Hälsotillstånd MIG 2007:48 MIG 2007:48

I. Uppehållstillstånd har inte beviljats en man som hade en konstaterad HIV-infektion. Vård och mediciner fanns att tillgå i hemlandet, vilket mannen själv måste bekosta.

Mannen var medborgare i Kamerun och ansökte om uppehålls-tillstånd i Sverige i september 2005. Han hade bl.a. gjort gällande att han i samband med en politisk sammankomst blivit fängslad och svårt misshandlad. Av ett läkarintyg framgick dessutom han hade en konstaterad HIV-infektion och att antivirala läkemedel mot sjukdomen hade satts in. Migrationsverket fann att mannen inte var att betrakta som flykting eller skyddsbehövande i övrigt.

Verket konstaterade också att det fanns möjlighet till behandling mot HIV-infektionen i Kamerun och att det därför inte förelåg synnerligen ömmande omständigheter.

Enligt Migrationsdomstolen var den vård som mannen behövde förbehållen endast ett fåtal medborgare mot betalning.

Det var inte troligt att mannen skulle få nödvändig vård i Kamerun, bl.a. med beaktande av vad som framkommit om myndigheternas intresse för politiskt engagerade personer.

Migrationsdomstolen ansåg att det förelåg synnerligen ömmande omständigheter och biföll överklagandet.

Migrationsverket överklagade domen. Migrationsöverdom-stolen delade underinstansernas bedömning i fråga om mannen skulle bedömas som flykting eller skyddsbehövande samt inhämtade ett yttrande från Socialstyrelsen angående HIV och aids och möjligheterna till vård i Kamerun. Migrationsöver-domstolen betonade att bedömningen om mannen riskerade att hindras att erhålla adekvat vård på grund av sin politiska upp-fattning skulle göras inom ramen för prövningen av mannens skyddsbehov och inte vid prövningen enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen. Domstolen hänvisade också till förarbetsuttalandena i prop. 2004/05:170 om att regeringen inte

aviserat någon förändring i förhållande till den restriktiva praxis som tidigare gällt i fråga om uppehållstillstånd på grund av hälsotillstånd.

I ifrågavarande fall hade mannen fått vård i Sverige, som gett goda resultat. Vård fanns också i mannens hemland, även om den ofta var avgiftsbelagd. Med hänsyn till förarbetsuttalanden och tidigare praxis ansåg Migrationsöverdomstolen att de samman-tagna ekonomiska konsekvenserna för Sverige måste beaktas vid bedömningen av om uppehållstillstånd ska beviljas och att ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet inte bör leda till att tillstånd beviljas. Domstolen konstaterade vidare att HIV och aids är en utbredd sjukdom i världen och att det inte torde vara ovanligt att Sverige kan tillhandahålla såväl vård som mediciner till en betydligt lägre kostnad för utlänningen jämfört med vad behandlingen skulle kosta för den enskilde i hemlandet. Enligt Migrationsöverdomstolen kunde uppehållstillstånd på grund av medicinska skäl inte beviljas i aktuellt fall, även med beaktande av att mannen skulle komma att få betala för sin vård och medicin i hemlandet. Inte heller i övrigt ansåg domstolen att synnerligen ömmande omständigheter förelåg.

MIG 2007:35

En man som var medborgare i Bangladesh beviljades inte uppehållstillstånd. Mannen led av psykisk ohälsa och vården i hemlandet bedömdes som adekvat. För att bevilja uppehållstillstånd på grund av psykisk ohälsa måste den medicinska utredningen ge stöd för att den psykiska ohälsan är livshotande. Självdestruktiva handlingar måste ha utförts på grund av svår psykisk ohälsa som styrkts.

En man från Bangladesh reste in i Sverige i juni 2005 och ansökte om asyl samma dag. Han gjorde gällande att han varit politiskt aktiv i sitt hemland. I mars 2005, i samband med ett slagsmål, blev en person dödad och mannen blev anklagad för mordet.

Under de två veckor som polisen höll honom kvar utsattes han för våld och tortyr, som han vårdats för. Enligt mannen hade han ont i bl.a. ena axeln och höften samt ärr efter knivskärning, cigarettbränning och slag med järnrör. Övergreppen innebar dessutom att han ofta mådde illa samt att han hade svaghetskänsla och smärta i hela kroppen. Han mådde även dåligt psykiskt och led av ständig huvudvärk, dåligt närminne och sömnrubbningar. Migrationsverket avslog hans ansökan.

