Vem ska fatta beslut?

Regeringens förslag: Beslut om inhämtning av övervakningsuppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet fattas av en polismyndighet eller av Tullverket. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut till annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs. Ett beslut om inhämtning ska inte vara överklagbart. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska dock underrättas om varje beslut.

Polismetodutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt utredningens bedömning ska delegation endast få ske till annan person på ledningsnivå. Utredningen har inte föreslagit någon skyldighet att underrätta Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden om fattade beslut.

Remissinstanserna: Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Säkerhetspolisen har tillstyrkt att beslutanderätten ligger kvar på de brottsbekämpande myndigheterna. Sveriges Advokatsamfund har framfört att samfundet delar utredningens bedömning att det är svårförenligt med åklagares och domstolars roll att besluta om sådana åtgärder. JO har ansett att det bör övervägas att införa särskilda beslutsnämnder för beslut om tvångsmedel i underrättelseverksamhet.

Post- och Telestyrelsen har framfört att domstol även i dessa fall bör besluta om inhämtningen eller att besluten ska kunna överklagas.

Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen har framhållit att möjligheterna till delegation är alltför begränsade.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation, ska operatören vid misstanke om vissa brott på begäran av den brottsbekämpande myndigheten lämna ut uppgifter om elektronisk kommunikation. Beslut om inhämtning av uppgifter fattas enligt nuvarande ordning av polismyndighet respektive Tullverket. Det är inte närmare reglerat på vilken nivå inom myndigheten som besluten ska fattas.

Regeringen gör i avsnitt 6.2.3 bedömningen att rätten att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i förundersökningar alltid ska prövas av domstol. Att allmän domstol fattar beslut om hemliga tvångsmedel under en förundersökning är lämpligt och väl förenligt med

det tvåpartsförfarande och de möjligheter till rättslig prövning som gäller 90

där. Frågan blir då om allmän domstol, som Post- och Telestyrelsen har förordat, också bör fatta beslut om inhämtning i underrättelseverksamhet. Som redovisas i avsnitt 6.1 ovan gör sig andra intressen gällande i underrättelseverksamhet än under en förundersökning. Integritetsaspekten präglas i underrättelseskedet mer av ett medborgarperspektiv än av ett sådant tvåpartsförfarande som särskilt lämpar sig för rättslig prövning i allmän domstol. Det får också, såsom bl.a. JO och Sveriges Advokatsamfund har framfört, anses vara principiellt tveksamt att de allmänna domstolarna på förhand rättsligt prövar olika åtgärder som vidtas inom ramen för underrättelseverksamhet. Kännetecknande för den verksamheten är att den är operativ, kunskapssökande och undersökande men inte primärt inriktad mot någon viss inträffad gärning eller någon viss misstänkt person. För det fall allmän domstol generellt skulle rättsligt pröva olika åtgärder som vidtas i underrättelseverksamheten och därmed i många fall skulle ge tillstånd till olika operativa spaningsåtgärder, kan det finnas risk för att domstolens roll som oberoende prövningsinstans i brottsmålsförfarandet ifrågasätts, i varje fall när åtgärderna senare leder fram till förundersökning och åtal. En sådan roll skulle för domstolen också vara delvis främmande i det svenska rättssystemet. Enligt lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott är det visserligen domstol som ger tillstånd till inhämtningen efter ansökan av åklagare (6 §). Det rör sig dock i det fallet om en tidsbegränsad lag som enligt uppgift har kommit att tillämpas när en förundersökning är förestående, dvs. i praktiken inom ramen för vad som brukar benämnas förutredning (SOU 2009:70 s. 172). Den nu föreslagna regleringen är avsedd att ha ett vidare tillämpningsområde. Det kan dessutom ifrågasättas om domstolarna skulle kunna tillgodose behovet av snabba beslut utanför kontorstid. Att införa en ordning med dygnetruntberedskap för de allmänna domstolarna för att pröva frågor om inhämtande av uppgifter i underrättelseverksamhet framstår inte som ändamålsenligt. Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att allmänna domstolar inte bör ges beslutanderätten för inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Frågan uppkommer då om beslutanderätten bör läggas hos åklagare.

Som Polismetodutredningen har anfört så deltar åklagarna som regel inte i polisens eller tullens underrättelseverksamhet (SOU 2009:1 s. 130). I stället sker åklagarinträde först i samband med att förundersökning rörande ett brott har inletts och någon är skäligen misstänkt för brottet.

Som Åklagarmyndigheten har framhållit ska det krävas starka skäl för att åklagare ska tilldelas en roll i polisens allmänna underrättelsearbete.

Beslutanderätten bör därför enligt regeringen inte heller läggas hos åklagare.

Är det då, vilket JO har ansett bör övervägas, lämpligt att inrätta särskilda beslutsnämnder för beslut om inhämtning av övervakningsuppgifter i underrättelseverksamhet? Frågan diskuterades i propositionen Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (prop. 2005/06:177 s. 64 f.). Regeringen bedömde i det sammanhanget att ett system med en särskild nämnd har nackdelar, bl.a. genom att det

skulle kunna uppstå svårigheter att med kort varsel samla nämnden för 91

föredragning och beslut. Regeringen menade att övervägande skäl talade mot ett införande av en nämnd som fattar beslut i dessa frågor. Det finns inte skäl att nu göra en annan bedömning.

Som nämns tidigare fattas beslut om inhämtning av uppgifter enligt nuvarande ordning av polisen respektive tullen. Med de förtydliganden av förutsättningarna för inhämtning som har föreslagits i det föregående och förslaget i avsnitt 6.3.3 att det krävs ett beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för att uppgifterna ska få användas i en förundersökning, delar regeringen utredningens uppfattning att de brottsbekämpande myndigheterna även fortsättningsvis ska få besluta om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet. Med hänsyn till de överväganden som bör göras innan ett beslut om inhämtning fattas, bör beslutanderätten dock inte tillkomma varje tjänsteman vid de aktuella myndigheterna. Tvärtom finns det skäl att precisera vem som får fatta besluten och tillskapa en ordning som innebär att beslutet om inhämtning fattas av någon som inte handlägger det aktuella ärendet i övrigt.

Polismetodutredningen har föreslagit att beslutanderätten ska tillkomma myndighetschefen och bedömt att denne ska ha möjlighet att delegera beslutanderätten till andra personer på ledningsnivå. Regeringen delar bedömningen att det bör vara myndighetschefen som ger tillstånd till inhämtningen. Säkerhetspolisen och Rikspolisstyrelsen har kritiserat begränsningen i delegationsmöjlighet. Regeringen delar uppfattningen att förslaget att delegation endast ska kunna ske till annan person på ledningsnivå inte är tillräckligt anpassad till framförallt polisens organisation. Delegation bör i stället kunna ske till annan tjänsteman vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs. Detta bör framgå av lagtexten.

Det är först vid inledandet av en förundersökning som ett partsintresse gör sig gällande med sådan styrka att det finns skäl att möjliggöra en rättslig prövning av beslut om inhämtande av uppgifter. De skäl som anförs ovan mot att domstol eller åklagare ges en roll i det allmänna underrättelsearbetet talar också mot att införa en generell möjlighet till överprövning. Regeringen delar utredningens bedömning att en sådan möjlighet inte bör införas.

Inhämtningen kommer att omfattas av Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 8.2. För att möjliggöra att tillsynen blir så effektiv som möjligt föreslår regeringen att de brottsbekämpande myndigheterna fortlöpande ska underrätta Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden om fattade beslut.

92