Regeringens förslag: Enskild som innehar ett telefonnummer eller annan adress eller viss elektronisk kommunikationsutrustning som en hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har avsett, ska i efterhand underrättas om övervakningen även när syftet med tvångsmedlet har varit att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott. Åklagaren ska ansvara för att underrättelse sker.
Underrättelseskyldigheten ska inte gälla när integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa.
Regeringens bedömning: Någon underrättelseskyldighet i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet bör inte införas. Det bör heller inte införas någon underrättelseskyldighet vid inhämtning av uppgifter om abonnemang.
107
Polismetodutredningens förslag och bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig särskilt i denna del har Åklagarmyndigheten och Datainspektionen tillstyrkt förslaget och bedömningen. Post- och telestyrelsen har framhållit att det bör finnas en skyldighet att underrätta enskild vid inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet och efterlyst en tydligare redovisning av i vilken mån utredningens förslag i praktiken kommer att leda till att enskilda underrättas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Underrättelseskyldighet i fråga om inhämtning som har skett i en förundersökning
Enligt gällande rätt omfattar underrättelseskyldigheten vid hemlig teleövervakning den som är eller har varit misstänkt för brott och innehavaren av den teleadress som den hemliga övervakningen har avsett (27 kap. 31 § rättegångsbalken). Detta innebär att i de fall åtgärden enligt 20 § första stycket 2 rättegångsbalken har avsett en teleadress som det finns synnerlig anledning att anta att en skäligen misstänkt person har kontaktat eller kommer att kontakta, innehavaren av den teleadressen ska underrättas. Underrättelseskyldigheten omfattar emellertid endast personer som är eller har varit innehavare av den övervakade adressen.
Det innebär att för utredningen ovidkommande personer som har varit i kontakt med den övervakade adressen inte ska underrättas. Regeringen uttalade i samband med att bestämmelserna infördes att en underrättelseskyldighet beträffande sådana ovidkommande personer skulle skapa betydande praktiska problem och dessutom typiskt sett medföra att integritetskränkningen för den enskilde skulle kunna öka (prop. 2006/07:133 s. 39 f.).
Polismetodutredningen har framfört uppfattningen att det inte är motiverat att lämna en underrättelse till alla de personer som innehar ett telefonnummer eller annan adress eller viss elektronisk kommunikationsutrustning som omfattas av en s.k. basstationstömning (ett beslut om inhämtning av uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst avgränsat geografiskt område) eftersom integritetsintrånget för den enskilde kan bedömas vara så ringa att det inte motiverar någon underrättelse.
Regeringen delar utredningens uppfattning. Beträffande sådana för brottsutredningen ovidkommande personer skulle en underrättelseskyldighet typiskt sett innebära att integritetsintrånget ökar.
Åtskilliga av dessa kommer inte heller att kunna identifieras, i varje fall inte utan att stora utredningsresurser läggs ned på identifieringen.
Eftersom en basstationstömning inte kan sägas avse en teleadress i den mening som avses i 31 § behövs dock inget undantag för den situationen.
De terminologiska förändringar som föreslagits i avsnitt 5.4 föranleder enligt regeringen ingen annan bedömning.
Utredningen har bedömt att det även finns andra situationer där en underrättelseskyldighet inte är motiverad. Ett sådant exempel är den
bearbetning som sker i skedet efter en basstationstömning. 108
Myndigheterna kan då hämta in uppgifter beträffande de elektroniska kommunikationsutrustningar som befann sig på platsen i syfte att sortera ut de uppgifter som kan vara intressanta för den fortsatta utredningen.
Regeringen delar bedömningen att någon underrättelseskyldighet inte är motiverad i de fall det har rört sig om en enstaka inhämtning av uppgifter i ett tidigt skede av brottsutredningen och åtgärden inte har lett till några ytterligare åtgärder mot personen i fråga. Som utredningen har föreslagit bör ett undantag för sådana situationer tas in i lagtexten. Undantaget bör dock endast omfatta fall av hemlig övervakning innan det finns en skäligen misstänkt person.