Migrationsöverdomstolen konstaterade att mannen inte var att betrakta som flykting eller skyddsbehövande i övrigt.

Domstolen gick därefter över till att pröva om det fanns skäl att bevilja mannen uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 § utlänningslagen. Domstolen anförde att en särskild bedömningsgrund som kan hänföras till sjukdom eller vårdbehov är om sökanden gör gällande självmordsrisk. Rätten måste i så fall bedöma om självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar har gjorts på grund av svår psykisk ohälsa som påvisats i en psykiatrisk utredning. I vissa fall kan uppehållstillstånd beviljas svårt psykiskt störda personer med suicidrisk, även om utgångspunkten måste vara att varje individ primärt har ett eget ansvar för sitt liv och sina handlingar.

I den bedömningen måste enligt domstolen även beaktas om vård eller annat stöd finns i mottagarlandet. Domstolen anförde vidare att handlingar eller uttalanden med självdestruktiv inne-börd i en del fall snarare kan vara uttryck för besvikelse eller desperation efter ett besked om avvisning eller utvisning än för svår psykisk ohälsa. I sådana fall kan en persons handlingar eller uttalanden inte ges samma tyngd vid prövningen av rätten till uppehållstillstånd.

Av de handlingar som getts in i målet framgick att mannen hade vårdats på psykiatrisk klinik under viss tid på grund av posttraumatisk stressyndrom samt att han även vårdats med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård och därefter i öppenvården.

De journalhandlingar som åberopats var enligt domstolen inte direkt kopplade till något läkarintyg och hade därför lågt bevisvärde. Yttrandet, som utfärdats av en överläkare vid en

psykiatrisk klinik, baserades enligt domstolen på journal-handlingar och innehöll inte en självständig bedömning av mannens psykiska hälsa. Av det andra yttrandet, som utfärdats av en överläkare vid Rehab psykosenhet, framgick att mannen hade behandlats för traumatiskt stressyndrom, psykotiska och depressiva symtom samt ångest. I övrigt framgick det främst hur mannen upplevde sin situation. Enligt domstolen led mannen av psykisk ohälsa men utredningen gav inte stöd för att den var livshotande. Migrationsöverdomstolen fäste särskild vikt vid att de läkarintyg som åberopades inte hade utformats enligt den modell som föreskrivs i SOSFS 2005:29, vilket gjorde att intygen var svåra att värdera. Domstolen ansåg vidare att den vård som fanns att tillgå i Bangladesh var adekvat och med hänsyn till att mannens psykiska ohälsa inte var livshotande ansåg domstolen att förutsättningar saknades för att bevilja uppehållstillstånd på grund av medicinska skäl. Inte heller var mannens lagliga vistelsetid i Sverige av sådan omfattning att han kunde anses ha anpassat sig i riket tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd.

Migrationsöverdomstolen beaktade dessutom den allmänna situationen i Bangladesh, mannens traumatiska upplevelser i hemlandet, den vård som fanns där samt att mannen hade sina föräldrar och syskon kvar i Bangladesh och fann att mannens situation i hemlandet inte var synnerligen ömmande. Inte heller vid en samlad bedömning av de i målet förekommande omständigheterna kunde enligt domstolen uppehållstillstånd beviljas honom med stöd av 5 kap. 6 § utlänningslagen.

MIG 2010:23

En kvinna, som led av en blodcancersjukdom med risk för att utveckla leukemi, beviljades uppehållstillstånd. Hon hade gjort sannolikt att läkemedlet inte fanns att tillgå via officiella kanaler i hemlandet och att tillgången till läkemedlet där var oregelbunden och osäker. Kvinnan ansågs därför sakna tillgång till adekvat vård i hemlandet.

En kvinna och hennes make från Mongoliet reste in till Sverige i februari 2009 och ansökte om asyl. Kvinnan hade bl.a. uppgett att hon led av en blodcancersjukdom och att det saknades vård i hemlandet för henne. Migrationsverket ifrågasatte inte kvinnans uppgift om sin sjukdom, men konstaterade att det inte lämnats in något dokument som styrkte den uppgiften. Verket ansåg vidare att det fanns adekvat vård för kvinnan i hemlandet. Paret hade dessutom vistats i Sverige under en mycket kort tid. Enligt Migrationsverket förelåg det inte synnerligen ömmande omständigheter.

