Förorening av mark, luft och vatten

För att säkerställa ett produktivt jordbruk med hög avkastning så är processer som

näringstillförsel, användning av arbetsmaskiner samt växtskyddsmedel mycket viktiga inom jordbrukssektorn. Dessa processer bidrar dock med en hel del föroreningar som påverkar mark, luft och vatten. Förändrade och ökade flöden av vissa ämnen i mark, luft och vatten kan leda till eutrofiering av hav och sjöar, försurning av mark och vatten samt miljöförgiftning. Detta kan ha negativ inverkan på både människors hälsa och omgivande ekosystem.

Växtnäringstillförsel

Växtnäring och markbördighet är av största vikt för att vegetation ska kunna leva och växa, vilket är mycket centralt inom jordbrukssektorn. Vitala näringsämnen för växter är kväve (N) och fosfor (P) som krävs för celluppbyggnad (Uchida, 2000). Även kalium (K) och sulfat (S) är viktiga näringsämnen som gynnar tillväxt (Uchida, 2000). Tillgängligheten på växtnäring har en väsentlig betydelse gällande kontrollen av jordbruksproduktivitet och -kvalitet (Savci, 2012). Näringstillförsel är vanligt på permanenta jordbruksmarker som under en tid brukats intensivt vilket har resulterat i att odlingsjorden utarmats och blivit näringsfattig (Savci, 2012), vilket inte är önskvärt. Näringstillförseln sker genom gödsling med antingen

stallgödsel eller mineralgödsel. Stallgödsel är ett naturgödsel som härstammar från djur i form av bland annat träck och urin och är innehållsrikt på kväve, fosfor, kalium, svavel och

mikronäringsämnen (Jordbruksverket, 2018b). Mineralgödsel, även kallat konstgödsel eller handelsgödsel, är ett syntetiskt skapade gödningsmedel. Att framställa mineralgödsel är mycket energiintensivt och det svenska jordbruket uppskattades år 2009 förbruka 1,85 TWh per år, ungefär 20,5 procent av jordbrukets totala energianvändning, vid produktionen av dessa insatsvaror (Ahlgren, 2009). Detta kan ställas i relation till den totala

energianvändningen i Sverige på 376 TWh år 2009 (Ahlgren, Bauer, & Hulteberg, 2015). Det är främst ammoniakframställningen i mineralkvävegödsel som är energikrävande (Ahlgren, Bauer, & Hulteberg, 2015).

En stor del av den mängd kväve som tillförs till jordarna överstiger den mängd som växterna kan tillgodogöra sig. Detta gör att kväve kan ackumuleras i marken, förflyttas till yt- eller grundvatten eller läcka ut som kväveoxider (lustgas) i atmosfären (Smith, Tilman, & Nekola, 1999). Även överskott av fosfor ackumuleras i marken och sprids till vattendrag (Smith, Tilman, & Nekola, 1999). Det är även problematiskt att kväve förloras vid ammoniakavgång till luften när stallgödsel hanteras och lagras samt när stallgödsel och mineralgödsel sprids på

år 1961–2002 globalt sett stigit med 338 procent, från 33 510 700 ton till 146 861 000 ton per år (FAO, 2019b). Detta har resulterat i ett effektiviserat jordbruk men också rubbningar i de naturliga näringscyklerna vid näringsläckage.

Hur stort näringsläckaget är för olika livsmedelsvaror skiljer sig. Enligt Jordbruksverket är näringsförlusten större för animaliska produkter sett till den mängd näringsämnen som finns i det färdiga livsmedlet av den anledning att dessa produkter genomgår fler förädlingsled än vegetabiliska livsmedelsprodukter (Jordbruksverket, 2018c). Även andra faktorer som omrörning i mark, slutna och icke-slutna kretslopp inom jordbruket samt nederbördsmängd kan påverka hur stort näringsläckaget blir (Jordbruksverket, 2018c).

