brottsbekämpande myndigheternas
underrättelseverksamhet
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om befogenhet för polismyndighet och Tullverket att i underrättelseverksamhet i hemlighet hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation eller om lokaliseringen av elektronisk kommunikationsutrustning från den som enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitten 6.1 och 6.3.1.
Lagen ger polismyndighet (såväl den öppna polisen som Säkerhetspolisen) och Tullverket befogenhet att i underrättelseverksamhet i hemlighet hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation och lokaliseringsuppgifter avseende elektroniska kommunikations-utrustningar från den som enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst. Vilka typer av uppgifter som får hämtas in framgår av 2 §. Bestämmelsen bryter den tystnadsplikt för operatörer som framgår av 6 kap. 20–21 §§ lagen om elektronisk kommunikation. De brottsbekämpande myndigheternas möjlighet att med egna tekniska hjälpmedel hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation omfattas inte av lagen. Begreppen elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst har samma innebörd som enligt lagen om elektronisk kommunikation. Angående begreppet elektronisk kommunikationsutrustning, se närmare kommentaren till 27 kap. 19 § rättegångsbalken.
2 § Inhämtning får avse uppgifter om
1. meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress,
2. vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller
3. i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits.
Paragrafen preciserar vilka typer av uppgifter som får inhämtas enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.4.
Inhämtningen får avse samma typ av uppgifter som föreslås kunna hämtas in inom ramen för ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, se närmare kommentaren till den bestämmelsen.
3 § Uppgifter får hämtas in om omständigheterna är sådana att
123
1. åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, och
2. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående intresse.
Paragrafen innehåller förutsättningarna för att de uppgifter som anges i 2 § ska få hämtas in. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.
Genom rekvisitet ”brottslig verksamhet” i första punkten framgår att regleringen inte ställer upp något krav på att det ska finnas en misstanke om ett specifikt brott. Det föreligger därför en principiell skillnad i förhållande till tillämpningsområdet för straffprocessuella tvångsmedel enligt rättegångsbalken. Uppgifterna får alltså hämtas in om någon del av den brottsliga verksamhet, som t.ex. en viss gruppering antas vara delaktig i, innefattar brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Detta motsvarar de brott i fråga om vilka inhämtning tidigare var möjlig enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation. Begreppen förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet används t.ex. i 7 § lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet och 2 kap. 7 § polisdatalagen (2010:361). I förarbetena till dessa bestämmelser anges att vad som framförallt avses är arbete med att insamla, bearbeta och analysera information för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet när det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts (prop. 2004/05:164 s. 115 f.
och 2009/10:85 s. 318). I fråga om sådana gärningar som kan utgöra tryck- eller yttrandefrihetsbrott får uppgiftsinhämtningen givetvis inte inkräkta på bestämmelserna om censur och hindrande åtgärder i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Att omständigheterna ska vara sådana att åtgärden ska vara av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka viss brottslig verksamhet innebär att det ska finnas andra uppgifter (t.ex. källinformation) som möjliggör en bedömning av uppgifternas förväntade betydelse för att t.ex. förebygga eller förhindra sådan brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen. I detta ligger också ett krav på uppgifternas förväntade betydelse för det syfte i vilket de inhämtas. Kravet på särskild vikt innefattar alltså både ett kvalitetskrav på de upplysningar som åtgärden kan ge och ett krav på behovet av inhämtningen i det enskilda fallet.
Bedömningen får inte bygga enbart på spekulationer eller allmänna antaganden utan måste grundas på faktiska omständigheter.
Utrymmet för att inhämta uppgifter för att förebygga brott kan med hänsyn till ovan nämnda krav på konkretion komma att bli begränsat. Ett exempel inom Säkerhetspolisens ansvarsområde på när sådan inhämtning ändå under vissa omständigheter kan vara tillåten är inhämtning i syfte att förebygga terroristbrott. Om det finns uppgifter om att personer som får viss träning eller utbildning utomlands kan komma att begå ett terroristbrott, kan inhämtning i syfte att kartlägga personer som deltar i eller verkar för att sådana tränings- och utbildningsaktiviteter kommer till stånd bedömas vara av särskild vikt för att förebygga brottslig verksamhet som innefattar ett terroristbrott. Däremot innebär kraven på
konkretion bl.a. i fråga om vilken typ av brottslighet som ska förebyggas 124
att det t.ex. inte kan bli fråga om att rutinmässigt inhämta uppgifter i syfte att kartlägga personer enbart på grund av att de är kriminellt belastade eller ingår i en viss grupp eller nätverk.
I andra punkten anges att proportionalitetsprincipen ska tillämpas vid ett beslut om inhämtning. Principen brukar i korthet beskrivas på det sättet att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.
