Elektronisk kommunikation innebär överföring av signaler i elektronisk form. Elektronisk kommunikation omfattar telefoni, datakommunikation samt utsändningar till allmänheten genom radio och TV. Gradvis växer dessa tre delar samman. Denna utveckling har framför allt möjliggjorts genom den s.k. digitaliseringen och den tekniska standardiseringen
52
genom framväxten av Internet. Detta innebär att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster som tidigare kunde tillhandahållas genom endast en teknik nu kan tillhandahållas genom flera. Det gör att det exempelvis är möjligt att telefonera via datorn, använda Internet via TV:n och se på TV i mobiltelefonen (jfr prop. 2002:03:110 s. 58).
Via elektroniska kommunikationsnät överförs ständigt en mycket stor mängd information. Där förmedlas bl.a. telefonsamtal, telefaxmeddelanden, elektronisk post, datakommunikation och annan kommunikation som innehåller meddelanden, dvs. information i form av text, bild eller ljud.
Lagen om elektronisk kommunikation
Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation trädde i kraft i juli 2003 och syftade bl.a. till att genomföra flera EG-direktiv om elektronisk kommunikation. Den ersatte telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation.
Telelagen infördes i samband med att verksamheten i Televerket överfördes till Telia AB. Eftersom den huvudsakliga televerksamheten inte längre skulle bedrivas av en myndighet utan av enskilda företag, infördes det i telelagen regler om bl.a. tystnadsplikt. Dessa överensstämde till stora delar med motsvarande regler i sekretesslagen (1980:100).
Lagen om elektronisk kommunikation gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning (1 kap. 4 § första stycket). Elektroniskt kommunikationsnät definieras i lagen som system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs (1 kap. 7 §). Med elektronisk kommunikationstjänst avses i lagen en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät (1 kap. 7 §).
Till skillnad från telelagen är lagen om elektronisk kommunikation tillämplig inte endast på telefoni och datakommunikation utan även på utsändningar till allmänheten av program i ljudradio och TV. Riksdagen beslutade i samband med att lagen om elektronisk kommunikation antogs om nya mål för sektorn elektronisk kommunikation. Målen är att enskilda och myndigheter ska få tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med största möjliga utbyte när det gäller urvalet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet.
Vissa bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation knyter an till rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. I 6 kap. 19 § lagen om elektronisk kommunikation regleras anpassningsskyldigheten för operatörerna. Den innebär att vissa verksamheter ska bedrivas så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas under sådana former att
53
verkställandet inte röjs. Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade telemeddelanden ska göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.
Lagen om elektronisk kommunikation innehåller vidare regler om tystnadsplikt (6 kap. 20 §). Av reglerna följer att den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till 1) uppgift om abonnemang, 2) innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller 3) annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande, inte obehörigen får föra vidare eller utnyttja det han eller hon har fått del av eller tillgång till. Enligt lagen har dessutom operatörerna tystnadsplikt för uppgift som hänför sig till användning av vissa hemliga tvångsmedel, nämligen hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och kvarhållande av försändelser (6 kap. 21 §).
I lagen om elektronisk kommunikation finns dessutom bestämmelser som ger de brottsutredande myndigheterna vissa möjligheter att utan domstolsprövning få tillgång till uppgifter om elektroniska meddelanden (6 kap. 22 §). Reglerna innebär att operatörerna i vissa fall är skyldiga att på begäran lämna ut uppgifter om abonnemang, dvs. uppgifter som identifierar en abonnent eller ett abonnemang, framför allt namn, titel, adress och abonnentnummer. Uppgifterna om abonnemang ska lämnas ut, om fängelse är föreskrivet för brottet och brottet enligt den brottsutredande myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter. Vidare innebär reglerna att operatörerna är skyldiga att lämna ut
”annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande”. Med sådan uppgift avses t.ex. uppgift om vilka som har deltagit i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande samt när och under hur lång tid utväxlingen ägde rum. Även uppgift om positionen hos en mobiltelefon när uppgiften samtidigt angår ett elektroniskt meddelande är sådan uppgift som anses omfattas av begreppet. Så kallad basstationstömning, dvs. uppgifter om samtliga de mobiltelefoner som haft kontakt med en basstation i närheten av en brottsplats vid en viss tidpunkt, anses, under förutsättning att mobiltelefonen har använts för kommunikation, i den praktiska tillämpningen vara en sådan ”annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande”. Uppgifterna ska lämnas ut till de brottsutredande myndigheterna om det är fråga om misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
Det finns inte någon formell gräns för hur gammal information som får lämnas ut. En praktisk begränsning i möjligheten att få uppgifter utlämnade följer dock av skyldigheten för operatörerna att utplåna eller avidentifiera uppgifter. I lagen föreskrivs nämligen att trafikuppgifter som huvudregel ska utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande (6 kap.
5 §). Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring i direktiv 2002/58/EG syftar till att säkerställa att uppgifter om kommunikation med fast och mobil telefoni, Internetåtkomst, e-post och Internettelefoni lagras så att de brottsbekämpande myndigheterna kan få
tillgång till uppgifterna för utredning, avslöjande och åtal som avser 54
allvarlig brottslighet. Regeringen har i propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål – genomförande av direktiv 2006/24/EG (prop. 2010/11:46) lämnat förslag till sådana regler om lagring av trafik- lokaliserings- och abonnemangsuppgifter som direktivet föreskriver. För de uppgifter som ska lagras i enlighet med direktivet föreslås en särskilt reglerad anpassningsskyldighet.
Anpassningsskyldigheten i 6 kap. 19 § lagen om elektronisk kommunikation kommer således, efter att de föreslagna lagändringarna har trätt i kraft, att omfatta endast realtidsövervakning och historiska uppgifter som inte har lagrats med stöd av nämnda direktiv.
Bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation är inte begränsade till att gälla uppgifter som har anknytning till en person som är misstänkt för brott (jfr exempelvis 27 kap. 20 § första stycket rättegångsbalken). Det är således inte nödvändigt, som vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, att det finns en skäligen misstänkt person för att en myndighet ska få en uppgift utlämnad från operatören. Inte heller behöver uppgifterna ha en anknytning till en eventuell misstänkt person.
Skyldigheten för operatörerna att enligt lagen om elektronisk kommunikation lämna ut uppgifter till brottsutredande myndigheter gäller enbart nu nämnda uppgifter. Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och som rör användare som är fysiska personer omfattas t.ex. inte. Sådana uppgifter får enligt 6 kap. 9 § lagen om elektronisk kommunikation behandlas av operatörerna endast under vissa förutsättningar. Justitiekanslern har i ett beslut den 15 augusti 2008 (dnr 6545-06-21) konstaterat att regleringen innebär att operatörerna inte får lämna ut uppgifter till polisen om lokalisering av en mobiltelefon som är påslagen men som inte använts för en kommunikation utan att de berörda fysiska personerna först har avidentifierats eller gett sitt samtycke.
Offentlighets- och sekretesslagen
Även offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), som reglerar handlingssekretess och tystnadsplikt i det allmännas verksamhet, innehåller bestämmelser om tillgång till uppgifter om telemeddelanden.
Motsvarande bestämmelser fanns tidigare i sekretesslagen (1980:100).
Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess hos myndighet som driver televerksamhet för uppgift som angår ett särskilt telefonsamtal eller annat telemeddelande (29 kap. 2 §). Sådana uppgifter som gäller misstanke om brott och som omfattas av sekretess enligt bl.a.
29 kap. 2 § får lämnas ut till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år (10 kap.
23 §). Bestämmelsen omfattar såväl historiska uppgifter som uppgifter i realtid. Offentlighets- och sekretesslagens regler innebär, på liknande sätt som reglerna för enskilt bedriven verksamhet i lagen om elektronisk kommunikation, att uppgifter om elektronisk kommunikation lämnas ut både om de har koppling till personer som är misstänkta för brott och om de har koppling till andra än misstänkta (jfr prop. 1983/84:142 s. 17).
55
4.3 Regler till skydd för den personliga integriteten