Emissioner av växthusgaser

Förädlingskedjan för livsmedel kan vara mycket lång. Flertalet processer bidrar till emissioner av växthusgaser vid produktionen. Användning av arbetsmaskiner, förändrad

markanvändning, djurhållning och gödsling är bara ett fåtal processer som bidrar med emissioner under förädlingsprocessen från odling till konsumtion. Processer i

livsmedelsproduktion omfattar också en stor variation beroende på vilka livsmedel som produceras samt inom vilket geografiskt område som produktionen sker. Detta gör att utsläpp av förorenande ämnen från produktion av livsmedel kan skilja sig från produkt till produkt men även från producent till producent. Utifrån en studie där 38 700 gårdar studerades samt 1 600 processer, paketeringstyper och återförsäljare kunde man se att påverkan kunde variera upp till det 50-faldiga för samma produktproduktion (Poore & Nemecek, 2018). Dessa variationer förklaras i studien bero på variation i ett flertal faktorer; produktionsområdets storlek, mängd gödselanvändning, paketeringsprocess och -omfattning samt transport. Vad man generellt kunnat konstatera är att animaliska produkter, som kött och

mejeriprodukter, har högre emissionsutsläpp av växthusgaser per kg än vad vegetabiliska produkter har, med reservation för undantag (Sonesson, Davis, & Ziegler, 2010). Poore & Nemecek (2018) kunde också utifrån sin studie bekräfta detta då resultatet visar att de animaliska produkterna med lägst påverkan typiskt översteg påverkan som vegetabiliska substitut bidrog med vid produktionen. Animaliska produkter som kött, odlad fisk,

mejeriprodukter och ägg bidrar med 56–58 % av livsmedelsproduktionens olika emissioner, trots att dessa typer av livsmedel endast utgör 37 % av det mänskliga proteinintaget och 18 % av kaloriintaget (Poore & Nemecek, 2018).

Olika processer inom livsmedelsindustrin bidrar till olika utsläpp och föroreningar.

Växthusgaser har en inverkan på global nivå där effekten av utsläppen blir densamma oavsett på vilken geografisk plats utsläppen sker. Andra utsläpp, av exempelvis övergödande eller försurande ämnen, kan ha en mer lokal och regional påverkan där närliggande ekosystem kan störas (Berglund, Cederberg, Clason, Henriksson, & Törner, 2009).

Konsekvenser av växthusgasemissioner

Enligt IPCC:s syntesrapport (2014) har man sedan år 1950 sett markanta samband mellan ökadehavs- och atmosfärtemperaturer, havsnivåer samt koncentrationer av växthusgaser, och antropogena utsläpp av koldioxid. Man kan med mycket stor säkerhet säga att människans aktiviteter haft en stor inverkan på klimatsystemet vilket i sin tur påverkar naturliga och mänskliga system på jorden (IPCC, 2014). Ökande koncentrationer av växthusgaser leder till ökande temperatur i atmosfär och hav på grund av att växthusgaser är genomsläppliga för ljusstrålning men absorberar värmestrålning i mycket stor utsträckning (Brenes, 2016).

Ökande temperaturer på vår jordyta och atmosfär så väl som förändrade halter av vissa gaser i atmosfären har en påverkan på naturliga och humana system som finns på vår jord. De

naturliga systemen som påverkas är både fysikaliska system som hydrologiska flöden, issmältning, havsnivåer och erosion, men även biologiska system som omfattar marina och markbundna ekosystem (IPCC, 2014). De humana systemen som påverkas är

bränder har på senare tid visat hur sårbara många av de naturliga och humana systemen är för den nuvarande klimatvariationen (IPCC, 2014). Enligt syntesrapporten så förväntas fortsatta utsläpp av växthusgaser orsaka ytterligare uppvärmning och långvariga förändringar i klimatsystemet. Detta ökar sannolikheten för allvarliga och oåterkalleliga konsekvenser för både människor och olika ekosystem.

