Empiri genom intervjuer

Vi började med att ställa frågan hur respondenterna upplever sin arbetssituation? Alla fyra respondenter trivs med sitt yrkesval och anser att det är ett yrke som är intressant. Dock upplever Inger, Lotta och Håkan att tid är en bristvara. Enligt respondenterna har införandet av projektet Spjutspetsskolan inneburit att det administrativa arbetet tar mycket av deras tid.

Arbetsuppgifter som mentorssamtal, individuella utvecklingsplaner och dokumentation har lagts till medan de tidigare arbetsuppgifterna kvarstår. Innan projektets införande la lärarna all tid i klassrummet och arbetet med eleverna, vilket i dag enligt respondenterna, är en

omöjlighet. Inger uttrycker sin frustration:

All tid som läggs ned på dokumentation som ska göras, alltså alla

allting ska dokumenteras och det tar fruktansvärt lång tid och att hålla på med det. (2007-11-27)

Annelie är av en annan åsikt och menar att arbetsbelastningen i dag inte är större än förr utan att det är en process. Förändringsarbete passar henne då det hela tiden händer något, vilket stimulerar henne i hennes arbete: ”Mig passar det att det händer hela tiden något, jag tycker om förändringsarbete. Jag tycker om att utvecklas och känna att jag lever ”. Hon vill inte ta bort eller byta ut någonting utan hade velat göra arbetet tydligare i stället, då hon anser att det är viktigt att veta vad som ska prioriteras och vad som ska tas bort. Annelie anser att det som är skillnad med projektet ”Spjutspetsskolan” och det som fanns innan är själva organisationen.

Nu är det toppstyrt till skillnad från tidigare, då alla skulle bestämma och ta del i beslut.

Som fråga två, frågade vi respondenterna hur de upplever att den psykosociala arbetsmiljön påverkas under ett förändringsarbete? Håkan upplever den psykosociala arbetsmiljön som trivsam, men att den stundtals inte har varit tillfredsställande och hälsosam. Han anser att då någon av kollegorna inte är i psykisk balans påverkas hela gruppen. Håkan fortsätter med att berätta att då projektet Spjutspetsskolan blev ett faktum blev en del kollegor sönderstressade och utbrända till följd av den ökade arbetsbelastningen. Inger menar att när stämningen är negativ på skolan blir personalen påverkade av detta, hur mycket de än försöker låta bli att påverkas. Resultatet blir att lärarna blir trötta och mår dåligt, viket går ut över undervisningen och naturligtvis eleverna. Lotta uttrycker att sedan projektet ”Spjutspetsskolan” infördes hösten 2005 upplever hon det inte längre som jämställt kollegor emellan.

På arbetsplatsen ställdes allt på en kant då arbetslagen var tvungna att ha processledare för det fortsatta arbetet. Lotta menar att lojaliteten är kluven och känner sig inte bekväm över att ha

”minichefer” runt sig: ”Jag kan inte vara fullt ärlig, för risken finns att det når rektorns öron, även då jag talat i förtroende”. Inger, Lotta och Håkan berättar om brist på information och utbildning i vad innebörden av denna förändring och målen med detta nya sätt att arbeta innebär. Efter drygt ett år av införandet av projektet fick lärare mentorsutbildning kring

”Spjutspetsskolans” mål och visioner, vilket är otillräckligt enligt respondenterna. Lärarna levde länge i ovisshet kring vad förändringen innebar för det dagliga arbetet och vad mentorssamtalen skulle behandla, vilket fick lärarna att känna sig osäkra.

Slutligen anser Annelie att införandet av projektet Spjutspetsskolan inte har påverkat den psykosociala arbetsmiljön utan hon menar att vid ett förändringsarbete brukar skolor ha sina toppar och dalar och personalen dela sig i två läger. Hon förklarar: ”Tidigare skulle alla bestämma, alla skulle ta del i alla beslut. Är du arbetstagare måste du veta att du blir styrd eller så får man starta en egen skola någonstans om man vill bestämma själv”. Annelie anser att alla på arbetsplatsen får ta sitt eget ansvar för sitt arbete och sin egen arbetsmiljö, där rektorn har det yttersta ansvaret och ska se till så att det organisatoriskt flyter på.