Utredningen har föreslagit att någon underrättelse inte heller ska lämnas i de fall det inte har fastställts vem som innehar den teleadress som tillståndet har avsett, t.ex. när åtgärden har avsett ett anonymt kontantkort. Regeringen konstaterar att det redan enligt nuvarande ordning torde förekomma att det inte har fastställts vem som innehar den adress som övervakningen har avsett när det har varit fråga om en teleadress som innehas av någon annan än den skäligen misstänkte. Det är då inte möjligt att lämna någon underrättelse. Att så inte ska ske får anses gälla utan ett uttryckligt undantag i lag.
Enligt gällande rätt ansvarar åklagare för att underrättelse om hemlig teleövervakning sker (14 b § förundersökningskungörelsen [1947:948]).
Enligt utredningens förslag ska den åklagare, polisman eller tulltjänsteman som var förundersökningsledare när förundersökningen avslutades vara ansvarig för underrättelsen. Detta förslag ska ses mot bakgrund av att utredningen föreslagit att förundersökningsledare ska få fatta beslut om hemlig teleövervakning i syfte att fastställa vem som är skäligen misstänkt. Med hänsyn till att regeringen inte har föreslagit någon sådan möjlighet för förundersökningsledare (avsnitt 6.2.3) finns inte heller skäl att i detta avseende ändra nuvarande ordning.
Ingen underrättelseskyldighet i fråga om inhämtning som har skett i underrättelseverksamhet
Utredningen har bedömt att det inte bör införas någon skyldighet att underrätta enskild vid inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet. Post- och Telestyrelsen har invänt mot den bedömningen. Utredningen har som skäl för sin uppfattning anfört att en sådan underrättelseskyldighet med hänsyn till verksamhetens framåtblickande perspektiv och övergripande natur riskerar att motverka huvudsyftet med underrättelseverksamheten. En underrättelseskyldighet skulle därför behöva förses med en rad undantag.
Vidare skulle det i många fall kunna ta lång tid innan en underrättelse kunde lämnas och den eventuella identifiering och granskning av kommunikationen som måste föregå en underrättelse skulle kunna innebära en ytterligare integritetskränkning för dessa personer. I många fall torde det inte heller vara möjligt eller i vart fall förenat med betydande svårighet att identifiera den person som varit föremål för övervakningen. Det förtjänar därutöver att påpekas att en användning av uppgifterna i en förundersökning förutsätter tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation (se närmare avsnitt 6.3.3). I
109
de fall där uppgifterna innebär en påtaglig integritetspåverkan för en enskild blir därmed bestämmelserna om underrättelseskyldighet i 27 kap.
31–33 §§ rättegångsbalken tillämpliga. Europadomstolen har angett att såvitt avser hemlig övervakning ett objektivt övervakningssystem kan vara tillräckligt så länge som de åtgärder som riktas mot enskilda förblir hemliga och att det är först när åtgärderna har blivit kända som egentliga rättsmedel måste bli tillgängliga för den enskilde (Rotaru mot Rumänien, dom 2000-05-04).
Den tillsyn som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden kommer att utöva (se närmare avsnitt 8.2) tillsammans med möjligheten för enskild att begära en kontroll av om han eller hon har utsatts för inhämtning enligt den nya lagen om inhämtning av uppgifter om viss elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet och om denna i så fall har skett i enlighet med lag, innebär enligt regeringens uppfattning att Europakonventionens krav på tillgång till ett effektivt rättsmedel är uppfyllt. Mot den angivna bakgrunden och då integritetsintrånget måste anses som måttligt i de fall som inte kommer att omfattas av underrättelseskyldigheten enligt rättegångsbalken, delar regeringen utredningens bedömning att det inte bör införas någon skyldighet att underrätta enskild vid inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet.
Ingen underrättelseskyldighet i fråga om inhämtning av uppgifter om abonnemang
Som anges i avsnitt 7.2 bedömer regeringen att regleringen av de brottsbekämpande myndigheternas möjlighet att få uppgifter om abonnemang i samband med misstanke om brott även fortsättningsvis ska regleras i lagen om elektronisk kommunikation. Inhämtning av sådana uppgifter innebär inte ett så betydande integritetsintrång att de bör medföra något krav på underrättelseskyldighet. Regeringen delar utredningens bedömning att det inte finns skäl att införa en underrättelseskyldighet avseende inhämtande av abonnemangsuppgifter.
8.2 Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva