Ett tillfälle att skapa fred och bilda en stabil regering i Afghanistan

Ett tillfälle att skapa fred och bilda en stabil regering i Afghanistan

En kvalitativ fallstudie om konflikten mellan talibanerna och regeringsdelegationen i den pågående fredsförhandlingsprocessen

Författare: Faridoon Zeerak Handledare: Mattias Sigfridsson Statsvetenskapliga institutionen Höstterminen 2021

Antal ord: 12632

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning ... 2

1. Inledning... 4

1.2 Syfte och frågeställning ... 5

2. Teoretisk anknytning ... 7

2.1 Heterogent samhälle och gemensamma förutsättningar... 8

3. Metod och material... 11

3.1 Operationalisering ... 13

4. Historisk bakgrund ... 15

4.1 De största etniska grupperna ... 16

5. Analys... 17

5.1 Hur förhåller sig Afghanistans nuvarande regering formellt sett till den konsociala modellen? ... 17

5.2 Hur förhåller sig Afghanistans nuvarande regering i praktiken till den konsociala modellen? ... 19

5.3 Hur förhåller sig parternas förhandlande till den konsociala modellen? .. 23

5.4 Sammanfattning av analys ... 30

6. Diskussion och slutsats... 32

7. Referenslista ... 37

8. Appendix ... 41

Sammanfattning

Denna uppsats undersöker hur Afghanistans förhandlande taliban- och regeringsdelegationer förhåller sig till den konsociala modellen. Forskning har visat att kriget i Afghanistan handlar om den obalanserade politiska makten eftersom Afghanistan består av olika etniciteter.

Politiken har blivit mer etnisk och grupper som inte får delta i politiska beslut känner sig marginaliserade. Undersökningen visar även att den nuvarande regeringen formellt sett förhåller sig endast i liten utsträckning till den konsociala modellen när det gäller funktion och struktur. I praktiken förhåller sig den nuvarande regeringen nästan inte alls till denna modell eftersom centralregeringen manipulerar makten och fattar beslut för provinser och lokala myndigheter. Det är bara få personer som har makten och de flesta grupper står utanför regeringen. Men de förhandlande parternas förhandlingspositioner liknar mer den konsociala modellen eftersom de icke-pashtunska representanterna i förhandlingsprocessen föreslår en decentraliserad stat där grupper kan känna sig representerade och betrakta den som legitim.

Icke-pashtunska representanter strävar efter att Afghanistan ska få ett decentraliserat system för att Afghanistans etniska och geografiska struktur kräver en decentraliserad stat. En decentraliserad stat kan bidra till att alla etniska grupper och minoriteter representeras samt minska den etniska konflikten och diskrimineringen.

Nyckelord

:

1. Inledning

Afghanistan har upplevt både krig och konflikt under en lång tid. Det har haft olika orsaker, varav en är rivaliteten mellan stormakterna USA och dåvarande Sovjetunionen. De interna etniska motsättningarna har varit en annan orsak till den pågående konflikten. Den politiska instabiliteten började på 1970-talet när det kommunistiska partiet och mellan de islamiska rörelserna började växa kraftigt. Kungen Zahir var sjuk och under behandling när hans kusin Mohammad Daoud genom en militärkupp tog makten och grundade en diktatorisk stat. I april 1978 mördades Daoud av Afghanistans folkdemokratiska parti (PDPA). Partimedlemmen Taraki blev president men fick inte behålla makten länge innan han dödades av Hafizullah Amin i september 1979. Amin och Taraki försökte i sin tur främja de kommunistiska idéerna.

Men de misslyckades eftersom många islamiska partier bildades och agerade som

motståndare. Det ledde till att Sovjetunionen i december 1979 intervenerade i Afghanistan för att förhindra att islamiska krigare som kallade sig mujaheddin fick makt (Katzman, 2010, s.2).

Konflikten handlade om ideologierna kommunism och islamism. Mujaheddinerna var emot kommunismen och därför förklarade de krig mot Sovjetunionen.

Talibanerna var en annan grupp som krigade mot Sovjetunionen. De flesta uppfostrades i religiösa skolor i Pakistan för att kriga mot Sovjetunionen i Afghanistan (Laub, 2014, s. 4f.).

År 2001 fick Afghanistan en ny regim. Den skulle bidra till att stoppa kriget och bilda en stabil regering, men våldet fortsatte. En av anledningarna till det fortsatta våldet i Afghanistan var konflikten om religion och makt mellan staten och talibanerna och mellan andra etniska grupper. Det var en stor utmaning för staten att lösa konflikten samt hantera den multietniska befolkningen.

Talibanerna och regeringsdelegationen förde förhandlingar i september 2020 för att skapa fred samt bilda en regering i landet. Men fredsförhandlingarna blev utan framgång. Istället fällde talibanerna regeringen och fick makten. Undersökningen tyder på att flera saker bidrog till regeringskollapsen, såsom bristande legitimitet, korruption, ineffektivitet samt att staten manipulerade makten och inte hittade eller var villig att införa ett sätt där alla etniska grupper var representerade och därmed kunde känna lojalitet mot staten. Detta kommer att diskuteras djupgående i analysen.

I skrivande stund (november 2021) är det oklart hur talibanerna kommer att utforma sin nya regering. Men det som talibanerna argumenterade för under förhandlingarna våren 2021 var

att de vill införa en starkt centraliserad stat med den traditionella metoden, där regeringen leds av en ledare och där ledaren tillsätter ministrar och övriga tjänstemän. Syftet är att bilda en islamisk stat grundad på sharialagen. Nu har talibanerna bildat en tillfällig regering som inte representerar alla folkgrupper eftersom den (1) saknar kvinnor, (2) är en klassregering där alla är mullah (skriftlärd islamisk ledare) och nyligen släpptes från fängelse eller utbildades i religiösa skolor och (3) är en etnisk regering där de allra flesta är pashtuner. Talibanerna avskedade alla kvinnliga tjänstemän samt avskaffade kvinnodepartementet. Under

förhandlingar försöktes det med att Afghanistan skulle få en tillfälligt inkluderande regering och till och med att Afghanistan skulle få en folkvald regering men med talibanernas attacker på städer tog fredsförhandlingen slut. En sådan regering är instabil då andra etniska grupper inte är representerade i politiska bestämmelser och världssamfundet inte stöttar ett sådant styre (Independent, 2021). Icke-pashtunska folkgrupper bland FN kritiserar talibanernas regeringssammansättning för att talibanerna marginaliserar andra etniska grupper, bland annat kvinnor i regeringen. Konflikten fortsätter och en grupp allierade i staden Panshir som strider mot talibanerna hävdar att talibanerna inte respekterar människors frihet eller rättigheter samt kränker kvinnors rättigheter. Talibanerna diskriminerar andra etniska grupper, manipulerar makten och accepterar inte demokrati som grund för en regeringsbildning (BBC persian, 2021).

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med den här uppsatsen är att beskriva både förhandlingarna mellan talibanerna och regeringsdelegationen samt undersöka hur den nuvarande regeringen formellt och i praktiken förhåller sig till den konsociala modellen. Regeringsdelegationen består av olika etniska grupper och regeringsrepresentanter som representerar Afghanistans medborgare i

fredsförhandlingarna. Motparten i fredsförhandlingarna är talibanerna och de är kända som en terroristgrupp och står fortfarande på den internationella svartlistan. Talibanerna kämpar för att bilda en stark islamisk stat där sharialagar ska vara dominerande. För att avgöra hur den nuvarande regeringen förhåller sig formellt och i praktiken till den konsociala modellen ska jag även titta på Afghanistans konstitution och tidigare forskning som beskriver regeringen.

Afghanistan har upplevt decennier av konflikt och politisk instabilitet. Afghanistan är ett rikt land när det gäller naturresurser, men på grund av inbördeskrig har man inte kunnat utnyttja dem. Anledningen till att jag har valt Afghanistan och detta ämne är för att det är intressant att studera djupare hur de involverade parterna i konflikten kämpar för att lösa en långvarig intern konflikt. Det är dessutom intressant att studera hur två olika grupper med två olika

ideologier förhandlar med varandra för att nå en överenskommelse om att skapa fred och bilda en ny stabil regering i ett multietniskt land.

Den konsociala modellen är en relevant teori för den här studien för att det är en modell som teoretiskt kan appliceras på både ett demokratiskt och ett icke-demokratiskt system. Lijphart (1977) skriver i sin bok att den konsociala modellen är en lämplig modell för splittrade samhällen, även om han själv studerar demokratiska stater. Detta för att denna modell möjliggör att bilda en storkoalition, där det ska finnas ledare från olika delar av landet.

