverade i fredsförhandlingsprocessen, videoklipp, Afghanistans konstitution, forskningsartiklar och nyhetsartiklar. För att analysera det material som inte berör
samtalsintervjuerna görs en kvalitativ innehållsanalys.
En samtalsintervju gjordes med representanter som har varit involverade i
fredsförhandlingsprocessen vilket är ett privilegium. För att få analysera samt hitta möjliga förklaringar till ett specifikt fall och komplexa studier i allmänhet är en samtalsintervju en lämplig metod (Esaiasson, 2017). En intervju ger möjlighet att få svar på komplicerade frågor (Esaiasson, m.fl. 2017, s.244). Det har därför relevans att intervjua representanter som har varit involverade i fredsförhandlingarna. Det är svårt att undersöka djupgående med en enkätundersökning eller medias rapporteringar om hur fredsförhandlingarna har gått hittills
eftersom viss viktig information inte kommer att lämnas ut till sociala medier. Det finns inte mycket tidigare forskning om detta ämne.
Med anledning av sekretess och det rådande säkerhetsläget i Afghanistan kommer
respondenterna vara anonyma. Respondenterna kommer att kodas som R1, R2 och R3. Den första respondenten kommer från Hazara-folkgruppen, den andra respondenten kommer från tadjik-folkgruppen och den tredje respondenten tillhör Uzbek-folkgruppen. Alla dessa respondenter ingår i regeringsdelegationen. De tre intervjuerna ägde rum mellan den 6 april 2021 och den 20 april 2021. Intervjuerna genomfördes via Zoom och WhatsApp och de varade mellan 45 och 67 minuter. För en bättre mottagning samt för att underlätta intervjun fick respondenterna välja plattformar. Före intervjun informerades respondenterna om syftet och användningen av data. Frågorna skickades till dem före intervjun. Intervjun spelades in med hjälp av mobiltelefonens inspelningsfunktion. Inför varje intervju frågades
representanterna i delegationen om de godkände inspelningen av samtalet.
Undersökningsmaterialet består av semistrukturerade intervjuer, litteratur, vetenskapliga artiklar, rapporter, tidskrifter och nyhetsartiklar. Det finns för- och nackdelar med källorna.
Fördelen är att genom en intervju med de involverade så kan man få tillgång till information som ofta inte lämnas ut till sociala medier. Man får förstahandsinformation som kan ha en stor betydelse för att besvara forskningsfrågan. En intervju ger möjlighet att studera djupgående samt att få bredare och detaljerade svar kring studien (Esaiasson, m.fl. 2017, s.235). De skriftliga källorna är också trovärdiga eftersom de skrevs av oberoende forskare som är lektorer på universitetet eller samarbetar med Afghan Institute for Strategic Studies som är en oberoende organisation. Videoklippen är också trovärdiga för att de togs av nationella och internationella TV-företag, exempelvis BBC, Deutsche Welle, Al Jazira, TOLONEWS och 1TVNews. De innehåller tal av talibanerna och regeringsdelegationen som intervjuas av journalister. En annan fördel med att använda sig av en kombinerad bredd av material är att det möjliggör att man kan jämföra informationen från olika källor för att säkra sitt svar till forskningsfrågan samt att se hur tidigare forskning och rapporter beskrivit fallet jämfört med svaren från respondenterna.
Nackdelen kan vara att respondenten inte ger ett detaljerat svar, men detta kan kompletteras med de skriftliga och övriga källorna. En annan nackdel med en intervju är intervjuareffekten, vilket innebär att det finns risk för påverkan av intervjuaren. För att minska en sådan risk har jag försökt att vara så neutral som möjligt, samt att inkludera respons på svar och kroppsligt uppträdande (Esaiasson, m.fl. 2017, s.276f). Jag hade för avsikt att intervjua fyra
representanter från de fyra största grupperna, men det blev så att jag intervjuade tre representanter från uzbekerna, hazarerna, och tadzjikerna och att den sista gruppens representant avstod från intervjun. Detta kan vara en nackdel men jag kompletterar den bristen med andra källor som videoklipp från presskonferenser, andra representanters intervjuer med journalister och forskningsartiklar.