Migrationsdomstolen ansåg att paret inte var att anse som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt. Av ingivet läkarintyg från Mongoliet framgick uttryckligen att kvinnan kunde köpa medicinen från utlandet men att hon inte kunnat fortsätta behandlingen då medicinen var för dyr. Kvinnan kunde mot den bakgrunden inte beviljas uppehållstillstånd på grund av sitt hälsotillstånd. Inte heller i övrigt och vid en sammantagen bedömning förelåg det synnerligen ömmande omständigheter för paret.

I Migrationsöverdomstolen åberopade kvinnan viss bevisning till styrkande av att medicinen endast gick att få tag på inofficiellt. Migrationsöverdomstolen uppdrog åt Migrations-verket att utreda om det fanns adekvat vård samt läkemedels-behandling med preparatet Glivec eller motsvarande för kvinnan i hemlandet.

Domstolen uttalade sig därefter i frågan vilket beviskrav som ska uppställas för den enskilde när det gäller tillgängligheten till adekvat vård i hemlandet. Enligt domstolen är omständigheter som tillgången till viss behandlingsmetod eller till ett visst läkemedel i utlänningens hemland sådana som det kan vara svårt för den enskilde att skaffa fram tillfredsställande utredning om.

Beviskravet på den enskilde kan därför inte ställas alltför högt.

Enligt Migrationsöverdomstolen ska samma beviskrav ställas på bevisningen vad gäller tillgången till adekvat vård i hemlandet som vid prövningen av om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter på grund av förhållandena i övrigt i hemlandet.

Den sökande ska därför göra sannolikt att den behövliga vården inte finns att tillgå i hemlandet. I den mån bevisningen brister får hans eller hennes uppgifter godtas om de framstår som tro-värdiga och sannolika. Saknas det motbevisning från motpartens sida innebär det att den enskilde lyckats göra de förhållanden som åberopas sannolika.

I fallet var ostridigt att kvinnan led av blodcancersjukdomen kronisk myeloisk leukemi och att hon riskerade att utveckla akut leukemi, som kunde vara dödlig, om hon inte behandlas med läkemedlet Glivec. Mot bakgrund av de läkarintyg som åberopats ansåg domstolen att det visats att hennes hälsotillstånd varit av den allvarlighetsgrad som är relevant när det gäller att bevilja vuxna personer uppehållstillstånd enbart på grund av deras hälsotillstånd.

Enligt Migrationsöverdomstolen hade behandlingen lett till en påtaglig förbättring av kvinnans hälsa. Det hade inte fram-kommit att det skulle innebära orimliga ekonomiska konsekven-ser för Sverige om ett uppehållstillstånd skulle beviljas för kvinnan. För att en person ska anses ha tillgång till adekvat vård måste det enligt domstolen vara fråga om en inte alltför osäker tillgång till vård. Om vården tillhandahålls inom ramen för offentlig sjukvård eller på något annat sätt är däremot inte avgörande. Om läkemedel endast finns att tillgå på ”den svarta marknaden” kan tillgången vara alltför opålitlig för att en person som behöver omfattande vård eller kräver specialiserad vård och läkemedelsbehandling ska anses kunna få tillgång till nödvändig behandling. Det är inte heller rimligt att man ska behöva tvingas använda sig av inofficiella kanaler som tangerar laglighetens gräns eller att man ska tvingas bryta mot inhemska bestämmelser för att få tillgång till den vård som behövs.

Migrationsöverdomstolen konstaterade att Migrationsverket inte hörsammat domstolens begäran om utredning i fråga om adekvat vård i hemlandet. Mot bakgrund därav ansågs kvinnan och hennes man genom sin utredning i vart fall gjort sannolikt att Glivec inte var registrerat i den officiella läkemedelsregistret i Mongoliet och att det i sin tur innebära att kvinnan inte kunde få

tag i den livsnödvändiga medicinen utan att använda sig av inofficiella kanaler, vilket dessutom var olagligt. Kvinnan var i dagligt behov av läkemedlet för att förhindra att sjukdomen övergick till ett livshotande tillstånd. I det läget kunde kvinnans vårdbehov inte anses tillgodosett, om hon hänvisades till själv-medicinering med ett läkemedel som hon endast sporadiskt kunde få tillgång till. Kvinnan ansågs därför sakna tillgång till adekvat vård i hemlandet och uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 § utlänningslagen beviljades henne. Målet återförvisades till Migrationsverket i den del det avsåg mannen för prövning i första instans i fråga om mannens anknytning till sin maka.

3.3 Anpassning till Sverige