Fisk- och skaldjursodlingar

Grunden till eutrofiering vid odling av fisk och skaldjur, som exempelvis lax, uppstår vid uppfödningen. Det är via avföringen och rester av fiskfödan som utsläpp av kväve, fosfor, och andra ämnen frigörs (Statistics Norway, 2008). Vid utsläpp av dessa ämnen och partiklar kan bland annat den organiska sammansättningen i sedimentet i det lokala området påverkas, ty förändringar i syrekonsumtionen. Vidare kan således bottenlevande organismer, vilka är känsliga för förändringar i ekosystemen, drabbas. Detta skulle i sin tur kunna reducera habitat, samt den biologiska mångfalden i området anslutet till fisk- eller skaldjursodlingen.

Exempelvis visade undersökning redovisad av ECDE att biodiversiteten i marina områden, nära fiskodlingar, med milda vattenströmmar minskat. Samtidigt hade biodiversiteten i marina områden, nära fiskodlingar, med kraftiga vattenströmmar varit oförändrade. Detta på grund av att kraftiga vattenströmmar tycks späda ut utsläppen från vattenbruken. En annan effekt av utsläppen av fosfor och kväve är dess bidragande till övergödning. Som lösliga ämnen kan fosfor och kväve spridas med vattendrag till områden utanför fisk- eller skaldjursodlingen och där stimulera algblomningar. Förutom att dessa algblomningar kan orsaka en unken miljö för människor och djur, kan de även leda till hypoxi (Asche, G. Guttormsen, & Tveterås, 2008; Sveriges miljömål, 2019; Black, Kelly, Cottier-Cook, & Tett, 2002).

Föroreningar från arbetsmaskiner

Förutom att arbetsmaskiner som exempelvis traktorer och fiskebåtar orsakar omfattande växthusgasemissioner vid bränsleförbrukning så bidrar även dessa maskiner med andra föroreningar som kan ha en negativ påverkan på både mänsklig hälsa och ekologiska system (Naturvårdsverket, 2018c). Det är främst dieseldrivna arbetsmaskiner som släpper ut en större mängd kväveoxider, partiklar och sot (Naturvårdsverket, 2018c). Svaveldioxidutsläpp sker också vid förbränning av fossila bränslen. Majoriteten av svaveldioxidutsläppen kommer dock från industrin där svavelhaltiga bränslen som kol och eldningsolja förbränns

(Naturvårdsverket, 2018d). Arbetsmaskiner utgjorde endast 0,45 procent av svaveldioxidutsläppen år 2016 i Sverige, arbetsmaskiner relaterade till specifikt livsmedelsproduktion dessutom ännu mindre (Naturvårdsverket, 2018d).

Svaveldioxidutsläppen i Sverige har även sedan 1990 till 2017 sjunkit signifikant till mindre än en femtedel. Detta beror främst på att man övergått till bränslen med lägre svavelinnehåll (Naturvårdsverket, 2018d). Dock är den internationella sjöfarten den enskilt största källan till nedfall av kväve- och svaveloxider över Sverige, ökade internationella transporter anses vara orsaken (Naturvårdsverket, 2007).

Växtskyddsmedel

Växtskyddsmedel omfattar en hel del syntetiskt framställda produkter som syftar till att öka produktiviteten inom livsmedelsproduktionen genom att minska förluster av huvudsakliga grödan som odlas. Detta inkluderar bekämpningsmedel mot insekter, svamp, ogräs, gnagare,

sniglar och växtparasiter (Aktar, Sengupta, & Chowdhury, 2009). Växtskyddsmedel som används inom jordbruket delas in i tre huvudgrupper: ogräsmedel (herbicider), svampmedel (fungicider) och insektsmedel (insekticider) (Naturskyddsföreningen, 2017).