Myndigheten måste alltid beakta principen när den prövar om inhämtning av uppgifter ska få ske enligt denna lag. Vid inhämtningen ska bl.a. hänsyn tas till om åtgärden innebär intrång i ett rättsligt skyddat intresse, t.ex. meddelarskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Innebär inhämtningen ett kringgående av förbudet för massmedier att röja sina källor eller för det allmänna att efterforska vem som är meddelare får inhämtning inte ske.
Proportionalitetsprincipen får betydelse också för i vilken omfattning inhämtning ska få ske (se även 6 §) och vilka villkor som beslutet eventuellt ska förenas med. Den gäller vidare under hela verkställighetsförfarandet och ska alltså, även sedan beslut om inhämtning har fattats, beaktas av myndigheten. Integritetsintrånget under verkställigheten kan bli så stort att åtgärden att hämta in uppgifter inte längre kan anses tillåten, trots att rekvisiten i punkten 1 fortfarande är uppfyllda.
4 § Uppgifter får också, under de förutsättningar som anges i 3 § 2, hämtas in om omständigheterna är sådana att åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar
1. sabotage enligt 13 kap. 4 § brottsbalken,
2. kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 5 a § första eller andra stycket eller 5 b § första stycket brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,
3. brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 5 § brottsbalken, 4. spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet, grovt brott, enligt 19 kap. 5, 8 eller 10 § tredje stycket brottsbalken, eller
5. grovt brott enligt 3 § andra stycket lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller grovt brott enligt 6 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.
Paragrafen innehåller en särskild reglering i fråga om vissa brott som ligger inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.
Möjligheten till inhämtning av uppgifter utvidgas i förhållande till 3 § till att även omfatta brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt angivna brott som har ett minimistraff som understiger fängelse två år.
De aktuella brotten återfinns såväl i lagen om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott som i lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Förutsättningarna för inhämtning överensstämmer i övrigt med vad som anges i 3 §. Genom förslaget till lag (0000:00) om ändring i lag (0000:00) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas
125
underrättelseverksamhet tidsbegränsas bestämmelsen t.o.m. den 31 december 2012.
5 § Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten.
Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.
Paragrafen reglerar vilka som får besluta att inhämta uppgifter enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.
Av paragrafen framgår att det är den brottsbekämpande myndigheten som beslutar om inhämtning av uppgifter. Beslutanderätten ligger därmed för polisens del hos rikspolischefen, säkerhetspolischefen och länspolismästarna och för tullens del hos generaltulldirektören. Av paragrafen framgår vidare att myndighetschefen får delegera beslutanderätten. Delegation får ske till annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.
Avsikten är att restriktivitet ska iakttas vid delegation till anställda som operativt deltar i underrättelseverksamheten. Delegation bör kunna ske till t.ex. myndighetschefens ställföreträdare, rikskriminalchefen, biträdande rikskriminalchefen, biträdande säkerhetspolischefen, biträdande länspolismästare, länskriminalchefer, chefer för operativ verksamhet och chefer för underrättelseverksamhet.
6 § I ett beslut om inhämtning av uppgifter ska det anges vilken brottslig verksamhet och vilken tid beslutet avser samt vilket telefonnummer eller annan adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller vilket geografiskt område beslutet avser. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får, när det gäller tid som infaller efter beslutet inte överstiga en månad från dagen för beslutet.
Om det inte längre finns skäl för ett beslut om inhämtning av uppgifter ska beslutet omedelbart hävas.
Paragrafen reglerar vad som ska ingå i ett beslut om inhämtning och när ett beslut om inhämtning ska hävas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.
Första stycket reglerar vilka uppgifter ett beslut om inhämtning av uppgifter ska innehålla och motsvarar i princip vad som gäller vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 21 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Att det ska anges vilken brottslig verksamhet beslutet avser innebär att det vid inhämtning som sker enligt 3 § ska anges vilket eller vilka brott som innefattas i den brottsliga verksamhet som avses och att det vid inhämtning som sker enligt 4 § ska anges vilken av punkterna 1–5 som ligger till grund för beslutet. Den tid som ska anges får inte bestämmas längre än nödvändigt. Det gäller för såväl historiska uppgifter som realtidsuppgifter. Vad avser sistnämnda uppgifter gäller den ytterligare begränsningen att tiden inte får överstiga en månad från dagen för beslutet. Vidare ska den adress, den elektroniska kommunikationsutrustning eller det geografiska område som tillståndet avser anges i beslutet. Beslutet om att inhämta uppgifter bör hanteras inom ett särskilt inhämtningsärende som avslutas när inhämtningen har skett.
