Kunskapsområdets betydelse

Detta kapitel inleds med en introduktion till varför historiska kunskaper i allmänhet och om sovjetkommunismen i synnerhet är ett viktigt och angeläget område och det ges en introduktion till vad detta kunskapsområde har att erbjuda för elevernas demokratiska utveckling och sociala fostran.

Avsikten med kapitlet är att diskutera och därefter konkretisera de krav som kan ställas på gymnasieeleverna, med avseende på kursen historia A, och på kunskapsområdet sovjetkommunismen. Här presenteras således det ”böra” vi kan finna i problem- ställningen i avsnitt 1.3. I kapitlet besvaras frågan vad gymnasieeleverna bör kunna om sovjetkommunismen enligt de mål och kriterier som slås fast i styrdokumenten, det vill säga framförallt i kursplanen för historia A som inkluderar kursmål och betygskriterier. Resultatet som följer av denna process används i nästkommande kapitel som underlag i konstruerandet av en enkät med relevanta och välmotiverade testfrågor.

VARFÖR HISTORISKA KUNSKAPER? Det finns naturligtvis olika meningar om varför historiska kunskaper är viktiga i skolan eller i det enskilda livet. Det är rimligen av vikt när det påstås att historiska kunskaper är viktiga, att först definiera vilken historia det rör sig om, vem som är mottagaren av den och vad syftet med undervisningen är (Karlsson, s.a.). I detta avsnitt presenteras de syften vi menar att historieundervisningen har för gymnasieeleven.

Det finns idag ett stort intresse för att läsa om historiska ämnen. Detta visas inte minst genom att nu Dick Harrisons och tidigare Herman Lindqvists populärhistoriska böcker sålt mycket bra. Att historiska studier är ett uppskattat nöje är förvisso sant för många med ett passionerat förhållande till ämnet och även för flera andra. Naturligtvis kan det vara betydligt mindre sant för andra, vilket medför att vi istället måste söka objektiva eller fundamentala syften för historieundervisning och historiebildning, än sådana som underhållning och tidsfördriv. Detta gäller i synnerhet, då studier av något enskilt ämne sällan är ständigt roande eller givande ens för den mest hängivne entusiasten. Låt oss därför belysa några djupare syften och skäl till historieundervisningen i den svenska gymnasieskolan, där ämnet naturligtvis befinner sig i konkurrens om elevernas tid och engagemang med andra minst lika berättigade studier.

Gymnasieleven kan ses såsom mottagare av ett antal viktiga insikter i undervisningen, utöver den rena och i och för sig också viktiga allmänbildning han eller hon erhåller. En sådan insikt är att historien formar identiteten, till exempel såsom tillhörande och en viktig del av det demokratiska samhället. Detta förhoppningsvis både stärker det egna självförtroendet och formar en aktiv ödmjukhet inför medmänniskan – en moralisk fostran om man så vill. En annan viktig tanke bakom historieundervisningen är att skoleleven skall lära sig att förstå samtiden och framtiden – val som har gjorts idag eller historiskt påverkar nuet och framtiden, och i det moderna demokratiska samhället får sådana beslut konsekvenser för en mängd andra medmänniskor – det förflutna, nutiden

och framtiden knyts ihop. En annan viktig insikt som inte får glömmas bort är historie- undervisningen som källkritik – en nog så viktig del av undervisningen med tanke på de revisionister av olika schatteringar som försöker göra sig namn på att mildra eller förneka nazismens eller kommunismens brott mot mänskligheten.

Slagkraftigt uttrycktes också ovanstående av den vältaliga svenska historikern Eva Queckfeldt vid Lunds universitet som ett svar på en utmaning av historiekunskapernas värde vilken hade ställts i historiska institutionens hemsidas frågespalt. Frågan som ställdes av en förmodad skolelev var varför man bör läsa historia i skolan, och i detta sammanhang påpekade frågeställaren att hans pappa menade att man enkelt kör av vägen, om man tittar för mycket i backspegeln, på vilket Queckfeldt välfunnet svarade:

Hälsa pappa att om man aldrig tittar i backspegeln kan man riskera att bli påkörd bakifrån. Och hur skulle man klara av verkligt svåra saker t.ex. att fickparkera om man inte använde den? Om man läser historia i skolan kan man förstå - eller åtminstone ana sig till - varför världen ser ut som den gör. […] Vidare kan man kanske ana sig till vad som kan hända i framtiden. […] Vi kan - både vad gäller "gott" och "ont" förhoppningsvis lära oss någonting av historien. Vad händer om man släpper loss, och uppmuntrar, hat mellan dem som man lärt folk att uppfatta som "vi" och "dom"? […] Om vi läser historia i skolan har vi också en möjlighet att vara kritiska till dem som använder sig av det förflutna på olika sätt (Queckfeldt, 2005).