Vissa biologiska system anses vara mycket hotade. Korallreven och livssystemen i dessa är ett sådant system som anses vara mycket kritiskt och närmar sig en tröskel där man anser att systemet aldrig kommer kunna återhämta sig (Hoegh-Guldberg, o.a., 2007). Det är ökande koncentrationer av koldioxid i atmosfären som orsakar försurning i haven samt

temperaturökningen som är den främsta orsaken till att dessa system är under press. De marina livssystemen är mycket viktigt för den lokala befolkningen som kan utnyttja

korallrevens funktioner som turistattraktion, livsmiljö för fiskar vilket möjliggör fiske samt att korallreven fungerar som stormskydd (Hoegh-Guldberg, o.a., 2007). Stormskyddet kan förhindra katastrofala skador både gällande infrastruktur men också rädda mänskliga liv. Detta visar på att de olika systemen inte är frikopplade från varandra och att störningar i de biologiska systemen även kan leda till störningar i de humana systemen.

Högre temperaturer, mer varierande nederbörd och förändringar av både frekvens och styrka av extremväder kommer ha signifikanta konsekvenser för livsmedelsproduktion och

livsmedelssäkerhet (Rabbinger, 2009). När, hur och i vilken omfattning som

klimatförändringarna kommer att påverka livsmedelsproduktionen är dock osäkert (Nelson, 2009). Nelson (2009) beskriver att anledningen till detta beror på att jordbrukets produktion påverkas av mycket komplexa interaktioner mellan människor, politik och natur. Det är alltså inte endast de svårbedömda förändringar av de naturliga systemen som påverkar den globala livsmedelsproduktionen. Investeringsviljan av bevattningssystem, infrastruktur för transporter och fortsatt produktion i ett förändrat klimat spelar också mycket stor roll (Nelson, 2009). Det är mycket troligt att jordbruket kommer behöva anpassas runt om i världen för att kunna klara av klimatförändringarna (Jordbruksverket, 2019a). För det svenska jordbruket kan

klimatförändringarna dock vara en stor potential som innebär att odlingssäsongerna kan bli längre, fler grödor kan odlas och att boskap kan vistas utomhus under en längre tid på året (Jordbruksverket, 2019a). Med detta följer dock en hel del svårigheter som måste hanteras. Klimatförändringar kan nämligen leda till att sjukdomsspridning ökar, nederbörden kan öka eller minska kraftigt säsongsvis samt att arter (både djur och växter) kan genomgå

värmestress (Jordbruksverket, 2019a). Detta skulle kunna innebära att

livsmedelsproduktionen blir sämre både ur ett kvalitativt och kvantitativt perspektiv. Även om vissa regioner eventuellt skulle gynnas av klimatförändringarna med avseende på jordbruket så hotas flertalet områden, speciellt tropiska regioner, vid temperaturökningar på 2°C (IPCC, 2014). Vid globala temperaturökning på ungefär 4°C i kombination med ökad efterfrågan på livsmedel skulle innebära att den globala livsmedelssäkerheter skulle riskeras samtidigt som konkurrensen om vatten troligen skulle intensifieras mellan olika sektorer till följd av minskat grund- och ytvatten (IPCC, 2014). Summeringsvis kan det konstateras att klimatförändringar medför en hel del osäkerheter för framtiden då flertalet naturliga och humana system kan komma att påverkas utom mänsklig kontroll. Livsmedelsproduktion och jordbruk är en del av det stora sammanhanget som utgörs av jordens alla ekosystem.