Ledarna är demokratiskt folkvalda, till exempel genom att partimedlemmarna internt väljer en partiledare för att representera medlemmarna i politiska beslut. Detta leder till att alla etniska grupper känner sig representerade och betraktar den centrala regeringen som legitim. Den konsociala modellen är även genomförbar i icke-demokratiska stater. I en sådan stat bildar man en storkoalition av ledare från olika grupper för att skapa politisk legitimitet för staten.

Afghanistan har haft liknande koalitioner, till exempel Jirga Mashwarti år 2003. Enligt Noori (2011) deltog cirka 500 folkvalda och icke-folkvalda representanter från olika grupper och delar av Afghanistan för att skriva en konstitution. Jirga kallas en gemenskap av etniska, religiösa och inflytelserika ledare samt representanter för folket. Jirga hålls för att lösa olika problem och godkänna vissa beslut. Konstitutionen erkänner Jirgas relevans genom en särskild mekanism. Jirga ger möjlighet att skapa politisk representation för att minska politiska konflikter genom att alla grupper får känna sig representerade även om det skulle vara icke-demokratiskt. Afghanistan har haft olika typer av statsskick men ingen av dem var effektiv för att skapa politisk stabilitet. Afghanistans historiska bakgrund och geografiska uppdelning visar att den konsociala modellen kan vara en lämplig teori till den här studien.

Eftersom det är möjligt att parterna föreslår en demokratisk eller en icke-demokratisk lösning är den konsociala modellen mest passande för den här studien. Den konsociala modellen som en teoretisk utgångspunkt bidrar till att djupare undersöka och jämföra den information som kommer från studiematerialet.

Studien avgränsas genom att den endast studerar hur den nuvarande regeringen formellt och i praktiken förhåller sig till den konsociala modellen, samt hur förhandlingspositionerna mellan talibanerna och regeringsdelegationen ser ut. Förhandlingarna som avses är de från 15

september 2020 till 20 april 2021. Den 29 februari 2020 skrev USA ett avtal med talibanerna om att Afghanistan ska få en ny regering där talibanerna är inkluderade och att USA ska lämna landet. Nu med regeringskollapsen tog förhandlingarna mellan talibanerna och regeringsdelegationen slut och talibanerna bildade en egen tillfällig regering.

Forskningsfrågan blir: Hur förhåller sig den nuvarande regeringen i Afghanistan formellt och i praktiken samt de förhandlande delegationerna från talibanerna och regeringen till den konsociala modellen?

2. Teoretisk anknytning

Den konsociala modellen har valts som teoretiskt verktyg för att besvara forskningsfrågan.

Lijphart har i sin studie om demokratiutveckling i västeuropeiska länder diskuterat den konsociala modellen, som utmanar genomförandet av demokratin i de splittrade staterna.

Lijphart menar att demokratin inte etablerar sig väl i heterogena samhällen (Lijphart, 1969).

Lijphart beskriver i sin bok ”Democracy in Plural Societies” (1977) hur demokratin kan etablera sig i ett djupt splittrat samhälle samt svårigheterna med att inrätta ett demokratiskt styre i ett pluralistiskt land. Lijphart menar att för att skapa en stabil demokrati samt uppnå politisk och nationell konsensus i ett samhälle med kriterier som social homogenitet och politisk enighet krävs det vissa goda förutsättningar. Enligt Lijphart kan den konsociala modellen vara ett alternativ till majoritetsmodellen.

Den konsociala modellen kan definieras i termer av fyra kriterier, vilka är de viktiga elementen för att demokratin ska fungera inom ett fragmenterat samhälle. Det första och viktigaste kriteriet är en stor koalition som innebär att staten ska bestå av många valda ledare från olika delar av landet. En sådan koalition kan formas på olika sätt, men det vanligaste är att de politiska ledarna från olika delar av landet samarbetar i en stor koalition för att styra landet. De resterande tre kriterierna är komplement till den första principen. Den ömsesidiga vetorätten fungerar som ytterligare skydd för minoritetsintressen. Proportionalitet är en princip för politisk representation för att fördela verksamheter både inom och utanför politiken. En hög grad av autonomi krävs för varje segment för att de ska kunna driva sina interna angelägenheter (Lijphart, 1977, s. 25).

Det huvudsakliga kännetecknet för konsocial demokrati är stora koalitioner som innebär att de politiska ledarna för alla viktiga delar av landet samarbetar i en stor koalition. Den konsociala modellen kan ställas i kontrast mot den typ av demokrati där ledare är indelade i en regering med majoritetsstöd och en stor opposition, som också kallas den brittiska modellen.

Koalitionen kan variera och den har diskuterats i allmänna villkor utan att specificera dess exakta institutionella form. Ett kriterium för den konsociala modellen är att ledarna för allade viktiga segmenten ska delta i styrningen av landet men exakt hur detta organiseras finns inte beskrivet. Schweiz och Österrike är de bästa exemplen på en stor koalition där federalt

verkställande organ består av olika partier. En storkoalitionsregering kompletteras med dessa tre kriterier: ömsesidig veto, proportionalitet och segmenterad autonomi. Alla kriterier är besläktade med varandra, och de innebär alla avvikelser från ren majoritetsstyrning. Vetorätt fungerar som ett skydd för minoriteten. Detta innebär att minoriteten får delta i

storkoalitionen och få chansen att lägga fram sitt fall så kraftfullt som möjligt för sina koalitionspartner. Samtidigt måste beslut i storkoalitioner fattas med majoritetsröstning. Det hävdas att vetorätten leder till minoritetstyranni som kan anstränga samarbetet men det finns tre skäl till varför denna fara inte är så allvarlig. För det första är vetorätten ömsesidig och alla minoritetssegment har och kan använda sig av den. För det andra, ger det faktum att

vetorätten är tillgänglig som ett potentiellt vapen en känsla av säkerhet. Det gör faktisk användning av den osannolik eftersom var och en kommer att inse risken för dödläge som sannolikt kommer från en obegränsad användning av veto (Lijphart, 1997, s. 31-37).

Proportionalitet har två funktioner. Den första är som en metod för fördelning av anställningar av offentliga tjänster och knappa ekonomiska resurser i form av statliga subventioner mellan de olika segmenten. Detta kan ställas i motsats till vinnaren-tar-allt-principen om obegränsad majoritetsstyrning (Lijphart 1977, s. 78-39). För att uppnå proportionellt inflytande görs det genom ett besluts karaktär. Detta är dikotomt vilket innebär en uppdelning av en helhet i två separata delar: till exempel om en viss handling skulle vara antingen ja eller nej? Om det inte finns en spontan enhällighet kommer det i en sådan situation skapas vinnare och förlorare.

Detta kan inte undvikas av majoritetsstyrning eller minoritetsveto. Den sista avvikelsen från majoritetsregeln är segmenterad autonomi som skapar minoritetsstyrning. I princip fattas alla beslut av hela segment med ungefär proportionell påverkan. Delegation av befogenheter sker för att skapa regelverk och tillämpa regler till segmenten, samt att fördela resurser i proportion till varje segment, något som är en kraftfull stimulans för olika segmentorganisationer.

Genom detta ökar den segmenterade autonoma pluraliteten hos ett redan heterogent samhälle.

Federalism är en speciell form av segmenterad autonomi som också kan tillämpas i icke- plurala samhällen, där var och en av segmenten är territoriellt koncentrerat och separerat från andra segment (Lijphart 1977, s. 40-43).

2.1 Heterogent samhälle och gemensamma förutsättningar

Här definieras begreppet heterogen som kommer från grekiskan. Enligt en direkt översättning betyder heteros olika/annan och genos betyder art/sort. Lijphart beskriver att ett samhälle kan kännetecknas som heterogent om det uppfyller dessa kriterier: det måste finnas möjlighet att identifiera ett lands olika delar; landets olika delar ska vara mätbara och storleken på dem ska

helst kunna avgöras; det ska finnas segmenterade, socioekonomiska och politiska gränslinjer i samhället; och det ska finnas segment och partitillhörighet. Vidare menar Lijphart att eftersom det finns många politiska ledare i ett splittrat land som har ansvar att representera sina väljare, måste de även vara villiga att samarbeta med varandra i olika frågor, trots att de har olika intressen och uppfattningar. Ledarna befinner sig i en svår balansgång med att upprätthålla demokratin samtidigt som de måste behålla förtroendet hos sina väljare. Samarbetet mellan ledarna från olika grupper är viktigt för att upprätthålla demokrati och stabilitet i ett land men det måste ske med försiktighet för att de ska kunna bibehålla tilliten. Det är en utmaning för en ledare att hålla en jämn balansgång (Lijphart, 1977, s. 53-55).

Lijphart föreslår den konsociala modellen som ett alternativ för splittrade samhällen. Det finns inte märkbara skillnader i storlek av samhället vilket är ett gemensamt villkor för

samarbetsmodellen. Om man betraktar Afghanistan som ett fall så är det ett land med olika etniciteter. Då kan den konsociala modellen vara en alternativ lösning för Afghanistan.

Afghanistan har olika etniciteter med de stora religiösa grupperna sunni och shia. Den primära statistiken visar att de största grupperna i Afghanistan utgör följande procent: pashtunerna 42%, tadjikerna 27%, hazarerna 10%, uzbekerna 9%, aimaq 4%, turkman 3% , baluch 2% och övriga grupper 5% (Worldatlas, 2019). Eftersom det hävdas att pashtunerna är uppdelade internt på olika grupper verkar det som fallet också uppfyller detta kriterium. Lijphart hävdar att ett samhälle med ett litet antal segment är mer lämpligt för samarbetsarrangemang.

Lijphart föreslår först tre eller fyra segment men i en senare skrift föreslår han istället tre till fem segment som en gynnsam bas för konsocial maktfördelning. Samhällen med fler segment kommer få svårt att skapa samarbete mellan grupper. Det finns argument för varför den konsociala modellen kan vara en alternativ lösning för Afghanistan, eftersom den geologiska informationen om Afghanistan tyder på att det finns fyra större segment och de mindre segment med mindre än 5% av befolkningen är tillräckligt obetydliga. Det verkar alltså som att Afghanistan uppfyller detta krav tillräckligt (Ali & Mushtaq, 2017, s. 64-65). Figuren nedan visar Afghanistans etniciteters geografiska placeringar.

Figur 1. Afghanistans etniciteters geografiska placeringar

Källa: Etilaatroz

Det finns argument för varför ett centraliserat system inte motsvarar Afghanistans behov.

Teoretiskt sett kräver ett centraliserat system en nationell konsensus och en enig nationalstat.

Anledningen till uppkomsten av ett centraliserat politiskt system är förekomsten av ett homogent samhälle som överensstämmer med etiska, religiösa, språkliga och kulturella värderingar i en gemensam geografi. Men Afghanistan har olika lokala och etniska identiteter.

På grund av sin strategiska position har det afghanska samhället aldrig haft en enhetlig social, kulturell och etnisk sammanhållning under någon period av sin historia och har därför inte villkoren för en klassisk nationalstat (Salem,2021). Det verkar som att en icke-konsocial lösning knappast kommer att leda till fred och en stabil regering i Afghanistan. Då kan den konsociala modellen vara en alternativ lösning. Eftersom en centraliserad stat inte kan lösa konflikten finns det skäl att bilda en ny typ av demokratisk stat som konsocial modell. Det finns förutsättningar för den konsociala modellen eftersom geografiska och politiska uppdelningar i Afghanistan har etniska former. I de flesta fall finns det inget gemensamt samförstånd bland de bosatta etniska grupperna. Detta visar att den konsociala modellen kan bidra till att främja fred och social sammanhållning. Konsocial demokrati minskar etniska

splittringar och ökar andan av försoning bland politiska ledare för att lösa majoriteten av politiska konflikter (Sahar, 2019, s.4).

Afghanistan liknar Nordirland före 1994 när det gäller etniska och geografiska

sammansättningar. Politiken är etnisk. Majoriteten i valet röstar på den egna etniska gruppen och etnicitet har företräde vid rekryteringen samt är grunden för etniska partier, inte

nationella. Individer hittar först sin identitet på gruppnivå, sedan på nationell nivå. På

Nordirland identifierar den överväldigande majoriteten av människor sig antingen som katolik (Republikan) eller protestant (unionist), och de ses som ömsesidigt exklusiva grupper. När Nordirland införde den konsociala modellen minskade det etniska våldet på grund av de politiska partiernas engagemang för "ansvarsfull realism". McGarry and O’Leary menar att

”ansvarsfull realism ” innebär att acceptera antagandet att individer inom dessa samhällen har en önskan att identifieras som ömsesidigt exklusiva i förhållande till de andra etno-nationella grupperna (Tahiri, 2014, s. 47f).

3. Metod och material

Undersökningen baseras på en kvalitativ metod och har en beskrivande karaktär med utgångspunkt att djupare studera de pågående förhandlingarna mellan talibanerna och regeringsdelegationen samt hur den nuvarande regeringen förhåller sig formellt och i praktiken till den konsociala modellen. Undersökningen sker genom en fallstudie som forskningsdesign och ger möjlighet för fördjupning inom ett ämne. Denna metod är lämplig för att studera ett specifikt fall detaljerat, jämföra alternativ eller redogöra för vissa aspekter i ett fall. Studiematerialet består av semistrukturerade samtalsintervjuer med representanter som var involverade i fredsförhandlingsprocessen, videoklipp, Afghanistans konstitution, forskningsartiklar och nyhetsartiklar. För att analysera det material som inte berör

samtalsintervjuerna görs en kvalitativ innehållsanalys.

En samtalsintervju gjordes med representanter som har varit involverade i

fredsförhandlingsprocessen vilket är ett privilegium. För att få analysera samt hitta möjliga förklaringar till ett specifikt fall och komplexa studier i allmänhet är en samtalsintervju en lämplig metod (Esaiasson, 2017). En intervju ger möjlighet att få svar på komplicerade frågor (Esaiasson, m.fl. 2017, s.244). Det har därför relevans att intervjua representanter som har varit involverade i fredsförhandlingarna. Det är svårt att undersöka djupgående med en enkätundersökning eller medias rapporteringar om hur fredsförhandlingarna har gått hittills

eftersom viss viktig information inte kommer att lämnas ut till sociala medier. Det finns inte mycket tidigare forskning om detta ämne.

Med anledning av sekretess och det rådande säkerhetsläget i Afghanistan kommer

respondenterna vara anonyma. Respondenterna kommer att kodas som R1, R2 och R3. Den första respondenten kommer från Hazara-folkgruppen, den andra respondenten kommer från tadjik-folkgruppen och den tredje respondenten tillhör Uzbek-folkgruppen. Alla dessa respondenter ingår i regeringsdelegationen. De tre intervjuerna ägde rum mellan den 6 april 2021 och den 20 april 2021. Intervjuerna genomfördes via Zoom och WhatsApp och de varade mellan 45 och 67 minuter. För en bättre mottagning samt för att underlätta intervjun fick respondenterna välja plattformar. Före intervjun informerades respondenterna om syftet och användningen av data. Frågorna skickades till dem före intervjun. Intervjun spelades in med hjälp av mobiltelefonens inspelningsfunktion. Inför varje intervju frågades

representanterna i delegationen om de godkände inspelningen av samtalet.

Undersökningsmaterialet består av semistrukturerade intervjuer, litteratur, vetenskapliga artiklar, rapporter, tidskrifter och nyhetsartiklar. Det finns för- och nackdelar med källorna.

Fördelen är att genom en intervju med de involverade så kan man få tillgång till information som ofta inte lämnas ut till sociala medier. Man får förstahandsinformation som kan ha en stor betydelse för att besvara forskningsfrågan. En intervju ger möjlighet att studera djupgående samt att få bredare och detaljerade svar kring studien (Esaiasson, m.fl. 2017, s.235). De skriftliga källorna är också trovärdiga eftersom de skrevs av oberoende forskare som är lektorer på universitetet eller samarbetar med Afghan Institute for Strategic Studies som är en oberoende organisation. Videoklippen är också trovärdiga för att de togs av nationella och internationella TV-företag, exempelvis BBC, Deutsche Welle, Al Jazira, TOLONEWS och 1TVNews. De innehåller tal av talibanerna och regeringsdelegationen som intervjuas av journalister. En annan fördel med att använda sig av en kombinerad bredd av material är att det möjliggör att man kan jämföra informationen från olika källor för att säkra sitt svar till forskningsfrågan samt att se hur tidigare forskning och rapporter beskrivit fallet jämfört med svaren från respondenterna.

Nackdelen kan vara att respondenten inte ger ett detaljerat svar, men detta kan kompletteras med de skriftliga och övriga källorna. En annan nackdel med en intervju är intervjuareffekten, vilket innebär att det finns risk för påverkan av intervjuaren. För att minska en sådan risk har jag försökt att vara så neutral som möjligt, samt att inkludera respons på svar och kroppsligt uppträdande (Esaiasson, m.fl. 2017, s.276f). Jag hade för avsikt att intervjua fyra

representanter från de fyra största grupperna, men det blev så att jag intervjuade tre representanter från uzbekerna, hazarerna, och tadzjikerna och att den sista gruppens representant avstod från intervjun. Detta kan vara en nackdel men jag kompletterar den bristen med andra källor som videoklipp från presskonferenser, andra representanters intervjuer med journalister och forskningsartiklar.