VARFÖR SOVJETKOMMUNISMEN? I det här sammanhanget bör åter igen nämnas att Europarådets parlamentariska församling antagit en resolution som i de starkaste orda- lag fördömer sovjetkommunismen och dess ideologi. Resolutionen bygger i stora delar på en svensk inlaga och ett memorandum av den svenske riksdagsledamoten Göran Lindblad som föreslår både nationella och en internationella debatter om kommunismen och dess brott mot mänskligheten med syfte att återupprätta kommunismens offer, men även för att förebygga en upprepning av kommunismens tragedi i framtiden (Lindblad, 2005, III:1:6 et passim). I den färdiga resolutionen skriver man bland annat att kommunistregimerna som behärskade stora delar av Europa under det förra århundradet och som fortfarande innehar makten i flera delar av världen utan undantag begått svåra brott och i stor skala mot mänskligheten. Resolutionen menar att alla politiska partier dessutom har ett moraliskt och historiskt ansvar att ta avstånd från kommunismen och dess brottsliga ideologiska arv. Följande ord är hämtade direkt ur resolutionstexten:

The totalitarian communist regimes which ruled in central and eastern Europe in the last century, and which are still in power in several countries in the world, have been, without exception, characterised by massive violations of human rights. […] Totalitarian communist regimes are still active in some countries of the world and crimes continue to be committed. National interest perceptions should not prevent countries from adequate criticism of current totalitarian communist regimes. The Assembly strongly condemns all those violations of human rights. […] Furthermore, it calls on all communist or post- communist parties in its member states which have not yet done so to reassess the history of communism and their own past, clearly distance themselves from the crimes committed by totalitarian communist regimes and condemn them without any ambiguity (Europarådet, 2006, 2§, 9§ och 13§).

Med utgångspunkt i denna kunskap om sovjetkommunismens förbrytelser och tragedier ställer vi oss frågan: Varför är det viktigt att dagens och framtida svenska gymnasie- elever känner till just sovjetkommunismen och att den var och är oförenlig med ett öppet, humanistiskt och demokratiskt samhälle? Därutöver ställer vi oss frågan: Hur kan kunskaper om detta historiska fenomen – den sovjetkommunismen – verka som befrämjare av demokrati och skydd mot antidemokratiska krafter i dagens och i

framtidens samhälle? För att besvara frågorna kan vi tala med den norske historikern Knut Kjeldstadli som i sin bok Det förflutna är inte vad det än gång var (1998) skriver följande tänkvärda ord:

Att låta någon gå ut ur skolan utan kunskap om ryska revolutionen, fascismen, världskrigen och avkoloniseringen är att producera idioter i den ursprungliga grekiska meningen, det vill säga ovetande samhällsmedborgare (Kjeldstadli, 1998, s.267).

Inledningsvis bör nämnas att vi naturligtvis även läser in sovjetkommunismen, förutom ryska revolutionen i sig, som exempel på en historisk företeelse av vikt att känna till.9 Nu har vi alltså närmat oss svaret. Låt oss nu forska vidare. Vad menar Knut Kjeldstadli med att elever utan kunskaper om dessa historiska händelser riskerar att bli ”ovetande samhällsmedborgare”? Vad är en ovetande samhällsmedborgare och varför ska eleverna ges kunskaper?

Medborgare av ett demokratiskt samhälle förväntas, och är moraliskt skyldiga gentemot det allmänna, att fatta informerade beslut och göra noggranna avvägningar vid sina val, däribland vid de återkommande möjligheterna till medborgerligt medbestämmande. Exempel på sådana tillfällen utgörs av val till riksdagen och till andra beslutande församlingar. God tillgång på information och träning i informationsbearbetning är således viktiga förutsättningar för genomtänkta och ansvarsfulla beslut, vilka förvisso kan variera i prioriteringar och värderingar av olika handlingsalternativ, men vilka samtliga erkänner demokratins spelregler som av överordnat värde för konfliktlösning och beslutsfattande. Demokratins fundamenta kan hävdas ligga i just detta, då den riskerar att förtvina om medborgarna inte har förmåga att fatta sådana informerade och ansvarsfulla beslut som håller sig inom överenskomna ramar. Oförmågan öppnar för att antidemokratiska krafter tillåts slå rot i medborgarnas sinnen genom appellation till medborgarnas sämre sidor som gruppegoism och klass- eller rashat.

