Vad säger forskningsläget specifikt om elevers kunskaper om sovjetkommunismens terror, aktörer och innehåll? Som nämndes ovan (i avsnitt 1.5) är forskningsläget om gymnasieelevers kunskaper om sovjetkommunismens terror relativt outforskat. De blott två undersökningar (genomförda 1999 respektive 2001) som finns på området i Sverige
har gjorts på gymnasial nivå och innehåller avsevärda metodologiska brister, såväl i det teoretiska förarbetet och undersökningen som i svarsbearbetningen.
Vi avser trots dessa icke oväsentliga brister att presentera undersökningarna, då de ändå utgör det enda vi så här långt vet samt då de rönte viss uppmärksamhet i den offentliga debatten. Exempelvis fick de båda undersökningarna de två moderaterna Eva Lenn- ström och Andreas Krohn att reagera och skriva en motion till kommunfullmäktige i Järfälla kommun med titeln Upplys Järfällas elever om kommunismens brott (Lenn- ström och Krohn, 2004).
Därutöver har Europarådet gjort ett mera allmänt uttalande om medborgarna i Europa och deras kunskaper om kommunismen och dess brott mot mänskligheten, vilket pekar åt samma håll som de både små svenska undersökningarna. Uttalandet från Europarådet ingår som en del av en resolution mot kommunismen i dagens Europa, vilken antogs av Europarådets parlamentariska församling efter ett svenskt initiativ. Resolutionen ut- trycker bland annat följande om européers kunskaper om kommunismen:
Consequently, public awareness of crimes committed by totalitarian communist regimes is very poor. Communist parties are legal and active in some countries, even if in some cases they have not distanced themselves from the crimes committed by totalitarian communist regimes in the past (Europarådet, 2006, 6§).
För att gå vidare: Vad säger de svenska undersökningarna och hur är deras till- förlitlighet? 1999 års undersökning som ställde frågor om elevernas kunskaper om kommunismen och nazismen, genomfördes av Emilie Küng och Paula Franco de Castro vid Lindängens Datortek i Malmö och gavs titeln Vad vet svenska gymnasister om
kommunismen? Den resulterade trots ett mycket avsevärt bortfall på ca 50%, i 269
stycken besvarade enkäter bland de elever som gick ut samhällsprogrammet på fem av Malmös gymnasieskolor våren 1999.
På ett allmänt plan bör påpekas att denna undersökning är på en gymnasial nivå och saknar därmed metodologiska överväganden och en del sådana ingredienser som utgör god vetenskap, det vill säga ett problematiserande och kritiskt förhållningssätt till de element som ingår i forskningsprocessen – problem, teori (eller åtminstone en hypotes), metod, material och resultat (Lundquist, 1993, s.43f och s.95-114; Bjereld, Demker och Hinnfors, 2002, s.103f). Ett exempel är att valet av studieobjekt inte problematiseras. Vad är det för typ av skolor som valts ut? Är de representativa för populationen? Ett annat problem är att resultaten inte diskuteras i relation till något annat. Hur kan något bedömas eller utvärderas om det inte finns någon referenspunkt, som exempelvis skolans styrdokument? Således besvaras inte de pedagogiska frågorna vad eleven bör känna till (till exempel Stalins utrensningar under Moskvarättegångarna), varför eleven bör känna till detta (till exempel demokratisk fostran) och i förhållande till vad (till exempel kursplanerna) vid konstruerandet av enkätfrågorna.
Undersökningen från 1999 når trots sina brister fram till vissa slutsatser. Samtidigt som de flesta elever var entydigt negativa till nazismen var situationen en annan gällande kommunismen – betydligt färre var entydigt negativa – då resultaten för den senare uppvisade en betydligt större spännvidd. Medan 87,0% visade tydlig avsky för nazismen genom att sätta en etta på värderingsskalan 1-10, så var det endast 44,6% som gjorde detsamma för kommunismen. Således var eleverna i allmänhet mer positivt inställda till kommunismen än nazismen och det visades att det fanns öppet bekännande
anhängare av kommunistiska ideologin bland de svarande gymnasieeleverna (Küng och Franco de Castro, 1999).
Vidare uppenbarades i studien påtagliga kunskapsluckor om kommunismen, medan kunskaperna om nazismen visade sig vara bättre. Exempelvis svarade endast 80% jakande på frågan om det fortfarande existerar kommunistiska regimer, medan 17% inte visste och 3% nekade till existensen av sådana regimer idag (1999). Bland de länder som av eleverna angavs som kommunistiska fanns föga förvånande Kuba, Kina, Nordkorea och Vietnam. Desto mer förvånande fanns även Ryssland med bland de länder som angavs som kommunistiska – 8,7% menade att så är fallet (Küng och Franco de Castro, 1999).