3.1 Operationalisering

Operationalisering innebär att definiera den teori man tänker använda sig av, och sedan tilldela den en eller flera operationella indikatorer. De valda operationella indikatorerna som används i undersökningen blir mätinstrument när man analyserar sin studie (Esaiasson m.fl, 2012, s.55). Den konsociala modellens kriterier - stor koalition, proportionalitet, vetorätt för minoriteter och segmenterad autonomi - har valts som utvärderingskriterium för att analysera hur den nuvarande regeringen formellt och i praktiken samt de förhandlande parterna förhåller sig till den konsociala modellen. Jag ska utgå från Lijpharts (1977) fyra kriterier, genom att se huruvida dessa kriterier uppfylls av studiematerialet. Kriterierna kan uppfyllas i hög grad, delvis, eller inte alls. Det första kriteriet är en storkoalition som innebär att det måste finnas politiska ledare från olika delar av landet för att alla grupper ska känna sig representerade och acceptera statens legitimitet. Det finns inga specifika regler om hur koalitionen bör utformas, utan endast att politiska ledare från olika segment ska samarbeta i en storkoalition för landets bästa. Syftet med detta är att skapa politisk representation samt att fördela politiska

verksamheter både inom och utanför politiken. När det gäller Afghanistan är det presidentiella systemet ingen storkoalition i strikt mening men en sådan kan förekomma eftersom

styrelseskicket är presidentiellt. Presidentposten och vicepresidentsposten kan fördelas mellan olika etniciteter, vilket kan ses som ett konsocialt inslag, som ändå medger en bred

representation i den verkställande makten. Men i praktiken fungerar inte detta eftersom presidenten klart dominerar vicepresidenten i maktresurser. Operationalisering sker genom att jag ska titta på de två delarna av studiematerialet: den första, skriftliga delen om vilka regler som finns som är tänkta att ge olika grupper representation i den verkställande makten och den andra, muntliga delen om hur parterna i förhandlingarna argumenterar för att skapa representation.

Koalitionen kompletteras med de resterande kriterierna proportionalitet, minoritetens vetorätt och segmenterad autonomi. Proportionalitet innebär att fördela offentliga tjänster och knappa ekonomiska resurser i form av statliga subventioner mellan de segmenterade delarna. Lijphart (1977) menar att proportionalitet nås genom att de politiska partierna är proportionerligt

uppdelade. Det innebär att alla partier är uppdelade i enlighet med befolkningsandelen. Det är optimalt för ett pluralistiskt samhälle att ha ett flerpartisystem med relativt få partier med antagandet att de politiska partierna representerar varsitt segment. Alla partier har egna mandat. Detta är vanligt i länder vars politiska system är uppdelat efter religion, etnicitet eller språk. När det gäller Afghanistan använder man ett majoritetsvalsystem samtidigt som

effekten vad gäller etnisk (men inte partimässig) representation ändå blir någorlunda

proportionell, då olika folkgrupper dominerar i olika delar av landet. Med hänsyn till kriteriet proportionalitet är min operationalisering följande: Jag ska undersöka vilka regler som gäller när offentliga tjänster, ekonomiska resurser och politiska verksamheter fördelas mellan provinserna. Jag ska också undersöka hur parterna argumenterar i förhandlingarna för att fördela offentliga tjänster och politiska verksamheter i syfte att skapa proportionalitet.

Minoritetsveto fungerar som ett skydd, men skyddet är inte absolut, eftersom beslut måste fattas i storkoalitionen, och när detta görs genom majoritetsröstning kan minoriteten ändå bli överröstad av majoriteten. Vetorätt är ömsesidig och den kan vara informell och oskriven eller en formell överenskommelse. Österrike är ett exempel på ett land där formell vetorätt

tillämpas. Nederländerna och Schweiz är däremot exempel på länder med informell tillämpning. Men när det gäller Afghanistan finns det inte formell minoritetsvetorätt, och dessutom måste parlamentariska beslut fattas med kvalificerad majoritet. Där gäller majoritetsprincipen, vilken ger minoriteter en möjlighet att blockera majoritetsbeslut,

åtminstone om de kan samarbeta med andra minoriteter. Segmenterade autonomi är det sista kriteriet som skapar minoritetsstyrning. Politiska beslut fattas av hela segment med ungefär proportionell påverkan. På samma sätt sker resursfördelningen i proportion till varje segment.

Lijphart (1977) förespråkar segmenterad autonomi snarare än decentralisering/federalism då olika folkgrupper ska kunna styra sig själva även om de bor uppdelade i samma

städer/regioner. Om man, som i fallet Afghanistan, ofta bor i olika delar av landet, uppnår man ju i hög grad samma sak genom decentralisering. Genom att låta folk själva bestämma över de lokala myndigheterna kommer det att skapa känslan av representation och olika folkgrupper ska betrakta den centrala regeringen som legitim. Med hänsyn till kriteriet minoritetens vetorätt och segmenterad autonomi är min operationalisering följande: Jag ska undersöka vilka regler som gäller för vetorätt för minoriteten och segmenterad autonomi. Jag ska också undersöka hur parterna argumenterar i förhandlingarna för att bilda en ny stabil regering med målsättningen att alla grupper ska känna sig representerade och betrakta staten som legitim.

4. Historisk bakgrund

Krig och konflikt har en lång historia i Afghanistan vilket är ett hinder för att skapa fred och en stabil regering. Konflikterna och den politiska instabiliteten började med Sovjetunionens intervention i Afghanistan. Det sovjetiska tillbakadragandet från Afghanistan intensifierade sedan striden om makten mellan olika etniska grupper. Presidenten Najibullah blev utan militärt och ekonomiskt stöd. Najibullah hade en tydlig och hård politik mot Pakistan och kritiserade alltid starkt Pakistans politik mot Afghanistan. Najibullah hade för avsikt att främja demokrati och skapa en nationell politisk konsensus, men misslyckades (Katzman, 2010, s.2). Najibullah försökte flera gånger att skapa fred med de involverade grupperna, inklusive mujaheddinerna, och föreslog en ny konstitution. Han menade att maktövergången måste ske genom ett allmänt val men mujaheddinerna svarade att de inte förhandlar med en kommunistisk regering (Eliot, 1991, s. 127). Konflikten handlade om två olika ideologier, den kommunistiska regeringen å ena sidan och mujaheddinerna med islamiska värderingar å den andra. Mujaheddinerna kallade sitt krig jehad mot den kommunistiska ideologin som

betraktades som ett hot mot islam.

Till slut ökade vapenkonflikterna mellan de etniska grupperna tadjikerna och pashtunerna.

Mujaddedi som var mujaheddinernas president avskedades i juni 1992. Rabbani valdes som president för att regera till december 1994. När Rabbani inte ville avgå på den bestämda tiden skapades en stor klyfta mellan mujaheddinerna. Hekmatyar accepterade inte Rabbanis styre.

Således skapade ett stort antal pashtunska ungdomar den talibanska rörelsen som utbildades i pakistanska religiösa skolor (Najumi, 2002, s.52-54).

Pashtunerna kallade sig den främsta pretendenten av den politiska makten och kände sig marginaliserade av och agerade som motståndare till mujaheddinerna. I den norra delen av Afghanistan allierades tadjikerna, hazarerna och uzbekerna och en del av pashtunerna för att kriga mot talibanerna. Krig i Afghanistan blev mer etniskt eftersom talibanerna ansåg att Rabbanis regering var anti-pashtuner. Talibanerna blev mer våldsamma och utförde

kroppsstraff och avrättningar (Katzman, 2010, s. 5-6). Kabul kontrollerades av olika partier som alla påstod sig ha den politiska makten. Vapenkonflikter eskalerade dag för dag och lämnade tusentals döda och sårade. Civila var de största offren av dessa sammanstötningar (Khalilzad, 1995, s.148). Samtidigt fick talibanerna ett hårdare ansikte och attackerade provins efter provins. Talibanerna attackerade den norra delen som var under kontroll av hazarerna, uzbekerna och tadjikerna. Över tusen människor dödades i sammandrabbningar i norra Afghanistan från båda parter i kriget. Mazar Sharif var en stad där det dödades tusentals

civila hazarer av talibaner, kvinnor och barn inkluderade (Barnett, 2009, s.79). I hazarajat- områden som Bamyan, massakrerade talibanerna inte bara civila människor utan förstörde också Buddhas rika världskulturarv (United Nations, 1997, s.3). Under talibanernas regering blev religion en stor källa till konflikt eftersom talibanerna införde begränsningar för kvinnor, tvingade folk till obligatorisk bön och genomförde obligatorisk religiös undervisning.