I andra stycket föreskrivs att ett beslut om inhämtning av uppgifter omedelbart ska hävas om det inte längre finns skäl för beslutet. Detta
126
överensstämmer i princip med vad som gäller för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 23 § rättegångsbalken. Om det under den tid som inhämtning av uppgifter får ske har kommit fram att det inte längre finns förutsättningar för beslutet, t.ex. på grund av att den brottsliga verksamhet som skulle förhindras ändå har lett till att specifika brott misstänks ha begåtts, ska den brottsbekämpande myndigheten häva beslutet. Finns det i sådant fall fortfarande tillräckliga skäl för att inhämta uppgifter kan det bli aktuellt att besluta om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt rättegångsbalkens regler.
7 § Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska underrättas om ett beslut om inhämtning av uppgifter enligt denna lag. Underrättelsen ska lämnas senast en månad efter det att ärendet om inhämtning avslutades.
Paragrafen reglerar underrättelseskyldigheten till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.
Av paragrafen framgår att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska underrättas om ett beslut om tillstånd till inhämtning av uppgifter enligt lagen. Underrättelsen ska lämnas senast en månad efter det att inhämtningsärendet har avslutats, se vidare kommentaren till 6 §.
8 § Om det vid inhämtning av uppgifter enligt denna lag har kommit fram uppgifter om annan brottslig verksamhet än som omfattas av beslutet om inhämtning, får uppgifterna användas för att förhindra brott.
Paragrafen reglerar polisens och Tullverkets användning av inhämtade uppgifter för att förhindra brott. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.
I paragrafen finns ingen begränsning i fråga om användningen av inhämtade uppgifter i syfte att förhindra brott.
9 § Uppgifter som har kommit fram vid inhämtning enligt denna lag får användas i en förundersökning endast efter tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Utan ett sådant tillstånd får dock inhämtade uppgifter ligga till grund för att inleda en förundersökning.
Paragrafen reglerar polisens och Tullverkets användning av inhämtade uppgifter för att utreda brott. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.
Av paragrafens första mening framgår att inhämtade uppgifter får användas i en förundersökning endast om tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har meddelats. Frågan om sådant tillstånd prövas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Om tillstånd meddelas får åklagaren avgöra om uppgifterna ska begäras in från operatörerna på nytt eller om uppgifterna ska föras över från underrättelseverksamheten till förundersökningen. Av andra meningen följer att det inte krävs tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för att uppgifterna ska få ligga till grund för att inleda en förundersökning. Efter att förundersökning har inletts får uppgifterna dock användas i förundersökningen endast om rätten har gett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken. Att uppgifterna inte får användas i förundersökningen
innebär i praktiken att ytterligare utredningsåtgärder får anstå till dess att 127
rätten har prövat frågan om tillstånd till elektronisk kommunikation, om inte andra uppgifter tillkommer som medför att det även utan övervakningsuppgifterna finns förutsättningar att bedriva förundersökningen.
10 § Uppteckningar av uppgifter ska granskas snarast möjligt.
Uppteckningar ska, i de delar de är av betydelse för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som omfattas av beslutet om inhämtning eller att förhindra annat brott, bevaras så länge det behövs för något av dessa syften. De ska därefter förstöras.
Det som sägs i andra stycket hindrar inte att brottsbekämpande myndigheter behandlar uppgifter från uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag.
I paragrafen regleras polisens och Tullverkets hantering och behandling av uppteckningar av inhämtade uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4.
Enligt första stycket ska en uppteckning av uppgifter, på samma sätt som vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, granskas snarast möjligt (jfr 27 kap. 24 § rättegångsbalken). Det är den brottsbekämpande myndigheten som utför granskningen.
Av andra stycket framgår att uppteckningar som är av betydelse för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet som omfattas av beslutet om inhämtning, eller för att förhindra brott, bevaras så länge det behövs för något av dessa syften. De ska därefter förstöras.
Om uppgifterna använts i en förundersökning blir regleringen om bevarande av uppgifter i 27 kap. 24 § andra stycket rättegångsbalken tillämplig på uppgifterna (jfr 9 §). När uppteckningarna inte längre ska bevaras, ska de förstöras. Med det avses att uppgifterna ska utplånas, inte enbart att uppgifterna görs oåtkomliga för den operativa verksamheten.
Tredje stycket innehåller ett undantag från vad som föreskrivs om förstörande av uppteckningar enligt andra stycket. Om uppgifterna inte längre ska bevaras enligt andra stycket, t.ex. på grund av att den brottsliga verksamhet som skulle förhindras trots allt har inneburit att brott har genomförts, innebär tredje stycket att uppgifterna ändå kan behandlas t.ex. i syfte att utreda brott, om sådan användning är tillåten enligt annan lag. De lagar som främst kan komma i fråga är polisdatalagen och lagen om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet. I fråga om gallring m.m. av uppgifterna gäller då vad som föreskrivs i de lagarna.