Vad säger den undersökning som genomfördes våren 2001 med titeln Undersökning av
gymnasisters kunskaper och attityder om nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten? Enkätstudien genomfördes av Tomas Rittsel på sju gymnasieskolor i
Stockholm och Uppsala utifrån den enkät som författades av Emilie Küng och Paula Franco de Castro våren 1999. De svarande var liksom i Malmöundersökningen, elever som stod i begrepp att ta studenten från samhällsvetenskapliga programmet. Rittsel redovisar att 511 elever svarade på enkäten, men erkänner samtidigt ett stort, men ej specificerat bortfall. Dock förklarar Rittsel delvis bortfallet med följande: ”En del elever blev så provocerade av att enkäten jämförde kommunismen med nazismen, att de valde att inte delta överhuvudtaget” (Rittsel; Küng och Franco de Castro, 2001). Detta innebär naturligtvis att kommunismen har en ännu starkare ställning än vad som framkommer av undersökningen.
Då upplägget av Rittsels enkätstudie är detsamma som genomfördes i Malmö våren 1999, gäller samma brister i undersökningen av 2001. Därutöver förekommer även en bristande redovisning av resultaten, vilket försvårar tolkning och jämförelser. I undersökningen från 2001 framkom dock att något fler elever var entydigt negativa till nazismen än i Malmöundersökningen två år tidigare. I Stockholm/Uppsala satte 88,9% (87,0% i Malmö 1999) etta på nazismen på värderingsskalan 1-10. Således är skillnaden marginell vad gäller nazismen. Däremot var skillnaden betydligt större när det gäller kommunismen. I Stockholm/Uppsalaundersökningen satte endast 28,0% (44,6% i Malmö 1999) en etta på kommunismen, vilket måste anses vara en mycket låg procentandel. Således var det, enligt vår tolkning av Rittsels resultat, en avsevärd skillnad mellan å ena sidan Malmöundersökningen och å andra sidan Stockholms- och Uppsalaundersökningen, men resultaten av både 1999 års och särskilt 2001 års undersökningar måste tas med en stor skopa salt, inte bara för de metodologiska bristerna, utan även för den anmärkningsvärda graden av slarvighet i sammanställ- ningen av resultaten (Rittsel; Küng och Franco de Castro, 2001).
Utöver detta visar även 2001 års undersökning på uppenbara kunskapsluckor om kommunismen bland gymnasieeleverna – resultaten i båda 1999 års och 2001 års undersökningar är likartade. Till exempel svarade 78,5% (80% i Malmö 1999) jakande på frågan om det fortfarande idag (2001) existerar kommunistiska regimer, 18,0% (17% i Malmö 1999) visste inte och slutligen, 3,5% (3% i Malmö 1999) svarade nekande. Även i Rittsels undersökning angavs Kuba, Kina, Nordkorea och Vietnam som exempel på existerande kommunistiska länder. Ryssland spökade vidare som kommunistisk regim även i denna undersökning, då 6,3% angav Ryssland som en kommunistregim – detta trots att det i denna senare undersökning gått 10 år sedan Sovjetunionens fall.
2.4
Sammanfattning
Det finns numera mycket skrivet om kommunismens och sovjetkommunismens illgärningar och vi har i detta kapitel försökt sammanfatta och presentera några av de viktigare verken på området, i synnerhet då Stéphane Courtois verk Kommunismens
svarta bok samt Klas-Göran Karlssons Terror och Tystnad, vilka båda utgör
huvudböcker till faktabakgrunden till sovjetkommunismens terror i föreliggande arbete. Det har konstaterats att den revisionistiska ståndpunkten att Stalins grymma terror var ett klart brott med Lenins goda kommunism, har förkastats av de flesta historie- forskarna, och att det numera i stort sett råder konsensus om att Stalins terror var en logisk fortsättning på Lenins påbörjade terror. Det ser därmed ut som den totalitaristiska skolan vunnit mest mark och står som slutlig segrare i kampen mot revisionisterna. Det har i detta kapitel dessutom konstaterats att svenska gymnasieelevers allmänna kunskaper är i en nedåtgående trend och redan på en för många universitetslärare oroväckande låg nivå. Avslutningsvis har konstaterats att forskningsläget om gymnasieelevers kunskaper specifikt om sovjetkommunismens terror, aktörer och innehåll är outvecklat, men att den forskning (eller de undersökningar) som finns pekar på att elevernas kunskaper på detta område även här är otillräckliga. Denna studies resta hypotes att gymnasieelever besitter dåliga kunskaper om sovjetkommunismens terror,
innehåll och aktörer är därmed den mest troliga vi har idag.
Molotov och Ribbentrop: Den nazi-tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop (till vänster) och den sovjetiske diktatorn Josef Stalin (till höger) samtalar, medan Sovjetunionens utrikesminister Vyacheslav Molotov undertecknar icke- aggressionsavtalet (Molotov- Ribbentrop-pakten) mellan Hitlers nazistregim och Stalins kommunistregim den 23 augusti 1939. Pakten innehöll en hemlig klausul som sinsemellan de båda parterna delade upp Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien i olika intressesfärer.