5.12.1
Bilden av individualism som konstrueras i undersökningstexterna är dock inte helt okomplicerad och oemotsagd.
33
Det kanske t o m växer fram en ny solidaritet i samhället. Människor tycker inte om att vara alltför individuella, vi är sociala varelser /…/ En dröm och förhoppning är att gemenskap och en ny vitalise-rad underifrånbyggd demokrati uppstår. Det kan ske när människor i samspel är intresserade av viktiga frågor i vardagen. Tekniken kan an-vändas som ett stöd för en sådan utveckling, t ex med digitalt
33 forts.
inspirerade folkrörelser och nätverksbyggande som engagerar och ökar delaktigheten (SOU 2002:25, s 82, min fetstil).
Människor är sociala djur. Visst går det att hämta all möjlig informa-tion på nätet, vi kan kommunicera, studera, agera o s v över nätet. Men vi har ett behov av att träffas. Varför? Det är härligt att vara till-sammans.
Om vi är för lite med varandra – ett skräckscenario – så minskar det sociala kapitalet i samhället och samhället faller sönder. (SOU 2002:25, s 328, min fetstil)
Trots dessa tydliga framskrivningar av individualism finns det, som jag redan antytt, en spänning i relationen mellan det individuella och det kollektiva. I textutdrag (33) framträder ett annat tema. Där ges exempel på raka motsatsen till individualiseringsdiskursen, där konstrueras snarast en diskurs om det kol-lektiva.
Samtidigt som individen i informationssamhället tillåts att träda fram ur den stora massans anonymitet och kollektiva behandling så kan man också i under-sökningstexterna se att det inte är så lätt att frigöra sig från värderingar som sägs vara grundläggande mänskliga egenskaper, ”vi har ett behov av att träffas”.
SOU 2002:25 hävdar att ”vi är sociala varelser” och vi ”är sociala djur”. Detta sätt att välja ord som ”behov”, ”varelser” och ”djur” antyder att vi människor skulle vara flockdjur ur ett genetiskt perspektiv. Modaliteten i dessa uttryck, i och med att man använder ”är”, visar på ett starkt stöd för detta. Totalt sett är man däremot inte lika säker. Man skriver att det ”kanske” kan växa fram ”en ny solidaritet” och att det är en ”dröm och förhoppning” att en ”ny vitaliserad underi-frånbyggd demokrati uppstår”. Detta är betydligt mer återhållsamma skrivningar.
I diskursordningen finns ändå tydliga uttryck för både en individualiserings-diskurs och en kollektiviseringsindividualiserings-diskurs, det finns med andra ord en interdis-kursivitet. Samtidigt som individens specifika behov och önskemål anses vikti-ga att uppfylla säger textutdragen att man skall delta i ”nätverksbygvikti-gande” som
”ökar delaktigheten” vilket är utpräglade sociala aktiviteter ”det är härligt att vara tillsammans” och motsatsen ”är ett skräckscenario”. Det resulterar i så skilda uttryck som ”vi måste släppa kollektivet och ta fram individen” respektive
”människor tycker inte om att vara alltför individuella, vi är sociala varelser”.
Beaktar man modaliteten i dessa de senaste meningarna finner man till exem-pel att det första exemplet, individualisering, använder ”måste” vilket är att be-trakta som ett starkt understöd av påståendet. När det gäller det andra exemp-let, kollektivism, använder man sig av ”inte alltför individuella”, vi är bara lite individuella, vilket är en betydligt vagare form av instämmande.
En gång i tiden var gruppen ett överlevnadsvillkor. Vi var tvungna att hjälpa varandra att skaffa mat för dagen och skydda oss mot naturen och andra fien-der. Grupper och stammar byggdes utifrån släktskap eller geografisk placering.
Idag har de flesta människor i västvärlden sina grundläggande behov täckta så frågan är utifrån vilka premisser dessa ”nya” grupper ska bildas?