Den 27 september 1996 erövrades Kabul av talibanerna och Najibullah som hade tagit sig in hos FN i Kabul för att skydda sig mot talibanerna arresterades och avrättades i en korsning tillsammans med sin bror. Tadjikernas ledare Massoud som stred mot talibanerna mördades av två arabiska journalister i en självmordsattack den 9:e september 2001. Två dagar senare, den 11 september, attackerade talibanerna New Yorks affärstorn med flygplan. Som

vedergällning anföll USA Afghanistan och störtade talibanernas regering (Katzman, 2010, s.

5-7). Efter detta skapades ett konsultativt möte vid namn ”Jirga Mashwarti ” och till följd av detta undertecknades Bonnavtalet i Tyskland som i huvudsak handlade om en tillfällig regering på två år (Government- Afghan Bonnavtalet, 2001). Efter att Afghanistans nya konstitution fastställts i Jirga Mashwarti år 2003 började registreringen av de röstberättigade.

Under 2004 hölls det första valet med hjälp av FN. Hamid Karzai som var tillfällig statschef omvaldes till folkvald president i Afghanistan (Cook &Finn, 2006, s, 10-12). Afghanistan hade sedan en relativt demokratisk stat under de följande 20 åren men den kollapsade till slut och talibanerna tog makten. Afghanistan drabbades igen av interna konflikter och politisk instabilitet.

4.1De största etniska grupperna Uzbeker

Uzbekerna talar uzbekiska och bor mestadels i norr. På 1990-talet krigade uzbekerna mot talibanerna. Dostum var uzbekernas ledare.

Tadzjiker

Tadzjikerna talar persiska/Dari och bor mestadels i de nordöstra och västra delarna, såsom Herat. Tadzjikerna kämpade med den norra alliansen mot talibanerna.

Hazarer

Hazarerna bor mestadels i centrala regioner som Bamyan, Daikundi och Ghazni, som också kallas hazarajat. Hazarerna talar persiska/Dari, men deras huvuddialekt är Hazaragi.

Hazarerna var med i den norra alliansen och kämpade mot talibanerna.

Pashtuner

De södra regionerna i Afghanistan kallas i allmänhet Pashtun-livsmiljön eftersom ett stort antal pashtunerna bor i Peshawar i Pakistan som tillhörde Afghanistan före 1838. Pashtunerna talar pashto. Eftersom Afghanistan har två officiella språk talar majoriteten av Afghanistans etniska grupper båda språken, det vill säga Persiska/Dari och Pashto.

5. Analys

Analysen består av tre delar. Den första delen handlar om hur Afghanistans nuvarande regering förhåller sig formellt till den konsociala modellen, i den andra delen presenteras hur Afghanistans nuvarande regering förhåller sig i praktiken och i den sista delen presenteras hur de förhandlande parterna i de pågående förhandlingarna förhåller sig till den konsociala modellen. I den tredje delen görs även en uppdelning, det vill säga att jag presenterar Lijpharts modells kriterier var för sig och i vilken grad de förhandlande parterna återspeglar dessa kriterier. I slutet av varje del görs sedan en sammanfattning av i vilken grad de

förhandlande parterna återspeglar Lijpharts modells kriterier.

5.1 Hur förhåller sig Afghanistans nuvarande regering formellt sett till den konsociala modellen?

För att kunna avgöra detta ska jag utgå från konstitutionen. Konstitutionen beskriver

Afghanistan som en republik med central stat. Den verkställande makten styrs av en president med två vice-presidenter som är folkvalda. Det krävs mer än hälften av alla röster för

presidentposten. Presidenten har den verkställande makten samt kan påverka den lagstiftande och dömande makten till den gräns som beskrivs i konstitutionen. Maktkoncentration ligger hos presidenten eftersom presidenten tillsätter en högsta domstolschef, domare, guvernörer för provinserna, en nationell säkerhetsrådgivare, högre tjänstemän i de tre säkerhetsorganen, ambassadörer samt nominerar ministrar och en centralbankchef med godkännandet av

parlamentet. Presidenten har vetorätt mot parlamentets beslut (artikel, 60-65). För att skapa en jämlik representation beskrivs två kammare i konstitutionen. Afghanistan har ett

majoritetsvalsystem, med 249 medlemmar i representanthuset, som högst kan bestå av 250 medlemmar, och senaten har 102 senatorer. Medlemmarna i representanthuset väljs av folket.

Det måste vara två kvinnor från var och en av de 34 provinserna.Två tredjedelar av senatens medlemmar väljs av distriktsråden, en tredjedel av presidenten, och hälften måste vara kvinnor (kapitel 5 konstitutionen). Antalet riksdagsledamöter är i proportion med

provinsernas befolkning. Man använder ett majoritetsvalsystem men ser till att effekten vad

gäller etnisk (men inte partimässig) representation ändå blir hyfsat proportionell, då olika folkgrupper dominerar i olika delar av landet.

Parlamentet har en maktbalanserande funktion genom att stifta nya lagar och övervaka regeringens verksamhet (Simonsen, 2004, s. 713f). Regeringen kan komma med förslag för att öka minoritetens mandat med godkännande av parlamentet. Eftersom majoritetsprincipen gäller för lagstiftning betraktas det som en utmaning för minoriteten, det vill säga att mer än hälften av parlamentet måste rösta för ett förslag. Argumentet för att presidenten ska välja hälften av senatsmedlemmarna är att de minoriteter som inte får mandat i riksdagen genom val på så sätt ska få representanter i parlamentet, men det beror på presidentens intresse (artikel 106). Med 20% av medlemmarnas röster kan ministrar kallas till parlamentet men för en misstroendeförklaring krävs majoritetens röster (artikel 92). Det finns inga regler om att man måste vara medlem i ett parti för att kunna kandidera till presidentposten och

parlamentet.

Ahmadi (2021) menar att många kritiserar konstitutionen och betraktar den som ineffektiv.

Afghanistans etniska och geografiska uppdelning kräver en decentraliserad regering. I ett decentraliserat system är den viktigaste punkten att medborgarna har kontroll över sina lokala angelägenheter. Regeringsintresset representeras av de lokala förvaltningar som är ansvariga inför folket. Folk med en viss social identitet får ett effektivt deltagande samt får representera olika grupper i regeringen.

”Artikel 1. Afghanistans konstitution följer två huvudmål för att bilda en lokal regering: Det första är att skapa en social, rättvis och balanserad utveckling för alla medborgare. Detta är ett av regeringens kärnansvar (artikel 6); det andra är att säkerställa direkt deltagande av folket i beslut om deras öde, samt bygga upp tillräcklig kapacitet inom ramen för en enhetsregering för att ta itu med det kulturella, politiska, sociala och ekonomiska samhällets krav. För att dessa två krav ska bli verklighet beskriver konstitutionen i sitt kapitel om administration implementering av de tre nedanstående metoderna:

A. Uppdelning av provinser bör baseras på deras befolknings ekonomiska, geografiska, kulturella och sociala situation.

B. Ledamöter för distrikten och provinserna bör väljas av folket.

C. De nödvändiga myndigheterna bör överföras till lokal styrning genom att anta lagar.

För detta ändamål betraktas termen ”social status” som ett av kriterierna i artikel 136 i konstitutionen för bildandet av en provins. Det kommer att följa de två ovan nämnda huvudmålen för att uppnå social rättvisa och balanserad utveckling samt även för att bygga tillräcklig kapacitet för att möta identitet och politiska krav.

Artikel 2. Enligt ovanstående förklaring i artikel 1 i denna teori betyder social status de historiska och kulturella relationerna av en social massa. Detta bör betraktas bredvid deras befolknings ekonomiska och geografiska situation i att utnämna denna massa till lokal

styrningsenhet. På detta sätt kan de människor som har en speciell historia och identitet ha ett effektivt deltagande i att bestämma sitt öde inom ramen för den lokala styrningsenheten, och också nå sina sociala, politiska, kulturella och ekonomiska rättigheter. ” (Ahmadi, 2021, s. 46- 48).

Sammanfattningsvis kan det konstateras att den nuvarande staten är en republik och en centraliserad stat med majoritetsvalsystem. I regeringen finns inte en storkoalition för att valda ledare från olika delar av landet ska samarbeta med varandra i olika frågor vilket Lijphart (1977) beskriver som en viktig komponent för att en konsocial modell ska fungera.

Enligt konstitutionen är parlamentet det högsta organet. Det har som funktion att balansera makten mellan den verkställande och den lagstiftande makten, stifta eller ändra lagar och övervaka regleringsverksamheter. För att alla delar av landet ska representeras ska antalet representanter vara i proportion med provinsernas befolkning. Detta kallar Lijphart proportionalitet, men det uppfylls inte av Afghanistan. Centralregeringen har den mesta makten och beslutar om kompetenser hos provinsiella och lokala förvaltningar. Minoriteten saknar vetorätt för att stoppa beslut som strider mot deras intresse. Det finns inte segmenterad autonomi för olika delar av landet och enligt Lijphart är dessa kriterier viktiga för att den konsociala modellen ska fungera i ett splittrat samhälle. Centralregeringen kontrollerar och beslutar bland annat budget för provinserna och det finns inte delar som är autonoma. Således förhåller sig den nuvarande konstitutionen relativt svagt till den konsociala modellen.

