Ensamkommande barn MIG 2009:8 MIG 2009:8

Uppehållstillstånd beviljades inte ett ensamkommande barn från Burundi. Flickan led av psykisk ohälsa med suicidtankar. Flickan hade vistats kort tid i Sverige (cirka två år och fyra månader) och hon bedömdes ha en betydligt starkare koppling till hemlandet. Det antogs att hon skulle få tillfredsställande omvårdnad genom återförening med sina anhöriga eller organisation etc. i Burundi.

En ensamkommande flicka reste in i Sverige och ansökte om asyl i september 2006. Skälen för ansökan angavs vara att flickan vid ett återvändande till Burundi skulle riskera att dödas av personer som förföljde hennes familj. Flickans farfar och farbror hade dödats och gärningsmännen, som hade frigetts, ville hämnas hennes familj. Familjen hade också utsatts för hot och hon hade blivit slagen och hotad i skolan. Migrationsverket ansåg att hon

inte var att anse som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Vid prövningen av om det förelåg synnerligen ömmande om-ständigheter anförde verket att det inte fanns sådana hälsoskäl som krävdes enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen. Dessutom hade hon vistats i Sverige förhållandevis kort tid och hade hela sin nära familj och andra släktingar kvar i Burundi. Vid en bedömning enligt 1 kap. 10 § utlänningslagen stred det inte mot barnets bästa att flickan återvände till Burundi, där hon hade sina sociala och kulturella rötter.

Flickan överklagade beslutet och gjorde gällande att hon var tutsier och att hon på grund av sin etnicitet och politiska uppfattning kände en välgrundad fruktan för förföljelse. Hon hade ingen kontakt med sina föräldrar eller andra släktingar i hemlandet och hon hade anpassat sig till svenska förhållanden.

Hon led dessutom av psykisk ohälsa. Av ett läkarintyg framgick att hon var måttligt till djupt deprimerad samt att hon hade suicidtankar och en svår sömnstörning som behandlades med antidepressiv medicin. Läkaren hade fått intrycket av att flickan hade varit deprimerad ett längre tag men att detta hade förvärrats i samband med krisen som avvisningsbeslutet utlöste.

Migrationsdomstolen delade Migrationsverkets bedömning vad gäller flyktingskap och skyddsbehov i övrigt. Domstolen gjorde vidare bedömningen att hon anpassat sig väl till det svenska samhället. Det konstaterades att hon inte hade någon kontakt med sina föräldrar eller andra släktingar i Burundi och att situationen vid ett eventuellt återvändande därför måste bli svår för henne. Vid en samlad bedömning, särskilt med hänsyn till flickans hälsotillstånd och osäkra situation i hemlandet, ansåg domstolen att uppehållstillstånd skulle beviljas enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen. I målet fanns skiljaktiga meningar. Bl.a. var ordföranden skiljaktig och ansåg att det inte förelåg synnerligen ömmande omständigheter.

Migrationsverket överklagade målet och Migrationsöver-domstolen fann att flickans hälsotillstånd inte var sådant att hennes framtida utveckling på ett avgörande sätt skulle äventyras genom ett återvändande till Burundi. Domstolen fann vidare att

hon hade vistats relativt kort tid i Sverige, även med beaktande av att hon var ett barn, och att hon hade starkare anknytning till hemlandet än till Sverige. I avsaknad utredning att föräldrarna var försvunna – som flickan hade gjort gällande – fick det antas att hon skulle få en tillfredsställande omvårdnad genom återförening med sina anhöriga eller i vart fall genom någon organisation eller institution i Burundi. Flickan hade tidigare fått sina grundläggande materiella behov tillfredsställda i hemlandet och det fanns inget som tydde på att hon inte skulle få dessa tillgodosedda på nytt vid ett återvändande. Den allmänna situationen i Burundi kunde inte anses vara sådan att den i sig var tillräcklig för att bevilja flickan uppehållstillstånd. Inte heller utgjorde de hot m.m. som hon hade utsatts för sådana synnerligen ömmande omständigheter som kunde utgöra grund för uppehållstillstånd. Vid en sammantagen bedömning var inte förhållandena sådana att synnerligen ömmande omständigheter förelåg.