Växtskyddsmedlen sprutas vanligen över det behandlade området vilket medför att en viss andel av produkten oundvikligen sprider sig vidare i miljön vi luft- eller vattenflöden

(Naturskyddsföreningen, 2017). Vissa medel kan även tas upp av vegetation och sprida sig i näringskedjan (Naturskyddsföreningen, 2017). Olika faktorer kan påverka ett visst

växtskyddsmedels sannolikhet för spridning. Variationer i deras kemikaliska och fysikaliska egenskaper som nedbrytningstid, lättflyktighet och vattenlöslighet kan påverka hur pass stor en okontrollerad spridning av växtskyddsmedlen blir (Naturskyddsföreningen, 2017). Olika växtskyddsmedel används för olika effekt, även olika medel vid produktion av olika livsmedelsprodukter. För den svenska livsmedelskonsumtionen är det grönsaker, frukt och nötter som besprutas allra mest, men även produkter som kaffe, te och kakao har en hög användning av växtskyddsmedel vid produktion (Cederberg, Persson, Schmidt, Hedenus, & Wood, 2019).

Hur växtskyddsmedel används globalt skiljer sig också. Många EU-länder har på senare tid mycket strikt reglering av hur och vilka växtskyddsmedel som får användas vid

livsmedelsproduktion (Naturskyddsföreningen, 2017). I Sverige började man förbjuda vissa växtskyddsmedel redan under 1970-talet tillsammans med de flesta andra rika länderna i världen då man upptäckte många negativa konsekvenser av dem. Under 1990-talet blev regleringen mycket skärpt i Sverige och regleringen har därefter fortgått

(Naturskyddsföreningen, 2017). I utvecklingsländer är det fortfarande vanligt med billiga växtskyddsmedlen som DDT, HCH och BCH, som är förbjudna i många länder av den anledning att de sprids mycket lätt i miljön samt kan ha negativa konsekvenser för den

mänskliga hälsan (Carvalho, 2006). I länder med kallare klimat är problematik med skadedjur och sjukdomar generellt mindre, vilket resulterar i att mindre växtskyddsmedel används på dessa geografiska platser (Livsmedelsverket, 2019a). Totalt sett har den globala användningen av växtskyddsmedel inom jordbruket ökat med 78,9 procent sedan 1990, till 4 088 168 ton år 2016 (FAO, 2019a).

Konsekvenser av näringsläckage

Likt markväxters tillväxt gynnas av näringstillförsel gynnas även marin- och

färskvattensvegetation när näringen blir tillgänglig i vattendrag. Detta kan då ge upphov till att annan vegetation än målorganismer göds då näring läcker ut i mark och vattendrag. Stora näringsläckage kan ge upphov till eutrofiering och oönskade förändringar av ekosystemens struktur och funktion (Smith, Tilman, & Nekola, 1999) vilket påverkar abiotiska och biotiska förhållanden i livsmiljöerna.

Ökande näringsläckage och klimatförändringar står som de primära anledningarna till global expansion av områden med syrefattighet och syrefria bottnar både i kustnära och öppna regioner av vatten, framförallt i Östersjön (Carstensen, Andersen, Gustafsson, & Conley, 2014). När näring läcker ut, speciellt kväve och fosfor, i färsk- och havsvatten så ökar all tillväxt av vegetation i olika vattendrag, även algblomningen av alger eller kvävefixerande cyanobakterier som flyter på vattenytan ökar (Nationalencyklopedin, 2019d; Ansari & Khan, 2005). Dessa förhindrar ljusinsläpp samt gör vattnet grumligt, vilket innebär att ovanligt mycket vegetation som bildats vid överskottet på näring, beroende av fotosyntetiska processer dör, och syrekrävande nedbrytning av biomassan startar (Ansari & Khan, 2005). Detta skapar syrebrist på bottnarna. Så kallade döda zoner - zoner som har mycket låga halter av syre - är

odugliga livsmiljöer för de flesta arterna som lever i de marina miljöerna vilket har mycket vittgående effekter på ekosystemen (Stramma, Johnson, Sprintall, & Mohrholz, 2008) och därmed dess funktioner och tjänster. Syrebrist i vatten kan ha en direkt påverka på

vattenlevande arter genom att framkalla avvikande beteenden, minska tillväxt och

reproduktion samt massutdöende (Levin, o.a., 2009). Men effekterna kan även vara indirekta genom att förändra konkurrensförhållanden och förhållanden i näringskedjan eller förlust av en kritisk livsmiljö (Levin, o.a., 2009).