Växthusgasemissioner direkt från jordbruksfasen

Inom många jordbruksområden är emissioner från koldioxid näst intill försumbart om man endast ser till själva jordbruksfasen. Även om koldioxidutbytet med atmosfären och

jordbruksmarker är stort så är nettoflödet nästintill balanserat (IPCC, 2007). Andra växthusgaser som produceras av de levande organismerna i produktionen är desto mer betydande (Sonesson, Davis, & Ziegler, 2010). Speciellt betydande är dikväveoxid (lustgas, N2O) samt metangas (CH4), där jordbruket är den största enskilda sektorn med avseende på utsläpp av dessa gaser (Naturvårdsverket, 2006). Gaserna är mycket kraftiga växthusgaser där lustgas och metan har en uppvärmningspotential som är 298 respektive 34 gånger högre än koldioxid över en period på 100 år (Myhre, o.a., 2013). De båda gaserna kan bildas vid hantering, lagring och spridning av stallgödsel. Lustgas bildas främst vid kväveomsättning i vatten och mark genom nitrifikation eller denitrifikation beroende på syretillgång. Metangas bildas främst av idisslande djur när de omsätter foder (Naturvårdsverket, 2006).

Vid grönsaksodling samt produktion av fläskkött och fjäderfäkött är utsläpp av dikväveoxid (lustgas) den mest omfattande emissionsgasen, medan metangasen är den mest betydande vid boskapshållning av idisslande djur (Sonesson, Davis, & Ziegler, 2010). Av globala

antropogena emissioner stod jordbrukssektorn för 60 procent av dikväveoxidutsläpp och 50 procent av metanutsläppen år 2005, samtidigt som koldioxidutsläppens nettoeffekt nästintill kunde försummas (IPCC, 2007). Viktigt att notera är dock att emissioner från sektorer relaterade till jordbruket som elektricitetsanvändning, drivmedel och markförändring är exkluderade för dessa siffror.

Växthusgasemissioner relaterade till jordbruksfasen

Jordbruket relaterar till många andra processer som har klimatpåverkan. Processer som förändring av mark, transporter, energianvändning och produktion av insatsvaror inom jordbrukssektorn kan ha en hög påverkan på klimat och miljö (Sonesson, Davis, & Ziegler, 2010). Markanvändningssektorn LULUCF (Land Use, Land-Use Change and Foresty) bidrar till ett årligt nettoflöde av växthusgaser, både upptag och utsläpp (Naturvårdsverket, 2018a). Vegetation och mark fungerar som kolsänkor då koldioxid kan ackumuleras som kol i biomassa (UNFCCC, 2019). Mänsklig aktivitet inom LULUCF-sektorn kan påverka

markbundna kolsänkor då flödet mellan markbiosfärsystemet och atmosfären kan förändras (UNFCCC, 2019). Detta innebär att olika markanvändning kan påverka klimat och miljö på olika sätt beroende på vilken typ av naturligt ekosystem som ursprungligen fanns på platsen innan marken exploaterades. Skogsmark representerar en signifikant kolsänka som binder kol i både vegetation och mark. Hållbart bruk, plantering och återställning av skog kan öka kolinlagringen medan avskogning och degradering av skogsmark reducerar inlagrad kol (UNFCCC, 2019). År 2004 utgjorde endast markanvändningsförändringar och

skogsavverkningen nära en femtedel av de globala växthusgasemissionerna (IPCC, 2007), där jordbruksexpansion är en stor drivkraft till förändringarna.

När emissioner från övriga processer relaterade till jordbruket inkluderas, exempelvis skogsavverkning, blir klimatpåverkan desto högre. Uppskattningsvis står enbart

animalieproduktion då för 18 procent av växthusgasemissionerna mätt i koldioxidekvivalenter (Steinfeld, o.a., 2006). Omfattningen för all global livsmedelsproduktion, från producent till konsument, uppskattas uppgå till hela 26 procent av alla antropogena växthusgasemissioner (Poore & Nemecek, 2018). Docent i fysisk resursteori på Chalmers, Fredrik Hedenus, bekräftar att siffrorna liknar forskningsresultaten för svensk livsmedelskonsumtion där 20 procent av växthusgaserna kopplas till livsmedelskonsumtionen varav 75 procent av utsläppen beror av kött- och mejeriprodukter (Svenska Dagbladet, 2018).

