Domstolarnas konstitutionella roll och självständiga domare och självständiga domare

10.2.1 Självständiga domstolar

Domstolarnas huvudsakliga uppgift är att ägna sig åt rättskipning, dvs.

att genom domar och beslut avgöra mål och ärenden mellan parter.

Att rättskipning är en verksamhet skild från offentlig förvaltning framgår av 1 kap. 8 § regeringsformen. I den bestämmelsen anges att det ”[f]ör rättskipningen” finns domstolar och att det ”för den offent-liga förvaltningen” finns statoffent-liga och kommunala förvaltningsmyndig-heter.

Domstolarnas rättskipande uppgift är en av rättsstatens hörn-stenar. Domstolarna ska genom rättskipningen värna rättsstaten och medborgarnas rättigheter. I 1 kap. 9 § regeringsformen anges att dom-stolarna, liksom förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör upp-gifter inom den offentliga förvaltningen, i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

11 kap. 14 § regeringsformen har sedan en lagändring år 2010, som trädde i kraft år 2011, följande lydelse:

Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tilläm-pas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.

Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.

Genom att det infördes en absolut skyldighet för domstolarna att lagpröva underströks domstolarnas självständiga roll i förhållande till lagstiftaren.

Domstolarnas självständighet i förhållande till den lagstiftande och styrande makten framgår även av 11 kap. 3 § regeringsformen.

I den bestämmelsen anges att ”[i]ngen myndighet, inte heller riks-dagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall”. Att domstolarna i förhållande till andra myndigheter har mono-pol på rättskipning framgår av 11 kap. 4 och 5 §§ regeringsformen.

SOU 2017:85 Allmänna utgångspunkter för en reform

10.2.2 Självständiga och kvalificerade domare

Domstolarnas självständighet bygger på självständiga domare. Ordina-rie domare har en stark arbetsrättslig ställning. En ordinaOrdina-rie domare får skiljas från anställningen endast om domaren genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av skyldigheterna i anställningen har visat sig uppenbart olämplig att inneha anställningen eller om domaren har uppnått gällande pensionsålder eller enligt lag är skyldig att avgå på grund av varaktig förlust av arbetsförmågan (11 kap. 7–10 §§ reger-ingsformen).

Domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning innebär att det måste ställas mycket höga krav på de personer som rekryteras till ordinarie domaranställningar. Endast mycket kvalificerade och erfar-na jurister bör alltså komma i fråga för sådaerfar-na anställningar. Det inne-bär i sin tur att det måste finnas ett tillräckligt antal kvalificerade och erfarna jurister som söker varje ledig ordinarie domaranställning.

10.2.3 Kraven på domstolarna och domarna har ökat Rättens internationalisering

Sverige är bundet av ett stort antal internationella överenskommelser.

I många fall måste domstolarna i sin dömande verksamhet göra rätts-liga överväganden utifrån Sveriges internationella åtaganden. Det gäl-ler både när konventionsåtagandet har införlivats med svensk rätt och när så inte har skett. Som exempel på konventioner kan nämnas Förenta nationernas konventioner om mänskliga rättigheter, som Sverige har anslutit sig till i takt med att de har tillkommit. Bland dessa konventioner finns Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 och konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) från år 1989. Svenska domstolar måste alltså tillämpa svensk rätt i ljuset av dessa konventioner även om konventionerna ännu inte har införlivats med svensk rätt.¹

1 Ett förslag om att göra barnkonventionen till svensk lag har lagts fram av Barnrättighets-utredningen i betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) och, den 6 juli 2017, av regeringen i lagrådsremissen Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter (S2016/01918/FST). Lagrådet har vid sammanträde den 6 september 2017 beslutat att av-styrka förslaget i lagrådsremissen.

Allmänna utgångspunkter för en reform SOU 2017:85

182

Genom medlemskapet i Europeiska unionen (EU) gäller en stor del av europarätten som svensk rätt. EU-direktiv har implementerats i den svenska lagstiftningen och förordningar och vissa EU-direktiv har s.k. direkt effekt och gäller alltså som svensk lag. Euro-peiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har införlivats med svensk rätt och Europadomstolens tolkningar av Europakonventio-nens olika artiklar har stor betydelse för de svenska domstolarnas rättstillämpning.

Sverige är alltså en del av ett internationellt normsystem. Redan det ökade antalet bestämmelser innebär att de svenska domstolarna har fått en mer komplex uppgift. Till detta kommer att europarätten ibland har företräde framför de inhemska bestämmelserna, vilket ställer höga krav på domstolarnas förmåga att hitta metoder för att hantera normkonflikter. Eftersom europarätten i många fall gäller direkt som svensk lag har det blivit domstolarnas sak att lösa även sådana normkonflikter som tidigare fick hanteras av den svenska lag-stiftaren. Europarättens betydelse för den svenska rättsutvecklingen kommer till tydligt uttryck bl.a. genom referenser till EU-rätten och Europadomstolens praxis i Högsta domstolens och Högsta förvalt-ningsdomstolens avgöranden.

Genom rättens internationalisering ställs nya krav på kvaliteten i domstolarnas verksamhet. Exempelvis anges i artikel 6 i Europakon-ventionen att var och en har rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol.² Europadomstolens praxis avseende artikel 6 innebär att stränga rättssäkerhetskrav ställs på domstolarna.

Fler uppgifter för domstolarna

Utvecklingen mot en internationalisering av rätten kan sägas inne-bära att domstolarnas makt har ökat på den politiska maktens be-kostnad, dvs. att det har skett en förskjutning av makt från

2 En liknande bestämmelse finns i artikel 14 i Förenta Nationernas konvention om medborger-liga och politiska rättigheter från år 1966 (FN-konventionen), enligt vilken var och en, vid pröv-ningen av en anklagelse mot honom eller henne för brott eller av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter i tvistemål, ska vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en be-hörig, oberoende och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

SOU 2017:85 Allmänna utgångspunkter för en reform

taren till domstolarna.³ Rättens internationalisering är dock inte den enda förklaringen till att domstolarna har fått fler uppgifter.

Genom beslut av den svenska lagstiftaren har de allmänna dom-stolarna och de allmänna förvaltningsdomdom-stolarna också fått nya mål-typer. Det gäller för de allmänna domstolarnas del exempelvis mål som handläggs av mark- och miljödomstolarna, inklusive Mark- och miljööverdomstolen, och sådana upphovsrättsliga och marknads-rättsliga mål som nu handläggs av Patent- och marknadsdomstolen och Patent- och marknadsöverdomstolen.

För de allmänna förvaltningsdomstolarnas del gäller sedan länge att de handlägger mål inom en rad olika rättsområden som innebär över-prövning av olika myndighetsbeslut. Sedan en större reform 1979 har ytterligare måltyper tillkommit, genom flera olika reformer. Ett tyd-ligt exempel är 2006 års migrationsdomstolsreform och inrättandet av migrationsdomstolarna.⁴ I dag förekommer mer än 500 olika typer av mål i förvaltningsrätterna.⁵

Domstolarna har under senare tid fått ta ett allt större ansvar för komplicerade frågor som ligger i gränslandet mellan politik och juri-dik, bl.a. som ett led i statens strävan efter att renodla området för re-geringens beslutskompetens.