Globalt sett har det enligt en omfattande studie fastställts att det främst är livsmedlet nötkreatur, följt av odlad fisk- och skaldjur, kaffe samt andra köttvaror har den största påverkan gällande eutrofiering (Poore & Nemecek, 2018).

Konsekvenser av spridning av svaveloxider, kväveoxider och andra förorenande partiklar

Utsläpp av svaveldioxider och kväveoxider kan omvandlas till svavelsyra respektive salpetersyra i atmosfären, vilket kan försura både mark och vatten när dessa medföljer regnvatten eller faller ned på jordytan (Nationalencyklopedin, 2019e). Nedfall av försurande ämnen sänker även vattnets eller markens buffertkapacitet – förmågan att neutralisera syra utan att pH förändras märkvärdigt (Andersson, o.a., 2008). Försurad mark reducerar jordens förmåga att neutralisera surt regnvatten när det filtreras ut i sjöar och vattendrag, vilket på sikt kan leda till ökad sjöförsurning (Nationalencyklopedin, 2019e; Naturvårdsverket, 2007). Naturlig försurning av mark och vatten sker hela tiden men har under det senaste århundradet ökat kraftigt i Sverige till följd av mänskliga handlingar, för att de senaste decennierna minska igen (Naturvårdsverket, 2007). Kraftiga försurningar orsakas främst av försurande luftföroreningar, där även ammoniak ingår (Naturvårdsverket, 2007). Även ökande koncentrationer av koldioxid i atmosfären kan orsaka försurning i vatten då ökande

koldioxidupptag i haven leder till allt färre fria karbonatjoner och sänkt pH i haven (Hoegh- Guldberg, o.a., 2007). De är de ökande koncentrationerna av koldioxid i atmosfären som utgör den större delen av den globala havsförsurningen (Nationalencyklopedin, 2019e). Detta hotar marina organismer som är beroende av kalk för att överleva och tillväxa (Andersson, o.a., 2008), vilket i sin tur hotar biodiversiteten i haven och även de tjänster som de marina systemen tillhandahåller, exempelvis kustskydd, livsmedel, vattencirkulation och -rening samt rekreation (Gattuso & Hansson, 2011).

Försurade sjöar, vattendrag och marker kan påverka de organismer som lever i dessa miljöer. Försurning av sjöar leder framförallt till reduktion av antalet växt- och djurarter (Pansar, 2004). Extra försurningskänsliga är snäckor, musslor och kräftdjur som kan minska i antal vid pH-värden kring 6. Vid läge pH börjar även arter av mört- och laxfiskar försvinna. Sjöarna kan vara helt fisktomma vid pH 4,5 (Pansar, 2004). Det finns inte lika starka belägg för reduktion av biologisk mångfald för organismer på försurad mark, vissa arter har dock uppvisat känslighet (Pleijel, o.a., 2001). Exempel på detta är vissa lavarter, svampar och daggmaskar (Pleijel, o.a., 2001).

Försurad nederbörd, som orsakats av luftföroreningar som svaveloxid, kväveoxid och

ammoniak, kan färdas i atmosfärens luftcirkulation innan den nedfaller. Genom internationellt åtgärdersarbete inom EU har halterna av dessa föroreningar i atmosfären minskat betydligt (Naturvårdsverket, 2007). Mellan 1990 och 2004 minskade utsläppen med 65 procent, 30 procent respektive 22 procent. Sedan 1970-talet har 7000 sjöar och vattendrag i Sverige kalkats, vilket tillför vattnet vätekarbonatjoner som har en neutraliserande effekt

(Nationalencyklopedin, 2019e). Dessa åtgärder ihop med en kraftig minskning av det sura nedfallet under 1990-talet har gjort att många sjöar och vattendrag återhämtat sig och att arter känsliga för sura förhållanden som under en tid varit försvunnit har återkommit

(Nationalencyklopedin, 2019e). Marken har dock genom tiden förlorat viktiga baskatjoner som kalcium, magnesium och kalium till följd av försurning, vilka kan motverka försurning av genomrinnande vatten (Akselsson, 2013). Det är främst den naturliga vittringen som återfyller marken med näringsämnena, processen är mycket tidskrävande vilket gör att marken återhämtar sig mycket långsamt (Akselsson, 2013).