3.1 Operationalisering
Operationalisering innebär att definiera den teori man tänker använda sig av, och sedan tilldela den en eller flera operationella indikatorer. De valda operationella indikatorerna som används i undersökningen blir mätinstrument när man analyserar sin studie (Esaiasson m.fl, 2012, s.55). Den konsociala modellens kriterier - stor koalition, proportionalitet, vetorätt för minoriteter och segmenterad autonomi - har valts som utvärderingskriterium för att analysera hur den nuvarande regeringen formellt och i praktiken samt de förhandlande parterna förhåller sig till den konsociala modellen. Jag ska utgå från Lijpharts (1977) fyra kriterier, genom att se huruvida dessa kriterier uppfylls av studiematerialet. Kriterierna kan uppfyllas i hög grad, delvis, eller inte alls. Det första kriteriet är en storkoalition som innebär att det måste finnas politiska ledare från olika delar av landet för att alla grupper ska känna sig representerade och acceptera statens legitimitet. Det finns inga specifika regler om hur koalitionen bör utformas, utan endast att politiska ledare från olika segment ska samarbeta i en storkoalition för landets bästa. Syftet med detta är att skapa politisk representation samt att fördela politiska
verksamheter både inom och utanför politiken. När det gäller Afghanistan är det presidentiella systemet ingen storkoalition i strikt mening men en sådan kan förekomma eftersom
styrelseskicket är presidentiellt. Presidentposten och vicepresidentsposten kan fördelas mellan olika etniciteter, vilket kan ses som ett konsocialt inslag, som ändå medger en bred
representation i den verkställande makten. Men i praktiken fungerar inte detta eftersom presidenten klart dominerar vicepresidenten i maktresurser. Operationalisering sker genom att jag ska titta på de två delarna av studiematerialet: den första, skriftliga delen om vilka regler som finns som är tänkta att ge olika grupper representation i den verkställande makten och den andra, muntliga delen om hur parterna i förhandlingarna argumenterar för att skapa representation.
Koalitionen kompletteras med de resterande kriterierna proportionalitet, minoritetens vetorätt och segmenterad autonomi. Proportionalitet innebär att fördela offentliga tjänster och knappa ekonomiska resurser i form av statliga subventioner mellan de segmenterade delarna. Lijphart (1977) menar att proportionalitet nås genom att de politiska partierna är proportionerligt
uppdelade. Det innebär att alla partier är uppdelade i enlighet med befolkningsandelen. Det är optimalt för ett pluralistiskt samhälle att ha ett flerpartisystem med relativt få partier med antagandet att de politiska partierna representerar varsitt segment. Alla partier har egna mandat. Detta är vanligt i länder vars politiska system är uppdelat efter religion, etnicitet eller språk. När det gäller Afghanistan använder man ett majoritetsvalsystem samtidigt som
effekten vad gäller etnisk (men inte partimässig) representation ändå blir någorlunda
proportionell, då olika folkgrupper dominerar i olika delar av landet. Med hänsyn till kriteriet proportionalitet är min operationalisering följande: Jag ska undersöka vilka regler som gäller när offentliga tjänster, ekonomiska resurser och politiska verksamheter fördelas mellan provinserna. Jag ska också undersöka hur parterna argumenterar i förhandlingarna för att fördela offentliga tjänster och politiska verksamheter i syfte att skapa proportionalitet.
Minoritetsveto fungerar som ett skydd, men skyddet är inte absolut, eftersom beslut måste fattas i storkoalitionen, och när detta görs genom majoritetsröstning kan minoriteten ändå bli överröstad av majoriteten. Vetorätt är ömsesidig och den kan vara informell och oskriven eller en formell överenskommelse. Österrike är ett exempel på ett land där formell vetorätt
tillämpas. Nederländerna och Schweiz är däremot exempel på länder med informell tillämpning. Men när det gäller Afghanistan finns det inte formell minoritetsvetorätt, och dessutom måste parlamentariska beslut fattas med kvalificerad majoritet. Där gäller majoritetsprincipen, vilken ger minoriteter en möjlighet att blockera majoritetsbeslut,
åtminstone om de kan samarbeta med andra minoriteter. Segmenterade autonomi är det sista kriteriet som skapar minoritetsstyrning. Politiska beslut fattas av hela segment med ungefär proportionell påverkan. På samma sätt sker resursfördelningen i proportion till varje segment.
Lijphart (1977) förespråkar segmenterad autonomi snarare än decentralisering/federalism då olika folkgrupper ska kunna styra sig själva även om de bor uppdelade i samma
städer/regioner. Om man, som i fallet Afghanistan, ofta bor i olika delar av landet, uppnår man ju i hög grad samma sak genom decentralisering. Genom att låta folk själva bestämma över de lokala myndigheterna kommer det att skapa känslan av representation och olika folkgrupper ska betrakta den centrala regeringen som legitim. Med hänsyn till kriteriet minoritetens vetorätt och segmenterad autonomi är min operationalisering följande: Jag ska undersöka vilka regler som gäller för vetorätt för minoriteten och segmenterad autonomi. Jag ska också undersöka hur parterna argumenterar i förhandlingarna för att bilda en ny stabil regering med målsättningen att alla grupper ska känna sig representerade och betrakta staten som legitim.