En med Kjeldstadlis ord ovetande samhällsmedborgare som inte känner till vad anti- demokratiska krafter tidigare genom historien orsakat och att dessa krafter per definition utgör ett hot mot demokratin, riskerar således att omedvetet orsaka den demokratiska samhällsformens förtvinande och till slut försvinnande, genom att rösta på eller stödja de antidemokratiska krafterna med råd och dåd. En vetande samhällsmedborgare däremot har genom god utbildning och träning i skolan tillägnat sig god kunskap och förmåga att fatta informerade beslut och därmed även förmåga att aktivt ta ställning för demokrati och mänskliga rättigheter och mot antidemokratiska doktriner såsom nazism och sovjetinspirerad kommunism. Sådana doktriner är idag livskraftiga och närvarande politiska ideologier i Sverige. De förekommer ännu idag även i sina mer oreformerade och hårdföra varianter. Att detta inte är taget ur luften, visas av att Kommunistiska

partiet existerar och är aktivt. Kommunistiska partiet, vilket är ett bland åtminstone två

sovjetinspirerade partier10, skriver följande i sitt partiprogram från år 2005:

9 _{I detta sammanhang kan också sägas att ”ryska revolutionen” är en vagare och mildare benämning på} den aktuella händelsen än exempelvis ”den bolsjevikiska statskuppen 1917”, där den förra benämningen riskerar att förta det tragiska, inhumana och avgjort olagliga i sovjetkommunismen som historisk företeelse och i dess tillkomst. Således anser vi det något olyckligt att den har blivit den mest etablerade, men konventionens makt är stark och för att inte riskera missförstånd och förvirring används det etablerade begreppet även i denna studie, men med ovan nämnda reservation.

10 _{För den intresserade läsaren kan de två främsta sovjetinspirerade kommunistiska partierna nås på} webbadresserna www.kommunistiskapartiet.org för Kommunistiska partiet respektive www.skp.se för Sveriges kommunistiska parti.

Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917, den kommunistiska världsrörelsens uppkomst därefter, det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen […] (Kommunistiska partiet, 2005, s.17; författarnas kursivering).

Som kan ses hänvisar Kommunistiska partiet inte endast till Lenin, utan även till Stalin, till den ryska revolutionen samt till Stalins kommunism (stalinism) under 1930 och 40- talen, vilken dessutom oproblematiserat betecknas som en framgång. Ett annat sovjet- inspirerat kommunistiskt parti som är aktivt idag är det så kallade Sveriges

kommunistiska parti som i sitt partiprogram gör referenser till Lenin och till Sovjet-

unionen på ett okritiskt och hyllande sätt. Vidare gör partiet klart att det ställer sig i den marxist-leninistiska traditionen och tar på inget sätt avstånd från den kommunismens praktik (leninismen) som brukar kritiseras av mera moderata vänsterkrafter:

Det främsta bidraget till marxismens utveckling i teori och praktik under vårt århundrade gavs av Vladimir Lenin, som stod i spetsen för den första framgångsrika socialistiska revolutionen i världen. […] [T]illkomsten av det socialistiska lägret med Sovjetunionen som ledande kraft innebar en politisk och sedermera militär motvikt gentemot det imperialistiska blocket, varigenom de socialistiska krafternas förhoppningar om en bestående fred och en socialistisk utveckling i världsmåttstock stärktes […] Sönderfallet av de tidigare socialistiska länderna i Europa är ett hårt slag för kommunisterna och hela arbetarrörelsen. […] Sveriges kommunistiska parti är det kommunistiska partiet i Sverige. […] Sveriges kommunistiska parti representerar kontinuiteten och det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen. […] Sveriges kommunistiska parti betraktar sig som en del av en kommunistisk världsrörelse (Sveriges kommunistiska parti, 1995; författarnas kursivering).