5.2 Hur förhåller sig Afghanistans nuvarande regering i praktiken till den konsociala modellen?

Makthavarna har ofta svårt att bilda en stabil regering med politisk legitimitet, eftersom Afghanistan består av olika etniciteter som gör det svårare att lyckas med en centraliserad stat.

Afghanistan har idag ett centraliserat politiskt och administrativt system. Det saknar den byråkratiska förmågan att tillhandahålla sunda administrativa och styrande tjänster i hela

landet. Politiska institutioner som ordförandeskapet och parlamentet är konstitutionellt demokratiska till utseende. Men erfarenheterna från de senaste åren visar att de inte kan ställas till svars för alla befolkningsgrupper på provinsiell och lokal nivå. Således är den centrala strukturen i det nuvarande systemet i konflikt med grunden för demokratin.

Centralregeringen bestämmer maktnivån och kompetensen hos provinsiella, lokala förvaltningar och fattar administrativa- och budgetbeslut för dem. Guvernörernas

förfoganderätt och maktbefogenheter begränsas till nivån av regeringstjänstemän. De saknar auktoritet och handlingsoberoende och måste vara ansvariga inför centralregeringen istället inför lokalbefolkningen (Salem, 2021). Det första kriteriet för Lijpharts modell ”storkoalition”

återspeglas mycket svagt i praktiken eftersom det bara är få personer från en grupp som har makten, vilket medför att få individer har kontroll över maktkällor, vilket minskar

sannolikheten för politiskt deltagande och konkurrens. Varje slags fredsavtal som inte är folkcentrerat, lokalt, decentraliserat och syftar till att upprätta social rättvisa och lika fördelning av möjligheter kommer att vara bräckligt och leda till nya konflikter (Hossein, 2021).

Det nuvarande centraliserade systemet är ineffektivt eftersom en auktoritär president

kontrollerar alla provinser baserat på sin egen vilja och folket inte har någon effektiv roll i den lokala styrningen. Den lokala styrelsen representerar presidenten istället för att representera vanliga människor. Afghanistans tidigare system var mer effektivt för att provinsens

guvernörer utsågs av inrikesministeriet, vilket avbröts och ersattes med det oberoende

direktoratet för lokal styrning. Enligt den tidigare konstitutionen var det inrikesministern som tillsatte guvernörer men nu gör presidenten det. Den nuvarande konstitutionen säger att övervakningsmyndigheten är en del av parlamentets uppdrag men makten över den

parlamentariska övervakningsmyndigheten för lokal styrning gavs uteslutande till presidenten och det står i kontrast till befintlig konstitution (Ahmadi, 2021,s. 48-49). Detta visar att makten är manipulerad och att minoriteter inte kan påverka politiska beslut. Lijpharts kriterier om minoritetens vetorätt uppfylls inte i praktiken. Det är majoriteten som har kontroll över den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Denna situation har skapat missnöje hos befolkningen, särskilt i de norra provinserna. Den etniska politiken är framträdande i dessa provinser. Provinser och lokala myndigheter leds av centralregeringen. På grund av dessa faktorer ökar önskan om en decentraliserad stat. Lika viktigt som en decentraliserad stat är det att stärka den demokratiska identiteten för att förhindra ojämlikhet och diskriminering av minoriteter både på den lokala och nationella nivån. Medborgerliga rättigheter tillämpas inte

för icke-infödda etniska grupper i många provinser. Därför blir de ofta marginaliserade (Ahmadi, 2021,s. 48-49). Majoriteten som styr landet kan ej representera alla etniska grupper och det är en orsak till den interna konflikten inom regeringen. Andra etniska grupper än de som har makten accepterar inte regeringens legitimitet eftersom de inte känner sig

representerade av regeringen.

Processen med absolut seger och nederlag i valet tvingar de politiska partierna att använda alla sina resurser och sin energi för att ta makten genom bedrägerier och krisskapande.

Centralismen i det politiska och administrativa systemet försvagar och korrumperar allvarligt regeringsbyråkratin. Den politiska och administrativa strukturen i Afghanistan är en viktig orsak till utbredd korruption och misslyckandet med att uppnå fred, och den utesluter också folk runt om i landet från att delta i styrande. Statliga tjänstemän i olika positioner tar vanligtvis inte hänsyn till lokalbefolkningen och är korrupta. I relativt välmående provinser försvarar folk sig mot den korrupta centrala byråkratin genom att vända sig till den lokala och autonoma jirgan som består av lokala ledare. Detta leder till orättvisa fördelningar av resurser i provinserna och monopol för regeringen. Därför kan regeringen inte lyckas åstadkomma politisk stabilitet och ekonomisk utveckling (Salem, 2021). Detta återspeglar Lijpharts modells kriterier om segmenterad autonomi, att folk på eget initiativ löser sina problem i sitt lokalområde. Det visar dessutom att en konsocial modell i Afghanistan är möjlig. Det går att bilda en ny regering där alla etniska grupper känner sig representerade och betraktar den centrala regeringen som legitim.

5.2.1 Decentraliseringens roll för att skapa fred och bilda en ny stabil regering

Maktkonflikten och det ineffektiva politiska systemet skapade missnöje hos befolkningen. Det väckte diskussion hos många grupper om en decentraliserad stat. Det var nästan ingen

diskussion om federalism i politiska debatter för några år sedan, men med eskaleringen av fredsförhandlingar och spekulationer om behovet av att modifiera eller ändra det befintliga politiska systemet fick federalismfrågan viss uppmärksamhet. Begreppet federalism är ett av de mest tvetydiga och komplexa politiska begreppen som i sin vanligaste mening hänvisar till ett slags gemensamt politiskt system. I ett sådant system är den federala regeringen aldrig en av de nationella beståndsdelarna, utan snarare ett verktyg för att möta specifika krav. Det finns många faktorer för att lyckas med federalism och historien visar att förbundsstaterna inte har samma framgång. För andra har federalism lett till inbördeskrig och total upplösning. För en del stater har det bara blivit en statsbyggande och territoriell uppdelning och inte haft någon egentlig effekt, men för vissa har det haft betydande framgång (Ayoubi, 2021). Nu

pågår fredsförhandlingen mellan regeringsdelegationen och talibanerna så det är möjligt att diskutera en decentraliserad stat eftersom ett centraliserat system baserat på erfarenhet har lett till korruption, maktmonopol och långsamhet i tillhandahållandet av statliga tjänster (Hossein, 2021).

Det finns svårigheter med att skapa fred och bilda en ny stabil regering eftersom en fredsuppgörelse med talibanerna inte kan nås genom en maktdelning inom det nuvarande politiska systemet. Talibanerna strävar efter att etablera sitt eget islamiska politiska system och följer en annan politisk-religiös diskurs. En förutsättning för att nå fred är att talibanerna och regeringsdelegationen i förhandlingar når en överenskommelse om det framtida politiska systemets natur. Denna överenskommelse är det svåraste steget för att skapa fred i

Afghanistan eftersom talibanernas uppfattningar skiljer sig från de andra intressegrupperna bland regeringen. Talibanernas syn är inte i linje med Afghanistans internationella åtagande och dess framtid i internationell gemenskap. Därför är det viktigt att båda parterna bör hitta en ömsesidigt acceptabel form av stat, vilket är svårt men inte omöjligt. Det talibanska

emiratsystemet har inte kapacitet att bygga avtal och samförstånd i landet. Talibanernas åsikter och politiska ordning är inte förenlig med de inhemska gruppernas intressen och kommer inte heller att uppfylla landets internationella åtagandekrav, vilket är nödvändigt för att Afghanistan i fortsättningen ska få internationellt bistånd, vilket landet är beroende av. I den nuvarande regeringen och konstitutionen finns det möjlighet att bygga upp konsensus och överenskommelse internt och uppfylla Afghanistans internationella skyldigheter. Det är möjligt genom att göra ändringar i den nuvarande konstitutionen som kan skapa enighet bland republikanerna, för att implementera kraven i Afghanistans internationella förpliktelser, ta hänsyn till talibanernas åsikter, deras system och tillfredsställa dem (Ahmadi, 2021, s. 1-2).

Afghanistans strategiska fredsstudier poängterar att regeringen i fredsförhandlingen inte bara bör ta upp frågan om vertikal maktfördelning utan också den horisontella maktfördelningen för att förhindra en maktkamp. Det finns ett direkt samband mellan decentralisering och minskning av korruption. Decentralisering ger tillsammans med förminskning av

centralregeringens makt och ökning av den styrande tillsynsmyndighetens politiska legitimitet och effektivitet enkel övervakning av tjänstemännen, leder till folkets solidaritet och

garanterar minoriteters rättigheter (Hossein, 2021). Decentralisering i Afghanistan ger möjlighet för guvernörerna att delta i regeringsmöten som ministrar samt att vara ansvariga för lokalbefolkningen istället för centralregeringen (Salem, 2021). Vid decentralisering kommer Afghanistan (i framtiden) att kunna garantera verkligt politiskt och administrativt

deltagande på lokal och nationell nivå genom att delegera en del av sitt ansvar till sina medborgare i form av lokala myndigheter. På detta sätt kan det byggas förtroende mellan regeringen och samhället och etableras en nationell och inkluderande regering (Hossein, 2021).

Det konstateras att det i praktiken inte tas hänsyn till konstitutionen vilket gör att nuvarande regeringen förhåller sig mycket svagt till den konsociala modellen. Regeringen uppfyller inget av Lijpharts modells kriterier. Detta för att det bara är få personer som har makten och att dessa inte tar hänsyn till konstitutionen som beskriver regeringsstruktur och maktbefogenhet.

Många etniska grupper känner sig marginaliserade och diskriminerade. De känner sig inte heller representerade. Regeringen saknar legitimitet för att regeringen inte är folkvald och bildades i överenskommelser 2014 och 2019. Det råder interna konflikter inom regeringen. En sådan regering är bräcklig och kollapsar lätt eller leder till ett inbördeskrig. De flesta i den lokala befolkningen är missnöjda med de lokala förvaltningar som är korrupta och känner sig ansvariga mot centralregeringen istället för mot folket. Därför vänder sig de flesta i

befolkningen i relativt välmående provinser till den traditionella lokala Jirga för att skydda sig mot korrupt centralbyråkrati. Den konsociala modellens kriterier (en storkoalition,

proportionalitet, minoritetens vetorätt och segmenterad autonomi) uppfylls inte eftersom det saknas en storkoalition av folkvalda ledare från olika etniska grupper, det finns inte autonoma delar och minoriteten saknar vetorätt samt representeras inte i proportion till den procentuella befolkningen.

5.3 Hur förhåller sig parternas förhandlande till den konsociala modellen?

Det finns två parter i fredsförhandlingen, regeringsdelegationen och talibanerna.

Regeringsdelegationen består av 21 medlemmar, varav fyra är kvinnor, och inkluderar representanter för Afghanistans olika etniska grupper och ett antal högt uppsatta

regeringstjänstemän, som valts av högsta fredsrådet i samråd med presidenten (R1, R3).

Talibanerna har också 21 medlemmar i sin delegation. De ströks från den internationella svartlistan för att kunna delta i fredsförhandlingarna. I talibanernas delegation finns en tadjik, och en uzbek; resten är pashtuner och inga kvinnor är med (BBC, 2020).

USA och talibanerna undertecknade ett avtal den 29 februari 2020 i Doha om att USA ska lämna Afghanistan, och att talibanerna ska förhandla med regeringsdelegationen om att avsluta kriget och våldet i Afghanistan (R1, R2, R3). Avtalet består av fyra delar, och den tredje delen är avsedd att inleda förhandlingar mellan talibanerna och regeringsdelegationen

för att nå en politisk överenskommelse om att bilda en representativ regering (R1). De fyra delarna av Doha-avtalet är följande:

1. Se till att internationella terrorister och grupper inte utnyttjar Afghanistans territorium för att äventyra USA och dess allierades säkerhet.

2. Schema för fullständigt utträde av utländska trupper från Afghanistan.

3. Talibanerna och regeringsdelegationen ska förhandla med varandra för att skapa fred och bilda en stabil stat i Afghanistan.

4. Permanent omfattande vapenvila för att stoppa våld och krig i Afghanistan.

Talibanerna var till en början inte ens villiga att förhandla med regeringsdelegationen (R1).

Det unilaterala USA-avtalet med talibanerna ledde till att talibanerna fick en känsla av legitimitet och självförtroende för att USA misslyckades. Nu var USA tvungna att nå en överenskommelse med talibanerna och lämna Afghanistan. Talibanernas medlem Abbas Stanikzai påminde om detta vid en presskonferens (R1, R2, R3). Talibanerna ville att deras krigare skulle släppas ur fängelse. Redan i september 2020 släpptes cirka 5 000 av dem.

Talibanerna vidhöll att deras ledare skulle tas bort från den internationella svartlistan (R1, R2). Under förhandlingarna diskuterades viktiga frågor men ingen av dem är slutförda (R1, R2, R3). Hädanefter kommer analysen utgå från Lijpharts modells fyra kriterier.

5.3.1 Storkoalition

Storkoalition är Lijpharts (1977) första kriterium och inbegriper en sammansättning av ledare från olika grupper i ett multietniskt land. I Afghanistan pågår en diskussion i

fredsförhandlingen mellan talibanerna och regeringsdelegationen om ett nytt politiskt system.

Den politiska strukturen är en av de viktigaste och mest komplexa frågorna i

förhandlingsprocessen eftersom det finns meningsskiljaktigheter mellan förhandlingsgruppens båda parter (R1, R2, R3). I den nuvarande konstitutionen beskrivs det nuvarande systemet som centraliserat och demokratiskt där alla medborgare har lika rättigheter och skyldigheter.

Det står att politiska institutioner som parlament och presidentorgan är folkvalda.

Regeringsdelegationen beskriver det nuvarande systemet som legalt och betonar att de ska upprätthålla detta. Det betyder inte att upprätthålla den nuvarande regeringen utan den politiska strukturen. Afghanistans politiska system betraktas som resultatet av Afghanistans och dess internationella partners strävan efter att främja demokrati och mänskliga rättigheter under de två senaste decennierna (R1, R2, R3).

Talibanerna menar att det nuvarande systemet är orsaken till konflikten för att det bygger på västerländsk demokrati, och är strukturerad på ett sätt som inte alla medborgare kan finna sig i. Därför vill talibanerna skapa ett nytt starkt centraliserat system baserat på islamiska regler (TOLOnews, 2021). Talibanernas talesperson yrkar att systemet som står emot islamiska principer och regler inte är godtagbara för talibanerna och det bör skapas ett system som folk accepterar. Talibanerna menar att Afghanistan hade både koalition och inkluderande regering men att ingen av dessa var verksamma. Talibanerna insisterar därför på en stark islamisk stat som garanterar samhällets trygghet och landets säkerhet (Caravan, 2020). En

regeringsdelegationsmedlem beskriver i en intervju med 1TVNews att talibanerna använder ordet islamisk. De ger inte en specifik definition av en stat, och talibanernas ideala regering liknar det islamiska emiratet. En sådan stat bygger inte på demokrati och fria val (1TVNews, 2021).

Det finns dessutom motsättningar mellan regeringsdelegationens representanter. Icke- pashtunska representanter vill att Afghanistan ska ha ett decentraliserat system som

federalism. Afghanistan är ett multinationellt land och med ett centraliserat system kan det inte bilda en nationell politisk konsensus och identitet. Med ett decentraliserat system och överföring av makt från centrum till städer och distrikt kan maktkamp, etnisk diskriminering, och reduktionistiska fördomar minskas och ekonomiska resurser bli relativt jämnt uppdelade (R1, R2, R3). Det centraliserade systemet har nämligen visat sig vara anledningen till

diskriminering och politisk strid i Afghanistan de senaste åren (R3). De icke-pashtunska representanterna kritiserar även pashtunerna och talibanerna för att de hävdar att alla grupper har samma rättigheter samtidigt som det i praktiken inte är så och för att talibanerna inte fördömer statens diskriminering mot icke-pashtuner. De ställer sig även mot ett

decentraliserat system som ska kunna garantera alla gruppers politiska rättigheter (R1, R2).

Talibanerna är inte villiga att bilda en koalitionsregering och det är svårt att förstå vad

talibanerna menar med islamisk stat, absolut makt eller något annat (R2). De icke-pashtunska representanterna föreslår en decentraliserad stat men de pashtunska representanterna bland talibanerna vill ha en stark centraliserad stat och argumenterar för att en decentraliserad stat leder till segregation och politisk oenighet (R1, R2, R3).