34
Jag bor i Södertälje och såg det tidigare som min naturliga gemenskap för att lösa de flesta av mina problem där. Men om det nu på 10 år till 2011 har utvecklays [felstavning i originaltexten] ett annat samhälle där alla samhällstjänster finns på nätet som istället för geografi bygger på många olika intressegemenskaper, nätgemenskaper eller communi-ties – och jag medverkar i ett flertal av dessa – då minskar väl följaktli-gen mitt behov av att t ex betala skatt till den fysiska Södertälje-gemenskapen? Bör t ex en pensionärsgemenskap på nätet sköta sin egen beskattning? (SOU 2002:25, s. 79-80).
- Stammen kan vara global och immateriell och bestå av ett nätverk av likasinnade. Stamkänslan svarar mot behovet för den enskilde att hit-ta sin identitet. Judar och zigenare är exempel på sådana globala iden-titeter. (SOU 1997:31, s. 19, min fetstil)
I och med att de rumsliga dimensionerna nu, enligt undersökningstexterna (t ex
”det gränsöverskridande samhället” och ”oberoende av geografiska avstånd”) an-ses upplösta med hjälp av IT måste vi bygga kollektiv utifrån andra premisser.
Nu kan ”nätverk av likasinnade, intressegemenskaper, nätgemenskaper” eller
”communities” istället uppstå. Det spelar ingen roll om de andra gruppmedlem-marna finns spridda över världen. En tanke som förs fram i SOU 2002:25, är att ”när människor i samspel är intresserade av viktiga frågor i vardagen” kan man bilda gemenskaper och en känsla av samhörighet, en ”stamkänsla”, kan uppstå.
35
’Du är okej. Du är värdefull.’ Om vi lyckas sprida känslan av att vi alla är unika, värdefulla individer och att olikheter och individualism är värdefullt, underlättar det även för folk att ta mer ansvar. Samhället bör även utveckla olika former av personliga incitament, t ex skapa bo-nussystem för dem som delar med sig av sin kunskap (SOU 2002:25, s. 156, min fetstil).
Samhällets mål är att var och en ska bidra… (SOU 2002:25, s. 155, min fetstil).
För i IT-samhället blir det viktigare med heterogenitet. Den enskilde måste i större utsträckning ha förmåga att se sig själv i ett samman-hang, att kunna samarbeta och att kunna utföra arbetsuppgifter som inte är av rutinkaraktär utan som förändras (SOU 1997:31, s. 64, min fetstil).
Undersökningstexternas sätt att uttrycka sig i satser och korta meningar av-speglar ett ambivalent eller motsägelsefullt förhållningssätt till individen och kollektivet. När man uttrycker att individen ska ”dela med sig av sin kunskap”
innebär det en form av solidaritet och det förutsätter att det då uppstår ett slags samarbete med någon eller några andra. Det är kollektivets och ”samhällets mål” att ”var och en ska bidra” till gruppen. För att detta ska fungera krävs ock-så att ”den enskilde måste se sig själv i ett sammanhang”, det vill säga ingå i nå-gon form av kollektiv. För att detta ska kunna ske måste det finnas ”personliga incitament” så att individen blir belönad genom ”bonussystem” för att vara soci-al. Modaliteten i dessa satser är tydlig, man ”ska” och ”måste”. Dessa mening-ar antyder nödvändigheten av ett samspel mellan individ och samhälle.
36
Det är också viktigt att poängtera att teknologin endast är ett red-skap, ett medel, för att i högre grad kunna förverkliga värden av in-dividuellt och mer samhälleligt slag. IT-utvecklingen kommer att i grunden förändra våra samhällen och levnadsmönster (SOU 1994:118, s.5, min fetstil).
36 forts.
IT skapar nya möjligheter såväl för individen som för samhället.
Den ökar möjligheterna att kommunicera och att samarbeta, att ta till vara och utnyttja information och kunskap, att lösa problem och att ut-veckla ny kunskap. Den öppnar nya sätt att vara, arbeta, mötas och um-gås (SOU 1994:118, s. 6, min fetstil).
Länken mellan individen och det samhälleliga kollektivet är IT. Satser som
”teknologin är endast ett redskap, ett medel” för att ”förverkliga värden av indi-viduellt och mer samhälleligt slag” antyder att IT skapar förutsättningar för att utveckla både det individuella och det kollektiva.