Genom dessa citat ur respektive partiers partiprogram söker vi påvisa en koppling mellan dessa svenska politiska organisationer och den ideologi som genomsyrade Sovjetunionen och dess ledande politiska aktörer som Lenin och Stalin. Det är nu upp till varje läsare att själv värdera och tolka detta påstående. Alldeles oavsett tror vi också att det framgår på flera olika sätt i detta avsnitt varför kunskapsområdet är av betydelse. Ett särskilt problem med den kommunistiska ideologin är dessutom att till skillnad från nazismen som är välkänd och väldefinierad såsom en dödlig fiende till det humanistiska och demokratiska samhället, är idag kommunismen delvis fortfarande täckt och beslöjad av sin egen ”leyenda rosa” och delvis skyddad av (medveten) glömska och förträngning. Detta visas och förtydligas av att partiledare och andra politiker på hög nivå har använt eller fortfarande använder sig av ordet kommunist för att beskriva sin politiska hemvist, utan att nämnvärt problematisera begreppet och ta direkt och tydligt avstånd från sovjetregimen och sovjetideologins gärningar eller andra kommunistiska projekts illgärningar.11

Det är i detta sammanhang intressant att även belysa att man ännu idag i vissa kretsar försöker idealisera en av de värsta förbrytarna i den sovjetiska kommunismen. Utöver den mindre grupp som fortfarande idealiserar samtliga sovjetledare (inklusive Stalin),

11 _{Att den nuvarande vänsterpartiledaren Lars Ohly slutat att offentligt presentera sig som kommunist} efter påtryckningar i media är idag känt. Dock fortsätter prominenta vänsterpolitiker att beteckna sig som kommunister. Ett exempel på en sådan politiker är riksdagsmannen för vänsterpartiet Kalle Larsson som i TV-programmet ”Drömsamhället: Kommunism” i SVT 2 den 27 februari 2006 försvarade bruket av den kommunistiska beteckningen.

finns det en betydligt större grupp som fortfarande idealiserar åtminstone Lenin och dennes gärningar. Det förefaller som det hos många kommunister finns en lockelse, om man erkänner någon skuld hos de sovjetiska ledarna, att lasta all denna på Stalin, för att Lenin och den kommunistiska ideologin i sig skall framstå i desto klarare och ljusare färger (Zander, 2000, s.266). Detta trots alla avslöjanden om Lenins hänsynslöshet och mordiskhet ”[…] då han bland annat inte drog sig för att beordra massavrättningar av bönder, arbetare och rysk-ortodoxa präster” (Zander, 2000, s.264). Exempel på hur kommunisterna uttrycker sig och hur de försöker förvränga den verkliga historien och pådyvla allmänheten sin egen partiska historia samt svartmåla sina kritiker oavsett hur vetenskapligt framstående dessa än är, ges av följande citat hämtat från skriften

Sanningen som kom bort (1998), utgiven av Kommunistiska partiet:

Diskussionen om det sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalin, om vilket det har skrivits tusentals lögnaktiga artiklar och böcker och spelats in hundratals lögnaktiga filmer, har en del lärdomar att ge. Fakta visar än en gång att historien om socialismen som ges ut i den borgerliga pressen till största delen är falsk. Högern har genom press, radio och TV möjlighet att förvirra och förvränga och få stora massor av människor att uppfatta rena lögner som sanning. Speciellt gäller det historiska frågor (Kommunistiska partiet, 1998, s.30; författarnas kursivering).

I samma skrift kan man på ett annat ställe läsa att ”[f]ör stöd till Solzjenitsyn står bara intellektuella muppar som Peter Englund, Staffan Skott och Per Ahlmark” (Kommunistiska partiet, 1998, s.12). Vidare skrivs om nobelpristagaren och författaren Alexander Solsjenitsyn att han är ”fascist” (s.12) och att den tidigare nämnde historikern Robert Conquest är ”en riktig kelgris för borgerligheten” (s.8) samt att han varit agent och desinformatör anställd av den brittiska underrättelsetjänsten (s.9).Hur kan det ha blivit så att man kategoriskt avfärdar all seriös vetenskaplig kritik och det obestridliga faktum att det mördades miljontals människor i det sovjetiska systemet och därtill själv kalla sig kommunist? Hur kan det komma sig att vissa fortfarande hyllar sovjetregimens ledare och ideologi? Svaret kan delvis ges i följande citat:

Men genom att den kommunistiska regimen i motsats till den nazistiska blev bestående kom aldrig ljuset att falla lika starkt över de stalinska brotten som över Hitlers. Fortfarande är okunnigheten stor (Arne Ruth citerar Olof Lagercrantz i Courtois, 1999, s.7).