Förutom direkta effekter på miljö har spridningen av dessa partiklar en skadlig effekt på människans hälsa. Sot, partiklar samt kväve- och svaveloxider kan nämligen ha störande effekter, temporära och permanenta, på andningsorganen (främst hos barn) och kan även orsaka förkortad livslängd (Gustafsson, o.a., 2018; The Swedish Environmental Protection Agency, 2010; Naturvårdsverket, 2018e).

Konsekvenser av spridning av växtskyddsmedel

Det huvudsakliga syftet med användning av växtskyddsmedel är att öka produktiviteten inom jordbruket. Detta genom att förhindra växtsjukdomar samt förhindra oönskad vegetation att växa. När växtskyddsmedlet sprids till områden där det med avsikt inte är tänkt att göra nytta kan det dock bli problematiskt. Växtskyddsmedel kan spridas både korta och långa sträckor med vatten och vind och kontaminera mark, vatten, gräs samt annan vegetation (Aktar, Sengupta, & Chowdhury, 2009). Spridningen till dessa områden kan innebära att icke- målorganismer påverkas av växtskyddsmedlet (Aktar, Sengupta, & Chowdhury, 2009). Exempelvis kan jordbruksmark som besprutats hårt med växtskyddsmedel ge upphov till minskad population av mikroorganismer viktiga för näringscykling vilket påverkar markens bördighet (Aktar, Sengupta, & Chowdhury, 2009). Detta i sig skulle kunna innebära att den degraderade jordbruksmarken kräver tillskott på näringsämnen i form av mineralgödsel, vilket kan leda till ytterligare negativ påverkan genom näringsläckage. Även värdefulla pollinatörer kan påverkas av växtskyddsmedel, framförallt av insekticider, när de konsumerar förorenade växter (Brittain & Potts, 2011).

Under de senaste 50 åren har jordbruket intensifierats vilket lett till att viktiga karaktäristiska jordbrukslandskap har förlorats och blivit allt mer homogena samt att användningen av konstgödsel och växtskyddsmedel på markerna ökat (Geiger, o.a., 2010). Hur biologisk mångfald påverkas av användningen av växtskyddsmedel på jordbruksmark kan vara mycket svår att bedöma då förändringarna är mycket komplexa och samverkande. De enskilda effekterna på biologisk mångfald av många intensifieringsmetoder är även mycket dåligt studerade (Geiger, o.a., 2010). Flertalet studier påvisar dock att de direkt letala effekterna på icke-målorganismer av de moderna växtskyddsmedlen är färre jämfört med äldre preparat som dessa ersatt (Rundlöf, Lundin, & Bommarco, 2012). Man har heller inte beskådat att de moderna växtskyddsmedlen vandrat upp i näringskedjan (Rundlöf, Lundin, & Bommarco, 2012). Å andra sidan är växtskyddsmedlets spridning förenligt med att försämra biologisk kontroll och förändrade konkurrensförhållanden vilket påverkar den biologiska mångfalden i ekosystemen (Geiger, o.a., 2010). Växtskyddsmedel leder även till ökat selektionstryck för motståndskraftiga oönskade arter och helt resistenta arter (Wivstad, 2005) vilket kan skapa problematik för jordbruket i ett framtida scenario då man eventuellt står utan skydd mot invasiva arter.

Gällande toxiciteten av växtskyddsmedel för människor är de långsiktiga effekterna av exponering för små doser av olika växtskyddsmedel som uppkommer vid intag av besprutade

livsmedel fortfarande osäker. Vissa forskningsresultat tyder på att det finns samband mellan specifika cancerformer och bekämpningsmedel samt vissa neurologiska sjukdomar (Wivstad, 2005). I utvecklingsländer är förgiftningsfall av växtskyddsmedel desto vanligare (Wivstad, 2005).