Tolkning:
Det går inte längre att dra alla över en kam. Enligt den typ av skrivningar som förekommer i undersökningsmaterialet ska inte längre olika typer av aktiviteter i samhället utgå från generella behov och lösningar där det krävs att människor samverkar. Varje individ är ”unik” och måste därför ”styra över sig själv” och
”valfrihet” blir ett viktigt honnörsord. När modaliteten är objektiv är det oklart vem som står för uttalandena och det gör att det blir svårt att avgöra om det som sägs i dessa sammanhang är positivt eller negativt. Utifrån individens per-spektiv kan det verka positivt att det finns ”valfrihet” och att få saker ”skräd-darsydda” just utifrån sina ”unika” egenskaper och önskningar. Utifrån ett an-nat perspektiv tror jag att valfriheten istället kan bli begränsad eftersom det inte kommer att finnas tillräckligt många individer (kunder) för varje specialiserad produkt som är möjlig att framställa, priserna kommer av samma skäl skjuta i höjden. Det finns därmed en risk att den enskilda individen blir överkörd av starkare krafter som till exempel myndigheter och arbetsgivare. En sådan splitt-ring kan till exempel ge en arbetsgivare större möjligheter att ge olika anställda varierande villkor. Finns inte någon grupp som tillvaratar individens intressen när till exempel fackföreningarna förlorar i betydelse så minskar sannolikt indi-videns möjligheter till påverkan. En konsekvens av detta som vi ser idag är till exempel att ”individuell lönesättning” framhävs som något positivt. Detta skul-le kunna ses som att det egentligen är arbetsgivarnas maktposition och ideologi som kommer till uttryck i den dominerande diskursen om individualism.
Det finns en viss skillnad i sättet att uttrycka sig mellan två av
SOU-rapporterna. I SOU 1997:31 använder man uttryck som ”ett nytt ansvar som bygger på individualismen” och ”nu krävs en större individualisering”, det vill säga man ger uttryck för en process som måste starta (ett nytt ansvar) eller som pågår (individualisering). I SOU 2002:25 säger man ”det är individualiserat”, det vill säga processen är klar och avslutad. I SOU 1997:31 analyserar man läget och i SOU 2002:25 anger man en klar målbild vilket kan ha tydligare politiska syf-ten.
Trots den starka betoningen av individualism i undersökningstexterna finns det parallellt uttryck för en kollektivistisk diskurs. Antingen är det så att det råder en så kallad ”diskursiv kamp” mellan dem om vilken som ska uppnå en hege-monisk ställning eller så kan det vara uttryck för en ny hybridiserad diskurs som lånat drag från båda sidor (Chouliaraki & Fairclough, 1999). I den mer kollekti-vistiska diskursen framhålls att ”vi är sociala varelser” och att detta skulle vara grundläggande mänskliga egenskaper. Ändå ligger det mer eller mindre under-förstått hela tiden att individen ska vara stark för att det är på detta sätt som vårt samhälles konkurrenskraft ska kunna stärkas. Vad kan individualiserings-strävandena då vara uttryck för? ”Ensam är stark” heter det ju ibland men det är väl snarare så att ensamma individer är ett splittrat kollektiv? Medborgarnas makt är en chimär. Vems intresse är det då att hävda individualism före kollek-tivism? Mycket i undersökningstexterna talar för att det är just staten och de stora företagen. Detta kan ses som uttryck för en ideologi som handlar om att antingen styra människor till lydiga medborgare eller lönsamma konsumenter och arbetare. I detta avseende använder jag ideologibegreppets mer ursprungli-ga betydelse som förvanskade bilder av verkligheten med syftet att upprätthålla det borgerliga samhället. Man skulle kunna tolka undersökningstexternas något ambivalenta förhållande till individualism och kollektivism som en interdiskur-sivitet. Interdiskursivitet är en indikator på förändring. I detta fall verkar indivi-dualismen framhävas starkare än kollektivismen så förändringsriktningen skulle då gå från kollektivism mot individualism.