MIG 2009:9

Uppehållstillstånd beviljades ett ensamkommande barn från Irak.

Pojken led av svåra psykiska besvär som hade sin grund i händelser som inträffat i hemlandet och hans framtida psykosociala utveckling och hälsa bedömdes på ett avgörande sätt äventyras om han återvände dit. Han saknade socialt kontaktnät i Irak och säkerhetsläget i hemlandet bedömdes även som allvarligt.

Pojken, som var hemmahörande i Kirkuk och medborgare i Irak, reste som ensamkommande barn in i Sverige. Han ansökte om asyl den 10 juli 2007. Hans föräldrar var avlidna. Av ett irakiskt läkarintyg framgick att han hade diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och att han fått antidepressiv medicin. Migrations-verket fann att han inte var att betrakta som flykting eller skyddsbehövande och att det inte heller fanns skäl att bevilja honom uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande

omständigheter, även med beaktande av att han var ett barn.

Verket avslog därför hans ansökan.

Pojken överklagade beslutet och anförde i migrations-domstolen att hans bror fått motta tre hotbrev under 2008. Efter att brodern polisanmält händelserna blev denne skjuten i armen.

Pojken åberopade ett läkarintyg utfärdat av en överläkare vid BUP, i vilket det framgick att pojken uppfyllde diagnos-kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom och för egentlig depression och att hans hälsotillstånd markant hade försämrats i samband med Migrationsverkets avslagsbeslut. Av samma intyg framgick vidare att ett förnyat avslag allvarligt skulle skada pojkens framtida psykiska hälsa och psykosociala utveckling och att det vid ett avslagsbeslut fanns en avsevärd suicidrisk. Av intyg från skola och socialförvaltning framgick att pojken var intresserad och engagerad i skola och svensk kultur och språk.

Migrationsdomstolen delade Migrationsverkets bedömning såvitt avsåg frågan om pojken skulle anses som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Vad gällde frågan om synnerligen ömmande omständigheter förelegat ansåg domstolen att den undersökande läkarens uttalande i det svenska läkarintyget snarast gav uttryck för att det generellt kunde föreligga förhöjd suicidrisk vid ifrågavarande diagnos. Migrationsdomstolen avslog överklagandet.

Migrationsöverdomstolen delade underinstansernas bedöm-ning i fråga om flyktingstatus eller skyddsbehövande i övrigt.

Domstolen gick därefter över till att bedöma om det förelåg sådana synnerligen ömmande omständigheter att det fanns grund för uppehållstillstånd. Domstolen fann att det var utrett att pojken inte hade några föräldrar kvar i livet och att han inte var välkommen till sin bror med familj. Domstolen ansåg vidare att pojken blivit utsatt för flera traumatiserande händelser i hemlandet varav den svåraste var hans föräldrars bortgång och att han bl.a. bevittnat ett flertal bombdåd och olyckshändelser där han sett lemlästade kroppar. Domstolen konstaterade också att säkerhetsläget i Irak var mycket allvarligt. Migrations-överdomstolen anförde vidare att pojkens psykiska tillstånd hade

sin grund i de händelser som han varit utsatt för i Irak och att han hade besvärats av svåra psykiska symptom under lång tid.

Domstolen fann att även om pojken vid ett återvändande skulle kunna få viss vård måste det beaktas att det var upplevelserna i Irak som lett till hans psykiska ohälsa och att det därför var förståeligt att han kände en stark rädsla samt att hans prognos av detta skäl kunde komma att starkt försämras vid ett återvändande. Även pojkens avsaknad av socialt kontaktnät i hemlandet bidrog till denna riskbedömning. Mot denna bakgrund och med beaktande av hans ålder fann Migrations-överdomstolen att hans framtida psykosociala utveckling och hälsa på ett avgörande sätt skulle äventyras om han skulle tvingas återvända till Irak. Pojken hade fått en social trygghet i Sverige som i intyg angetts vara en grundförutsättning för en lyckad behandling och därmed för hans fortsatta psykosociala utveckling. Med hänsyn härtill och med beaktande av de omständigheter som bidragit till pojkens hälsotillstånd och förhållandena i hemlandet fann domstolen vid en samlad bedömning att synnerligen ömmande omständigheter förelåg.

3.6 Barn i familj