Föroreningar inom svensk livsmedelproduktion

Sveriges officiella statistik rapporterar endast utsläpp av luftföroreningar, detta görs per sektor. I bilaga 20 följer ett detaljerat utdrag av redovisad statistik från Sveriges officiella statistik (SCB, 2019b) med utsläpp av föroreningar utifrån olika sektorer som kopplas till livsmedelsproduktion vilka den mer överskådliga Figur 4.3.4.1 baseras på. Tabellen visar även utvecklingen över tid.

För den svenska livsmedelsproduktionen 2017 är det olika gödslingsformer, främst användningen av mineralgödsel, som står för utsläpp av kväveoxider men även arbetsmaskiner inom livsmedelsproduktionen. Mineralgödsel står för 44,2 procent av

utsläppen, medan stallgödsel och betsdjurgödsel står för 16,7 procent respektive 9,9 procent. Vidare står jordbruksmaskiner och fiskebåtar för 14,5 procent respektive 12,8 procent (Figur 4.3.4.1). Bra att notera är dock att sektorer kopplade till livsmedelsproduktion endast står för 3,6 procent av de nationella utsläppen. Utsläppen från arbetsmaskiner inom jordbruket har minskat markant med 65,0 procent för jordbruksmaskiner och 32,6 procent för fiskebåtar sedan 1990. Påverkan från användning av gödsel har också minskat, dock en signifikant längre minskning med 6,4 procent (SCB, 2019b) (se bilaga 20).

Vidare står också jordbruks- och fiskerisektorn i Sverige för en mycket liten andel av de totala nationella svaveldioxidutsläppen, endast 0,08 procent. Den största utsläppsfaktorn är

fiskebåtar som står för 97,6 procent av utsläppen inom livsmedelsproduktionen, vilka även har minskat utsläppen med 94,2 procent de sedan 1990 (SCB, 2019b).

Jordbruket har å andra sidan en mycket betydande påverkan gällande ammoniakutsläppen då 69,8 procent av dessa härrör från jordbrukets användning och lagring olika gödsel, fördelning mellan olika gödseltyper kan skådas iFigur 4.3.4.1. Dessa utsläpp har dock minskat i alla kategorier förutom lagring av gödsel från nötkreatur och fjäderfän (se bilaga 20).

Jordbruk och fiskerisektorn står tillsammans för 3,8 procent av de nationella utsläppen av

mindre partiklar (2,5 µm) respektive 10,2 procent av större partiklar (10 µm) under år 2017.

Dessa utsläpp domineras av hantering av jordbruksprodukter samt gödsellagring av fjäderfä som står för 50,5 procent av utsläppen av de mindre partiklarna respektive 80,4 procent av de större partiklarna. Övrig gödsellagring samt arbetsmaskiner står för resterande utsläpp

gällande både de mindre och större partiklarna (se Figur 4.3.4.1). Lagringen av gödsel har ökat utsläppen med 30,7 procent för mindre partiklar samt 54,1 procent för stora partiklar sedan 1990. Utsläppen från hantering av jordbruksprodukter har minskat med 21,6 procent respektive 17,1 procent. Utsläppen för både mindre och större partiklar har minskat med 67,9 procent för jordbruksmaskiner, samt 32,6 procent för fiskebåtar (SCB, 2019b).