Växthusgasemissioner i Sverige

Sveriges officiella statistik rapporterar utsläpp per sektor likt mycket av den globala statistik som är presenterad ovan. Detta innebär att vissa utsläpp från jordbruket rapporteras under andra sektorer än jordbrukets utsläpp enskilt. Utsläpp från fossila bränslen för att driva arbetsmaskiner, uppvärmning och markanvändning redovisas således under andra sektorer även om utsläppen sker inom jordbruket. Utsläpp och uttag av växthusgaser från åkermark och betesmark redovisas under markanvändningssektorn (LULUCF).

För det svenska jordbruket är det främst arbetsmaskiner inom jordbrukssektorn som utgör det största koldioxidutsläppen. Gällande metangas är det framförallt djurens matsmältning som är betydande och för dikväveoxidutsläppen är delsektorn brukande av jordbruksmark

dominerande (se Figur 4.3.3.1). I bilaga 19 följer ett detaljerat utdrag av redovisad statistik från Sveriges officiella statistik (SCB, 2019b) utifrån olika sektorer som kopplas till jordbruk och livsmedelsproduktion vilka Figur 4.3.3.1 baseras på. Växthusgasutsläpp från

energiförbrukning för el och uppvärmning har exkluderats i denna rapport. Även det

nettoflöde som skogsmark bidrar med i LULUCF-sektorn redovisas i tabellen. Att notera är att utsläpp som sker i andra länder vid produktion av mineralgödsel och foder som importeras och används i svenskt jordbruk inte omfattas i statistiken (Naturvårdsverket, 2018b).

Figur 4.3.3.1. Andel av växthusgasemissioner per delsektor relaterade till jordbruk år 2017 i Sverige.

För fisk- och skaldjursprodukter är produktionen desto mer energikrävande, speciellt för vildfångad fisk. Inom denna sektor är växthusgasemissioner dominerade av fossila

Djurs matsmältning 26,2% Jordbruksmark; gödselanvändning, kalkning, utsläpp från skörderester 31,0% Lagring av gödsel 5,2% Betesmarker (LULUCF) 0,8% Utsläpp från våtmarker (LULUCF); gödsling, dränering, bränder, m.m. 0,1% Åkermarker (LULUCF) 31,9% Arbetsmaskiner i jordbruk 4,9%

Totala Växthusgaser (CO2eq)

Jordbruksmark; gödselanvändning, kalkning, utsläpp från skörderester 17,0% Betesmarker (LULUCF) 8,9% Arbetsmaskiner i jordbruk 74,1% Koldioxid Djurs matsmältning 86,3% Lagring av gödsel 7,5% Betesmarker (LULUCF) 0,2% Utsläpp från våtmarker (LULUCF); gödsling, dränering, bränder, m.m. 0,2% Åkermarker (LULUCF) 5,7% Arbetsmaskiner i jordbruk 0,04% Metangas Jordbruksmark; gödselanvändning, kalkning, utsläpp från skörderester 90,4% Lagring av gödsel 8,7% Betesmarker (LULUCF) 0,4% Utsläpp från våtmarker (LULUCF); gödsling, dränering, bränder, m.m. 0,03% Åkermarker (LULUCF) 0,1% Arbetsmaskiner i jordbruk 0,2% Dikväveoxid

koldioxidutsläpp från drivmedel till marina fordon (Sonesson, Davis, & Ziegler, 2010). I Tabell 4.3.3.1 följer ett utdrag av redovisad statistik från Sveriges officiella statistik för växthusgasemissioner för arbetsmaskinen fiskebåt (SCB, 2019b).

Tabell 4.3.3.1. Emissioner av växthusgaser för fiskebåtar i Sverige år 1990, 2000 och 2017. Totala Växthusgaser (kt CO2-ekv.) Koldioxid (CO2) (kt) Metan (CH4) (t) Metan (CH4) (kt CO2-ekv.) Lustgas (N2O) (t) Lustgas (N2O) (kt CO2-ekv.) Utsläpp av växthusgaser från fiskebåtar efter växthusgas

1990 182,8 180,2 1,1 0,0 8,6 2,6

2000 176,4 173,9 1,1 0,0 8,3 2,5

2017 115,3 113,7 0,7 0,0 5,4 1,6