Som fråga tre undrade vi om respondenterna upplever att deras pedagogiska arbete påverkas av den psykosociala arbetsmiljön? Inger, Lotta och Håkan förklarar att införandet av projektet

”Spjutspetsskolan” medfört förändringar i det pedagogiska arbetet. De menar att lärare fått ökade arbetsuppgifter i och med alla de administrativa moment som nu blivit del av varje enskild elevs skolgång och med denna ökade arbetsbelastning har också den mentala stressen ökat. Inger förklarar:

Fler och fler uppgifter läggs på läraren, utan att något tas bort. Men det går inte i längden. Man blir jättetrött och mår dåligt och naturligtvis går det ut över barnen. Det har jag t.o.m fått ta diskussioner med dem om och förklarat att jag är ledsen att jag blir så här arg på dem eller att jag inte har lika mycket tålamod längre för att man mår så dåligt som man gör.

Respondenterna uppger att de inte hinner planera undervisningen för mer än en dag i taget. De efterlyser ”öronmärkt” tid till mentorssamtal, lärarstuderande, reflektionstid, uppföljning av lektioner, förarbete etc. De menar att kreativiteten, elevinflytandet samt möjlighet till verklig individualisering tar stryk till följd av den ökade arbetsbelastningen. Lotta berättar:

Jag har tvingats köpa in böcker med färdiga övningar för eleverna att arbeta med och detta strider mot min ideologi om vad skolan och verklig kunskapsinhämtning handlar om. I stället för att lägga tiden på eleverna och undervisningen läggs den i stället på administrativt arbete.

Annelie berättar att den psykosociala arbetsmiljön påverkar hennes arbete, men aldrig hennes arbete med eleverna. Det påverkar t.ex. när lärarna har arbetslagsträffar, då hon gärna hade velat arbeta hårdare och få mera gjort, men måste i stället lägga ner tid på att tänka ut ett sätt att förmedla informationen och att tillmötesgå sina kollegor.

När vi ställde vår sista fråga, fråga fyra, undrade vi vad respondenterna värdesätter för att trivas på sin arbetsplats? Håkan värdesätter arbetsklimatet på sin arbetsplats: ”Jag värdesätter kollegors nära samarbete och att hjälpas åt, deras lojalitet och att jag kan anförtro mig till och lita på dem”. Han önskar att lokalerna vore mer utformade efter ändamålet. Håkan menar att skolans utformning inte har följt utvecklingen av elevernas behov, utan ser likadan ut som när skolan byggdes för 30 år sedan.

Lotta berättar hur mycket kollegorna och eleverna betyder för det dagliga arbetet:

”Kollegorna tillsammans med kärleken och omsorgen för eleverna får mig att stanna kvar på arbetsplatsen”. Hon önskar också att beslutsfattare ska ta sitt ansvar och med de ökade arbetsuppgifterna också öka resurserna i skolan. Annars är det risk för att de som istället blir lidande i det långa loppet, är eleverna på bekostnad av deras rätt till kvalitativ undervisning.

För att trivas på sin arbetsplats anser Annelie att relationer är A och O: ”Relationer behöver inte alltid vara lätta, bara man skapar relationer”. Även här anser hon att relationer till eleverna och föräldrarna är viktigast, därefter relationen till kollegorna. Hon menar att relationer till kollegorna tar längre tid att skapa eftersom det är en process.

Inger önskar sig mindre klasser. Som det är i dag med 25-30 elever, känner hon sig maktlös, eftersom hon inte kan erbjuda alla elever den hjälp de behöver. Hon vill även ha större resurser till speciallärare och mindre tid till föräldrakontakten. Inger önskar sig att bara arbeta som lärare och inget annat:

Jag önskar att jobba som lärare, och då jobbar jag BARA som lärare och inget annat. Det mina arbetsuppgifter går ut på är att ha en bra

undervisning och sköta den biten. Hinna med mina elever och lära dem det de ska och göra det man är utbildad till och inte allting annat.

Hon önskar även att lärare i dag ska ha högre status och inte ta på sig alldeles för mycket arbete som inte ingår i lärarjobbet. Något alla respondenterna gemensamt önskar sig är att det fanns tid till reflektioner, personalen emellan, vilket de upplever inte hinns med i dag.