Figur 4.3.4.1. Andel av luftföroreningar per delsektor inom livsmedelproduktion år 2017 i Sverige. Jordbruksmaskiner 14,5% Fiskebåtar 12,8% Anvädning av Stallgödsel 16,7% Gödsel från betesdjur 9,9% Gödsellagring Fjäderfä 0,7% Gödsellagring Mjölkkor 0,3% Gödsellagring Nötkreatur 0,8% Gödsellagring Svin 0,1% Användning av Mineralgödsel 44,2% Kväveoxider NOx Jordbruksmaskiner 2,4% Fiskebåtar 97,6% Svaveldioxider SO2 Jordbruksmaskiner 0,004% Fiskebåtar_0,001% Anvädning av Stallgödsel 36,4% Gödsel från betesdjur 9,8% Gödsellagring Fjäderfä 4,4% Gödsellagring Mjölkkor 8,2% Gödsellagring Nötkreatur 22,8% Gödsellagring Svin 7,2% Användning av Mineralgödsel 11,3% Ammoniak NH3 Jordbruksmaskiner 17,7% Fiskebåtar 3,3% Hantering av jordbruksprodukter 21,9% Gödsellagring Fjäderfä 28,6% Gödsellagring Mjölkkor 11,7% Gödsellagring Nötkreatur 9,7% Gödsellagring Svin 7,0% Partiklar PM2.5 Jordbruksmaskiner 4,0% Fiskebåtar 0,7% Hantering av jordbruksprodukter 42,8% Gödsellagring Fjäderfä 37,6% Gödsellagring Mjölkkor 3,8% Gödsellagring Nötkreatur 3,2% Gödsellagring Svin 7,9% Partiklar PM10

Kemikalieinspektionen och Sveriges officiella statistik – Statistiska centralbyrån rapporterar om användningen samt försåld mängd växtskyddsmedel i Sverige. År 2017 användes enligt denna statistiken olika växtskyddsmedel på 46 procent av grödarealen på åkermark (SCB, 2018a). För sockerbetor och stärkelsepotatis som är bekämpningsintensiva grödor

behandlades nästan all areal, medan endast 1 procent av arealen vall och grönfoder

behandlades (Tabell 4.3.4.1) (SCB, 2018a). Vidare rapporterar SCB (2018a) att spannmål står för den största kvantiteten användning av aktiva substanser, medan potatis och sockerbetor hade den högsta användningen per hektar. Totalt stod spannmål och potatis för 89 procent av den förbrukade mängden svampmedel och spannmål ensamt för 60 procent av den förbrukade mängden ogräsmedel. På samtliga grödor används 0,53 kg aktiv substans per hektar av

ogräsmedel år 2017, en minskning med 20,8 procent sedan 1998 då snittet låg på 0,67 kg per hektar. Samma sak gällde för svampmedel där användningen sjönk med 46,8 procent från 0,62 till 0,33 kg per hektar. Insektmedlet har legat relativt stabil på nivån sedan 1998 till 2017 på 0,04 kg per hektar, med undantag för viss ökning eller minskning mellan åren (SCB, 2018a).

I Sverige är det främst ogräsmedel som används inom jordbruket, som utgör 82 procent av den försålda mängden i Sverige sett till den totala försäljningen av de tre olika

växtskyddsmedlen i denna rapport. Vidare utgör svampbekämpningsmedel 16 procent och insektmedel endast 2 procent (Kemikalieinspektionen, 2019).

Tabell 4.3.4.1. Andel grödarealer behandlade med olika växtskyddsmedel år 2016/17 i Sverige angivet i procent. Även genomsnittlig tidigare statistik redovisas.

Gröda Ogräsmedel % Svampmedel % Insektsmedel % Spannmål (exkl. majs) 81 42 15

Mat- och stärkelsepotatis 85 84 17

Sockerbetor 99 69 osäker data

Raps och rybs 80 30 50

Vall och grönfoder 1 0 0

Samtliga åkergrödor 2016/17 45 20 9 Samtliga åkergrödor 2009/10 46 22 11 Samtliga åkergrödor 2005/06 46 16 13 Samtliga åkergrödor 1997/98 47 14 11 Samtliga åkergrödor 1989/90 48 8 11

Försåld mängd aktiv substans minskade från 1986 till mitten på 1990-talet för att sedan vara relativt konstant. Detta för samtliga växtskyddsmedelsgrupper enligt insamlade data

tillgängliga i rapporter hos kemikalieinspektionen (Figur 4.3.4.2–4.3.4.4)

(Kemikalieinspektionen, 2019). Växtskyddsmedel används och rapporteras också inom