Detta innebär naturligtvis att kommunismen är en farligare motståndare för demokratin, då nazisterna idag år 2006 är en förhållandevis liten och marginaliserad grupp i samhället. Däremot finns personer influerade av den sovjetinspirerade kommunismen representerade på olika nivåer i samhället, till exempel i politiska församlingar (Valmyndigheten, 2002)12 och i offentlig tjänst såsom lärare (Kommunistiska partiet, 2006)13, utan att detta ses som problematiskt ur ett demokratiperspektiv motsvarande reaktionerna om uppenbara nazister varit i liknande positioner. Dessutom används ordet kommunism oproblematiserat för att beskriva sin politiska hemvist av personer

12 _{Det, enligt rådande partiprogram (Kommunistiska partiet, 2005), sovjetinspirerade partiet KPML(r)} som numera heter Kommunistiska partiet erhöll 10,8% (6 mandat) vid valet till kommunfullmäktige i Karlshamns kommun 2002. I samma val erhöll Moderaterna 13,5% (7 mandat), Centerpartiet 8,3% (4 mandat), Folkpartiet 9,0% (5 mandat), Kristdemokraterna 6,0% (4 mandat), Socialdemokraterna 38,0% (19 mandat), Vänsterpartiet 6,4% (3 mandat) och slutligen Miljöpartiet 6,6% (3 mandat). Det fanns inget nazistiskt parti i Sverige som uppnådde KPML(r):s siffror i något val år 2002.

13 _{I Kommunistiska partiets partistyrelse kan vi notera att det sitter ledamöter som anger förskolelärare} samt lärare som yrkestillhörigheter.

tillhörande olika partier på vänsterkanten och det finns människor som ser Lenin (och ibland även Stalin) som politiska föredömen och inte vill erkänna att dessa ”föredömen” tillhör skaran av historiens värsta massmördare.

Radio Kommunist: Här illustreras en propagandabild för den kommunistiska närradiostationen Radio Kommunist, vilken Sveriges Kommunistiska Parti står bakom. Bilden avser illustrera att kommunismen är en levande och offensivt satsande ideologi i Sverige i vår tid, vilket anknyter till diskussionen ovan om att kommunismen ut- gör ett reellt hot gentemot det demokratiska samhället. Bilden är hämtad från Radio Kommunists hemsida på www.kommunist.se, på vilken sida även en så kallad ”banner” med den tydligt igenkännbara sovjet- kommunistiska symbolen ”hammaren och skäran” finns. Denna symbol finns även i logotypen på Sveriges kommunistiska partis hemsida på Internetadressen www.skp.se.

Med anledning av detta kan vi konstatera att det behövs kunskaper om att sovjet- kommunismen är antidemokratisk och att det behövs kunskaper om att det finns sovjetinspirerade kommunistiska partier i dagens Sverige. Som skall ses i följande stycke befrämjar sådana kunskaper demokratins fortbestånd samtidigt som sådana kunskaper skyddar mot antidemokratiska krafter rent generellt. Vi väljer här att ge ett inledande pedagogiskt exempel för att ytterligare förtydliga: För att novisen, och även den mest erfarne, ska känna sig fullständigt trygg i svampskogen, räcker det inte endast med att inneha kunskaper om de svampar som kan ätas, utan även kunskaper om de som inte kan ätas, då annars risken för sammanblandning mellan exempelvis en läcker champinjon och en dödlig vit flugsvamp är överhängande.

KUNSKAP OCH DEMOKRATI: Att kunskap och bildning befrämjar demokratins fort- bestånd är inte endast en åsikt som framhävs i denna studie. Den kände svenske statsvetaren Lennart Lundquist har skrivit boken Demokratins väktare: Ämbetsmännen

och vårt offentliga etos (1998) och utreder i denna den offentlige tjänstemannens viktiga

uppgift som demokratins väktare eller beskyddare. I detta sammanhang kan läraren i skolan (som i statsvetenskapliga sammanhang och analyser brukar betecknas när- byråkrat) ses som väktare av demokratin, i betydelsen att lära ut och informera om demokratin och dess antiteser, i syfte att befrämja demokratin och elevernas förmåga att fatta informerade och välavvägda beslut. På ett ställe skriver Lundquist exempelvis att:

[…] en livskraftig demokrati måste byggas på medborgarnas kunskaper, fattningsförmåga, skicklighet och moraliska integritet. Det gäller därför att se till att medborgarna får tillräcklig självstyrande förmåga (Lundquist, 1998, s.77).

Enligt Lundquist är det således viktigt för en demokrati att medborgarna innehar både moral och kunskap för att demokratin skall befrämjas och utvecklas. Detta är en tanke som även uttrycks av den tidigare nämnde amerikanske statsvetaren Robert A. Dahl som skrivit ett stort antal böcker på ämnet demokrati och som av det internationella statsvetarsamfundet anses som en av de främsta auktoriteterna på området demokrati- forskning.14 Han har både i sitt verk Democracy and its critics som publicerades 1989 (i