5.3.2 Proportionalitet

Den obalanserade makten och verksamheten inom och utanför politiken har skapat ett stort problem för Afghanistan. Många grupper är underrepresenterade och betraktar inte regeringen som legitim. Talibanernas talesperson poängterar också att den nuvarande regeringen saknar

legitimitet för att alla grupper inte ingår i regeringen och för att de få personer som inkluderas manipulerar makten. Talibanerna vill att en islamisk stat ska etableras i Afghanistan. Det ska vara en allomfattande regering som ska vara acceptabel för alla etniska grupper, men de tydliggör inte om regeringen ska inkludera krigsherrarna eller alla etniska grupper (TOLONews, 2021). De icke-pashtunska representanterna hävdar att den obalanserade makten är en viktig konfliktkälla och att dessa förhandlingar är ett bra tillfälle att kompensera för bristerna från Bonn-konferensen och skapa ett system som balanserar den politiska makten (R1,R3).

Regeringsdelegationen avvisar talibanernas påstående och beskriver den nuvarande regeringen som legal och folkvald, även om det finns vissa brister vad gäller legitimiteten (R1, R2, R3). Den nuvarande regeringen är grundad på islamiska värderingar och regler. Den politiska makten är också uppdelad mellan alla etniska grupper, men inte jämnt fördelad (R2, R3). Talibanerna kan inte manipulera eller ta den politiska makten genom våld utan att det leder till etniska konflikter, vilket upplevdes på 1990-talet. Det ledde då till inbördeskrig där alla etniska grupper försökte styra landet (R1, R2, R3). Regeringsdelegationsmedlem Matin Bek påstår att talibanernas ideala regering är oroande. Deras åsikter och krav visar att talibanerna fortfarande ser våld som ett medel för att nå den politiska makten. Talibanerna saknar självständighet och det är i själva verket Pakistan som bestämmer hur talibanerna ska förhandla eftersom de flesta av talibanernas ledare bor i och får ekonomiskt stöd från

Pakistan. En av talibanernas representanter erkände detta under förhandlingar, och talibanernas tro på en politisk lösning genom samtal är vag (TOLONews, 2021).

Den nuvarande regeringen är en konfliktkälla eftersom det råder en systematisk

diskriminering och etnisk överhöghet i regeringen mot icke-pashtunska grupper, från kvoter av högskoleprov, infrastruktur, och val till anställning vid statliga departement och

myndigheter (R1, R2, R3). Diskriminering och konflikter är lägre hos den civila befolkningen (R1). Presidenten manipulerar makten och försöker splittra icke-pashtunerna. Vice-

presidenterna bland de icke-pashtunska ministrarna är symboliska och saknar den verkställande makt som de ska ha enligt konstitutionen. Presidenten avskedar icke- pashtunerna och tillsätter sin egen grupp i både den militära och icke-militära apparaten.

Cirka 70 procent av regeringsministrarna och tjänstemännen består av presidentens folkgrupp (R1, R3). Presidenten stoppar genom sin vetorätt många parlamentsbeslut samt påverkar valresultat (R3).

Ett annat exempel på diskriminering är att presidenten i ett ensidigt beslut utanför sin juridiska behörighet, utan parlamentets godkännande, beordrade utfärdande av e-ID och varnade att regeringsanställda inte kan få sin lön utan e-ID. Regeringen inkluderade även persiska/Dari som främmande språk i Afghanistans räknesystem (R1, R2). Det finns

motsättningar om ID-kort eftersom icke-pashtunstammarna inte kallar sig afghaner och anser att ordet afghan bara tillhör pashtunerna. Många pashtunska politiker uttrycker att de som inte kallar sig för afghan ska få uppehållstillståndkort istället för ID-kort eller så ska de lämna landet (R1, R2, R3). Icke-pashtunerna hävdar att detta är etnisk diskriminering mot dem eftersom de vill att deras etniska identitet ska inkluderas och är emot att ordet afghan ska stå i deras e-ID (R1). Ahmadi skriver i sin artikel att det språk som nu officiellt kallas ”Dari”

historiskt, före den nya konstitutionen, i officiella handlingar, skriftliga arbeten, officiell muntlig kultur och allmänhet kallades persiska / farsi. Av denna anledning kallar pashtunerna de persiska talarna ”Parsi Ban” och också därför undervisades det som ämnet persisk läsning.

Det är fortfarande namnet på persiska / Farsi-språket i offentligheten och i informellt tal.

Ordet afghan har samma öde och många av Afghanistans medborgare kallar sig fortfarande inte för afghaner. Kung Amanullah Khan och Mahmoud Tarzi har också använt båda orden

”persiska” och ”Parsi Ban” i samma mening (Ahmadi, 2021, s. 52-53).

5.3.3 Minoritetens vetorätt och segmenterade autonomi

Den befintliga konstitutionen är inte grundad på ett sätt som ger vetorätt och möjlighet för minoriteten att skydda sig mot majoriteten eller diskriminering. En grupp har manipulerat makten under lång tid. Detta medför att andra grupper blir marginaliserade och gör motstånd mot regeringen (R1, R2). Maktmonopol i ett multietniskt land leder till diskriminering och kränkning som synes i Afghanistan. Därför bör konstitutionen förändras för att skapa möjlighet till vetorätt, för att minoriteten ska kunna påverka beslut som strider mot deras intressen eller diskriminerar dem (R2). Icke-pashtunerna kritiserar regeringsbeslutet att skriva

”Afghan” i allas ID-handling och anser att det är systematisk diskriminering att dela upp andra etniska grupper i mindre grupperingar (R2, R3). Syftet är att visa pashtunerna som en majoritet. Exempelvis är tadzjikerna en etnisk grupp uppdelad i mer än tio mindre

grupperingar, medan pashtunerna består av mer än 43 inom-etniska grupper och beskrivs som en grupp i folkgruppuppdelningen (R1). Det finns inte en absolut majoritet. Det finns inte heller någon exakt folkräkning av etniska grupper utan enligt preliminär statistik är de fyra etniska grupperna tadzjikerna, pashtunerna, uzbekerna och hazarerna störst (R1,R2,R3).

Därför är det viktigt att bilda en ny regering där alla grupper känner sig representerade och att

skapa regler som förhindrar maktmonopol och minoritetens diskriminering (R2). Detta görs genom att skapa en decentraliserad stat med autonoma delar samt tydliga gränser. Dessa delar bör vara självständiga inom sina internpolitiska angelägenheter (R1, R2).

Talibanerna vill avskaffa Afghanistans tre säkerhetsorgan och politiska institutioner, inklusive konstitutionen (R2). Talibanerna menar att Afghanistans konstitution är mer inspirerad av västerländsk demokrati än islamisk lag (BBC, 2019). Talibanerna hänvisar inte uttryckligen till någon av artiklarna i konstitutionen. De lägger bara till det islamiska suffixet i sina krav (R3). Regeringsdelegationen avvisar inte ändringar i konstitutionen utan ser demokratin som en viktig princip för medborgerliga rättigheter (R2). Enligt regeringsdelegationen bygger dock landets konstitution på islamiska principer och alla islamiska och religiösa regler ingår i den.

Den strider inte heller på något sätt mot islamiska värderingar (R1, R3). Det finns även konflikter om religion och regeringsstruktur mellan talibanerna och regeringsdelegationen eftersom talibanerna siktar på en islamisk stat baserad på Hanafi-rättspraxis vilket följs av sunnimuslimer (DW, 2020). Talibanernas krav på ett system baserat på Hanafi-rättspraxis är inte rationellt eftersom det finns shiiter och icke-muslimer som bor i Afghanistan. Det finns skillnader mellan Hanafi-rättspraxis och Jafari och deras anhängares åsikter. Religiösa och ideologiska skillnader måste därför accepteras, och religiösa och politiska rättigheter som har garanterats i konstitutionen kan inte ignoreras (R1, R2).

Talibanerna ställer sig emot val för att talibanerna menar att val är ett verktyg för västerländsk demokrati (R1, R2, R3). Talibanerna menar att val är en av västdemokratins komponenter och att det inte är en lämplig metod för att välja politiska ledare eftersom Afghanistan är ett islamiskt land. Resultatet blev de valbedrägerier som de flesta av medborgarna var missnöjda med. Talibanerna vill ha ett kalifat, ett typ av styre där regeringen leds av en ledare och där ledaren tillsätter ministrar och övriga tjänstemän. Det är ett icke-demokratiskt styrelsesätt (R3).

” Vi är muslimer och har egna islamiska regler och varför ska vi då följa någon annans kultur och syn på demokrati. Det är inte meningen att imitera andra islamiska statsskick utan att bilda en stat som Afghanistans folk föredrar. Det kommer aldrig att vara acceptabelt att bilda en icke-islamisk stat i Afghanistan” (Caravan, 2020, 28:10 ).

Regeringsdelegationsmedlemmarna ser valet som en grundprincip för att bilda och välja representanter på ett demokratiskt sätt. Minoriteten bör också få möjlighet att påverka valet genom sitt deltagande i valet. Vetorätt bidrar till att lösa maktkampen och förhindrar eller förminskar olika typer av diskriminering på religiös, etnisk, geografisk eller kulturell grund.